Runners high and the lowest low

Den ännu inte tatuerade kroppen

2008-12-10T10:22:00.004+01:00

Jag hade ett mål med denna säsong, det var att skaffa mig en tatuering, min första. Jag hade tänkt att jag skulle nå sub 2.45 och jag hade tänkt tatuera in min tid någonstans på min kropp, någonstans där jag kunde se den ofta, inte så mycket för att skryta som för att påminna mig själv om en tid i mitt liv. En tid då löpningen var snudd på allt mitt liv kretsade kring. Denna tid är inte över, mycket kretsar fortfarande kring löpningen, men saker och ting har ändå förändrats.

Jag har denna blogg att tacka för mycket, jag har löpningen att tacka för mycket, och jag har så många människor att tacka för så mycket. Ändå tänker jag bara på en sak när jag nu ska summera något på denna blogg, detta blir ju lätt fjantigt, men jag tänker ändå bara på en sak; jag tänker på alla dessa vägar som jag springer på. Som sista inlägg ska jag nu, ur huvudet skriva ner alla dessa vägar, alla vägar jag tänker på och som jag älskar, och som jag alltid längtar till. Det blir en hyllning till underlaget, till vägen, till Stockholm.

Tack för att ni läst denna blogg!

Brunnsviken, Linnégatan, Södermalm runt, Loudden, Grusvägen vid Waldermarsudde, Roslagsgatan, Lidingövägen, Lilljanskogen, den långa vägen ner till Kivik, Maskinbacken, strandprommenaden in till Cannes, alla stigar på Muskö, gatan längs den lilla kanalen i Berlin, Vesterbrogate, vägen ner till Mem, Boylston street, backen upp till fotbollsplanen i Tanto, Årstabron, Västerbron, alla spåren i Ursvik, Regeringsgatan, Brunnsgatan, Under den Linden, Vallhallavägen, Södermälarstrand, Laduviken, Edsviken, Djurgårdsbrunnskanalen, hela norra Djurgården, hela resten av Djurgården, Djurgården, Djurgården, Djurgården, Les Alpes Maritimes, Gorges de Verdon, The Reservoir i Central park, Strandvägen, Nackareservatet, Milspåret i Hellas, och tusen mil till, alla dessa mil, de utgör det vackra navet.

Ha det bra, vi ses senare någon annanstans.

Runners High, Runners High

Paninaro

2008-11-25T20:41:00.005+01:00

Jag ska sluta skriva här, men jag har drabbats av en svag svag separationsångest. Jag kom att tänka på min unicitet häromdagen, kom att tänka på att jag förmodligen är den löpare i världshistorien som flest gånger yttrat ordföljden armani, armani, a-a-armani under brinnande löpning. För att inte tala om hur många gånger jag pratsjungit violence, religion, injustice and death för att sen bara övergå i de klassiska raderna paninaro, paninaro, oh oh oh Paninaro, paninaro, oh oh oh.

Fattar inte varför, kanske är det för att de är så sjukt bra, men Pet Shop Boys och löpning är fan hand in glove. Nedan följer fem löparlåtar singerade PSB:

Music for boys
We all feel Better in the dark
Euroboy
In Private (feat. Elton John) ( stuart chrichton club mix)
Paninaro

Livet kan fan knappt bli hårdare än så.

Löpning är för övrigt bäst just exakt nu.

Slutet på historien

2008-11-11T13:31:00.000+01:00

Med sorg, vemod och viss lättnad vill jag härmed meddela att jag inom en snar framtid ämnar lägga ner denna blogg. Innan jag gör det skulle jag gärna vilja skriva ur mig någon form av magnum opus, men jag antar att detta inte är möjligt. Jag skulle helst vilja med en mening få ur mig allt, fånga själva löpningens eller i alla fall min löpnings kärna. Detta går inte men jag vill ändå på något sätt avsluta denna resa på ett långdraget sätt. Jag funderar på hur detta ska gå till och återkommer i frågan.

Nu skulle jag egentligen vilja berätta för er om min tid som besatt av att bygga bord, hur det gick för mig när jag skulle bygga mitt fjärde bord, mitt mästerverk, men jag blir så jävla arg när jag tänker på det, så jag kan inte.

Saker som hänt sedan jag slutade skriva

2008-10-29T11:42:00.000+01:00

Jag skriver numera oregelbundet och utan stark glöd här. Jag vet det eftersom jag typ ser det, min rate är typ ett inlägg i veckan mot tidigare snitt på typ 1,2 om dagen.

Okej, varför kanske ni frågar er? Min enkla strategi just nu är att ägna mig åt skadeprevention och i viss mån rehabilitering. Jag vill bli helt frisk, jag tar därför ett litet steg tillbaka i min träning, tränar inte lika mycket och inte lika intensivt, mindre tid ägnas därmed åt att tänka på löpning, eller om man hellre vill, mer tid finns till att tänka på annat.

Okej, jag har haft mer tid att tänka på annat, så vad har det inneburit för mig? Ett par saker har jag märkt:

- Jag har blivit fullblodsvegetarian tror jag (inte ens ostron äter jag)
- Jag kommer inom en snar framtid flytta hem till Södermalm
- Jag äter mindre mat

Är allt detta kopplat till att jag tänker mindre på, utövar mindre samt skriver mindre om löpning?

Ja absolut. Vet inte om dessa tre saker kan sägas vara bra, men det är kalla fakta.

Veckans träning:
Måndag: Styrka (ben och bål)
Tisdag: 10K medelhård löpning
Onsdag: Vila
Torsdag: Intervall + styrka (bål)
Fredag: cykel 1H
Lördag: Vila (hårt kroppsarbete)
Söndag: Vila (hårt kroppsarbete)

Några frågor på detta? Annars kör vi på som om inget hänt.

Bildminnen, Berlin 2008

2008-10-20T15:56:00.006+01:00

Spring Berlin nästa år, ni kommer inte ångra det.

Mitt fall

2008-10-14T09:01:00.003+01:00

Okej, gårdagen bjöd på ett 13K pass med en snittfart på typ 4.30 fart. Jag hade för ambition att ta det mkt mkt lungt, fattar inte varför det aldrig funkar. 4.30 är inte jättehårt, men still, jag vill lära mig att ensam kunna gå ut och ta det lungt, stanna till vid en söt kotte, eller typ säga till en gammal tant att det är vackert väder och trevligt att vara nere vid Brunnsviken en sånhär dag. Nu skiker jag bara till tanterna att de ska flytta på sig.

Detta med att inte kunna ta det lungt, det kommer fan bli mitt fall. Jag kommer göra en Jimmie Fixx en vacker dag.

Framtiden

2008-10-13T09:29:00.002+01:00

Alltså, jag skriver ganska sällan här numera. Kan egentligen inte förklara varför, eller jo jag kan det, jag har inte haft regelbundenhet i min löpning på över 4 månader, eller nej, över sex månader rentav. Och om jag inte kan skriva om saker som anknyter till min löpning har jag liksom lämnat denna bloggs kärnverksamhet, och det vill jag inte.

Så om vi ska prata lite löpning för ett ögonblick nu då då. Jag tänker denna vecka ta min första löparvecka på mycket mycket länge.

Av denna anledning, och för att pressa mig själv en smula lägger jag härmed upp veckans träning för allmänt beskådande.

Håll i er för nu rafflar det till sig:

Måndag: 11K Mjukstart
Tisdag: 11K Medelhårt
Onsdag: Styrkepass
Torsdag: 13K medelhårt
Fredag: 11K mjuk löpning
Lördag: Vila
Söndag Vila

Jag går ut med en +40K vecka, kanske egentligen lite mkt men med tanke på hur pigga mina ben var efter Berlin marathon så tror jag inte detta ska vara några större problem. Dessutom ska jag försöka hålla tempot nere. Vi får se om detta lyckas, och om jag verkligen genomför dessa pass.

Ska vidare försöka fatta vad som ska bli mina kommande och närmast förestående lopp och utmaningar som löpare.

Köpenhamns gator, hur jag ser på dem

2008-10-06T09:40:00.000+01:00

Spenderade helgen i Köpenhamn, spenderade den med att strosa runt i staden och egentligen det enda jag försökte klura ut var vart och hur marathonbanan gick. Det är ett så starkt ögonblick för mig så jag uppenbarligen hellre letar gator där jag sprungit än letar butiker eller genuina smörebrödshak. Det fanns inte en gata i Köpenhamn som jag inte värderade först och främst efter kriteriet om jag sprungit på den eller inte. Kanske är det det som är marathonturism, att strosa runt och liksom minnas sina egna hjälteinsatser. Eller så kan man bara kalla det vansinne eller total, rå narcissism.

Berlin 2008 - lättjans triumf

2008-10-01T20:00:00.008+01:00

Okej, här kommer ett snabbt nedtecknat minnesdokument över årets Berlin marathon.

Jag tänkte springa endast 8K, jag tänkte göra det för att jag var trött på att straffa min kropp. Jag var värd bättre, jag tänkte på detta dagarna innan loppet och jag tänkte på det när jag till tonerna av Maurice Ravels Bolero satt på huk i en nedpinkad buske och sket ungefär tre minuter innan startskottet skulle pangas av.

Jag tänkte springa 8K eftersom det var ungefär där marathonbanan passerade Friedrichstraße, och den lilla tvärgatan där jag bodde. Jag tänkte bryta, gå upp på mitt rum, byta om och sedan sätta mig och dricka ett par snabba öl för att sedan se vad som skulle hända. Kanske skulle jag fortfarande vilja gå och möta mina vänner vid målgången, kanske inte, jag tänkte inte så långt, försökte bara förstå vidden av det faktum att jag skulle bryta, försökte sätta mig in i vad det skulle innebära, hur det skulle kännas. Jag ville inte veta exakt hur det skulle kännas, var rädd för vad som skulle komma upp liksom. Försökte känna något överhuvudtaget där i busken, men allt jag kunde känna var lukten av det jag just producerat och en svag doft av urin, upplevde inte ens doften som motbjudande var bara tom.

Hela sommaren har förstörts av ett krånglande ben, eller mer exakt av en slags spricka i skelettet Jag har utöver dåliga möjligheter till träning på grund av skadan haft svårt att riktigt komma in i träningen inför Berlins marathnon, har inte riktigt haft drivet, inte känt hunger. Antar att detta har berott på att jag hela tiden vetat att jag inte kommer kunna prestera bra. Totalt har jag nog inte under de senaste tre månaderna innan loppet sprungit mer än kanske 100K, ingenting emot hur jag brukar träna. Jag har alltid varit relativt minutiös i mina förberedelser. När jag nu klev ut ur busken möttes jag av en leende Haile Gebreselasie som samtidigt som jag hoppade ut från buskaget, leendes hoppade ut från ett tält. Jag applåderade honom, hans uppsyn liksom frambringar den typen reaktioner, att man liksom spontant bara börjar applådera. Han ser liksom så snäll ut, lite gullig på något sätt.

Startskottet goick innan jag ens kommit in i min startgrupp, Inga problem för mig, jag visste ju liksom att det inte spelade någon roll, jag skulle ju ändå hoppa av, vilken tid jag hade när jag bröt, det var av ingen betydelse för mig. Jag började småjogga fram mot startlinjen, väl där tänkte jag att nej, jag ska göra min första K i ett bra tempo, varför visste jag inte, kanske för att snabbare komma hem, eller bara för att komma undan den värsta trängseln. Min första K gick utan att jag ens kände något i 4.10 tempo. Jag beslöt mig för att även min nästa K skulle gå i samma fart. Ungefär nu förändrades allt, jag bestämde mig för att göra en halvmara, jag skulle springa tills krampen kom. När den kom skulle jag tacka för mig och kliva av, kanske en halvmara tänkte jag. Jag höll min fart trodde jag, tog inte tid men jag kände att jag inte sackade, att mitt steg var vackert och att jag liksom flöt fram.

Hela morgonen hade jag nynnat på pekoralet Wind of change med Scorpions, vet inte varför men kanske för att loppet kändes som på något sätt mitt sista, som att detta var början på något nytt, att jag fan höll på att sluta med löpningen. Jag undrade vad för ord de sjöng i låten, det lät inte som engelska, det måste vara franska.

Nu kunde man ju tro att jag liksom sprang runt och njöt av denna relativa fart jag trots allt sprang runt med utan att det på något sätt plågade mig, men det gjorde jag inte, tvärtom, jag kände djupt självförakt. Självförakt eftersom jag sprang så fort. Vad som än hände så hade jag lovat migsjälv att inte springa fort, utan att göra detta lopp i ett makligt tempo. Nu sprang jag där och liksom släppte upp bromsen. Jag tänkte att om jag ska fortsätta på detta sätt så får jag inte springa fler lopp, då får detta fan bli det sista.

Loppet bara förflöt, lite musik längs vägen, en stilla undran hur det är att bo i någon av de tusentals ansiktslösa lägenheterna på Leipziger Straße, hur det är att komma hem där, att gå från tunnelbanan påväg hem från jobbet bara för att komma hem till en av alla tusentals anonyma lägenheter. Lite övriga reflektioner om det gamla öst kontra det gamla väst. Minnesbilder av glassar på Sonycenter, hur jag under viss påverkan förra sommaren satt och åt en glas där, hur god den var. Jag sprang runt och snackade mest hela tiden, loppet liksom bara förflöt, pågick medan jag gjorde annat.

Vid kanske 34K började jag känna att mina ben existerade, att de värkte, nu fanns givetvis inte en tanke på att bryta, denna typ av muskelvärk skulle inte få stoppa mig nu, jag hade liksom redan skrivit min framgångssaga, jag visste nu att jag skulle gå in under 3.10 och att jag därmed skulle prestera något av en otrolig tid. Detta berörde mig som sagt föga, jag var mer besviken på att jag inte hade kunnat hålla igen. När värken kom tänkte jag att jag hade en slags utomkroppslig upplevelse, att jag inte fanns där varken i tid eller rum och att jag skulle träffa mig själv snart i målfållan. Det var något annat som var därute, vem vet jag inte, men det var inte jag. Precis när denna någon började säcka ihop lite och gå ner i en slags lunk hördes någon säga, vad fan gör du här? Du skulle ju ta det lugnt idag, du är inte klok. Det var en löpare från Studenterna som jag sprungit en del med på TSM. Jag blev mycket glad av att se honom även om han påminde mig om hur idiotiskt det var att vara just där just då, jag skulle ju egentligen sitta och dricka öl. Jag började prata med honom, om allt mellan himmel och jord, bla bla bla. Jag var glad att ha fått en vän därframme, någon som liksom höll mig lite ofokuserad på smärtan. Efter en stund tröttnade han dock på mitt babblande och typ sa att han inte orkade snacka mer, jag ursäktade mig och sa att allt mitt snack mest var ett sätt att lura migsjälv att jag hade mycket kraft kvar.

Jag sprang och sprang och plötsligt, Unter den Linden, gatan som leder fram till Brandenburger Tor, jag hade försäkrat mig om att slå Studenten, det kändes viktigt och jag hade krafter kvar, mycket krafter kvar. Jag kände mig som en gazzel, som något som nästan svävar fram. Jag förstod ingenting, allt gick så lätt, har aldrig haft ett så lätt lopp. Jag sprang in på 3.04.29, fick min medalj, fick lite massage av en massör vid namn Sven, åt min påse med gottigott och bara gick runt och njöt. Inget har någonsin kännts lättare, jag var hög, men utan den där totala stelheten och smärtan i kroppen. Det kändes typ som att jag utan vidare skulle ha grejat en mara till direkt efter denna utan sådär jättestort tidstapp. Min bitterhet över att jag inte hade hållit igen förbyttes nu till en känsla av stolthet, att jag liksom var en slags kung, att jag typ var gud, eller typ Zlatan, jag vet att det är rätt tunga namn jag droppar, men jag kände mig typ så mäktig där. Typ ville slå migsjälv över bröstet och liksom se om någon annan hane vågade komma upp och utmana mig.

Jag tog en öl, lade mig i gräset framför riksdagshuset och tänkte att detta händer igen, jag kommer springa så många gånger igen. Hur jag ska träna i framtiden förblir dock en gåta för mig.

Hemma i Sverige igen kollade jag upp texten till Winds of change, vad var det de sjöng på franska? Jag hade fel, de sjöng inte på franska det var:

I follow the Moskva Down to Gorky Park Listening to the wind of change

Sen laddade jag hem den jävla helveteslåten. Nu plågar den mina öron med ljuva minnen. Och jag kommer springa med den i min pod denna vinter.

