Jag tänker mer än lite på huruvida jag ska starta samt därmed genomföra Stockholm marathon 2008 just nu. Egentligen talar allt emot en start, allt utom min enorma lust. Och kanske i viss mån faktiskt något jag tänkte på igår när jag skulle somna, något jag aldrig funderat på förr tror jag, igår när jag skulle somna ville jag känna stoltheten av att få min medalj och min finisher tröja. Okej, Benet öppnade upp en ny tanke i mig igår, jag ska tejpa benet, inte Benet utan mitt ben. Jag ska tejpa det med tejp som jag sett löpare och fotbollsspelare använda. Det lär kunna avlasta muskulaturen.
Jag har oftast tänkt på skador som smärta, och smärta kan man stå ut med, jag tycker det fortfarande, men kroppens reflexer kan det inte och man börjar på olika sätt försöka avlasta området där det gör ont, detta skapar disharmoni i hela kroppen och i längden håller det inte.
Det klokaste vore att från denna stund bara tänka på sommarens träning och köra två veckors i det närmaste total vila. Men jag vet inte, jag ska testa allt för att komma till start. Mitt mål just nu är att kunna springa maran utan jättelångvariga men efter samt att göra det på en hyfsad tid och absolut sub 3.30, snarare 3.15. Och jag ska liksom kunna gå efter, ta mig för egen maskin till Essingen. Sen är mitt mål att dricka två öl för att sedan stilla somna in i trädgården i en rejäl tupplur orsakad av överintag av alkohol. Varpå diverse barn frågar sina föräldrar varför en farbror ligger i trädgården och sover och snarkar, och de kloka vuxna säger att farbrorn är lite trött, han har sprungit lite långt idag.
Hade tänkt åka ut till Hellas idag för milspåret, men tar det imorgon, om det känns bättre, för idag när jag staplade ner till 7-11 kändes inte en veckas avhållsamhet från löpning alls utan det gjorde sjukt ont.
Tänk att löpning, det vackraste jag vet, kan göra så ont och kännas så otroligt långt borta.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
6 comments:
Jag lider med dig Allan! Verkligen lider. Jag vet hur djävulskt ont det gör. Tejp kommer med posten! Hoppas det hjälper.
Tack Benet!
Du ska belönas rikligt på ett eller annat sätt.
Det gäller för övrigt min langare av DMSO också. Jag vet inte hur, men du ska belönas.
Det gör nästan ont att läsa om dina kval. Löpning är sannerligen en passion, med samma intensitet i både smärta och lycka...
Jag vet precis hur det är. När jag började springa igen nu i nov 2007 efter nära nog 20 års uppehåll hade jag två ärrbildningar på två separata vadmuskler efter bristningar mer än 10 år sedan samt två kroniskt sjuka hälsenor. Har hållit på med rehab mer än ett halvår och det är först nu som man kan börja köra på allvar. Det är så frustrerande att inte kunna springa. Det finns en bra idrottsläkare i Stockholm, Carter Farell, som hjälpt mig och skickat vidare mig till naprapater och liknande som kan idrottsskador. Det kan vara klokt att kontakta honom.
Tack, jag funderar på att gå till Carter faktiskt. Fast först om typ ett par månader om inte jag får rätsida på detta. Men jag tror det löser sig.
Karin, jag såg dig idag nere vid Horan (Hornstull). Du såg stark ut.
Tack :-) Kul att jag såg stark ut, jag kände mig allt annat än stark idag.
Post a Comment