Alessi gästbloggar: Löparens tid är över för den här gången

Löparfråga: Är våren verkligen välkommen?

Vårens första långpass, två varv runt Rönningesjön.

Det var länge sedan mitt senaste gästinlägg här på Runners high. Så länge sedan att Allan till och med har slutat maila "skicka inlägg nu för helvete!". Löpningen har dessutom varit bedrövlig. De senaste två veckorna har jag endast mäktat med två pass om blygsamma 7 kilometer.

Jag skyller det på kylan. För jäklar vad kallt det har varit. Kanske lamt av mig, men hey, det är faktiskt min första riktiga svacka sedan jag började mina marathon-förberedelser.

Därför var det skönt att konstatera att jag under dagens vårsol utan problem kunde springa 14 härliga K. Funderade till och med på att öka passet till 21 K, men avstod då jag varken hade vätskebälte eller druvsocker med mig.

Och visst var det verkligen vår idag! Som människa känns det givetvis fantastiskt men som löpare är jag däremot mer tveksam. För det första är det alldeles för varmt för mina löpartights (och jag är inte nere med högt slitsade shorts kan jag säga). Men allvarligare är att löparens tid som envåldshärskare i spåren officiellt är över.

Nu ska vi plötsligt dela rum med golden retrievers, barnvagnar och allehanda flanörer. Möjligen kan detta ses som bra trängselträning inför maran, men nej, jag saknar redan att vara själv i spåren. Hittills har nämligen hela marathon-uppladdningen kännts som att vara på en härlig "off season"-resa. Lite vårsol och vipps befolkas de bästa löpslingorna av Gran Canarias motsvarighet till natufärgade strumpor i sandalerna - nämligen vanligt folk.

Så what say thee? Välkomnar ni (som löpare) våren eller längtar ni som jag redan tillbaka till mörker, 4-5 plusgrader och duggregn?

38.40

Okej, idag har jag sprungit en mil på 38.40 eller rättare, 11K på lite över 42.
Jag ville köra ett tröskelpass, ett riktigt hårt pass ville jag köra, ville verkligen känna att jag inte pallar hundra meter till i detta tempo, och jag ville känna det så mycket och så ofta jag bara kunde. Nu brast jag i långa stycken i min koncentration varför jag gick ner och la mig i komfortzonen igen. Detta stör som bara den, jag blir sjukt irriterad om jag bestämt mig för att inte ligga och fisa på skitfart och så gör jag det ändå.

Okej, jag erkänner givetvis att passet som ju genomförs i en relativt tuff vecka med sin fart är en framgång, och att jag skriver detta inlägg mest för att skryta. Jag vidhåller dock att det är känslan, själva kampen mot min kropp som är det stora i sammanhanget, det är det som gör mig glad, och stolt och skrytig, inte tiden.

Kanske skriver jag dessa rader även för att kompensera för att jag nyss förlorat i världens töntigaste spel/lek, Risk. Halva natten gick åt för att en turk, en grek och en spagge skulle få ryka ut mig likt Saddam röktes ur sin spindelhåla.


Nu drar jag till La france för lite bonding med min far, lite löpning, kanske rentav två långpass, och lite shoping på Decathlon.

Jag tar med mig fegheten i riskbrödernas ögon, och styrkan från dagens löppass.

Tiden

Eftersom en bloggare helt nära nyligen skrev i ett inlägg att han inte sprang för att kapa tider utan för att kunna äta rimliga mängder godis och för själva upplevelsen finner jag det intressant att reflektera lite över mitt eget förhållande till tid.

Jag har väldigt svårt att tro att vi löpare springer för att slå våra tider, möjligen kan tiden fungera som en mätare på saker, givetvis kan det fungera som ett slags morot, att man faktiskt tränat på ett sätt som gjort en starkare, detta är inte att förakta, att få bevis på att man faktiskt klarat att bli en bättre löpare. Men en viktigare aspekt av tiden som faktor i min löpning är utan tvivel att den är en del i min själva idé om löpningen, att det är en sådan oerhörd koncentrationssport, ett riktigt mindgame. Löpning måste vara en av de svåraste sporterna rent intellektuellt. Detta säger jag helt säkert eftersom det är "min" sport och jag har svårt att relatera till andra sporter, men jag har varit inne på det förr, det handlar ju liksom om att testa vad jag som individ klarar att utsätta mig för. Och jag tror inte det finns så mycket renare former av utsatthet än att vara just löpare. Man kan, om man vill, få kvitto på att allt är åt helvete typ varje minut som löpare, och man kan få kvitto på att man lik förbannat står ut. Upplevelsen av detta, det är nog det största med löpningen. Tiden finns med i bilden som ett instrument, det hjälper till att hålla plågan uppe, att inte låta någon form av intuition eller kroppsliga känslor styra.