Det tyska fokets hyllningar

2008-09-26T11:08:00.002+01:00

Jag känner en hel drös debutanter inför söndagens lopp, marathondebutanter. De ska ha Ipods och annat bjäfs i öronen. Nej för fan det är det tyska folkets hyllningar som gäller på söndag, det är springa runt och suga in det, det är det jag längtar efter. Peppen har nu infunnit sig, jag har intre fattat vart den varit, men typ för någon minut sedan kom den.

Nu jävlar ska jag springa marathon, och jag ska göra det långsamt som bara den.

Bib 20341

Om ni mot förmodan vill ha mina mellantider på sms kan ni följa denna länk. Jag har förvisso gödslat med sms utskick men vill ni vara säkra sidan , do it yourself.

Jag minns alla mina marathonlopp och hur de brukade ta på mig

2008-09-22T11:28:00.005+01:00

Jag minns alla mina gamla lopp relativt väl. Och jag minns hur de har tagit på min kropp, jag brukar inte kunna gå efteråt. Kommande söndag kommer garanterat inte bli något undantatg, tvärtom. Jag är redan nu rent ut sagt rädd för efterkommande smärta. Jag ger mig själv i det närmaste små chanser att jag ens kommer i mål. Så i detta nu, en vecka präglad av ångest och längtan, jag vill bli av med det liksom. Ha det överstökat, samtidigt en nära nog destruktuiv längtan efter den där känslan av att man lever. Berlin närmar sig.

Hunger

2008-09-18T10:13:00.002+01:00

Igårkväll genomförde jag ytterst motvilligt ett långpass inför det stundande Berlin marathon. Då jag för tillfället lider av extrem tidspress fattade jag länge inte hur jag skulle lyckas klämma in passet men lösningen blev lika effektiv som förnedrande. Jag åkte helt enkelt ut till dagens sista möte, ett ganska vikitgt sådant, med ganska viktiga typer iklädd mina löptights och utan ens ett papper.
På detta sätt nådde jag Stockholms södra närförorter mycket enkelt och kunde liksom koncentrera mig på att springa hem.

Jag visste dock inte ens åt vilket håll hem låg utan sprang bara rakt ut i skogen på små stigar. En bit in i passet kände jag plötsligt igen mig, jag befann mig inte långt från Söderbysjön, och därifrån hittar jag till Hellas. Ett varv på Hellas milsspår och sedna hemmåt. Jag var så hungrig när jag kom springandes nere vid stadsgårdskajen att jag tänkte att kommer det en männoiska med en pizza nu så tar jag den, sätter mig ner på marken och börjar äta. Ingen vågar väl ge sig på en bestialisk man i tights tänkte jag.

Väl hemma satte jag mig ner på golvet och åt en stor påse jordnötter samt 100 gram vidrigt äcklig choklad. Men smaken var av sekundär betydelse för mig. Det var fettet jag ville åt liksom.

Gårdagens löpning: 2.12 H och okänd sträcka eftersom jag typ inte hade batteri i min gf405 plus inte över huvudtaget är kompis med den.

Mot Berlin, ett Berlin som jag efter gårdagens långpass kan konstatera inte kommer kunna genomföras utan en ganska stor ansträngning.

Någonting har hänt

2008-09-10T18:02:00.003+01:00

Jag vet inte vad, men världarna har liksom börjat mötas. Kanske håller vi på att bli en enda stor happy löparfamilly. Eller vad tror ni? Läs detta och fundera på saken så ska jag gå ner på den lokala och titta på lite fotboll och känna mig lite som Patrik Sjöberg sålänge.

Brunnsviken igen

2008-09-10T17:51:00.002+01:00

13K runt Brunnsan i eftermiddag. Inte jobbigt, bara underbart i regnet och 13K på 56 minuter, det ger ett K snitt på 4.18.5.
Jag gillar det, känns stabilt och jag är en smula förundrad över att man liksom håller så pass bra kvalitet trots ett uppehåll som ändå får sägas varit ganska långt och utan kvalitet och regelbundenhet i den alternativa träningen.

Det jag fruktar inför stundande Berlin marathon (om typ 16 dagar) är nu mer än något annat bristen på distans i min kropp. Jag saknar vana att träna över en timme i sträck. Min kropp kan liksom ha glömt hur man gör när man ska springa långt och ganska länge. Det får bli ett långpass snart. Men först en dags vila, mina ben skriker av all träningsvärk.

Alessi gästbloggar: Mitt Stockholm halvmarathon, blod, svett och uttråkning

2008-09-08T08:49:00.000+01:00

Eftersom Allan plockar svamp när vi andra springer halvmarathon blev jag ombedd att skriva ner mitt halvmarathonreferat. Och då gjorde jag det. Håll till godo.

***

Min uppladdning inför Stockholm halvmarathon kan knappast anses optimal. Bortsett från ett ynka "långpass" om 17 K har jag inte sprungit någon längre sträcka sedan marathonloppet i maj. Det har snarare handlat om att klämma in någon mil lite här där. Därför har jag med viss skepsis sett fram emot detta lopp.

Redan vid nummerlappsutdelningen stod det klart att vi hade att göra med Stockhom Marathons lillebror. Allt var liksom hälften så stort. Halva sträckan, hälften så lite tält, hälften så lite folk och hälften så bra goodie-bag. Eller den var nog sämre ändå. En tvättsvamp och ett champion chip. Kom igen nu, sponsoravdelningen!

Hur som helst.. själva loppet då? Jo, jag kom till startfållan med ganska lång tid till godo. Det regnade fortfarande och jag frös om mina händer. Min startgrupp, D, var fylld av gamlingar och rookies som för att hålla värmen stod och småhoppade till svennehitsen i högtalarna. Som ett pro-bono Friskis & Svettis pass på en förortsäng ungefär.

Då startskottet gick satte folk av i en jäkla takt. Jag hade läst att det första partitet skulle vara det tyngsta med sina förrädiskt maskerade stigningar, varför jag tog det ganska lugnt i början. Vid Odengatan kände jag att jag hade full kontroll och bestämde mig för att försöka börja springa snabbare.

Överhuvudtaget kändes detta som ett moget lopp. Jag hade verkligen total kontroll över disponeringen av energi, även då jag höjde pulsen. Tyckte till och med att jag sprang vackert. Detta var något jag inte upplevt i löpningen tidigare. Första milen klarades av på drygt 50 minuter och jag hade hur mycket kraft som helst kvar. Målsättningen att ta sig runt på under två timmar skulle definitivt klaras av.

Men så föll jag.

Ungefär vid Slussen stod ett gäng funktionärer och delade ut power bars. Jag upptäckte detta sent och blev därför tvungen att snävt snedda mot dem för att inte tappa fart. I samma ögonblick som jag tog steget mot höger sprang någon in i mitt ena ben som låste sig bakom det andra. Och jag flög (tror till och med att jag krigs-rullade ett varv) och slog i mitt vänsterknä och mina händer. Självfallet hände detta på det enda stället med publik och det hördes en förfärad susning bland massorna.

Inte så lite omtumlad och med grovt överskott av adrenalin reste jag mig snabbt och sprang vidare. Efter ett par kilometer upptäckte jag att det blödde kraftigt från knät. Hela mitt främre smalben var blodigt. Och i ärlighetens namn kändes det för stunden helt fantastiskt. Jag var liksom den stenhårde löparen.

Efter en och en halv mil var min nettotid 1h 15min. Jag kunde inte tro mina ögon. Jävlar vad snabb jag var! Och fortfarande inte trött. De sista sex kilometerna sprang jag allt vad jag orkade och tog placering efter placering för att till slut springa in på monstertiden (i min värld alltså) 1,45,40!

Allting summerat låter kanske detta som en relativt trevlig upplevelse. Men faktum är att jag hade fruktansvärt tråkigt under hela loppet och inte kommer göra om det igen.

Perfekt disponerad energi, vackert löpsteg och coolness i form av blodiga knän duger kanske för provinserna. Men löpning, mina vänner, handlar inte om det. Löpning blir till något upphöjt först när nerverna ligger utanpå huden. Ångesten och rädslan för smärtan slingrat sig kring din själ, då tillstånden Runners high och the lowest low svingar sin ambivalenta pendel. Först när knäskålarna sjunger klagosång högre än cover-banden sjunger Guns n' Roses. Då endorfinet är din enda vän.

För precis där vid mållinjen förstod jag det. Jag är, och nu svimmar säkert Allan i sin svampskog, en marathonlöpare.

En efterbliven löpare påväg tillbaka

2008-09-05T09:17:00.003+01:00

11K och ett varv runt Djurgården, det var sommarens första träningspass det. Eller kanske höstens första. Mkt trevligt och jag mår bra i hela kroppen såhär dagen efter. Att farten sedan trots det relativt långa uppehållet ändå var 44 min på milen vittnar om att jag lyckats bibehålla viss fart trots att jag tärt en hel del på mitt livs osundhetskonto denna sommar.

För övrigt tär en resa till Sardsinien en hel del på antalet timmar jag har över till bloggande och annat. Jag är kraftigt efter med aarbete, socialt umgänge och en hel del annat. Efter helgen kommer jag dock tillbaka med fuyll kraft tror jag. Jag ska springa då om ni undrar, något som liksom innebär att jag även kan blogga.

Till er alla som ska springa StHM imorgon: lycka till, jag kommer tänka på er.

Vidare hoppas jag att min gamle vän och producent Alessi vill skriva ett referat till denna blogg om sitt livs första halvmarathon någon gång nästa vecka.

Off I go

2008-08-28T10:39:00.002+01:00

Okej, jag lämnar er för en sista suck av värme. Återkommer på torsdag. Då blir det sex, lögner och löpardojjor här igen. Har för övrigt med mig dojjor till Sardinien. Ska visa spaggarna vem som äger vägarna, typ.

Ses snart.

Berlin revisited

2008-08-21T16:25:00.003+01:00

Okej, Berlin närmar sig och min träning är inte ens ur fas den är helt off. Två pass denna vecka varav 5K löpning. Nu kanske det är 5 veckor kvar till loppet. Inget liknar mitt fjolår i detta nu. Det värsta av allt är att jag nu ska toppa detta med tre dagar av dekadens på hög nivå. Men måndag, det är starten på ett nytt liv, jag kommer späkas, kanske mer än någonsin i mitt liv rentav. Men det har inte bara med löpning att göra. Hur det än är ska jag ge mitt ben något att bita i nästa vecka. Men givetvis kommer jag lyssna noga på vad det säger till mig.

En observation

2008-08-17T20:45:00.003+01:00

Okej, jag slängde ut en slags fråga för ett tag sedan. Den handlade om antalet invandrare som springer marathon. Detta är inte vetenskap, bara ren spaning.

Jag noterade vid exempelvis mitt marathon i CPH förra året att det i princip inte var annat än danskar och marathonturister som sprang loppet. Och med danskar menar jag i detta fall män som heter Sören och kvinnor som heter Karen och som sedan generationer drickit dansk öl, ätit smörebröd samt avlat fram smörblonda barn som talar ett udda språk.

En marathonturist känner man vidare igen på typ en mils avstånd, de har antingen sin hemnation skrivet på sitt linne, eller om så inte är fallet kan man i allmänhet se det på nummerlappen, det står liksom vilken nation man tillhör.

Jag tror mig sett samma mönster i Stockholm även om observationen där försvåras av den enorma mängd marathonturister som springer där.

Så vad betyder detta? Någon jag talade med om detta sa att många invandrare har nog med att försöka springa in i det svenska samhället. Jag vet inte men jag skulle gärna vilja höra vad ni tror, har ni gjort samma observation som jag? Har ni isåfall funderat på varför det är så?

Okej, nu kan man hålla på och älta definitioner hit och dit, och det kanske man rentav bör göra. Men jag är för lat för att göra det. Vi kan nästan nöja oss med att fråga oss hur många, låt säga till Sverige invandrade somalier som sprang SM i år.

Okej, vet inte riktigt varför denna fråga intresserar mig, kanske för att jag börjar mistänka att jag håller på med en slags extrem medelklasssport. Och är det en medelklasssport; hur kunde det bli det? Det är ju liksom den ultimata klasslösa sporten, man behöver ju inte ens en trasa att joxa med.

Och jag vet att jag nu talar om min egen geografiska plats, men det är liksom här jag verkar varför jag i denna fråga valt att typ inte anta det globala perspektivet.

Berlin sub 4

2008-08-12T13:35:00.004+01:00

Berlin sub4; det är mitt mål med mitt nästa marathon. Ett viktigare mål med loppet är att inte springa Berlin sub 3.45. Jag vill inte springa snabbt, jag vill springa långsamt. Eller nej jag vill springa snabbt, men jag vill inte riskera min hälsa och kommer av denna anledning inte sätta igång och tokträna nu, nej det blir en långsam upptrapning. Sen ska jag fortsätta springa långsamt ett tag, sen får vi se om det blir mer fart senare, just nu är det en seger om jag kan komma tillbaka till ett vanligt löparliv igen.

Sommarens bild

2008-08-08T12:41:00.003+01:00

Det här är typ sommarens vackraste bild, eller nej det är det inte, men den är så sjukt fin. Att jag missade denna dag det var inte okej. Måste säga att det verkade vara typ hur soft som helst. Först Musköloppet, sen en soft lunch på min mors land.

Nästa sommar, då är det fan jag som springer det loppet och sedan bjuder på saft, öl och bad, ni är härmed inbjudna!

Jag snöar alltid in på sommaren

2008-08-06T13:37:00.005+01:00

Alltså, jag har semester, jag är typ sjukt mycket inne i en slags imorgonmood. Jag går långsamt, tänker långsamt och är sjukt långsam överhuvudtaget.

Men under min semester brukar jag alltid snöa in på något, i fjol snöade jag in på seriemördare, fråga mig inte varför, men jag läste en massa böcker och en massa på nätet om seriemördare. I år har det blivit ganska mycket Krakauer, fast det var inget nytt, det har jag gjort förr. Men min fascination för berg och äventyr har liksom vaknat igen och jag har försökt fatta lite varför.

Krakauer är mannen som skrivit böckerna Into thin air och Into the wild, som ju nyligen blivit film. Han kan sägas vara en smula patetisk to say the least, utan att riktigt glorifiera döden så glorifierar han liksom idiotin i att hänge sig åt vansinnet, att liksom sätta handlingarna framför livet. Och inte handlingar som typ; jag friger barn från en tyrann som plågar dem och offrar mitt liv för deras frihet. Nej handlingar som exempelvis jag ska typ upp på den där helt obetydliga bergstoppen till varje pris, om jag så ska dö på kuppen.

Jag är inte suicidial och jag är inte beredd att dö för dumhet, men jag fascineras av mina drifter. Av den totala egotrippen som naturen så ofta hjälper till att skapa i mig.

Nu ska jag typ dammsuga, Jag lämnar med andra ord storstaden och blir lite primal en stund, graaau.

Jag verkar vara en mappie

2008-08-05T13:52:00.002+01:00

Av en särskild anledning har jag kommit över hela vårens utgivning av tidningen Mappie. Eller kommit över och kommit över, till min stora förskräckelse har jag kommit in i mappie liksom. Med viss skräck konstaterar jag att tidningen Mappie är det bästa magasin jag läst på mkt länge. Psykologen Tomas Böhm har en egen frågespalt, tidningen har roliga och ibland intressanta grejer om saker som oftast är lagom oangeläget, men ändå inte så ofta glättigt.

I mitt hem finns ingen Mappie tidning, men när jag blir sjuk och någon ska ner och handla grejer till mig ska jag svälja, harkla mig och be dem köpa senaste Mappie.

En sak till som bara måste ut, det är liksom semester och jag ägnar dagarna åt typ niente, Kristina Lugns frågeprogram på P1, det är det bästa jag har hört. Kan inte påminna mig något så glasklart i radio överhuvudtaget.

Jaha, då kom man ut som mappie. Ska snart komma ut som troende också, stay tuned.

Vi delar namn

2008-08-04T12:00:00.003+01:00

Någon har reggat mitt namn. Men jag delar så gärna, vi kan ju alla kalla oss för RH ibland liksom.

