Ikväll, innan middagen med mormor ska jag genomgå mitt värsta pass på länge, veckans intervallpass 12*1K. Framför allt har jag liksom gått runt och haft ångest inför det under hela veckan, jag vill liksom inte göra passet. Jag längtar efter att vara igång med passet, bara det kommer igång så är det lungt, då finns det liksom no retreat, no surender, bara att springa på. Fram tills jag är där på Stadion tidigt ikväll kommer jag dock ligga i mental fosterställning och tänka att jag vill inte, inte alls.
Du fixar det! Kör hårt!
ReplyDeletePrecis som att föda barn! Du grejar det - sluta tänka.
ReplyDeleteSka du planka in på Stadion?
ReplyDeleteStadion var öppen ikväll så just ikväll behövdes det inte, men det har hänt.
ReplyDeletePrecis som att föda barn? Då är det jobbigt isåfall men det går att uthärda att göra det en gång i veckan. Det ska jag komma ihåg.