I mitt ungdomshem pratade vi ovanligt mycket löpning kan jag säga, inte minst eftersom min mor och hennes man gav ut en bok om löpning. Jag minns att de då var involverade i en debatt om just tid kontra upplevelse. De hävdade att löpning med klocka var om inte förkastligt så i alla fall hämmande, att det tog bort effekten av var man befann sig och vad man hade omkring sig. Det tog bort fokus från upplevelsen. Jag för min del upplever löpningen som en resa in i mig själv i första hand. Det är processen inuti mig som är den riktigt riktigt intressanta kontexten. Det är upplevelsen. Att sedan kämpa för att nå tider, det är en del av det hela. Att få höra vårens fåglar, få höra ljudet av mina fötter som landar mjukt mot gruset det är liksom en del av en yttre, inte alls oviktig kontext. Men, för att motsäga mig själv (läs mitt förra inlägg), det är den inre upplevelsen som är mödan värd.

Så för att kanske summera; löpning är ett svårt mindgame, en resa in i det egna universumet. För att kunna genomföra denna resa är tiden (precis som distansen) ett ypperligt instrument, inte minst eftersom kroppen ständigt för en kamp mot medvetandet för att få vila. Hängde ni med? Håller ni med?

Vilse, har tappat bort ensamheten

Idag gör jag ingenting, inte hittills i alla fall och jag kommer kunna hålla mig från att springa. Detta är ett slags välsingnelse jag lagt mig till med på senare år, jag har lärt mig den för mig svåra konsten att göra typ inget. Jag känner förvisso hur mina ben myser av vilan, verkligen tackar mig för att jag är så oföretagsam, så kanske kan man säga att jag liksom aktivt ligger och återhämtar mig.

Gårdagens pass var som jag redan skrivit ren glädje i 30K. Min TSM grupp är inte så stor, eftersom den vidare är indelad i två grupper ganska ofta kan man tala om en mycket liten krets löpare. Igår var det tänkt att vi skulle hålla ihop hela gruppen med undantag för fartökningen då vi delade på oss, det var dock tänkt att vi skulle springa samma 4K i snabb fart, jag Rubin och de andra typ fyra personerna som dristade oss till att köra lite snabbare tappade dock bort de andra efter fartökningen.

Vi var ute i Rissne i ett slumrande villaområde och plötsligt slog mig en ganska otrevlig tanke. Tänk om jag skulle tappa bort min lilla grupp här och nu. Vad skulle jag göra då?
Just igår var detta inget problem, jag var urstark och hade efter ett par felspringningar hittat hem. Men tänk om man liksom var sjukt trött, vad skulle jag då gjort? Det känns som bland det tristaste som skulle kunna hända av flera skäl, och det främsta är inte att jag skulle behöva springa ensam hela vägen tillbaka till Stadion, det hemskaste hade varit att gå miste om mina nyvunna vänner i TSM. För det är verkligt roligt att springa med dem alla, vi pratar mycket om löpning, men allt mer om annat. Det är verkligen mycket bra stämning i gruppen ch det känns alltid mycket upplyftande att ses.

Att springa vilse i Rissne hade inte känts så hemskt, men jag kan verkligen inte fatta hur jag i alla år har stått ut med att köra långpass ensam, det är ju hundratals gånger finare att dela dem med andra. TSM har verkligen gett mig en ny dimension i min löpning. Jag börjar rentav tvivla på min egen myt och glorifiering av The Loneliness of the Long Distance Runner. Kanske måste revidera lag #10 i mina egna lagar om löpning

Kanske måste se över dem överhuvudtaget, ska läsa igenom dem och se. Återkommer i ämnet.

De enkla passen

Dagens 30K var en ren dans på rosor mot alla odds.
Hade tänkt köra ett par extra K innan passet men blev som vanligt sen varför jag bara hann stressa på mig mina kläder. Kände mig trött och seg och andradagsbacon efter en fantastisk fredagsnatt.
Dessutom är jag mycket mör i benen efter mycket träning.

Dagens pass skulle vara 28K med en fartökning över 4K insprängt i passet.
När passet drog igång kändes allt mycket enkelt, kände inte av farten. När det var dags för fartökning delade vi in oss i en grupp som skulle köra i under 4 tempo och en 4.15 grupp, tänkte egentligen lägga mig och softa i 4.15 gruppen men nej, det var inte möjligt för mig när valet till slut skulle göras.

Och 4 tempo idag kändes inte, inte alls rentav. Det var hur enkelt som helst och den sista kilometern bestämde jag mig för att dra på. Jag sprang ifrån de andra och körde i typ 3.45 tempo. Det var lite tyngre men gick det med.