4K i superutrustning

2008-08-03T21:36:00.002+01:00

Imorse åkte jag med min bror till Simrishamn för att träna min bror och några andra joggare i ett 2K spår. Skit i det egentligen, det viktiga i detta är följande, jag var ute i en mkt vacker skog, partiellt var det bokskog, det vackraste som finns. Jag började gå det fina spåret, det var mjukt och skönt att gå där, spånad stig. Jag gick där i skogen och plötsligt kände jag för att springa, jag sprang 2K, spåret var inte mer, väl framme i starten tänkte jag att fy fan vad skönt det där var, jag tar ett varv till, inga känningar i benet, allt skedde under ytterst kontrollerade former. Jag tog ett varv till, sammanlagt 4K alltså, jag var svettig som bara den efteråt, jag mådde mkt bra.

Min utrustning, min löparmundering bestod av bar överkropp, ett par shorts och ett par flip flops. Har aldrig sprungit i flip flops förr och vet inte om det är särskilt smart, särskilt inte när man som jag är påväg tillbaka efter skada, men det var förvånansvärt skönt att springa i dem måste jag säga.

Denna vecka kommer de riktiga testerna, eller jag tror jag ska våga testa lite iaf.

För övrigt många utmaningar avseende min löpning framdeles. Mer om det i framtiden.

FYI

2008-07-30T09:13:00.003+01:00

Jag har semester och skriver av denna anledning inte här. Jag springer inget just nu men utövar en liten portion träning. Återkommer om typ en vecka med full kraft sen. Under tiden har jag en fråga till er. Hur många procent första generationens invandrare (invandrade till Sverige) tror ni sprang Sthlm marathon i år?

Nu ska jag bära ved.

Ha det bra nu!

Giant step för mig, ett litet steg för alla andra

2008-07-22T12:18:00.003+01:00

Jag har idag sprungit för första gången sedan 31 maj, 3K i maximalt uppförslut (på löpband) på 15 minuter. Inte mycket för världen men ett stort steg för mig.

Kändes bra i benet och jag ska invänta eventuella reaktioner fram tills imorgon bitti.

För övrigt var det sjukt jobbigt att vara tilbaka, inte det minsta kul att bli så slut som jag blev av lite promenadlöpning direkt.

Mer semesterbilder

2008-07-21T21:11:00.006+01:00

Tjatar på med fler semesterbilder, det är verkligen vackert i våra fjäll.
Den översta bilden är verkligen fantastiskt fin för övrigt tycker jag, ser ut som en målning av geniet Dick Bengtsson men det är geniet Brodski som fotat.

Sarkofager och stressfrakturer

2008-07-18T09:12:00.001+01:00

Okej, först, jag blev kraftigt avrådd av hjälpsamma användare av diverse friluftsforum från att använda mig att det sarkofagliknande tältet jag hade tänkt ta med mig upp till fjällen. Istället fick jag låna ett tvåmannatält av betydligt bättre kvalitet. Mkt nöjd med det valet även om jag personligen upplever det som att jag fegade ur lite. Problemet med sarkofagen var att den inte var regntät fick jag höra ett stort problem när man är typ mkt långt från alla alternativa regnskydd.

Okej, avseende mitt ben har jag ännu inte kommit igång med löpningen, har känningar kvar och kommer inte stressa detta. Nästa vecka ska jag börja känna mkt försiktigt på mitt ben på löpband. Först genom snabb gång i uppförslut, sedan långsam löpning i samma lutning. Sen fortsätter vi så ett tag om det känns bra. Om inte blir det mer förbannad cykel. Men snart blir det åtminstone äkta vara och inte en vansinnig cykel på ett gym.

BTW börjar jag på allvar fundera på att genomföra pass som i det närmaste kan liknas vid en blandning av fridans och aerobics. Men dessa kommer isåfall genomföras bakom stängda dörrar och endast med syfte att bli lite lite mer rörlig.

Mer semestergrejer

2008-07-17T20:19:00.006+01:00

En topptur över ett mindre berg (1200m) blev det. Detta var dock yungt eftersom jag hade 20 kilo packning på ryggen. Men det var givetvis värt att kliva upp och det tände mitt gamla gift, att bestiga berg igen. Jag ska fan bestiga berg, det ska bli mitt nya liv. Och ja, jag ska bestiga dem springandes.

Back on the wrong track

2008-07-17T08:45:00.002+01:00

Vill härmed bara medela att jag är tillbaka i huvudstaden efter en vecka off the road. En vecka fylld med mygg, fantastiska berg, 24/7 med ljus och obeskrivlig skönhet både i natur och människor.

Nu är det sommar, jag jobbar och är fullständfigt utvilad. På ett eller annat sätt ska detta utnyttjas. Kanske börjar med ett pass cykel inne på gymmet på lunchen då.

Ha en fin vecka young soul rebels

2008-07-08T15:19:00.003+01:00

Jag drar till fjälls nu och lämnar er åt varandra. Civilisationen och jag tar farväl.

Känner mig inspirerad av all löpning som begås i världen och hoppas snart vara tillbaka i spåren, för spåren är tamigfan det vackraste jag vet, tusen gånger vackrare än det vackraste av landskap.

Vi ses!

I mitt huvud

2008-07-06T18:51:00.002+01:00

I mitt arma huvud har jag idag sprungit från Horan till Järna. Antagligen har jag nu slutat springa och haft en fantastisk dag. Jag har sett mycket kul saker och jag har haft mkt gott sällskap.

Hoppas vi gör om detta nästa år för det här var verkligt roligt.

Ska bli kul att läsa och höra hur det gick för er.

Regn

2008-07-02T07:25:00.001+01:00

Gårdagens regnoväder över Stockholm fick mig att vilja endast en sak, att gå ut och springa. Få saker är mer uppfriskande som just att springa när himmelen öppnar sig.

Men igår satt jag istället i bilen och blev dyblöt av att bara öppna bilrutan för att sticka in mitt passerkort i utfartsautomaten. Inget kan vara så störigt som ett regn när man inte springer. I nästa vecka ska jag upp till fjällen för lite vandring, jag ska bo i ett mkt litet tält som det inte går att byta om i. Om det regnar i en vecka, är jag stekt.

Läkarängelen

2008-06-30T11:51:00.002+01:00

Han kanske hade läst här för han gjorde sitt bästa för att jag skull ebli på bättre humör.
Enligt denne läkare, efter att han återigen undersökt mig så borde det inte vara mer än en månad innan jag kan sätta på löpbandet på kraftigt motlut inne på gymmet.

Detta var enligt honom på rätt väg. Inget att bråka om. Min egentliga fråga blev varför han ens ville ha mig på återbesök. Men i den rena lyckan glömde jag liksom fråga.

Inget ska hastas fram nu, jag kommer skna smärta innan jag testar löpning igen. Men det krävs inga mer omfattande undersökningar, tack för det.

Läkardjävulen

2008-06-29T11:50:00.003+01:00

Jag har givetvis inte nöjt mig med att gå till en läkare, har vänt mig till två olika. Båda gav mig dessvärre samma diagnos. En av dem ringde mig dock i torsdags och sa att han ville se mig igen eftersom han nu kände sig lite osäker på min status. Imorgon på förmiddagen ska han ta sig en ny titt. Han kan omöjligt säga att jag är frisk, det känner jag att jag inte är, däremot kan han komma med någon ny djävla diagnos. Skicka mig på nya undersökningar eller typ säga att vi måste göra si eller så. Kanske måste vi in och skära lite, Vad vet jag. Bara det enkla att jag ska göra detta grundligt och inte forcera, det som sker sker.

Detta kommer inte stoppa mig från att hoppa på honom och typ nästan ha ihjäl honom om han ger mig alltför trista besked. Nu har jag varnat, imorgon eftermiddag kanske jag bloggar från en fängelsehåla, håll er underrättade via radions utsändningar.

Vattenlöpning, del 1

2008-06-25T18:34:00.003+01:00

Okej, idag körde jag ett pass på Kampementsbadet, inget jag rekommenderar någon. Förutom sedvanliga sanitära tråkigheter så är bassängen på sin djupaste del 1,40 djup. Detta innebär att benen liksom stöter i botten.
Kom vidare på att vattenlöpning är chockerande tråkigt, men det kan vara för att jag var lite ovan idag.

För övrigt måste jag säga att man känner sig en smula som en efterbliven när man glider runt i flytbälte. Eller vad säger ni?

Veckans träning

2008-06-23T22:31:00.002+01:00

För den intresserade består av cykling, simning med mitt nyinköpta flytbälte samt styrketräning. Hoppas kunna< lägga upp en riktigt läcker badpojkebild här senare i veckan när jag har mitt flytbälte på mig. Man ser riktigt smart ut i det nämligen.

Frågor på den träningen?

Någon som typ har tips på vackra platser att utföra simningen på?

Mitt förra inlägg

2008-06-19T14:06:00.002+01:00

Mitt förra inlägg var kryddat med viss ironi. Men det var som sagt sista gången jag var bitter.

Trevlig helg, och ingen jävla sprit nu, man springer så dåligt på det.

Moder Theresa

2008-06-18T14:16:00.003+01:00

Okej!
Jag ska aldrig mer nämna min skada i en lite sorglig ömklig ton igen.
Från och med nu är den min bäste vän. Och den observante har redan noterat att det inte var Hitler som var framme denna gång, det var Moder Theresa.

Nu är vi närmare himmelen

2008-06-17T11:32:00.006+01:00

Ett av årets första inlägg kallade jag för Tramps like us. Tramps like us, smaka på det, vilket jävla bra namn på en blogg, vilken jävla del av en refräng. Nu är det alltså namnet på den nya blogg jag startar med Jonas, Klas och David. En osannolik skara män med ett osannolikt mål. Vårt gemensamma projekt, att springa Marathon Des Sables kommer kunna gå snett det kan gå snett långt innan vi når Saharaöknen rentav, det är bland annat därför det ska bli så kul att försöka genomföra det. Följ vår kamp på Tramps like us. Hoppas ni kommer gilla den. Hoppas det kan bli det lilla paradis jag tror det kommer bli.

Jag kommer givetvis fortsätta med denna blogg också, jag bara utökar min arbetsbörda en smula.

Hoppas som sagt vi även framledes ses både här och här!

I´m not down

2008-06-16T14:07:00.002+01:00

Jag tröstar mig med en låt från definitionen av cool (3.40 in i filmen så börjar I´m not down)!
'I've been beat up I've been thrown out but I'm not down oh I'm not down...'

Stressfraktur

2008-06-16T11:39:00.002+01:00

Imorse var jag då hos en idrottsläkare jag blev rekomenderad att gå till. Det tog honom typ en minut att konstatera att detta var en stressfraktur. Prognosen är två månaders vila.

Hur jag känner mig kanske ni nu undrar.

Kanske i chock jag vet inte, men jag känner mig helt cool. Ska köra min första träningsvecka efter SM denna vecka, det blir en drös cykelpass och en drös vattenlöpningslängder.

Jag känner mig cool, men samtidigt svindlar det för mina ögon, detta kommer bli en prövning.

Okej för nu men inte för sen

2008-06-13T10:09:00.003+01:00

Okej för att jag går lite skadad liksom, men detta måste få ett slut. Jag vill inte låta töntig , men det är ovissheten som gör benhelvetet så outhärdligt. Att inte träna är ren fucking terror måste jag säga.
Den som skakar fram en MR-kamera, en vettig läkare och en rimlig diagnos till mig får fina presenter från mina sponsorer. Som börjar bli så sjukt många nu.

Allt har strulat till sig, RH skjuter upp

2008-06-12T09:38:00.002+01:00

Okej, idag skulle the news breakas, jag har något stort på gång. Det är inte mycket för världen men ett litet steg för mig liksom. Men jag kan inte riktigt, måste hålla lite på den stora nyheten ett par dagar till och ber att få återkomma efter helgen. Men misströsta nu inte, den som väntar på något gott vet ni, den kommer belönas rikligt. För allt jag har att avslöja just nu är just det, att lönen för er väntan kommer vara värd guld.

The summer of 94 tack!

2008-06-11T08:06:00.002+01:00

Igår startade sommaren 94 igen. Jag längtar nu efter spanjaker och ryssar. Sommaren 94 sätter jag fortfarande högst av alla sommrar. Sommaren 08 kan gå till historien som ny etta, om bara värmen kommer tillbaka, mitt ben blir helt och Zlatan fortsätter bortom det möjliga.

En tjatig konvalescent

2008-06-09T11:21:00.000+01:00

Helgen har varit helt fab och jag har tvingat en brudgum att lova att han ska springa Sthlm marathon 09. Vidare har jag tjatat på personer i min omgivning så pass mycket så jag tror att de kommer anmäla sig till Berlin marathon bara därför. Jag kan inte träna ,vilar bara just nu och känner mig mest som en helt vanlig bira kille. Jag kollar fotboll, dricker bira och och tjatar på min omvärld att de ska springa olika marathon.

En sann pain in the ass med andra ord.

A licence to chill

2008-06-04T19:28:00.003+01:00

Idag dracl jag kaffe med en läkare. Ingen vodare bra läkare kanske det ska sägas, men ändå. Jag frågade lite om mitt ben, och han sa att det helt säkert var något, inte benhinneinflamation utan något annat men att det enda sättet att bota det hela var med vila och långsam igångsättning sen. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag vilar nu helt. Enligt honom bör jag inte ens cykla eller simma.

Okej, fär att verkligen salutera denan tid i mitt liv åker jag nu snart, imorgon först till landet och sedan på bröllop. Jag cashar härmed in min chill licens.

I helgen ska klockor ringa lite här och var.

Efter helgen ska jag berätta något mycket roligt för er, jag kan knappt vänta.

Vi ses!

Hallonboppare kommenterar marathon

2008-06-03T14:13:00.001+01:00

Ett par förklaringar:

PS = psykiskt sjuk
Sponne = Jag
The road is long = en textrad från en av världens bästa låtar

The masters at work

2008-06-03T11:09:00.001+01:00

Alessi och Andreas (steget bakom)

Alessi gästbloggar: Mitt Marathon - Through Hell And Back Again

2008-06-02T15:54:00.000+01:00

Hej läsare! Efter att ha slickat såren ett par dagar kommer här mitt förmodade sista inlägg på Runners High. Det har varit grymt kul att skriva här hemma hos Allan och ni har varit fina som lämnat kommentarer och svarat på alla mina löparfrågor. Och jag sluter cirkeln med den väääldigt långa sagan om mitt marathon. Håll till godo:

***

Hypokondrin och halsont kom som ett brev på posten. De två dagarna innan maran ägnades därför åt mentalt inbördeskrig mellan mig och min ångest. Åt att notera och bedöma smärtan i varje svalg. Säkert 14 680 svalg, en för varje startande marathonlöpare om man vill vara semantisk.

Och under natten till lördag höll min ångest på att förklaras till vinnare. Jag var jag så sjuk att jag ville gråta. All denna träning och snack om marathon skulle vara förgäves. För att inte tala om besvikelsen för mina utplacerade bundsförvanter längs banan. Det var i sanning bedrövligt. Jag hade till och med skrivit flera längre peppinlägg som jag tänkt publicera här på Runners High innan maran, men jag kunde inte. Fallhöjden var redan tillräckligt hög.

Det gick så långt att jag någonstans i ångesten under natten bestämde mig för att skänka tusen kronor till Röda Korset om jag startade och gick i mål. Har ingen aning om varför den tanken slog mig, men det hjälpte och jag måste somnat efter det.

Så vaknade jag klockan sju på morgonen och kände mig helt okej. Gjorde ett försiktigt testsvalg utan alarmerande resultat. Klev upp försiktigt och passade på att ta tempen som visade på 36,4 grader. Det skulle givetvis startas!

Jag gick ut vid åtta-tiden för att handla vitt bröd och müssli. Luften kändes nästan som en varm morgon i Italien. Det skulle alltså bli så varmt som de lovat idag. Viktigt att dricka mycket vatten nu på morgonen.

Andreas kom förbi vid 12-tiden och vi gjorde de sista förberedelserna. Fäste på Champion Chip, fixade med solkräm, tejpade bröstvårtor, satte på nummerlappar och pumpade upp allmän eufori och nervositet.

Som alltid med Andreas, halvgreken, är man sen. Vi kom till Östermalms IP drygt fem i två och började frenetiskt leta efter vår startgrupp. Väl framme såg vi att det var fler som inte hängde på låset och att det inte alls var så bråttom. Andreas hade fått ett tips om att smörja, eller snarare dränka, hela foten i vaselin innan man tog på sig skorna. Ett tips som visade sig vara en gudaskänk. Istället för befarade blåsor förvandlades loppet till en fem timmar lång fotvård.

