När jag senast kände mig stött

I fredags var jag ute på ett snabbt pass, har inte blivit så mycket löpträning på sistone, mer om det senare idag. Men i fredags gick det snabbt trots att det inte är det det just nu ska göra.

Det blev något kuperade 13K på 53.20.

Jag utgick från mitt jobbs gym och började med att bränna av 1K på löpband för att värma upp. Det var då det hände, två killar satt och cyklade på motiojnscyklarna bredvid löpbandet lyckades få mig att känna mig som en superfånig kille, som om jag var naken typ.

Jag har sedan ungefär ett år tillbaka kapitulerat, eller nej det har jag inte, jag har mognat så till den milda grad att jag tänker enbart på funktion i mina olika klädval som löpare, det har varit en mognadsprocess och funktionen har tagit över mer och mer.

I fredags var det ganska kallt och blåsigt men soligt, jag kände att ett par tights och en underställströja var precis lagom faktiskt. Hade funkat med shorts men vinden kan vara ett problem innan man riktigt fått upp värmen.

Okej ni fattar, jag såg ut som att jag hade kroppstrumpa på mig, en tight tröja och ett par tajta byxor. Det var det här de två motionscyklisterna inte kunde hålla sig ifrån att börja skratta åt.

Jag kom alltså ut till maskinparken och i samma ögonblick killarna fick syn på mig så började de båda skratta. Det var ärliga skratt, typ spontana skratt, som om detta var droppen, de hade sett mycket men nu det här, mig. Såg sedan hur de båda började ge varandra menande blickar och utbyte präktiga och förutsägbara skämt om min utstyrsel.

Jaha och tillråga på allt sprang jag på löpband i min fåniga dräkt (det var bara uppvärmning fast det visste ju inte de). Jag såg hur föraktet för mig var enormt och jag ville stega fram till de två och säga: - jag vet vad ni tänker och jag vet vad ni tror, men vet ni vad? Och sen då? Vad skulle jag säga sen när jag stod där i min kroppsstrumpa? Att jag sprungit marathon på under tre timmar? Eller att jag minsann springer ute i alla väder och inte sitter och fånar mig på en motionscykel eller löjlar mig med små skivstångar. Nej, att stega fram blev inte ett alternativ, jag gick istället in igen i omklädningsrummet, tittade mig i spegeln, konstaterade att jag såg otroligt töntig ut och gick ut och sprang 13K fort.

Det värsta är att de två motionscykelkillarna inte har en aning om det, vad ännu värre är så skiter de fullständigt i det. Det enda de bryr sig om är att det på gymmet i fredags kom in en kille i tights som såg sjukt töntig ut.