Med andra ord är jag i skrivande stund stark. Allt kommer från denna stund handla om att lyckas toppa formen till marathon i Boston. Kommande vecka kanske 90K och sedan sjunkande mängd varje vecka. Sjunkande mängd men ökande tempo. Jag kan inte vänta, vill bara springa just nu. Har inte känts så på sistone, men jag välkomnar känslan med öppna armar.

Ändrade planer

Idag stod det skrivet i mitt huvud att det skulle vara tusingar igen. tio tusingar på Stadion. men väl där kände jag att nej, jag gör inte tio tusingar på snö, för löparbanorna var täckta med just detta. Vidare hade jag ont i benen efter gårdagens 23K i 4.30 tempo. Jag beslutade mig dock efter en hård innre strid för att springa bort till stora skuggan för att köra tusingar på ett ställe jag vet att bland annat studenterna brukar köra tusingar. Gjorde en på 3.27 men beslutade att mina ben inte orkade med mer.

Detta kändes lite busigt, men det var liksom inget att snacka om, detta skulle inte gå. Jag känner mig inte ens nu ledsen för detta, snarare lite stolt att jag för en gångs skull lyckats ändra en plan, dessutom under brinnande pass.

Ett rejält pass ville jag dock ha ändå varför jag sprang upp till backhoppartornet och där körde tre varv på den kuperade och mycket fina 2.6K slingan. Två spännande saker hände där i snöglopet. Först sprang en löpare förbi mig, han var mycket snabb, fattar inte hur han kunde vara så snabb eftersom det var mycket halt. Jag blev arg och pekade finger åt honom tills han var borta.
Det andra spännande som hände var att en familj var ute med en sprallig pudel. När jag sprang om dem kände jag instiktivt att pudeln skulle följa efter. Jag tvärbromsade och vände mig om, mycket riktigt, pudeln var mig hack i häl. Den stannade dock när den såg mig stanna och gå ner i någon form av instiktiv kung fu ställning. Familjen såg livrädd ut. Som att ormen just brakat rakt in i paradiset.
Själv kände jag mig som en av de välartade tyska ungdomarna i den fantastiska filmen Funny games.
Vi är verkligen hårda vi löpare.

Låtvalen just nu

Dessa spinner just nu på hög rotation i min värdelösa Ipod.

Lyrics of Fury

In yer face

Cosmic dancer

Wrap Your Arms Around Me

Så vad säger denna låtlista om mig som person. Att jag inte är en ungdom längre säger den. Som ett hårt slatg i ansiktet säger den att någon gång i slutet av åttiotalet och typ fram till mitten av nittiotalet, det var då jag peakade.

Just den sista låten, är lite av denna vinters soundtrack. Har märkt att överromantiska låtar som denna funkar otroligt bra kalla vinterkvällar ute i spåret tror att det har att göra med att man liksom är så långt bort som det går från närhet därute i kylan. Närheten ter sig då som ett mycket attraktivt alternativ liksom.

Nu, 23K precis i brytningen mellan vår och vinter.

Bara ett litet sting av ångest

Lyckades inte somna igår trots att jag var trött redan vid åtta. Hade ett kort och laddat möte med L på kvällen som gjorde att jag absolut inte kunde sova, såg istället en film och somnade typ vid tre.

Okej, det var absolut inte detta jag skulle skriva om. Jag skulle skriva att jag helt enkelt inte orkade gå upp för att springa imorse, det fick bli mother Znosse eller hur fan det nu stavas. Jag är en missbrukare av den knappen.

Hade faktiskt tänkt mig ett 23K pass nu på dagen och ett 11K på morgonen, men blev nu alltså av med 11K passet. Just nu ger detta mig bara en öliten sting av ångest eftersom det fortfarande är så vackert ute så eftermiddagens 23K kommer bli ren njutning.

Idag ska Edsviken och Brunnsviken få se en blixt fara förbi. Ska bara glida upp till 96:an för frisering i slow mo och sitta och jobba lite först.

Morgonjogg har guld i mun, men stumma ben

Jag har inte riktigt ro och lust att skriva så mycket just nu. Har mycket jag vill skriva men jag känner ett visst motstånd, denna blogg är liksom skapad utav glädje, när jag inte sprudlar sprudlar inte heller denna blogg.

Denna vecka har jag sprungit två morgonpass. Just nu, under en period då jag tränar hårt, jobbar hårt och har en massa annat omkring mig har jag inte sett någon annan lösning. Men jag måste säga att det är otroligt trevligt med morgonlöpning, egentligen obegripligt att man inte genomför flera morgonpass. Det blir exempelvis enklare att kliva upp om man vet att det är löparkläderna man ska krypa i. Sen är morgonen ju så ofantligt vacker oavsett väder i princip.