Vi hamnade i princip allra längst bak i startgrupp F, dvs som de sista startande överhuvudtaget. Det gjorde ingenting. Det skulle bli jäkligt roligt att springa och jag kände mig faktisk lycklig. Jag och Andreas bestämde oss för att försöka hålla samman första varvet i träningstempo och efter det fick den som kände för det dra ifrån. Det skulle inte bli jag.

Så gick startskottet.

Vi började promenera tillsammans med det stimm av marathonlöpare som omringade oss. Det tog drygt tio minuter att överhuvudtaget komma fram till startlinjen. Väl där ökades takten till en slags habil jogging. Det utopiska målet var att försöka ta rygg på 4-timmars mannen. Han trängde sig dock fram som ett stucket bergstroll och försvann utom synhåll redan vid start. Första kilometerna kändes dock helt okej, även om det var enerverande att inte ha någon bra tidsreferens. Gärdet och Diplomatstaden gick som en dans och vid Djurgårdsbron hade det samlats en hel del folk som hejade på oss löpare. Framme vid Dramaten stod också mina föräldrar och systrar och hejade på vilket gav en enorm kick.

Löpningen flöt på och framme vid Söder Mälarstrand hann vi upp den första gruppen fanbärare, vars standar visade de bedrövliga siffrorna 5.30. Så landade den första mentala pungsparken - och träffade precis mitt i prick. Var vi verkligen så jävla långsama? Nu följde ett par hundra meter av förvirring. Skulle man öka takten? Gick det för sakta?

Vi bestämde dock att hålla oss till den urspungliga planen. Lugnt och fint första varvet för att sedan öka farten efter vad kroppen förmådde. Vid Valhallavägen (efter världens rimligaste saltgurka, jag tar tillbaka allt!) kom första riktiga svackan. I den oväntade backen uppe vid Gärdet mot Djurgårdsdelen kände jag hur Andreas började dra ifrån. Jag var ett steg efter hela tiden och kämpade för att överhuvudtaget orka springa. Det började gå åt helvete. Andreas studsade iväg där framme med sina lätta Newton-steg och jag kände att det var kört. En banan fick mig dock plötsligt på andra tankar och jag började resonera om. Istället för att hålla jämna steg med greken skulle jag i hemlighet använda honom som drag. Det funkade! Jag smög mig upp bakom honom och höll mig där fram till Västerbron.

I ärlighetens namn skulle jag släppt taget långt innan om det inte varit för att, först min vän Bankhoran, och några hundra meter senare, min älskade familj hejat på mig vid Kungsträdgården. Jag var så rörd att jag grät hela vägen fram till buljongon-kopparna på Södermälarstrand. Där gjorde jag misstaget att stanna upp för att dricka. För när jag ökade takten igen högg det till i mina fotleder och knän samtidigt. Det var en otrolig smärta som aldrig släppte taget. Jag sprang upp på Västerbron, denna helvetets förgård, som nu var dubbelt så brant och dubbelt så lång som jag mindes den. Många runt om mig hade börjat gå. Gett upp. Jag joggade dock vidare i smärtfylld trans.

Längs hela Norr Mälarstrand mumlade jag bara "inte Torsgatan, inte Torsgatan" för mig själv och tog en hit av min koffein-gel. Väl där stod luften stilla och jag höll bokstavligen på att dö kändes det som. Vid hörnet till Vasaparken hörde jag någon ropa mitt namn. Jag såg mina rosédrickande vänner Martim, Anna och Johanna i periferin springa längs med mig och ropa "Alessandro". Så började jag gråta igen. Och tänkte, nu jävlar klarar jag det här!

Smärtan var nu på gränsen till obeskrivlig men det spelade ingen roll. Jag var egentligen mest rädd för att gå i mål. För hur jag skulle reagera. För tomheten. Vid Odenplan drog jag i mig sista koffeingelen och fick en sista kick. Så kom äntligen Sturegatan och stadions klocktorn uppenbarade sig. Till min förvåning paserade jag en till synes 100 år gammal marathonlöpare precis innan stadion. Det skulle bara fattas att förlora mot honom hann jag tänka.

Jag paserade mållinjen med båda händerna sträckta mot skyn. Saktade ner. Tog en medalj. Och kommer knappt ihåg något mer. Kanske tittade jag efter Andreas.

Trappan ner till Östermalms IP var i princip omöjligt att ta sig ner för. Hur fan kan man lägga en trappa här tänkte jag samtidigt som mina knän skrek av smärta.

Jag gick igenom chip-klipparna, tog en påse mat och min finisher tröja. Hasade mig över gruset till löparbanan på andra sidan. Sökte i folkhavet efter Andreas och Allan. Jag vet inte hur länge jag satt där. Kanske i en timme, kanske två. Jag började äta ur påsen, men hade ingen som helst aptit. Jag ville ingenting. Kände ingenting.

Plötsligt väcktes jag ur min koma av hemska kräkljud. Jag vände mig och fann mig själv stirrandes rakt in i ändalykten på en storvuxen tysk kvinna i stringtrosor. Hennes man som också sprungit loppet öppnade en öl. Jag vände mig om igen och fortsatte motvilligt peta i mig lite sojafrön. Kräkljuden tilltog och blev så högljudda att jag blev tvungen att vända mig om igen. Den här gången till hennes helt nakna underkropp.

Så där satt jag. Utlämnad och helt tom i solen på löparbanan. Utanför min kropp i en helikopter och såg ner på skalet av mig själv. En mentalt utsvulten yngling som satt och åt enstaka russin ur en påse likt den mest bortglömda patienten på långvården. Jag kom ihåg att jag tänkte: Aldrig mer marathon!

Men jag tänkte också att man inte tar några kloka beslut i målfållan.

***

Min tid blev 4.40.46 och får med facit i hand betraktas som en bedrift. Det var ju trots allt dubbelt så långt som jag någonsin sprungit. Jag tror dock att jag hade 4.15 i kroppen men utan referenser och rutin disponerade jag loppet helt fel (min hastighet de fem sista kilometerna var mina överlägset snabbaste om jag läser statistiken rätt). Men jag kan inte bry mig mindre. Jag är glad att jag klarade att komma i mål, det känns verkligen som en bedrift. Och jag vet att jag gjorde dem som är nära mig stolta. Och så här två dagar efteråt vet jag även att jag kommer ångra mig om jag följer nästa års marathon som åskådare.

Tack för mig! Vi ses!

/Alessandro

Det lilla helvetet

2008-06-01T21:05:00.002+01:00

Stockholm marathon 2008 är det närmaste helvetet jag någonsin kommit tror jag. Jag hade krampkänningar under mer än en mil och tvingades sänka farten för att inte bara liksom krampen skulle ta greppet om mig.

Av just den anledningen måste jag säga att gårdagens lopp är det jag någonstans håller som högst hitills, att jag liksom mot bättre vetande stod ut hela vägen.

3.25.24 och plats 1001. Inte mycket för världen, men en arbetsseger för mig.

Som det känns idag så blir det ingen novell på ämnet SM 2008, men vi får se imorgon.

Stort tack till alla er som fixade den fantastiska fecken ute på Essingen. Kändes som en riktig wild bunch som satt och kollade på marathonsändningen som hade spelats in. Det var verkligen trevligt att se er alla.
Och vanadislunden var för övrigt ett i sanning vackert möte det med.

Mot framtiden!

10.30 eller 11.59

2008-05-31T09:31:00.004+01:00

Klockan är 10.30 eller 11.59 som Blondie en gång sjöng. It´s 11.59, and I want to stay alive om ni fattar. För nu är det snart dags, och jag vill gärna, mycket gärna att starten ska gå. Har poppat en diklo nu, och ska poppa två Alvedon strax. Lite jeopardy eftersom jag inte tagit Alvedon på typ fem år. Hoppas magen pallar den, men det tror jag. Har inget minne av att magen rasrar pga Alvedon. Men vi får se.

Nu lite pasta strax, lite, inga bautamål nu. Sen fixa det sista och börja klä sig. En lång proccedur, plåster, vaselin, en massa annat och sist kläder, typ tre plagg, strumpor, shorts och linne. Nu är det nära. Jag är knappt nervo, mer påväg in i tunneln.

Jag önskar er alla lycka till idag!

Jag kommer springa i svart linne och ingen keps!

Hallonboppare och andra

2008-05-30T11:08:00.002+01:00

Ärade Hallonboppare och annat folk som ämnar bevittna löpfesten från sidan av imorgon. Om ni vill veta var jag är när rekomenderar jag er att gå in här och beställa sms tjänsten för att få mina chiptider som sms i mobben.

Jag är nervo och tänker just sedan typ en timme tillbaka enbart negativa tankar.
Men i mål ska jag, och min målbild är 3.15, fast jag betvivlar att jag har det i mig imorgon.

Rebirth of cool

2008-05-29T20:18:00.006+01:00

Jag, min bror och the beast, Stockholm 29 maj 2008.
Jag gör ett gangsign men glömde spegelvända det, vi bär teamcolours.

Grabben

2008-05-28T20:08:00.005+01:00

Idag hamnade jag som bilen längst fram i ett bilstopp som varade en halvtimme. En polis kom fram och sa att han hade fått order om att inte tillåta oss att köra igenom korsningen jag just var på väg in i.

Polisen sa att vi skulle få köra efter tio minuter men det blev en halvtimma.
Efter typ 20 minuter gick jag ut för att fråga när han trodde vi skulle få åka, jag klev ur min bil, och klev fram till farbror blå, men innan jag ens han öppna munnen sa farbrorn - Hörru grabben, jag fattar att det är tungt att stå där. Men jag kan inget göra, jag har mina order.

Okej sa jag och satte mig i bilen igen, jag var nu mycket lycklig, jag var en grabb för honom. Han såg mig som en grabb. En liten hormonstinn grabb. Jag blev så glad och svävar fortfarande runt på små grabbmoln. Jag ska springa marathon på lördag, men går det dåligt så är det okej, jag är ju bara en grabb liksom, har framtiden för mig.

Status

2008-05-28T11:52:00.003+01:00

Okej, jag vet inte vad ni andra håller på med, men jag sitter fan här på jobbet och typ tänker bara på lördagens lopp. Har mkt mkt att göra här, men det går sådär. Jag skriver här med en vag förhopning at det ska hjälpa mig koncentrera mig på det jag liksom har betalt för att göra sen.

Igår: Intervaller på Zinken, med en jävla massa msärta i benet. Detta kan inte skyllas på tejpen, den måste jag säga avlastar bra. Utan det ska skyllas på passet jag begick i söndags samt att kjafg igår sprang med ett par lätta träningsskor.

Imorse cyklade jag en halvtimme på gymmet, sen åt jag ne hästladdning musli på jobbet. Nu är det inte mycket kvar att göra inför maran.
Jag kan konstatera att intervallerna igår var en katastrof, men vad ska man begära efter sex veckor utan intervallträning.

Nu ska jag slappna av, relaxa, äta mat, tänka positive, tejpa ben, raka ben, smörja med vaselin, hämta tröjor helt enkelt göra en massa softa grejer.

På lördag ska jag softa, springa och sen softa lite till.

Sen ska jag softa lite och springa samtidigt ända fram till september.

Benet värker, men jag är konstigt nog bra jävla nöjd ändå.

Bilderna på en av världens coolaste män

2008-05-27T20:01:00.004+01:00

Joe, London marathon 1983

Joe, London marathon 1981

Stora, vackra grejer på gång

2008-05-27T12:14:00.005+01:00

Stora och vackra grejer är på väg att hända och jag kan inte vänta på att berätta för er. Men just nu varken kan eller vill jag avslöja något, varför jag måste be er avvakta. Men spännande förändringar är på gång.

Under tiden ber jag er alla försöka lista ut hur fan Joe Strummer lyckades springa marathon på typ 3.20.

Förr brukade jag alltid säga till typ lite popkulturpajsare att Kraftwerk cyklade som besatta för att ge migsjälv existensberättigande. Från och med idag ska jag bara tala om Joe Strummers marathonlöpning när någon poptönt tycker jag är töntig. Sen ska jag fråga vem som är töntig nu?

Årets stora hatardag

2008-05-27T10:05:00.004+01:00

Idag gör jag något som jag aldrig riktigt vet om jag ska göra eller inte göra, jag tömmer mig lite lätt på kolhydrater. Varför gör jag det? För att det sägs att man ska kunna bulka ännu mer om man tömmer sig lite innan man bulkar, samt för att jag vet att Grand Master säger att man ska göra det. Om det funkar vet jag inte, men jag vet att det funkar som späkning, jag kan inte tänka mig värre än att äta bara lite lite mat, varav inget är kolhydrater.

Det fina med denna späkning är helt klart att man liksom när den är över upplever att man uppnåt något, när jag imorgon efter ett löppass (om mina ben håller för det) hugger in på en riktigt god frukost, då kommer jag liksom känna att jag åstadkommit något, att jag höll ut liksom.

Huruvida just denna pseudoseger över min ätreflex är själva målet med aktiviteten eller om det faktiskt hjälper att kolhydrattömma vet jag inte. Jag vet bara att jag hatar denna dag och att jag längtar efter att få äta på riktigt igen. knäckebrödsmackan (den enda) jag åt till frukost ligger i min mage, ensam och blandar sig med mina magsyror. Syror som är vana att hantera enorma volymer och därför känner nästan lika mycket tomhet som min själ gör på grund av denna matbrist.

Om jag lever imorgon ska jag fira med glass, och framförallt, pasta.

Tejpad

2008-05-26T20:49:00.005+01:00

Ligger och slölyssnar lite på Raffe som refererar Sverige - Slovenien, ingen skönmatch vad man kan höra. Fotboll i radio är klart underskattat. Men skit i det nu, det har inget med löpning att göra. Jag ska berätta att jag ikväll har tejpat mitt ben med Kinesiology Tape vad det nu heter på svenska, kinesiologisk tejp kanske. Det är hur det än är japansk supertejp. Har fått noggranna instruktioner från dagens, veckans hjälte Benet om hur man ska tejpa på för att liksom flytta bak vadmuskler och andra muskler så de inte ligger på det ömma och inflammerade området. Jag tror faktiskt på detta med tejp, det känns bra faktiskt. Benet har skickat tejpen till mig, fantastiskt snällt måste jag säga. Ska testa ett försiktigt pass imorgon. Ska bli mycket intressant att känna på effekten av detta japanska underverk.

Alessi gästbloggar: The shit they throw at us

2008-05-26T17:51:00.002+01:00

Löparfråga: Vad ska man äta under ett lopp?

***

Utöver vatten och sportdryck verkar det som om det kommer delas ut en hel del promotion-föda i marathonspåret. Hur mycket av det som bjuds ska man äta tycker ni? Och framförallt vad? Av Allans #2-historier här på bloggen att dömma blir man ju lite orolig för fenomenet "löparmage". Hur som helst vore det synnerligen olämpligt att få sin första erfarenhet av detta debakel just på lördag.

Så därför: Är banan okej? Energy bars? Gel? Muffins? Ostron?

Vegas marathon-veteranen Kristofer på jobbet sa att man ska vara jävligt glad om man får tag i apelsin. Men vad säger ni?

Nu höjde jag just mitt mål

2008-05-25T20:20:00.003+01:00

Okej, många inlägg, det betyder att det börjar närma sig marathonvecka. Och det är bara att konstatera, det är Stockholm som är loppet i hjärtat, allt annat är bara uppvärmning eller av tekniskt intresse. Det känns mkt bra att exempelvis slippa resa för att springa och att många som jag känner kommer kolla och att jag känner banan, och att att jag har en nära relation till alla gator.

Ni hör, jag kommer starta i år. Det ska mycket till för att jag inte ska göra det. Jag har till och med gjort en liten rehablan för den tidiga sommaren. Den ser mycket spännande ut och kommer läggas ut här så småningom, när planerna tagit tydligare form. Men så mycket kan jag avslöja om mian rehabplaner, jag kommer dricka alkohol under ett par veckor efter maran, inga mängder, men iaf, så lite som jag druckit i år är nog i det närmsta skadligt.

Mina mål just nu, sedan 20 minuter tillbaka: sub3.23.34 samt snabbaste Allan i Stockholm marathon 2008. Odds på detta är mycket svårt att sätta eftersom vissa Allan har diffusa meritförteckningar. Helt bortom all tvivel är att jag ska vara snabbast med mitt efternamn. Annars får ni leta efter ett lik i Mälaren på lördag kväll.

