Thursday, September 18, 2008

Hunger

Igårkväll genomförde jag ytterst motvilligt ett långpass inför det stundande Berlin marathon. Då jag för tillfället lider av extrem tidspress fattade jag länge inte hur jag skulle lyckas klämma in passet men lösningen blev lika effektiv som förnedrande. Jag åkte helt enkelt ut till dagens sista möte, ett ganska vikitgt sådant, med ganska viktiga typer iklädd mina löptights och utan ens ett papper.
På detta sätt nådde jag Stockholms södra närförorter mycket enkelt och kunde liksom koncentrera mig på att springa hem.

Jag visste dock inte ens åt vilket håll hem låg utan sprang bara rakt ut i skogen på små stigar. En bit in i passet kände jag plötsligt igen mig, jag befann mig inte långt från Söderbysjön, och därifrån hittar jag till Hellas. Ett varv på Hellas milsspår och sedna hemmåt. Jag var så hungrig när jag kom springandes nere vid stadsgårdskajen att jag tänkte att kommer det en männoiska med en pizza nu så tar jag den, sätter mig ner på marken och börjar äta. Ingen vågar väl ge sig på en bestialisk man i tights tänkte jag.

Väl hemma satte jag mig ner på golvet och åt en stor påse jordnötter samt 100 gram vidrigt äcklig choklad. Men smaken var av sekundär betydelse för mig. Det var fettet jag ville åt liksom.

Gårdagens löpning: 2.12 H och okänd sträcka eftersom jag typ inte hade batteri i min gf405 plus inte över huvudtaget är kompis med den.

Mot Berlin, ett Berlin som jag efter gårdagens långpass kan konstatera inte kommer kunna genomföras utan en ganska stor ansträngning.

7 comments:

Magda Gad: said...

Jag blir gärna kompis med din 405 om ni inte kommer överens!!!

Dunceor said...

Se till att få din GF405 uppdaterad. Jag hade ju massa strul innan men efter jag uppdatera den så funkar den KANON!

Skönt du kommit igång med långpassen men akta så du inte ökar för fort och smäller något igen.

Fredrika said...

Allan är tillbaka på riktigt!!!! TACK. Äntligen lite efterlängtat kvalitetsbloggande. Just den där kvaliten som är så där specifikt Allan.

Helena said...

Jag är inte heller kompis med min garmin heller än...men vi börjar närma oss varann;)

Karin said...

Otacksamt att du inte fick skrämma till dig en pizza. En hungrig löpare är inte att leka med ;-)
Skönt att ha dig tillbaka i löpspåret igen!

MarathonMia said...

Äsch - jag har lovat att dig på ryggen om det blir för jobbigt! För dig alltså. Själv anser jag mig vara stark som en oxe. Seg som fan...men inte den snabbaste. Heja Allan.

Anonymous said...

Tack for intiresny Blog