Största felet med tidiga pass är att de aldrig för mig är så värst snabba. Jag är alltid sämre i den arla morgonstunden, men just nu bryr jag mig inte om det, jag köttar bara in mil.

Ska nog lägga mig tidigt ikväll och belöna mig med ett morgonpass imorgon igen. Det innebär ett rekord, tre morgonpass på en vecka.

Stilstudie

Vet ni hur ett löpsteg ska se ut? Inte jag heller. Men såhär ser mitt ut, jag har sett denna lilla snutt typ 30 gånger, lätt. Kalla mig narcissist, men vem har sagt att jag inte är det? Inte jag i alla fall. Det är för övrigt jag som springer om, detta är viktigt att ni förstår, jag är inte den som blir omsprungen. Detta säger jag med så mycket ödmjukhet jag kan, ytterst lite med andra ord.

Om ni nu undrar vad det är jag sluddrar om kan jag säga att det handlar om att jag under fredagens intervallpass på Stadion tvangs frigöra bana ett från en presenning som låg och skräpade där. Jag skulle vilja kalla mig Stadions oavlönade lillvaktis liksom (obs, gäller ej gräset, endast löparbanorna).

Masse har regisserat denna film och står även för fotot. Det tog ett par timmar att få till filmen, men vi är båda mycket nöjda med resultatet.

Alessi gästbloggar: Målsättningen klar inför Sthlm 2008

Löparfråga: Vilken tid ska man sikta på?

***
I lördags hade jag det tveksamma nöjet att springa en halvmara med Mr Runners High himself. Tveksamt därför att Allan löpmässigt befinner sig på en helt annan planet, vilket ger en del prestationsångest. Dessutom hyser han inte heller någon som helst respekt för min hypokondri. Villkoret var dock klart från början, jag bestämde farten (en fart som för övrigt definierades med ett "skämtar du?" redan efter 100 meter).

Hur som helst. Alla vet att jag är nervös inför Sthlm 2008. Väldigt nervös till och med. Rent mentalt var därför lördagens pass ovärderligt för mig. Dels för att det medförde nödvändig rutin då vi sprang i själva marathonspåret och dels för att det var första gången jag "klev upp på hästen igen" efter att ha kraschlandat under mitt förra långpass.

Ni ska dock veta att jag tagit till mig av era råd. Denna gång var jag utrustad med både vätskebälte och druvsocker. Dessutom kan verkligen löparfilantropen Allan sin sak, och delade med sig massor av nyttiga marathon-tips och trix. Han är en utmärkt löparinstruktör och jag hoppas att han kan tänka sig fler pass med oss lekmän i fortsättningen.

Särkilt smärtfritt var dock inte långpasset den här gången heller skall sägas. Jag får nog bocka av två slängar av riktig pangångest. Första redan efter 500 meter (prestationsångest som sagt) och precis efter Västerbron av post-traumatiska skäl, vilket iofs var väntat. Men gott så.

Det allra viktigaste jag tar med mig från helgens halvmara är nog ändå tiden. När vi sprang in på stadion och över mållinjen stod klockan på exakt två timmar. Detta innebär att jag, efter att ha rådslagit med Allan, har den officiella målsättning klar för mig: det är SUB 4 timmar som gäller på Stockholm Marathon!

Vad tror ni? Är det rimligt? Jag hoppas verkligen det, för visst låter 3:59 sjukt mycket snabbare än, säg, 4:01?

Förra veckans träning

Okej, jag är tillbaka och konstaterar att sorg gör löpning tyngre all löpning har efter onsdagen känts tung. Fick trots det fick jag ihop typ 110K förra veckan, och kommer försöka få ihop lika mycket denna.

Har mycket jag vill skriva om och mycket jag vill visa er, exempelvis har jag Masses fantastiskt välregiserade löparfilm. Den kommer jag sno och lägga upp här snart.

Jag återkommer.

C

Jag bär från denna dag sorg. En för mig mycket nära person har gått bort.

Tack C för så mycket, tack för L och P, de är mitt allt.

Allt gör nu ont, på riktigt.

The Yannis clash

Okej, Yiannis Kouros, ultralöpningens Borat look alike, eller löparguden som han kallas har utmanat "The fittest man" Dean Karnazes på ett 1000 Km eller 6-dagars race. Dean ska dessutom få sex timmars försprång före Yannis. Kanske tänker sig löparguden att han ska sjunga några av alla de sånger han skrivit där under de sex timmar han har tillgodo. Läs om Yannis på hans hemsida. Det är kul hur han talar om falska profeter m.m.

Läs på Yannis hemsida och utbrist sedan "This is hardcore".