Jag sänker mina mål, varje dag

2008-05-25T18:05:00.002+01:00

Okej, jag tycker inte längre 3.30 är förnedrande, jag tycker det är en helt okej tid. I alla fall efter att ha vaknat imorse och tänkt att vem fan är jag? Vem fan är jag om jag inte går ut och springer idag? Jag är ingen då. Okej, löpning kom jag alltså inte undan, men jag tänkte att minimal skada är en bra plan. Därför körde jag ut till Hellas och körde milspåret. Mycket vackert i den kuperade terrängen. Tiden på passet blev i snitt 4.40 tid. Vet inte vad 3.30 har för snitttid men 4.40 som snitt verkar väl rimligt eller?

Till min tröst kan nämnas att det är rätt rejält kuperat därute och att det är terränglöpning i det närmsta på sina håll.

Men viktigast av allt, det gjorde mkt ont att springa idag, men inte super super ont, plus, min mage klarade att springa med Diklofynak chacket. Inga problem. Det var roligt att springa trots viss smärta, kanske för att löpning i Hellas alltid känns som att träffa en gammal vän som man inte sett på länge, man liksom fortsätter samtalet där man senast slutade det.

Okej, Hitler värker nu men vi får se om några timmar hur illa det gjorde med löpning idag. Receptet på marathon med minimerad smärta kan för övrigt se ut som följer: två alvedon, en Diklo, Voltarenkräm på Hitler, en stark linniment på Hitler och tejpat underben.

Frågor eller synpunkter på det?

Lusten, min fiende

2008-05-24T11:00:00.002+01:00

Jag tänker mer än lite på huruvida jag ska starta samt därmed genomföra Stockholm marathon 2008 just nu. Egentligen talar allt emot en start, allt utom min enorma lust. Och kanske i viss mån faktiskt något jag tänkte på igår när jag skulle somna, något jag aldrig funderat på förr tror jag, igår när jag skulle somna ville jag känna stoltheten av att få min medalj och min finisher tröja. Okej, Benet öppnade upp en ny tanke i mig igår, jag ska tejpa benet, inte Benet utan mitt ben. Jag ska tejpa det med tejp som jag sett löpare och fotbollsspelare använda. Det lär kunna avlasta muskulaturen.

Jag har oftast tänkt på skador som smärta, och smärta kan man stå ut med, jag tycker det fortfarande, men kroppens reflexer kan det inte och man börjar på olika sätt försöka avlasta området där det gör ont, detta skapar disharmoni i hela kroppen och i längden håller det inte.

Det klokaste vore att från denna stund bara tänka på sommarens träning och köra två veckors i det närmaste total vila. Men jag vet inte, jag ska testa allt för att komma till start. Mitt mål just nu är att kunna springa maran utan jättelångvariga men efter samt att göra det på en hyfsad tid och absolut sub 3.30, snarare 3.15. Och jag ska liksom kunna gå efter, ta mig för egen maskin till Essingen. Sen är mitt mål att dricka två öl för att sedan stilla somna in i trädgården i en rejäl tupplur orsakad av överintag av alkohol. Varpå diverse barn frågar sina föräldrar varför en farbror ligger i trädgården och sover och snarkar, och de kloka vuxna säger att farbrorn är lite trött, han har sprungit lite långt idag.

Hade tänkt åka ut till Hellas idag för milspåret, men tar det imorgon, om det känns bättre, för idag när jag staplade ner till 7-11 kändes inte en veckas avhållsamhet från löpning alls utan det gjorde sjukt ont.

Tänk att löpning, det vackraste jag vet, kan göra så ont och kännas så otroligt långt borta.

Att göra en Suneson?

2008-05-23T12:18:00.003+01:00

Låt oss tala lite allvar här och nu. Jag skulle vilja prata om det någon nyligen kallade att ”göra en Suneson”. Jag frågar mig om det verkligen är okej? Vad anser ni? Jag kan se mig själv liksom köra så under hela sommaren av bekvämlighetsskäl, all I need is your orders to move som W klanen en gång sa. Så frågan är, är det okej rent sedlighetsmässigt att köra en Sunesson?

Att göra en Suneson är alltså att klippa bort innerbyxan från de slitsade shortsen för er som inte förstod.

Chans till start

2008-05-21T09:03:00.002+01:00

Har börjat med ett litet bettingsystem på min eventuella start i marathon om en och en halv vecka.

Idag, som det känns trots hästsalva och annat springer jag inte utan kör rehab. Det gör fortfarande ont i min benhinna på ett sätt som i sanning känns åt helvete. Jag ger migsjälv med många, nästan alla parametrar tagna i beaktande, 30% chans till att starta i Sthlm 2008.

Alessi gästbloggar: Gabrielle Andersen-Scheiss

2008-05-20T06:55:00.002+01:00

Alltså, det här kanske är gammal skåpmat för er marathonlöpare, men herregud vad rörd jag blev imorse då de på nyhetsmorgon visade bilder från tidernas första olympiska marathon för kvinnor (Los Angeles 1984). Gabrielle Andersen-Scheiss, staplar in helt utmattad över mållinjen på plats nummer 37. Vilken fullkomligt galen och imponerande vilja. Själv hade jag brutit för länge sedan och ätit picnic i Vasaparken vid det laget. Skamsen, men vid liv!

Är det en svag smak av lök jag förnimmer?

2008-05-19T21:18:00.002+01:00

Jag har hört att det jag just gjort är en anings kontroversiellt varför jag närmar mig ämnet med viss försiktighet. Men jag kan säga såhär; jag är desperat och jag är berred att utsätta mig för en hel del just nu. Om nån jävla Saidaliknande kärring påstod att hon kunde bota min benhinna idag skulle jag rentav pröjsa henne typ tio tusen kronor för försöket.

Okej, jag är desperat och har precis applicerat en alldeles särskild grej på Hitler som egentligen bland annat är till för hästar och lite annat kan man kanske säga. Och en biverkning lär vara att det ska smaka lök i munnen. Och ja, jag undrar om jag inte känner lite löksmak. Hmmm, lite weird måste jag säga. Om det verkar på något annat sätt har jag inte riktigt testat, jag har stått upp och jag har känt av mitt ben, men vi får se imorgon om det verkar ordentligt, vi får se.

Träffade för övrigt min pusher av detta kontroversiella medel idag "på stan" så att säga. Kändes lite skumt att mötas sådär på gatan och liksom få en flaska supermedel med sig. Men jag är mkt tacksam för att det finns langare därute.

Återkommer med recension av "hästens salvor" senare.

Alessi gästbloggar: Gymmet, halvmara och den stora besvikelsen

2008-05-19T12:49:00.004+01:00

Löparfråga: Vad ska man som löpare träna på gymmet?

***

Tränade på gym i lördags. Rygg och mage. Det var första gången på nästan ett år i och med att löpningen tagit all tid för rörelse i anspråk. Kändes bra att komplementträna (gör ni sånt?) och jag ska definitivt fortsätta med det.När man inte varit på gym på länge låter kroppen en få veta detta genom att bjuda på riktigt brutal träningsvärk dagen efter. Detta var synnerligen olämpligt just denna söndag då jag hade en halvmara inplanerad med A på förmiddagen. Överhuvudtaget började allt fel. Sekunden efter jag öppnat ögonen började mitt alterego bråka med mig:

"Har jag ont i halsen?"
"Nej, jag har inte ont i halsen!"
"Jo, jag har ont i halsen"
"Nej, för helvete, jag har inte ont i halsen"
"Jo, jag har ont i halsen"
"Okej, i så fall får jag dör jag idag"

Så gjorde jag häst-frust-ljud, bytte om och laddade vätskebältet.Väl ute ur lägenheten var det otroligt kallt och regnigt. Jag kom fem minuter sent vilket ledde till en del sura miner (vilket för dem som känner A, kungen av opunktlighet, förstår det orimliga i detta).Så började löpningen. Det gick trögt i början och båda kände sig helt ur slag. Allteftersom kom värmen i kroppen och ett angenämt tempo och rytm infann sig. Flåset var inga som helst problem, däremot började mina knäskålar sjunga rejält efter västerbron.Vi sprang in på 1h 58min och med rejäla krafter kvar (till skillnad från min första halvmara) vilket kändes fantastiskt. Men jag siktar ändå på 4.30.Och om detta var dagens triumf, så hette dagens stora besvikelse Zlatan Ibrahimovic. Vem som helst men inte han!

Idag

2008-05-18T14:30:00.007+01:00

Bilden visar ett skivomslag med New York Dolls, en mycket bra skiva, men framförallt ett fantastiskt skivomslag. Jag har haft skivan så länge jag kan minnas, eller mina föräldrar hade skivan snarare, jag minns att jag tyckte om skivomslaget som mycket liten men jag lyssnade bara på Beatles. Jag var mycket ung, kanske fyra år gammal, det fanns något jag gillade med omslaget, kanske den rosa färgen, jag vet inte. Ett litet stickspår i sammanhanget för er som känner era NYD är att min mamma har festat med dem. Ett faktum jag inte vill gräva i, vill inte veta mer än så, min mamma är en fin människa.

Okej, omslaget har följt mig genom livet, och jag kan säga att jag älskar det. Jag älskar det för att det, som någon sa någon gång, ser ut som att allt de gör görs som att det inte finns någon morgondag, de skiter i allt, blundar och kör. Detta är liksom min melodi som löpare, jag gör som NYD, jag blundar och glömmer morgondagen, eller rättare, jag vill blunda och skita i morgondag. Inte så klokt, men en slags förbannelse man är drabbad av liksom.

Idag körde jag en halvmara, det gick helt åt helvete. Jag kom inte ens ur att halta, jag haltade alla 22K idag. Det gjorde dessutom ont varje sekund. Det är här NYD kommer in, jag vill blunda och skita i allt. Jag vill springa som att det inte finns en morgondag, men jag kan inte. Jag kan inte för att det gör ont och jag kan inte för att jag är för stolt. Jag springer inte Sthlm på 3.30, jag gör bara inte det. Då är det smartare att köra en mara i sommar.

När jag sprang runt och haltade i 22K så blev det så uppenbart otrevligt att springa, jag aktiverade helt nya muskelgrupper, detta gjorde dessa otränade muskler extremt sura. Jag kunde inte ens springa med 3 timmarsgruppen idag utan släppte dem vid Västerbron, kom in typ fem minuter efter dem. Bara det gjorde mig sjukt störd.

Jag ska träna på nu, ska typ köra vattenplask och cykel, sen kanske en mil någon dag, men jag umgås just nu mer än lite med tanken att skita i Sthlm marathon. Känns, gulp, klokt att förbereda sig för att skita i att springa. Men jag gillar inte tanken på att vara klok, jag gillar att blunda och bränna skepp, inte att sitta och mögla vid sidan av medan festen pågår.

Igår, idag, imorgon

2008-05-17T14:12:00.003+01:00

Jag följer varje dag med spänning just nu. Antar att det är så vi lever nu alla marathonlöpare, typ två veckor kvar till den stora dagen. Och Stockholm Marathon är en stor dag. Min mormor sitter alltid på samma ställe, min mor, vänner som överaskar genom att stå längs banan och heja. Det är en verkligt stor dag att springa marathon i sin hemstad, alla borde ha rätt att få göra det ibland. Alla som bor i Stockholm borde definitivt göra det.

Men nu ska jag redogöra för aktiviteterna igår, idag och imorgon.

Igår var det vattenlöpning igen. Jag har förlikats med pisset måste jag säga, de får pissa bäst de vill, det är liksom också en vätska liksom, dessutom inte farligt pga allt klor. När jag skulle duscha innan passet träffade jag min vän Brodway igen.

- Nämen hej Allan, ska du paddla i bassängen igen, frågade han. - Paddla? Nej jag springer i vattnet, jaha sa Brodway, det ser ut som du ligger i vattnet och paddlar.

Jag var påväg hem då, kändes så sjukt freaky om alla i bassängen tror att jag ligger och paddlar.

Brodway är ny i träningsbranschen, han sa till mig att han nu förstod varför jag tränade så myket, det är ju så sjukt antidepresivt, rena psykofarmakan. Ja svarade jag, men så mycket mer än det också tänkte jag.

Paddlade sedan 14*50 meter, tufft men inte sååå tufft. Sen hem och äta och liksom ladda iför dagens morgonpass i spåret, jag var sjukt nervös, har inte sprungit på mer än en vecka och visste inte vad jag skulle förvänta mig. Det gjorde ont i Hitler men inte jätteont och tiden blev 44.40 på 11K eller nej, inte 11K jag har ju en Garmin nu och distansen blev 10.75K. Så det var lite ljug. Det ger en snittid på 4.09 känns okej förutom att jag gick från 1.51-1.57 på mina femhundringar till typ 2.17 på slutet, jag Sackade alltså. Inte kul inför maran. Receptet för att lyckas är hör och håpna att inte gå ut för hårt, utan köra efter förmåga från start. Min strategi på Sthlm marathon fastslås imorgon efter min halvmara som jag ska dra med TSM, men preliminärt är det att köra med tretimmarsfarthållarna, blunda och hoppas det håller. Men jag blir nog inte ledsen om det inte gör det. Har verkligen inte tränat bra de senaste fem veckorna.

Imorgon, svar på frågan om jag håller för 4.15 tempo i sthlm, eller iaf på halva Sthlm. JAg kan inte vänta, längtar ut.

Boston 2008, del 3

2008-05-16T16:33:00.002+01:00

Jag var tung i kroppen och kände något som jag aldrig känt förut, jag kände hur det stack i mina ben. Det var som att någon liten jävel gjorde tusen nålar på dem. Jag undrade om detta var ett dåligt tecken eller rentav farligt. Bestämde mig för att skita i vilket, detta projekt skulle avslutas. I efterhand tror jag att det kan ha varit mina nya Nimbus som är en aning för stora som skapade detta obehag, men jag vet inte.

Efter Wellesley var det i princip mycket folk längs hela banan. Alla skrek mitt namn när jag kom, de skrek det så många gånger så jag till slut i det närmsta tröttnade på alla lögner om att jag såg stark ut och att jag såg ut som en vinnare, det var såklart väl menat, men jag kände mig inte som en sådan. Började titta på klockan allt mer sällan, är såhär i efterhand glad att jag hade bestämt mig för att mäta mina tider i Miles. Detta innebar för mig att jag inte riktigt hade koll på min fart, inte på samma sätt som om jag hade mätt i kilometer iaf. Hur det än var började varje mile gå allt långsammare, vid ett par tillfällen frågade jag publiken om jag nu var vid Heartbreak Hill och fick nekande svar varje gång, det gick uppför mest hela tiden tyckte jag. Jag sackade och kände mig trött, inte ens på ett behagligt sätt, bara på ett mycket hopplöst vis. Sakta sakta men i accelererande utsträckning höll jag på att laka ur min kropp. Min hjärna var redan bortom all räddning, detta skulle bli ett lopp utan vändning, inga reservkrafter fanns, jag skulle inte börja speeda, skulle bara glida in i en enformig neråtspiral, jag visste det.

Publiken var egentligen den stora räddningen under detta lopp, det var enorma mängder åskådare, det var verkligen en sann upplevelse. Jag började roa mig med att höja ena armen och springa med knuten näve, när jag gjorde detta mötte publiken mig med en vägg av ljud, fullständigt öronbedövande. De älskade min knutna näve och jag rös i hela kroppen.

Vid något ställe, måste varit vid något college var det en manlig variant av Wellesley tjejerna tror jag. Har aldrig sett så många phrat killar i hela mitt liv, de hade stora megafoner som de stod och brölade i och de var liksom bröliga i hela kroppen. Minns att jag tänkte på dem som den typ av killar jag minst av allt skulle vilja ligga med, inte för att det är aktuellt men ändå. Stora biffar med långa shorts, bar överkropp och bakoframvända kepsar som äter anabola till frukost och älskar typ Offspring och de där som gjorde den där låten ”Rollin rollin” vad de nu heter, om ni fattar vad jag menar, hasselnötshjärnor med muskler som belgisk blå liksom. När jag knöt näven framför dessa amerikanska drömmar blev de dock helt bananas. De skrek i sina megafoner, de klappade som dårar och hejade som jag vet inte vad. För första gången i mitt liv kände jag att Linkin Park och typ Green Day var min grej, jag och dessa killar, nu var det vi och amerikansk nyrock för resten av livet. Jag kände mig som ett med deras frustande och tänkte därute i Bostons förorter att nu jävlar, hit ska jag tillbaka, vi ska grilla, lyssna på amerikansk nypunk i långa shorts, dricka öl och bara kramas aggressivt med varandra. Så mycket kärlek kände jag för dessa supermän, jag var fan typ ordförande i Limp Bizkit fanklubben för ett ögonblick. Tror jag var, i någon sekund, med i en Phraternity, tror jag drack öl ur plastmuggar, rakade mitt håriga bröst (och min pung) och hade skateskor. De var verkligen fantastiska och fanatiska påhejare, faktiskt de bästa jag upplevt, så sjukt aggro i sin framtoning men de var det för att ingjuta mod, och på mig i mitt känsliga state of mind funkade det perfekt. Kändes lite som filmen 300 om ni fattar, man bara brölar liksom och sen springer man rakt in i ett motståndarsvärd och dör direkt, men det spelar ingen roll, för man kände sig mäktig och modig precis innan.

