Tony Wilsons död har passerat löparsverige helt obemärkt. Inte så konstigt kan man kanske säga (och det är i sig ett understatement). Jag ska inte försöka koppla ihop de två, löparsverige och Tony, inte göra några jämförelser de två emellan. Ingen förutom den lilla att Tonys död får mig att tänka på den eviga klyftan i mig. Klyftan mellan mina två jag, den ena sidan som inte denna blogg handlar om så mycket och löparen, som vänder all sin kraft in i den egna kroppen.
Tony känns som mannen som gav mig mitt soundtrack.
Snart kommer filmen Control och jag skulle inte bli det minsta bekymrad om kulten kring Ian Curtis skulle bli lika stor som den som eldades upp efter filmen om The Doors (i båda fallen kan kulten sägas vara enorm redan innan filmer, men efter filmen om Doors eskalerade det något enormt). Jag skulle inte bli bekymrad eftersom hela världen behöver höra Joy Division.
Idag skriver Andres Lokko om Tony Wilsons begravning. Vi som kan Factory historien fäller kanske en tår när vi läser att det på Tonys kista stod FAC 501.
FAC 75 sitter för övrigt inramad på väggen i mitt vardagsrum.
Filmen som jag redan nu vet inte kommer ge eko i löparsverige, tack och lov, inväntas nu av mig likt ett barn väntar på att få träffa tomten.
1 comment:
Och med detat sagt vill jag bara tillägga att jag inte tror löparsverige gillar Joy Division mindre än några andra. Tror och hoppas bara att det inte är Control vi kommer diskutera på våra nördiga forum.
Post a Comment