Status

Jag är inne på min andra vecka med träning modell hårdare. Jag upplever det som mindre betungande denna vecka än vad jag gjorde föra veckan men nu ska kanske tilläggas att veckan inte är slut ännu.
Förra veckan, runt fredagen kände jag mig helt tom i huvudet, jag kände det som att jag liksom saknade liv och jag tänkte att detta är mitt sista år som löpare som satsar på snabba tider. Nästa år ska jag satsa på att bara ha roligt, inte plåga livet ur mig som jag upplevde att jag gjorde förra veckan. Detta är vad som kan hända när man höjer sin träningsdos för mycket. Kanske har jag gjort det nu, jag vet inte.

Okej, känslan blir alltså att träningen är typ meningslös, jag är matt, trött i kroppen och har ont överallt. Dessutom blir jag alltså trött på att träna.

Denna vecka känner jag mig bättre, dels känner jag att jag är stark, att upprepa förra veckans träning känns inte lika svårt liksom. Man vet att jag klarar det och jag vet att min träning snart går in i en annan fas, mer snabbhet och mindre distans liksom. Förvisso tungt det med, men på ett annat sätt.


Okej, imorse genomförde jag ett morgonpass, detta innebär relativt lång återhämtning eftersom nästa pass genomförs först imorgon eftermiddag/kväll.

Undrar om det ska bli en ren snabbdistans eller om jag ska ta ett gäng intervaller igen. Vi får se.

On the radio

Idag gick ett för oss löpare ett mycket intressant program på radio.
Lyssna på detta.

Jag har ej hört det själv men tror att de tom inte annat är en smula underhållande att lyssna på.

Nu ut på dagens pass nummer två, imorse blev det 11K i 4.16 tempo, ikväll blir det lite softa backar.

Förra veckan körde jag en bit över 100K. Det känns i benen och jag ska snart skriva om hur jag mår av denna relativt hårda träning jag just nu går igenom.

Tills dess, radio, okej?

Det finns bara en

Jag skiter i er och vad ni vill läsa här i min blogg, detta är förra årets mäktigaste spelare. Jag är mycket stolt över honom.

Scenarion och dilemman

Idag hoppade jag över TSM till förmån för ett ensamt långpass på Djurgården. Passet var indelat i tre slingor, eller två egentligen men en gjorde jag två gånger, Det blev 11, 14, 11K Alltså totalt 36K (jag vilade inte emellan). Jag gjorde en fartökning i 25 minuter efter 70 minuter.
Mitt mål var för övrigt att lyckas springa mina avslutande 11K lika snabbt som mina inledande. Detta sket sig med typ 4 minuter. Det känns rätt okej, jag kände att det inte riktigt gick.

Dagens tid på mina 36K blev 2.44.50 vilket ger en snitt tid på 4.34 vilket hade gett (förutsatt att jag höll tempot, vilket jag inte gjort) en tid på marathon på 3:12:42.

Att springa långpass ensam kan ju som ni kanske vet vara en smula enformigt ibland även om det också har sin charm, idag roade jag mig med att måla upp scenarion och dilemman.

Vet inte om det blir lite magstarkt nu men följande dilemma tänkte jag på ganska länge, om jag mot förmodan och till min egen förfäran skulle tvingas av utomgjordingar till att ligga med x (okänt) antal kvinnor på mitt jobb, (min avdelning) vem skulle jag sätta först respektive sist. Jag liksom radade upp dem och bytte lite platser fram och tillbaka. Det var inget angenämt dilemma det ska sägas, men det fick mig att tänka på annat än mina sura ben.

Ett scenario jag målade upp var om någon just under brinnande löpning skulle göra något dumt mot mig, vilken skulle min motreaktion då bli. Jag såg framför mig hur exempelvis en dam puttade undan mig för att jag var för nära hennes hund. Vad skulle jag göra i denna situation. Eller om en full kille som just klivit av finlandsbåten skulle öppna en av sina taxfree Koff i mitt ansikte så det sprutade upp öl. Vad skulle jag göra då? Tillslut började jag önska att någon skulle göra något dumt mot mig. Men idag var det en dam som jag mötte som gjorde tummen upp till mig, en ung kille som av okänd anledning stod med öppen lastbil full av bananer gav mig just en banan, så jag hade ingen att praktisera mina nya tankar på.

För övrigt mötte jag idag ute i spåret ett par relativt kända löpare samt, och detta kanske är ännu hetare, Little Babs som bar på blommor och solbrillor på denna hennes regniga födelsedag. När jag såg henne tänkte jag var på listan jag skulle placera henne om hon arbetade på min avdelning.