Is this Heartbreak Hill? Nej nej fick jag till svar, det är tre backar sen kommer The Heartbreak, skit tänkte jag, tre backar, jag är rökt var så uppgiven att jag allvarligt funderade på att bryta. Det som stoppade mig var tanken på att tvingas uppleva den förnedringen. Att få frågan hur det gick och sedan säga att jag bröt. Och varför bröt jag? För att jag var typ en blandning av arg, lat och trött, nej det håller inte, jag kommer aldrig bryta på så dåliga grunder. Många delade ut vatten längs vägen, privatpersoner alltså, generositeten visste inga gränser, några hade enorma hinkar med is eftersom det var en mycket varm dag. Bostons vänlighet var överrumplande och jag sträckte min näve i luften igen med en backe kvar till Heartbreak. Väl där, i själva Heartbreakbacken kände jag att detta är det sista jag har, jag tar ut det i backjäveln men sen får det fan vara nog, jag kommer aldrig palla detta lopp, i mål kommer jag, men jag bränner mina målsättnignar. Där i Heartbreak Hill fattade jag det nog definitivt. Ställde in mitt sikte på typ 3.10 men trodde nog inte ens på det om jag ska vara ärlig, ville inte tänka på det, var så jävla arg.

Jag hade hört att när man såg den enorma Citgo skylten skulle man ha ont och när man såg The Prudential Building, då var man i princip i mål. Jag kan ärligt säga att jag sprang med extra högt huvud där i Bostons utkanter, Heartbreak Hill var knäckt eller rättare, backhelvetet hade knäckt mig, och spillran av en man skulle nu försöka forsla sig till mål. Alla skrek, ju närmare staden man kom desto fler åskådare var det, de sista fyra fem milesen stod människor i fem rader bakom varandra, det var otroligt mycket folk, helt sjukt, jag kände mig som någon slags världsartist, och jag spexade lite med publiken. Höjde min näve så fort jag hade tråkigt vilket jag hade mest hela tiden. Ungefär när jag såg Citgo skylten höjde jag näven och möttes av ett så öronbedövande jubel så jag tappade koncepten, alla dessa vänliga amerikaner, alla dessa välmenande tillrop, all denna ofantliga värme. Jag blev rörd till tårar, sprang där med knuten näve och fällde stora tårar, detta såg publiken och något som var nära kaos utbröt, var det något de tyckte bättre om än en löpare med knuten näve i luften var det en lipande löpare med knuten näve i luften. Jublet visste inga gränser, jag blev nu rörd till tårar varje gång jag lyfte min näve och desto närmare mål jag kom desto mer effekt hade min näve, det gjorde ont i öronen, det tjöt i dem flera timmar efter loppet. När jag passerade Citgoskylten, för övrigt en av världens smartaste marknadsföringstrix, alla löpare springer och längtar efter den skylten och suktar, jag är fortfarande betingad på Citgo, skulle typ kunna tänka mig att dricka bensin ur deras kranar, skulle typ kunna göra ohämmad reklam här i min blogg för dem gratis så mycket som jag älskar Citgo, när jag passerade den skylten och kom upp på Commonwealth Avenue trodde jag att 3.10 var inom räckhåll. Jag knöt näven mest hela tiden och blev rörd som bara den, sprang liksom runt och manipulerade mitt känsloliv lite och tänkte att bara jag kommer under 3.10 det är en liten tröst faktiskt, ska bli skönt att det inte blir tvåsiffrigt inne på tre timmar. Kollade på klockan och uppfattade att jag skulle tvingas höja farten en smula för att lyckas med detta, försökte höja men njae, vet inte om det riktigt gick. Jag blev arg eftersom jag nu sprang runt och kämpade för att komma under 3.10 fast jag ju visste att jag var god för bättre. Tiden började rinna ifrån mig och jag koncentrerade mig verkligen trots allt, in på Hereford Street och jag insåg att 3.10 var kört, visste att det var en ganska bra bit löpning uppe på Boylston Street. Publiken var ett inferno, men jag märkte dem knappt, för i mig fanns nu bara ilska av vulkanisk styrka och sorg. Jag såg på klockan, min klocka, 3.13.00, och inte långt kvar nu, jag är lite skrockfull och tänkte att jag vill verkligen inte komma in på 3.13 någonting, jag ställer mig fan och väntar tills det blir 3.14. Något stoppade mig från att göra detta, tror att det var besvikelsen över min miss. Och vilja att trots allt köra hela vägen. Jag sprang in i mål och skrek fan, fan, fan.

Jag gick nu från ilska till sorg, jag ville inte vara bland dem som sprungit snabbare, ville inte vara bland dem som sprungit långsammare, ville inte vara någonstans alls. Vilel ligga i fosterställning någon stans. Minst av allt ville jag hur det än var vara i målfållan på Boston marathon. Alla var mycket vänliga, jag försökte finna tröst hos mina medlöpare, men det var inte lätt. Jag fick en foliefilt, en påse mat, och en massa dryck. Gick och gick, grät lite, inte för att jag var rörd utan för att jag verkligen kände sorg över min tid. Kände att jag inte kommer kunna vila förens jag stått i Boston , på Boylston street som en slags segrare. Jag kände all värme från volontärerna på loppet, från publiken och från mina medtävlare, men ändå var jag så ensam. Jag tänkte på att jag var lyckligt lottad som kunde gå där och känna mig uppgiven efter ett marathon som jag sprungit på 3.13.40, men jag kunde ändå inte få ur mig känslan av besvikelse.

Bröt mig över ett kravallstaket och satte mig i ett sjukvårdsområde på den varma asfalten, jag frös och asfalten värmde något otroligt skönt. Lade mig ner och tittade upp mot skyskraporna. Där låg jag på den varma asfalten på Boylston street i Bostons finnanskvarter och tittade på skyskraporna. Jag kände mig märkligt levande trots allt, jag tänkte att jag i denna stund var fulländad som människa, jag var långt ifrån nöjd, var barnsligt missnöjd, trött, arg, sorgsen, men framförallt, jag visste att jag skulle komma tillbaka hit. Detta var inte mitt sista Boston, det var mitt första, tills jag återigen ligger där och tittar upp mot skyskraporna på Boylston, varje gång det känns jävligt att gå ut och träna, varje gång jag tvivlar på min motivation, varje gång ska jag tänka på den känslan, känslan av att jag drömmer om något att jag strävar, att jag verkligen verkligen lever.

Epilog

Efter ett par tokigt lugna dagar i Maine och ett par glada dagar i Kanada med både stad och bedårande landsbygd kom jag tillbaka till Boston. Gick upp till Boylston Street och kände hur jag mådde illa i hela kroppen, att jag knappt kunde titta på mållinjen som alltid ligger kvar, året runt som ett slags attraktion liksom. Jag tittade och kände hur hela min kropp liksom skakade lite, det var som omvända fjärilar i magen, som småsten i magen typ. Jag kände mig besatt av tanken att åka tillbaka. Jag vet att jag kommer tillbaka, om inte annat för att få ligga besviken och arg på Boylston street och känna mig levande.

Alessi gästbloggar: Kort update

2008-05-15T21:08:00.000+01:00

Träningen går bra nu. Sista slarvandet ägde rum på en svensexa i Hamburg i helgen men fram till maran gäller nu asketisk livsföring. Gott så.

Löparplanen för de kommande veckorna ritades upp på flygplatsen i Lübeck. Tre kortare pass i högt tempo och ett långpass per vecka var Allans råd och jag och min löparkompis Andreas har följt det till punkt och pricka.

Det här kommer gå vägen hörni. Jag känner det! Och Allan, berätta nu sagan om Heartbreak Hill!

Sorry

2008-05-15T20:33:00.003+01:00

Hemskt ledsen men jag har inte upplösningen på Boston här varför ni får hålla ut till imorgon.

För övrigt har jag varit och träffat min far som är besök i stan ikväll. Han brukar säg asaker som att - Allan, det är dags att kanske börja trappa ner på löpningen nu kanske va? Eller - Det känns som att du borde välja att satsa mer på karriären och kärleken just nu. Min far tycker helt enkelt att jag tränar för mycket. Ikväll tänkte jag att jag helt ärligt skulle kunna säga till honom hur stolt jag var att jag inte sprungit på nära en vecka. Pappa hade tappat sin mobil, eller glömt den i en hyrbil, så jag kunde inte nå honom, min cykling ikväll drog dessvärre ut på tiden, och jag blev sen med typ en kvart. Pappa satt på restaurangen och väntade på mig, han frågade varför jag var sen, frågade om jag hade varit ute och sprungit, nej svarade jag och min far sken upp. Han undrade om jag jobbat över, nej svarade jag, berättade att jag rehabtränat på motionscykeln. Han såg ut som att det lilla hoppet i honom liksom släcktes.

Suck, jag kände mig som en knarkare, som det knarkande barnet som träffade den orolige fadern typ.

För övrigt omnämns jag nästan på sidan 14 i det nya nummret i RW.

Imorgon: finalen på Boston.

På gång på Runners High

2008-05-15T15:25:00.002+01:00

Okej, jag vet att det är många grejer som hänger löst här på RH, av denna anledning kommer här ett snackmail, liksom snacket innan verkstan så att säga.
Alessi sitter i skrivande stund och plitar på ett inlägg om vilken otrolig coach jag är , jag håller med Runners Highs stora stripplexikon, eller iaf allt jag vet om Stripping eller Strip eller vad det nu kan heta. Vidare kommer jag redan ikväll lägga ut den rafflande avslutningen på mitt Bostonäventyr.

Nu ska jag sätta mig och cykla motionscykel en timme eftersom jag inte hinner bada idag.

Att trampa vatten

2008-05-14T23:31:00.004+01:00

Okej, jag har tre dagar i rad nu sprungit i vatten.
Och vad tycker jag då om det? Det ska jag nu berätta.

Först och främst, jag är inget hygienfreak, men jag vet att människor pinkar i pooler, det har jag vetat ända sedan jag var liten och pinkade i pooler själv när andan föll på. Nu vet jag bättre men vet samtidigt att poolpinkare finns. Antagligen finns det även vuxna poolpinkare. Barn gör det definitivt, och de är i samma pool som jag, en del är liksom reserverad för lek, och därär inte medlåldern jättehög. Jag bedömer medelåldern i lekhörnan till pinkbar så att säga. Men jag blundar för detta och hoppas att kloren liksom gör så att pinket inte rör min kropp. Vuxna spottar i vattnet, det såg jag flera gånger, även jag spottar i vattnet eftersom jag får in vatten i min mun, vatten som barn och sjuka vuxna har pinkat i. Jag är inte tillräckligt där, varken hygieniskt eller sexuellt, för att kunna svälja det om ni fattar. Jag accepterar alltså lite spott i poolen. Vad jag hade svårare att acceptera var den sextioårige gentlemannen som tilltalade mig igår i poolen och samtidigt behagade gräva ut typ en liter snorkråkor som han sedan torkade av på sina speedos samtidigt som han stod i vattnet. Jaha där stod alltså gubben och petade näsan och berättade för mig hur korkat det var med löpning, bara massa skador, medan jag tänkte typ att jag tyckte han kunde dra åt helvete. Okej nog om hygienen, det finns många sociala koder i poolen har jag märkt men det orkar jag inte gå in på nu.

Till själva träningen, jag är lite tveksam till vilken effekt vattenlöpning egentligen har. Det är inte lätt att få upp flåset i bassängen kan jag säga. För att få upp det har jag kört 25 metersintervaller, märker att jag annars går ner i lunk och tappar bort flåset. Idag körde jag 28*25, detta var psykiskt och fysiskt tungt, men inte såååå tungt om ni fattar. Kanske säger någon då att jag borde ha trampat på bättre då, men jag ber er pröva på detta någon gång först, för helt enkelt är det inte. Jag tycker att en vecka i poolen känns okej, och jag skulle trots urin och annat äckel kunna tänka mig ett pass i veckan med detta även i framtiden, men jag skulle vilja veta effekten av denna träning.

En sak märkte jag som var intressant, att stretcha där i vattnet var verkligen effektivt och ganska roligt. Jag hängde i en startpall eller vad det kan tänkas heta och lyckades genomföra ett nära nog fullt stretchprogram tror jag. Och det kändes som att det tog rätt bra faktiskt. Vidare tror jag att vattenlöpningen tar lite mer på armarna än vanlig löpning, detta kan vara ett alternativ till de armhävningar jag lagt mig till med.
Okej, imorgon funderar jag på att förlänga mina intervaller till 50 meter, men inte om jag börjar sacka i fart, då måste jag gå ner på 25 igen. 25 meter på 50 sekunder föresten, hoppas jag är snabbare sen på torra land.

På lördag blir det 11K torr löpning i princip oavsett hur jag mår i benhinnan, på söndag blir det en halvmara med samma inställning. Det blir en genomkörare samt ett formbesked.

Jag har för övrigt idag bytt till en ny naprapat, en som vet att ta i, och som har förståelse för att jag är en löpare, inte en dam som dansar afrikansk dans och får lite ont i ryggen.

Allt jag tänker på när jag inte springer

2008-05-13T18:26:00.003+01:00

Allt jag kan tänka på när jag inte kan springa är att jag verkligen vill ut och springa. Jag blir minst sagt avis när jag ser en joggare.

En sak jag kommer på som är riktigt trist är att jag inte kommer ut i naturen så värst mycket, det stör eftersom det ju verkligen är så vackert just nu ute. För övrigt har voltarenkuren börjat slå in på mer än ett sätt nu, min mage klarar tabletterna lite sådär om ni absolut vill veta.

Det finaste just nu är för övrigt att jag snart är ute och springer igen. Tar mitt nästa pass senast på lördag skulle jag tro. Längtar som en nyförälskad efter sin älskade typ. Fram tills dess kan ni träffa mig i poolen på GIH.

Man ska fan inte ge upp

2008-05-12T23:07:00.006+01:00

Såg mitt lag spela ikväll, en man utvisad och noll ett underläge efter första halvlek. Ett ett efter typ 65 minuter och sedan proppen ur rent mentalt i typ minut 93 när D gjorde två ett. Man ska fan inte ge upp. Eftersom jag lyssnar på er som skriver i min blogg så lydde jag snällt Benet idag och drog ner till GIH för att köra mitt livs första löppass i vatten.

Jag hyrde en flytväst eller vad det nu kan heta och körde lågintesiva intervaller. Det var faktiskt ett ganska skönt pass måste jag säga. Ingen smärta och det tog på musklerna att springa i vatten i en timme. Vad gäller flåset tog det dock i det närmsta ingenting. Detta är trist eftersom jag gärna tränar lite flås också. Imorgon blir det av denna anledning intervaller om 25 meter med en kort vila emellan. Känslan av att göra en intervall, köra allt man kan, ha fem meter kvar och typ inte komma fram förens efter typ tio sekunder är ganska speciell. Man känner sig helt dum i huvudet när man ligger där i det nedpissade vattnet omgiven av flytande kroppsbehåring och typ låtsas springa. Men det var som sagt värt det.

När jag låg där i vattnet och förnedrades kom Brodway gående längs poolkanten. Han gymmar på GIH. Eftersom det inte tog så hårt på flåset pratade vi en stund, jag kände mig om möjligt ännu mer korkad. Sprang runt där i ultrarapid och småpratde lite med en kompis.

Det sämsta med flytvästen var för övrigt remmen man skulle dra mellan benen, den liksom skavde in mellan mina skinkor och jag kände mig som de manliga stripporna jag såg i Hamburg i helgen. västen fick mig med andra ord att känna mig som om jag bar stringkalsonger. Men jag tror att jag helt enkelt ska testa att inte använda remmen imorgon och se om jag flyter bra ändå.

Okej, mer, jag har ikväll köpt min flygbiljett till Berlin den 26 september. Mot bättre vetande valde jag kukarna som flyger från Skavsta. Jag flög med dem senast i helgen och sa då precis som vanligt att det är värt den där extra tusingen att slippa skiten. Ändå tog jag dem. Deras pris såg ju så oemoståndigt lågt ut. 536 kronor tur och retur, utresa 26 september hemresa 29 september. Det är billigt för en löpupplevelse som måste vara bland det vackraste man kan vara med om, och en av de bästa löpmässorna som finns vågar jag påstå utan att ha varit på så värst många.

Jag kräver i det närmsta att ni åker med. Ekonomiskt är det ingenting att bråka om, inte löpmässigt heller egentligen.

Vi ses i Berlin älskade dårar!

Rehab

2008-05-10T10:50:00.003+01:00

Igår efter jobbet stressade jag hem för att hinna med ett löppass trots allt. Jag visste ju att jag inte borde men jag ville skita i det. Bytte om men kände att nej, det är bättre att vila. Byte med andra ord om igen och kände mig låg som fan över det uteblivna passet. Bestämde mig för att idag på förmiddagen, efter lite andra morgonaktiviteter gå och sätta mig på motionscykeln på gymet. Nu har jag kört bålstyrka och motionscykel. Mycket skönt och inte alls skdligt för min benhinna. Detta gjorde mig på lite bättre humör faktiskt. Nu ska jag åka ner till Hamburg och vara nykter med typ femton fulla killar.

Lycka till alla ni som springer lopp idag!

Vi ses snart!

Ondskan

2008-05-09T11:54:00.002+01:00

Ondskan måste vara det som stoppar en löpare från att kunna springa. Jag har varit inne på det förr men ondskan i mitt liv heter Hitler, min fucking benhinna på höger ben.
Den ska dö. Ni vet hur man känner, den ska dö och man kan göra nära nog vad somhelst för att döda den.

Imorse kunde jag ärligt knappt kliva upp ur sängen, det tog mig dubbelt så lång tid att gå till jobbet eller rättare sagt till napraten som ligger på vägen. Jag ville helst stanna och vila mitt ben påvägen och jag hade kunnat döda för att få en käpp att gå med. Är detta bra? Nej jag antar att det inte är det. Naprapaten sa att nu trodde han att det är lika bra att jag avstår helt från att träna ett tag. Min första tanke var att då byter jag naprapat, min andra att jag inte har något riktigt val, jag står lite handfallen inför detta.

Har en sak kvar att testa men det brinner lite i knutarna, Voltaren som man tar i tablettform. Men då ska ni veta att jag fan inte petar i mig tabletter hursomhelst, eller jo det gör jag. Men det är bara vid särskilda tillfällen.

En mil ikväll borde inte jag göra, men jag står och vacklar utan träning blir det ju fan inget Stockhom marathon i år.

Boston 2008, del 2

2008-05-08T18:35:00.006+01:00

Hemsk ledsen, men jag hinner inte avsluta detta äventyr idag, har dessutom somnat två gånger medan jag skrivit. En gång med fingret på tangenten r, jag vaknade när datorn skrivit tre rader r. Okej , jag garanterar inte kvaliteten på denna text, ni får ta den för vad den är:

Hopktinton, Massachusets, 21 april, 2008-04-28, klockan 10.00

Statrskottet i Boston marathon 2008, jag står på startlinjen, att bara få vara med om ögonblicket, att få höra startskottet där i den lilla förstaden till Boston, att få stå där bland alla förväntansfulla, löpare, att få resa ut till Hopkinton i skolbussar. Det var värt hur mycket som helst. Nu skulle loppet bara springas också, ingen trängsel för mig, jag startade i en grupp strax bakom eliten, var igång ungefär 30 sekunder efter startskottet och behövde inte kryssa så mycket, lite eftersom jag hade ett ambitiöst tidsmål, men inte så det störde. Vad som däremot störde var att jag efter ungefär 500 meter lämnade det man kan kalla komfortzonen för att under kommande tre timmar och tretton minuter inte vara ens i närheten av den. Jag kände direkt att detta kommer inte bli ett lätt lopp för mig, jag har inte mycket att ge, detta kommer bli en pina och det kommer inte funka med mitt tidsmål. Jag bestämde mig samtidigt för att inte ge upp, jag skulle springa för 2.50, hellre det än att mesa ur och typ gå för tre timmar. Nej jag ville verkligen inte annat än att springa slut på mig, springa slut mig och sedan liksom under resten av loppet bara bearbeta nederlaget och försöka hänga i så gott jag kunde. Jag kände mig efter 5K ledsen och arg och helt på det klara med att tiden inte skulle bli vad jag hoppades på, men jag sket i det, jag skulle hålla ut så länge jag bara kunde. Första fem på 19.30 vilket kändes okej, första milen på 39.52, också helt okej men det var känslan det var fel på, jag fick köra på hårt för att orka. Någonstans efter en mil började det skrikas lite extra mycket när jag kom, det var för att Lance kom springandes med sitt live strong crew. De var ett helt gäng med Lance gula töjor och det kändes precis som ett cykelteam där den enda uppgiften de andra hade var att liksom hjälpa fram Lance. Jag kunde inte hålla jämna steg med honom och tänkte fula tankar om doping medan han gled förbi mig. ”Go Lance skrek alla och ”Way to go Lance”. Det var lika bra att han försvann ur min åsyn, jag blev bara arg liksom.

Själv hade jag i Hopkinton gjort en liten lapp som jag fäst på min tröja, på lappen stod mitt namn med stora klara bokstäver. Detta innebar om jag ska vara ärlig att, och nu tar jag inte ens i, mer än femtusen människor ropade mitt namn när jag sprang förbi. ”Looking good Allan” eller you can do it Allan”. Jag blev tillslut trött av alla tummen upp jag gjorde till människor, blev trött av att resa handen, fast det kan ju kanske mer ha varit ett symptom på något annat, att jag allmänt liksom var slut.

En bit in i loppet hade jag som sagt gett upp och försökte komma över det men det gav mig något som jag i det närmaste kan likna vid ångest, jag mådde illa, kände mig frusen och tröstlös. Kände ingen värme överhuvudtaget, bara kyla, inget kunde ändra på detta; trodde jag då. Efter typ halva loppet hörde jag något som i det närmsta kan liknas vid en stark siren, det var ett högt och gällt ljud jag hörde, fattade inte riktigt vad det var men kom snart på att det måste vara de ryktbara Wellesley tjejerna, ljudet blev starkare och starkare och mycket riktigt, en bit fram började ett slags erotiskt inferno. Jag sprang rakt in i det, för er som inte vet så är Wellesley ett college bara för tjejer, eller nästan bara, läs här om ni vill sätta er in närmare i ämnet. Tjejerna från Wellesley skojade inte, de ville kyssa löpare, de slet i det närmsta i en när man sprang förbi dem, överallt stod löpare och pussades med dem och så fort en löpare stannade för att pussas flockades de runt en. Först blev jag givetvis förskräckt, jag ville inte stanna, men sen kom jag på att jag ju ändå liksom inte hade så mycket att förlora på lite hederligt marathonhångel. Jag stannade med andra ord mitt ibland dessa collegetjejer och lät mig liksom inneslutas i ett hav av hungriga armar som ringlade runt min svettiga kropp. Detta var ett bisarrt ögonblick, flickorna står och skriker som om jag var John Lennon eller Elvis när är han skakar arsle, de tar på min kropp, kysser mitt ansikte och jag är mitt i ett marathon lopp, men jag står liksom still. Jag sliter mig loss efter att ha tungkyssts med en Wellesley girl. Märker när jag fortsätter springa (en smula omtöcknad) ett par saker, jag skiter lite mer i vilken tid jag kommer få , och jag är, ska vi säga lite erotiskt omtöcknad. Alla dessa tjejer, jag var inte bered liksom. Undrar om det någonsin kommer hända igen, eller om detta var mitt enda erotiska möte under brinnande lopp. Någonstans kan jag liksom hoppas att det inte ska behöva hända igen det kom sig ju liksom lite av att jag var så ledsen för mitt tidsmål som jag just missat, jag var som en sjöman som med brustet hjärta går in på den sjaviga hamnbaren. Jag var en krossat man som just fått lite köttslig tröst, inget kunde dock trösta mig på riktigt, jag var förkrossad, mina ben värkte något fruktansvärt, min andning var tung och framför mig låg fortfarande Heartbreak Hill.

Forts följer.

Dagens fiasko

2008-05-08T17:18:00.003+01:00

Har i eftermiddags smitit en stund från jobbet. Sprang ner till RS för att be dem kolla mitt löpsteg. Vill veta varför jag har så sjukt ont i mina benhinnor. Min transition till att bli en framfotalöpare har gjort mig till en supinerare visade det sig, detta är tveklöst skälet till att jag har så sjukt ont. För jag har verkligen ont just nu, på gränsen till olöpbart ont faktiskt.

Jag frågade vad de tyckte jag skulle göra, min första tanke var att sluta använda iläggsulorna, men det var en dum idé tyckte de, så nu är naprapaten min gud, om han fixar detta och gör det fort. Då är naprapaten min att göra vad han vill med sen.

Okej, efter RS, fantastiskt vad snälla de är där, sprang jag upp till Stadion för att köra lite fyrahundringar, gjorde en på 1.10, vilade 45 sek och drog igång nummer två, kände mig helt helt slut efter 250 meter men genomförde iteration 2 på 1.13, kände dock att lite vila inte räckte denna gång, jag behövde mycket vila. vilade nog två minuter, drog igång trean och gjorde något för mig rätt ovanligt, vet ej om det ens hänt förr, jag bröt mitt i en iteration. Bröt, svor och sprang hem, eller linkade för jag hade mkt mkt ont. Antar att det var det enda rätta men jag är uppriktigt låg över det. Ställer just nu in mig på ett praktigt fiasko i Sthlm. Som det känns just nu ska jag bara slå pers i Sthlm vilket inte känns orimligt (3.23 tror jag det är).

Nu ska jag lyssna på Goldbergversionerna, titta på människor som snackar implantat (jag vet vad de ska säga så jag behöver inte lyssna) och skriva ner slutet på Bostonhärvan.

Hagaparken i förrgår

2008-05-08T09:50:00.005+01:00

Vill inte verka som Narcissos men jag vill göra lite som honom. Därför lägger jag ut dessa bilder som togs för en personaltidning långt borta från de flesta av er, utom möjligen Karin.

Jag blir sjukt sugen på att springa när jag ser dessa bilder. Dessutom gillar jag min hållning, ser ut som ett vackert löpsteg om jag får säga det själv.

Min rymddräkt, förtydligande

2008-05-07T18:21:00.004+01:00

Alltså rymddräkten var inte mitt försök att bli en funrunner. Jag tog den eftersom jag då kunde ha en heldräkt på mig fram till 30 sek innan startskottet och då kunde slänga den. På detta sätt höll jag mig varm.

Nu ska fan Bajen krossa, annars ska jag personligen gå ner till Årsta och hålla ett fyspass med grabbarna som de sent ska glömma.

Min rymddräkt (mkt bra för kyliga marthongryningar)

2008-05-07T12:45:00.004+01:00

Sverige

2008-05-06T13:31:00.003+01:00

Åker för andra gången idag tvärs över Sverige och slås av vilket groteskt vackert land detta är. Någon som vill hänga med på ett äkta långpass någon gång, typ Sthlm- Gbg?

Jag är fan redo närsomhelst. Jag säger fucking upp mig imorgon och drar. Vad säger ni, jag kan vara Bonnie om ni är Clyde, jag kan vara han moppekillen med amerika hjälm om ni är han med cowboyhatten, jag vill fan knarka löpning och ligga vid lägereldar. Men det var bara jag som drömde lite här på tåget. Nu måste jag ringa några jobbsamtal och skicka några jobbmail. Mest för syns skull, men som sagt, fy fan vad vackert det är här.

Västerbron ikväll!

Boston 2008, del 1

2008-05-06T06:34:00.001+01:00

Sitter på det tidiga morgontåget till Göteborg och har lyckats skriva ner lite minnen från Boston marathon, jag skriver så jävla många ord, jag skriver så jävla mycket. Ni får ursäkta mig, jag är sådan och ber er låta bli att läsa om ni inte står ut.

Bostons marathon är inte bara ett lopp, det är en weekend, det är fucking Woodstock för löpare. Hela staden är feber under marathonhelgen. En stor expo pågår under hela helgen där man förutom den sedvanliga shoppingen även har möjlighet att lyssna på föredrag i diverse löprelaterade ämnen. Dick Beardsley talade om det klassiska loppet 1982 exempelvis, man kunde även höra typ hundra andra talare föreläsa om jag vet inte hur små detaljer som berör oss löpare. Jag gick inte på dessa föredrag. Blev helt slut av att handla skor och gps och fan vet allt. Handlade en hel del men har ännu inte ens orkat kolla vad, gick runt som i ett töcken där på mässan och gladdes åt den billiga dollarn och det fantastiska utbudet av saker.

Löparna, de som skulle springa loppet var alla enkla att känna igen, de var som så ofta i samanhang som detta klädda i löparkläder hela helgen. Detta är för mig lite av ett mysterium samtidigt som jag måste säga att det kittlar mig lite att själv glida runt i träningsjacka och tajts i tre dagar utan att egentligen ta ett enda löpsteg. Om det inte hade känts så fullkomligt ologiskt hade nog även jag glidit runt i full löparmundering, nu nöjde jag mig med att försöka gå in mina nya nimbus 10 som jag just inhandlat på mässan och hade för avsikt att springa mitt marathon i. Något som jag än idag lider av att jag gjorde.

Jag kände mig inte bra inför loppet, jag var svag efter en transatlantflygning, svag efter sjukdom och en smula hämmad av en ömmande benhinna. Detta tänkte jag dock inte låta mig stoppas av. Mitt sikte var ställt på att genomföra loppet sub 2.50.

Dagen innan loppet gick jag upp klockan fem på morgonen för att springa lite lätt, sprang runt det stora vattnet mellan Cambridge och Boston, The Charles River Basin, mötte på denna underbart vackra morgontur samtliga kenyaner som var på plats, jag hälsade på dem alla, tänkte att såhär nära samhörighet med världseliten i löpning kommer jag nog aldrig komma igen. Det kändes lite mäktigt att vara ute och se dem alla passera. Det kändes mäktigt men jag kände att jag var svag som löpare, mitt flås var bedrövligt och jag var trött i benen trots mycket vila de sista två veckorna. Kände att hade det inte varit för själva saken, att springa i Boston hade jag ställt in och inte sprungit loppet överhuvudtaget.

Loppet skulle givetvis springas, det rådde det inget tvivel om, försökte säga till mig själv att jag bara skulle springa igenom det utan att bry mig om tiden, att försöka njuta av stämningen, av någon form av nu, men det gick inte, jag ville göra detta snabbt, det var mitt absoluta mål, det enda jag kunde tänka på.

Kvällen före loppet gick vi ut för att äta, jag ville ha pasta och valet föll på en italiensk krog, Winnie T´s. Jag beställde in en family plate pasta med tomatsås, servitören som måste ha vägt en bra bit över hundra kilo tittade på mig och sa att det behövdes inte. Han hade själv aldrig ätit upp en regular plate och tyckte följaktligen att det var löjligt att en spillevink som jag skulle ta in en hel familjeskål. Jag såg detta som en slags utmaning och tog familjetallriken, jag skulle trycka i mig den, han skulle få se på en liten trollerikille, han skulle få se en kille som kan äta pasta. När tallriken, eller snarare det enorma fatet kom in kunde jag konstatera att det onekligen var enormt mycket mat och att den säkert skulle kunna räckt till en familj med kanske två barn under tio och två vuxna, men jag bedömde det ändå inte som helt omöjligt att äta upp det hela själv utan större obehag. Jag högg in, medveten om att jag nu skulle äta en bra bit mer än jag behövde. Jag hade klarat att sätta i mig all pasta, jag är säker på det, och servitören var verkligt imponerad av min förmåga, själv kände jag mig mest som en sorglig typ som var tvungen att in i minsta detalj försöka imponera på människor. Jag åt inte upp allt, det hade varit onödigt, men jag åt så mycket så att det syntes att jag liksom även skulle klarat att äta även det sista, som en slags markering liksom.

När vi promenerade ner Boylston street efter maten mötte vi två personer som kom emot oss med huvor på sig som i det närmsta dolde deras ansikten. Alessi trodde att det var två rånare men jag såg att den ena av de två var Robert Cheruiyot, mannen som dagen efter skulle komma att vinna sitt fjärde Boston Marathon. Där i mörkret i Boston var han otroligt lik en narkoman, urlakad, smal och klädd i säckiga kläder.