Tusingar, det stora äventyret för en sann psykonaut

Kvällens serie såg ut som följer:

3.(21, 33, 37, 35, 25, 29, 32, 37, 36, 35, 40, 32)

Jag körde vidare på min vinnande tankevurpa med att dela in dem i faser om bestod av två plan per fas. Jag förstår hur idiotiskt det låter, men för mig funkar det. Jag tycker liksom att det känns bättre att köra fas2, plan 1 än att köra tusing nummer tre om ni fattar.

Hela dagen idag har varit vidrig, jag har haft ångest som jag tidigare varit inne på, jag var uppriktigt rädd för kvällens intervallpass, dessutom var det återigen ett passs som skulle klämmas in i en snäv tidslucka mellan jobb och häng med min mormor, en människa som inte har ens den minsta förståelse för att träning kan gå före en extra timme med henne. Jag älskar att hänga med min mormor, men jag älskar att träna också.

Okej, men nu till saken, anledningen till att ett pass som kvällens är så fantastiskt roligt trots allt är att man liksom inte på förhand vet hur det ska gå. Jag vet ärligt inte om jag ska klara det när jag börjar köra. Jag klarar givetvis att köra tolv tusingar, men kommer jag klara det med stil, eller blir det fiasko. Jag tror alltid att det ska bli fiasko, men det slutar som tur är alltid relativt lyckligt. Självklart är jag mycket upprörd över min näst sista som gick på 3.40, när jag såg det ville jag dö och välte ett uppställt staket i ren ilska, efter mitt pass ställde jag dock snällt upp det igen.

Vad jag vill säga är nog egentligen att ingen distans är att förakta, jag kan ha enorm ångest över att gå ut och köra en mil, bara därför att jag bestämt mig för att det ska gå fort, jag skulle kunna känna samma för ett 800 meters lopp. Det är liksom inte distansen som gör äventyret, det är insatsen. Det är resan in i sig själv, det är på grund av den resan som jag på fullaste allvar menar att vi löpare är världens mesta psykonauter. Okej, en och annan cyklist, triatlet, alpinist och skidåkare kanske kan få vara med oss på vår resa in i universum också, men det vet jag inte så mycket om.

Pangångest

Ikväll, innan middagen med mormor ska jag genomgå mitt värsta pass på länge, veckans intervallpass 12*1K. Framför allt har jag liksom gått runt och haft ångest inför det under hela veckan, jag vill liksom inte göra passet. Jag längtar efter att vara igång med passet, bara det kommer igång så är det lungt, då finns det liksom no retreat, no surender, bara att springa på. Fram tills jag är där på Stadion tidigt ikväll kommer jag dock ligga i mental fosterställning och tänka att jag vill inte, inte alls.

Mat, min sociala akilleshäl

Jag är, som jag tidigare nämnt, just nu inne i en tung träningsperiod. Det handlar just nu mycket om smärta, det känns som att jag misshandlar min arma kropp varje gång jag tar ett steg, eller det känns som en dvärg går bredvid mig konstant och hela tiden slår mig på mina ben. Detta kan jag leva med, jag vet att det bortom dessa tre veckor kommer en annan period, den rena uppladdningen, när det bara är farten som ska slipas in, när jag liksom ska finna harmoni i löpningen. Just nu är det liksom inte harmoni jag söker, utan snarare en slags kamp för att övervinna smärta och en slags allmän ångest över pass som mitt mördarintervallpass jag gått och laddat för nu i typ en vecka.

Okej, men det var inte detta jag skulle skriva om, jag skulle skriva om min sociala akilleshäl, mitt intag av föda. Det är inte okej hur mycket mat jag äter just nu, och hur jag äter. Jag brukar vanligtvis skämmas en smula när det typ är lunch på jobbet eftersom jag alltid tar sjukt mycket mat, Jag går alltid till en kantin med självtag, och jag tvingas alltid pröjsa extra eftersom chilenarna som jobbar i kantinen haft möte om mitt matintag, de berättade för mig att de diskuterat mina portioner och kom fram till att jag måste betala femton kronor extra. Inga problem, jag ler glatt och betalar, bara jag får sitta för mig själv, med ryggen vänd bort slevandes föda i enorma mängder.

I den fas jag nu befinner mig i äter jag alltså ytterligare lite mer mat. Jag äter exempelvis en tallrik musli vid tre varje dag, det går ett kilo musli på tre dagar. Mina kolegor äter jag alltså inte med just nu, jag tycker det känns pinsamt med mitt enorma intag. Idag gjorde jag dock ett undantag, det var en kollega som fyllde jämt och vi skulle äta tårta. Jag hade just ätit en rejäl skål musli för att stilla min värsta hunger men kände ändå att jag fortfarande var mycket hungrig. Alla kollegor tog en liten bit av den ganska stora tårtan, jag såg dem ta små bitar, jag såg det och tänkte hela tiden på hur stor bit jag kunde ta utan att det såg osmaklig ut. Jag visste inte men tänkte att jag tar en rejäl bit. Det blev inte så, jag skar upp en enorm bit, sjukt stor, den fick inte ens riktigt plats på mitt fat, grädden rann över på mina fingrar. Jag tittade på dem, tog en servett och började torka dem fast min instinkt sa mig att jag skulle slicka i mig grädden från fingrarna.

Okej, jag kom inte undan med mitt abnorma tårtätande kände jag och bestämde mig för att det skulle vara lite opassande att ta en extra portion. Jag genomled födelsedagsfikat och när det var klart dröjde jag mig kvar, jag sa att jag plockar undan. Alla gick och jag låtsades börja plocka lite, när alla var utom synhåll satte jag mig åter och lade upp ytterligare en abnorm bit. Jag såg att det inte såg smakfullt ut men jag var ju så jävla hungrig.

Två kollegor kom tillbaka för att hämta nytt kaffe, våra blickar möttes och jag vet att jag liksom tittade upp, med skeden i munnen och såg sjukt skyldig ut.

Jag ska aldrig mer delta i ett födelsedagsfika, jag gillar ju inte ens tårta, det kanske å andra sidan hade sett ännu konstigare ut om jag satt i mig tio rågkakor för att sen smyga tillbaka och ta tio till, vad vet jag.

Jakten på tiden

Idag har jag kört två pass, ett mycket vackert morgonpass ute på Norra djurgården. Varje gång det händer undrar jag varför jag inte varje morgon är där. Jag har nämnt det förr, men ekarna på Djurgården, den synen är to die for. Se ekarna på Norra Djurgården och sen dö liksom. Morgonpasset gjorde ont, antagligen för att jag var nyvaken och stel efter gårdagens backpass samt lite stenhård löpskolning.

Kvällens stresspass genomfördes i en mycket snäv lucka mellan jobb och champions league fotboll (grattis Alessi). Den snäva luckan skulle bli ett tröskelpasss om 11K, jag ville verkligen springa fort ikväll men hann liksom inte riktigt värma upp riktigt så mycket som jag tycker om att göra innan jag springer fort. Det blev pang på liksom, och jag måste säga att jag tyckte kroppen kändes rätt pigg, benen värkte men de sköt ifrån bra, jag hade klipp i steget.

Det kändes som att det gick rätt snabbt även om jag hade lite mer att ge, det kände jag.
Okej, jag klockade mig på fucking 44.30 vilket ger 4.02 i snitt, jag förstår om detta inte låter riktigt sunt, men när jag såg tiden ville jag slå på något, jag hade liksom en annan bild av farten idag.

Jag är en sorglig typ måste jag säga, inte nöjd och inte charmig, bara fokuserad på min kommande uppgift. Och sjukt lycklig och med mycket värk i musklerna just nu.

Tror för övrigt att jag flyttar minna 12*1K till fredag eller lördag, vi får se.

Alessi gästbloggar: Jonas av Arabien

Idag har min förlagskollega Jonas äntligen lanserat sin nya blogg “Jonas av Arabien”. Detta är en projektblogg som handlar om uppladdningen inför Marathon des Sables, ett slags öken-ultra-marathon som verkar fullkomligt bananas.

Eller lyssna på det här... 26 mil, sex dagar i öknen, i 45 graders värme!! Låter det inte helt sjukt? Till saken hör att Jonas knappast är någon sportfåne, rätt långt ifrån till och med.

Han är förvisso ingen duvunge i sammanhanget heller skall sägas. Jonas har redan genomfört ett ökenmarathon tidigare, nämligen Las Vegas Marathon (som för övrigt genomfördes på den super-punkiga tiden 5:56). Läs mer om det på hans tidigare hyllade blogg Jonas Joggar.

Detta kommer hur som helst att bli väldigt intressant och roligt att följa! Check it, and follow it!

Veckans träning

Måndag: Vila
Tisdag: Backintervall, löpskolning lätt distans 12K
Onsdag: Morgon; lätt distans 10K, kväll; snabb distans 11K
Torsdag: Intervall 12*1K (+6K)
Fredag: Snabb distans 13K
Lördag: lätt distans 14K
Söndag: Lång distans med inledande 1H fartlek, koordinationslopp samt löpskolning +20K (tot +30K)

Detta ger en vecka med +100K vilket på pappret känns mycket bra. Vi får väl se hur det känns framåt fredagen när jag ska ut och köra snabbdistansen om 13K. Nu ska det ju vidare gå riktigt fort. Vi får verkligen se som sagt.