Jag somnade gott på kvällen, kanske vid åtta och steg upp klockan fem. Åt lite mat, och gav mig iväg mot uppsamlingplatsen där gamla hederliga amerikanska skolbussar fraktade oss löpare till Hopktinton. Det är det här som gör Boston så speciellt, alla dessa platser, de har en alldeles särskild klang, de känns hela tiden som klassisk löparmark. Hopkinton är en sömnig småborgerlig förstad till Boston, inget för världen, men för oss löpare, för oss klingar namnet klassisk mark.

Jag hade snott en skyddsdräkt på jobbet, en såndär dräkt som varken släpper ut eller tar in bakterier, hår, smuts eller annat som kan störa. Man liksom bara kliver in i dräkten och är isolerad, hade dräkten på mig där ute i Hopkinton och alla som såg mig skrattade, dom fick skratta bäst de ville, dräkten var mycket bra att ha, den värmde i den lite kyliga Bostonmorgonen. Det fanns diverse små aktiviteter att göra innan loppet, jag passade på att skriva mitt namn på en lapp som jag fäste på mitt löparlinne. Jag började gå mot starten för sent, men kom kanske fem minuter innan loppet till min startgrupp. Jag kände nu alvaret och förväntningarna hopas, kände också att jag inte hade mycket att ge, att jag inte skulle klara detta. Ändå stod jag där och kunde inte annat än tänka på 2.50, jag skulle falla, och skulle jag falla så skulle jag göra det med en dåres tro på sig själv. Jag skulle gå för 2.50.

Forts följer.

44.20

2008-05-05T16:51:00.002+01:00

Idag har jag sprungit 10K precis i Hagaparken. Jag vet det eftersom jag nu har en Garmin 405 som mäter upp detta åt mig. Det löjliga är att jag trodde att sträckan skulle vara just en mil lång och jag diffade den på typ hundra meter, det ska bli spännande att börja springa med min Garmin i Stockholm så att man får se hur långa mina banor faktiskt är.

Okej, jag har haft semester i två veckor och känner mig inte vältränad, det är ett slags understatement. Jag har släppt alla tankar på att göra en bra tid i Sthlm och kommer bara springa igenom loppet.

Om ni inte tror mig när jag säger att jag är ur form så kan jag medela att dagens 10K tog 44.20 att plåga sig igenom.

Jag har gett upp planerna på en bra tid i Stockholm och citerar en stor tänkare The only way is up baby på så sätt finns mina tankar redan på sommarens träning och på höstens stora mål Berlin .

Alessi gästbloggar: Mindre än en månad kvar till Stockholm marathon

2008-05-04T19:38:00.003+01:00

Löparfråga: Hur mår ni en månad innan maran?

***

En månad kvar till Stockholm Marathon och formen är åt helvete. Resan till Amerika blev knappast ett träningsläger. Snarare en väldigt överdriven och för tidigt lagd kolhydratuppladdning.

Jag mäktade faktiskt bara med två löppass i USA. Det första i Boston runt The Charles River Basin, en slags "insjö" som omfamnas av Downtown i söder och Cambridge i norr. Det var dock verkligen fråga om Runners High kan jag säga - till solnedgången speglandes över vattnet, fyllt av preppy-segelbåtar och kanoter. Fantastiskt! Och i Boston gör man det rätt vill jag meddela. Löparoutfiten bestod från topp till tå av inhandlad gear från marathonmässan.

På fötterna: löparstrumpor från Asics
På strumporna: Kayano 14 (enligt uppgift "The Cadilac of Shoes")
På armen: Allans Garmin 405
Om stjärten: Löparkortbyxor
På överkroppen: Bomulls t-shirt

Det andra passet, och nu till det sorgliga, ägde rum i Central Park runt The Reservoir. En kliché kanske, men Allan försäkrade att det handlade om helig löparmark. Sträckan var inte mer än 4 K men tröttheten jag upplevde föreslog att jag lika gärna kunde ha sprungit en full mara. Jag har tappat allt mina vänner!

Väl hemma i Birkastan sprang jag idag 10 K vilket kändes bättre, men far from good. Nej, nu blir det andra bullar. Med reservation för ett litet snedsteg på lördag skall jag träna som en dåre - minst 50 K per vecka. Och justera ner målsättningen inför Sthml 2008 till 4h 30min. Eller låter det orimligt?

Hur mår ni så här en månad innan? Bättre eller sämre än förväntat?

Snart hemma från overhere

2008-05-03T01:42:00.003+01:00

Idag har jag varit ett par timmar i Boston och återsett den förbannade mållinjen. Jag vet nu att jag kommer återvända hit för att ta revasch. Det frustrerande, det som gör så förbannat ont är att det dröjer minst, och då skriver jag minst ett år innan jag får den chansen.

Sitter nu på Logan Airport och är hemma i min lägenhet som kommer vara ett veritabelt kaos om typ femton timmar.

Snart ska jag lägga ut en novell om Boston marathon samt det stora amerikabrevet här i min blogg, så stay tuned som man säger här.

Alessi ska vidare, precis som jag redogöra för sin bedrövliga form snart.

So long!

Semester

2008-04-25T16:35:00.002+01:00

Ursäkta min dåliga uppdatering här. Men jag är lite ledig just nu.

Jag är ledig med ett sår under min fot som omöjliggör löpning, jag är helt avhållsam på den fronten. Detta har dock öppnat dörrar till helt andra världar, jag har druckit lite lite öl, varje dag, jag har även syndat med andra gifter också kan jag säga, och jag har åkt otroligt mycket bil.

Jag känner mig inte som en löpare direkt när jag skriver dessa rader, och detta är nog inte den bästa uppladdningen inför Stockholm marathon. Men efter den otroliga besvikelsen i Boston så kan jag ärligt säga att jag i det närmsta gett upp tanken på en bra tid i Sthlm i år. Jag kommer tillbaka först till Berlin i höst. Men då ska jag vara så sjukt stark alltså.

Jag längtar verkligen efter hård träning nu, men jag har inte ens möjlighet. I New York ska jag springa, fast min fot kommer be mig dra åt helvete för det. Sen, väl hemma i Sthlm ska jag i princip bo på Stadion i fyra veckor.

Ska trots allt försöka hitta formen lagom till Sthlm känner jag nu. Känner när jag skriver dessa rader att jag längtar till Stadion i trippel bemärkelse (TSM, intervaller och målgång).

Framtiden, den kan verkligen vara vacker.

För övrigt är jag i Montreal nu, om någon varit här och vet hur man på bästa sätt syndar eller på annat sätt bara är här så skicka ett mail eller skriv i kommentarsfätet.

Bodycheck

2008-04-23T14:30:00.002+01:00

Ligger och tar det lugnt i Maine just nu.

Pensionärerna som bor på vårt hotell tittar på mig och tycker synd om mig eftersom de tror att jag är en halt yngling.

Följande blessyrer har jag just nu:

En blåsa stor som en femkrona under min vänstra fot
Hitler gör ont som fan
Jag har brännt mig i solen vilket gör fruktansvärt ont
I min själ är jag märkt för livet av min tid i Boston

Jag ska ha revansch!

Återkommer.

Alessi gästbloggar: Sidewalk marathon

2008-04-21T21:37:00.007+01:00

Ja jäklar! Boston Marathon var verkligen helt bananas att följa på plats, men av kommentarerna att döma till inlägget nedan verkar ju internet ha varit the place to be!

Mitt Boston Marathon har hur som helst sett ut som följer:

Promenerade tidigt imorse från Cambridge över Harvard Bridge till Boston. På Steve's Greek laddade jag med bacon, ägg och amerikanska pannkakor. Till detta två stora glas lemonad och tre koppar kaffe.

Gick runt hörnet till Boylston Street (som också är själva målrakan) och gick in på första bästa irländska pub - McGreevy's. Det visade sig att detta ställe hade återinvigning sedan man hållt stängt sedan alkholoförbudet 1920(!!!) men ändå hade mage att kalla sig Americas First Sports Bar. Genuint med andra ord.

Klockan 11 hade jag druckit två Bud Light, vilket var trevligt men katastrofalt eftersom jag blev tvungen att lösa klippkort till toaletten och därmed ge upp min plats längst framme på trottoaren varje gång.

Snart började dock löparna komma in. Först damerna, där de två främsta sprang sida vid sida fram till mållinjen. Sedan vinnaren på herrsidan som var helt överlägsen. Och herregud vilken stämning! Amerikanerna är verkligen fantastiska när det kommer till sånt här. Det lät som när någon gör mål på en fotbollsmatch, fast konstant i tre timmar. Finast var publiken mot alla som fick kramp på målrakan och stod som yra höns tre hundra meter från mål. Vi fick dom verkligen att landa med en vinge.

Strax efter tre timmar såg jag Allan - som i stunden var the Heartbreak Kid from Heartbreak Hill. Men du var grym Alle! Jävligt grym! Och ikväll ska jag ta rygg på dig, eftersom ni marathonlöpare behandlas som hjältar här i stan.

Nu blir vi fulla!

Fucking 3.13.42

2008-04-21T21:08:00.004+01:00

Bilden säger allt. Inte stolt, inte glad över tiden, bara tom och en smula låg.
Men lycklig och omtumlad av en helt otrolig upplevelse, spring Boston under er livstid, det är värt allt.

Marathonturism

2008-04-20T20:43:00.009+01:00

Okej, det finns många olika sorters turister. Igår träffade jag en kanadensare som hade tre månader kvar till pensionen, han skulle ägna resten av sitt liv till att åka runt och springa marathon i världen. Jag är beredd att göra det samma. Det är ett verkligt trevligt sätt att turista. Man träffar verkligen många olika typer.Och det är en mkt speciell stämning på en weekend som denna.

Igår sprang jag en mil längs vattnet här i stan, jag vaknade tidigt och sprang med andra ord tidigt, kanske halv sex på morgonen. Stötte på typ varenda Kenyan som är här under min joggingtur, hälsade glatt på Robert Cheruiyot och alla de andra som jag tror jag mötte längs vägen. Kändes cool att springa och möta dem på något sätt. Som om vi liksom hade något gemensamt.

Okej det är nu 18 timmar till start, jag ska klippa naglarna, gå ut och köra ett par rusher, äta, försöka fatta vart jag ska imorgon bitti och när, sätta i mina sulor i mina skor, sätta på nummerlappen på tröjan. Försöka få på en tatuering med mitt tidsschema på armen, smörja mig med vaselin, bestäma vad jag ska ha på mig, äta mer mat, och främst vila.

Jag ska verkligen göra allt för att komma under tre timmar, men kanske kan man minnas att jag endast gjort sub3 en gång och det var på en helt flack bana. Detta är inte en flack bana. Jag längtar till Heartbreak hill jag längtar än mer till Boylston Street. Jag längtar efter starten i Hopkinton, längtar efter ögonblicket då denna nervositet övergår i eufori.

Jag lovar vidare migsjälv att vilken tid jag än får försöka njuta av loppet imorgon.

Om jag inte bloggar mer innan loppet;
Mitt startnummer: 2165
Bostons startsida: klicka här

Jag ska springa som fan.

Pärlor till svin

2008-04-19T21:18:00.007+01:00

Alessi och jag är nu i Boston och en sak slår mig, jag förstår inte att uppskatta saker som andra tydligen verkar uppskatta.

Alessi vill här i Boston främst göra en sak, han vill akademiturista. Varför? Ingen aning faktsikt. Men han går och ylar om att jag borde fatta hur stooooort det ääääääär att vi bor preciiiiis bredvid Harvard och MIT. Jag fattar inte, visst, de verkar grymma på dessa institutioner, men det är ju inte exakt så man liksom vill vara på just deras gräsmattor bara därför. Det är inte exakt ett av världens sju underverk att se husen där några finniga fjunisar sitter och har tentaångest. Men Alessi, han älskar denna miljö. Igår var vi till och med inne på MIT, alla där såg ut som att de tyckte Dreamhack var för cool för dom. Alex tyckte studenterna på MIT var för cool för honom. Det i sig ger iofs viss respekt till Alessi. Han vill att jag ska fota honom på alla dessa universitetssiter.

Appropå dreamhack, mässan i samband med Boston marathon liknar inte så lite dreamhack, ett gäng nördar som grottar ner sig i sitt favvoämne under ett par dagar tillsammans. Mässan i Boston är lite speciell. Den är inte så stor som Berlin exempelvis, men det de har att leverera, det är stort. Man har sneaklanserat Nimbus 10 här, jag köpte ett par, det känns kul. Vidare har man, och detta kanske kan intressera någon, sneaklanserat forerunner 405 här. Och gissa vad, jag har köpt en. Sprang en mil med den imorse, och jag har dessvärre bara en enda sak att säga om det, förutom att jag inte riktigt är säker på om jag fick igång den ens. Det jag kan säga om den är, jaha. Jag fattar inte så mycket av den och har inte blivit vän med den. Men jag har den. Önskar att någon som verkligen kan sina saker var här och kunde hjälpa mig nu, önskar någon som bättre förstod att uppskatta den kunde få ha den. I min min hand blir det en pärla för ett svin. Jag fattar inte vad jag har.

Ett stalltips till den som ska betta på min tid på oddset, jag har skrivit ut fartvristband med tiden 2.50. Men jag tror i detta nu mer på en tid runt exakt 3.00.

Jag återkommer igen innan marathon (går på måndag) med fler iakttagelser från detta Långtbortistan.

Catherine

2008-04-17T21:43:00.003+01:00

Catherine Deneuve var snygg som fan i Belle de Jour. Snyggare i Belle de jour än i Paraplyerna i Cherbourg. Men jag kan ändå bara tänka på m jag ska ta med mig skor eller inte samt ligga typ helt still.

Poppen

2008-04-17T21:31:00.002+01:00

Ligger här på min soffa och pustar ut efter ett par hysteriska arbetsdagar. Jag har aldrig tajmat en semester bättre måste jag säga. Allt jag i detta nu tänker på är huruvida jag ska ta med mig löpardojjor eller inte.

Jag är inte nervo just nu, jag är apatisk, hatar att resa.

Och Poppen står det ja, han är bäst.

Packa, jag ska packa.

Det sista passet

2008-04-16T20:33:00.004+01:00

Ikväll var det tänkt att jag skulle springa ett sista intervallpass, ett sista pass med fart innan Boston Marathon. Jag hade tänkt komma ut på passet direkt efter dagens sista möte som var mellan sex och sju. Mötet drog över och jag var hemma vid halv nio istället. Var mycket nära att ställa in passet med motiveringen att det ändå gått så pissigt på sistone och det är sent och jag har inte ätit än. Men jag kände trots allt att det där canelonimealet jag åt vid fyra faktiskt räckte, jag drog ut. Någonstans i mig trodde jag även att min sjukdom var påväg ut ur kroppen, jag ville testa.

Drog på mig mina stumma Nimbus, kände vilken otroligt skön sko det hur det än är, bestämde mig påväg upp till Stadion för att det blir ett par nya Nimbus som ska ta mig runt The Boston Course. Trots en slags känsla av harmoni var jag mycket osäker på min form och jag bävade inför kvällens fyrahundringar. Klättrade över staketet och körde två varv i lugn fart, ville liksom inte veta hur jobbigt det skulle bli och vilken dålig form jag befann mig i.

Tog efter 800 meter tjuren vid hornen och satte av på en första fyrahundring, kände att det gick rätt snabbt, trodde det i alla fall. Det fina var att det trots allt inte var så värst tungt, klockade mig på 1.13 på första fyrahundring, körde sedan totalt sex iterationer på tider mellan 1.13 och 1.18.

Jag kände knappt av att jag sprang ikväll. Att springa ikväll var som att komma hem, det var enkelt, det var självklart. Avslutade med att mycket långsamt springa ett varv inne på Stadion, tänkte på att det var sista gången på ett tag, kände ett vemod som jag känt förr. Känslan av att en fas i träningen är över, känslan av att jag kommer sakna den, att jag kommer sakna slitet på Stadion, långpassen med TSM och all annan träning. Nu är det bara loppen kvar liksom.

I min pod som jag satte på efter intervallerna spelades Lavender Diamonds - In heaven there is no heat, tänkte att hon har fel, himlen är här, och jag är het som fan nu.

Boston, jag är så på väg, jag är förbannad, och jag är sjukt snabb.