Jag ska nu gå in i tre mycket hårda träningsveckor som kommer avslutas med ett litet träningsläger hos min far i södra frankrike. Helst skulle jag vilja springa riktigt långt hos honom, en ultramara uppe i les Alpes Maritimes, men jag vet att han kommer tycka jag är tråkig då eftersom vi inte kan umgås på typ ett dygn om jag ska springa en ultra. Eller umgås kan vi kanske göra men våra roller kommer bli väldigt enformiga, han kommer få agera uppassare och jag kommer agera aktör. Men ett rejält långpass ska jag i alla fall få ihop, antingen nere vid Medelhavet eller uppe i bergen, bergen lockar måste jag säga.

Okej, kommande tre veckor kommer bli tuffa, körde ett liknande tufft schema i somras, innan Berlin marathon, skillnaden mellan då och nu är att jag då var ledig, nu sitter jag med arbete upp över öronen. Vi får se hur det kommer gå att köra tre veckor med en bra bit över 100K varje vecka.

Min hemlighet

Som yngling, låt säga när jag var tjugo år gammal var jag mycket stolt över ett par egenskaper jag tillskrev mig själv. Eller egenskaper, jag vet inte om man kan kalla dem det, snarare var jag stolt över mitt förhållningssätt till saker.
En sak var att jag körde bil så långsamt och försiktigt, jag erkänner härmed att jag har förändrats en smula på denna punkt. Observera dock att detta inte betyder att jag kör vårdslöst eller så värst snabbt idag även om Alessi påstår det.

En annan sak var att jag som tjugoåring var stolt över att jag inte gillade att tävla med andra, jag var en god förlorare och hade inga problem med att komma efter. Nu ska jag berätta en hemlighet, detta har ändrats. Jag är inte stolt över det, men jag hatar att inte vara typ bäst. Nej, jag vet ju att jag inte exakt har för vana att vinna marathonlopp, jag kan acceptera det. Jag märker dock att jag har svårare att acceptera att det i min närhet finns folk som springer snabbare än jag. Och nej, det är inte en vacker egenskap detta, men det skiter jag i.

Det finns två mycket trevliga killar som jag springer med på TSM, allt är mycket bra med dem, jag trivs med att springa med dem, jag trivs med dem utom när jag känner att de springer snabbare än jag, när jag inte hänger med dem. Moorrrrrrrrr känner jag inombords när det visar sig att jag inte kan svara när det ska gå undan.

En nära väns far som kommer från Argentina berättar oftast historien om sina landsmän som när de var relativt nya i Sverige tog nybörjarkurser i spanska för att liksom få vara bäst på något. Jag ska fan byta ner mig till 3.30 gruppen, kanske kanske kan jag då få bli bäst, eller nej, jag byter ner mig till gruppen klara ett marathon. Där bara måste jag få vara bäst.

Build a fire

Vet ni inte vad ni ska göra klockan två i eftermiddag, eller vet ni vad ni ska göra två ställ in det, för klockan två idag sänds ett mycket mycket bra radioprogram.

Build a fire handlar om genierna Bill Drummond och Jimmi Cauty, eller genierna, jag vet inte, eller jo, jag tror nog att man i det närmaste måste kalla dem det. De utgjorde under det tidiga 90-talet duon KLF, ni kanske glömt dem, det har många gjort, och det spelar väl inte egentligen så stor roll. Vad som spelar roll är att Drummond och Cauty verkligen gjorde ett mycket intressant och välregiserat (typ) avtryck i hela den populärkulturella svären med KLF och sina närmast efterföljande projekt.

Lyssna på radioprogrammet i eftermiddag, jag hörde det 2002 och kommer oftast tillbaka till det i mina tankar.

Build a fire - P1 14.03


Och ni får ursäkta att jag spyr ut tips likt detta i min blogg om löpning ibland, jag vet varför ni är här, men jag skiter i det, om jag inte får skriva om detta program så går jag ut i fucking vild strejk. I princip går jag ut i vild strejk om ni inte lyssnar på radioprogramet också för den delen.

För övrigt har jag vilodag idag vilket får mig att känna mig som en ickelöpare, jag känner mig som en vanlig dödlig liksom, något som jag inte gillar. Men jag vet ju att om jag inte tvingar mig till vila och lite vanlig dödlighet kommer det inte bli några tre marathon i år. Så jag ligger snällt kvar här under täcket, lyssnar på P1 och undrar vad en regnig dag som denna är för slags straff för en ickejoggare. Vad menar gud med att låta solen skina i fem dagar för att sedan på den sjätte, arbetsfria dagen, dagen då jag inte ens får springa, låta himlen öppna sig i en syndaflod? Kanske menar han att jag ändå borde gå ut och springa, bara lite i detta underbara löparväder, nej jag tror inte det även om tanken lockar. Gårdagens snabba 4K(kunde inte låta bli) kombinerat med ett styrke och stabilitetspass nyper rejält i kroppen idag och gör sig bäst med vila tror jag.