Friday, February 29, 2008

Alessi gästbloggar: Veckans träning

Den här veckan har jag hittills bara hunnit med ett pass vilket ägde rum under den där fantastiska regndagen i tisdags (som Allan skrev om några inlägg ner). Det var första passet efter mardrömmen 20K och det ska erkännas att jag var nervös.

Förvisso handlade det bara om 10K, men ändå. Det allra trevligaste beskedet var att jag inte kände av foten någonting. Dessutom har jag alltid älskat de regniga kvällspassen. Främst för att man nästan blir ett med musiken när kvällsmörkret skärmar av en från många visuella intryck. Det blir ungefär som att springa till ett själens soundtrack.

Oj, där lät jag kanske både frikyrklig och goth-rockig på samma gång. Jag är dock varken eller.

I helgen ska jag försöka rädda upp veckans ackumulerade K:n med ett 15K pass. Nu: nykter (nåja) utgång!

Thursday, February 28, 2008

Hälsobilagan

Fick ni en bilaga med er morgontidning imorse? Det fick jag eftersom jag har den lite fiiinare morgontidningen. Bilagan var en annonsbilaga där olika gym fick bre ut sig på valfritt sätt.
Dessa gym bredde verkligen på. Men för min del uppkom mer än något annat en hel drös frågetecken. Det största frågetecknet av alla måste vara, funkar detta? Funkar det exempelvis att i sin reklam ha en bild på två överåriga pandor? Eller nej, jag tror de försöker se ut som goth, eller nej, vad heter det, jag minns inte, kanske new romantic horror goth. Eller kanske bara två mislyckade Kiss imitationer. Men poängen är, vill någon gå och gymma med dessa depraverade clowner? Tyvärr hittade jag ingen bild på nätet, men ni får föreställa er, två leende människor med svart och vitt smink i hela nyllet.

En annan fråga jag måste ställa, har chefer särskilda träningsbehov, ett gym riktade sig enbart till chefer. De hävdade att chefer sätter sin egen träning längst ner på "to-do-listan". Aha, vad fint kanske någon säger, då får de ett gym de kan gå till. Funkar detta verkligen, går ett gym enbart riktat mot chefer runt?

En fråga till, kanske det mest desperata av alla gym i bilagan, gymmet som ger garanterat resultat (vilket i sig inte säger så mycket). Frågan i just detta fall blir, hur tänkte ni nu?

Ur texten för detta lite desperata gym står det att läsa: "Genom omfattande mätningar, där fysiska, psykiska och sociala parametrar räknas in, kan du vara säker på ett tvärvetenskapligt upplägg, där ledorden är kvalité och målmedvetenhet". Hej, hej , hej vad de tog i nu. Är det ens någon som fattar meningen? Inte jag såklart, men kanske ni. Vidare skryter detta gym med att dess personal alla är både fd elitidrottare och akademiker. Kanske är det just därför de vågar garantera resultat. Vad vet jag, inte mycket annat än att det finns en hel del skumma gym i Stockholm idag, och jag som trodde SATS var det mest extrema vi hade.

Sista sidan i hälsobilagan gör för övrigt reklam för fettsugning med laser, en slags livlina liksom antar jag.

Kvällens pass

Okej, jag skrev det tidigare idag, det stod och vägde mellan att ikväll gå ut och köra ett fartpass, typ 8K i 3.55 tempo eller att köra tio tusingar, vilket tror ni jag valde?

Det skulle ju ha kunnat kännas som ett val mellan pest eller kolera, men nej, med dagens vårkänsla kvar i kropp och själ kändes ett pass, vilket somhelst som en ren dröm.

Jag valde att ikväll småjogga upp till Satdion för att pröva mitt psyke och min kropp på den för mig lite fruktade intervallsessionen tio tusingar alltså 10*1000 meter med 200 meter jogg emmellan, kan inte påminna mig att jag någonsin kört tio tusingar förr så jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på. Stadion var för en gångs skull igenbommat varför jag tvangs klättra in. Redan detta höll på att få mig att ändra mig och köra ett fartpass istället. Men jag klättrade som sagt in, tog ett varv runt banan för att liksom känna in den, tog vackra steg, nollade klockan och började förbereda mig mentalt. Det kändes i det närmsta outhärdligt att genomföra tio tusingar, jag kunde liksom knappt se målet.

Jag satte igång min första tusing och kände att kroppen inte svarade med glädje, otroligt surt svar, jag tänkte i ingången av sista kurvan att jag måste avbryta och lunka lite bara, mina muskler var helt slut, mitt flås var också helt åt helskotta. Väl i mål fick jag förklaringen, tiden var 3.21. Det är alldeles för snabbt. Att jag hade så dålig känsla för farten, det trodde jag inte.

Okej, jag tänkte att detta kommer ju gå som en dans om jag får typ tio sekunder till på varje tusing, ingen match, eller rättare, en match, men inte i närheten av vad jag just genomlidit.

För att lura mig själv delade jag in mina tusingar på följande sätt: två tusingar var en fas varje tusing inom en fas var en plan (varför gjorde jag såhär? Ingen aning) på detta sätt fick jag liksom bara fem faser att hålla mig till vilket kändes som en tröst, jag behövde inte tänka att jag liksom skulle göra tio. Vidare tänkte jag att fas 4 var mitt mål, när fas 4 var klar var jag liksom klar, efter det fick allt hända, då fick jag ta av mig naken och göra fas 5, jag fick kräkas och göra fas 5 eller vad jag ville, under fas 5 räknade jag liksom med att jag inte skulle vara mig själv så de räknades liksom som att jag skulle var bortom min egen kropp och själ. Så fas 4 var liksom mitt mål. Nu kanske ni tycker jag verkar lite korkad som gick på dessa "regler" som jag satte upp, men hey, vem har sagt att jag är smart? inte jag i alla fall! Det enda sättet jag vill tillskriva mig en viss intellektuell begåvning är att jag fan vet hur man ska tänka korkat.

Okej, Serien såg ut som följer, och läs den noga för jag är sjukt stolt över den med undantag för den sista som jag gärna gjort lite snabbare:
3. (21, 38, 32, 34, 32, 35, 33, 32, 35, 34)
För er som inte fattar så är detta tiderna per kilometer, den andra tiden kan förklaras av att jag liksom inte riktigt lyckats kalibrera min hjärna ordentligt, den sista hade jag gärna gjort på 3,29 typ, men man kan inte få allt.

Okej, det var inte enkelt att genomföra kvällens intervaller, så långt kan jag inte sträcka mig, men det gick mycket bra, och det var inte såååå jobbigt, det var bara jobbigt som fan liksom.

Så vad tar jag med mig från detta pass? Att jag är en seg jävel och att jag är sjukt korkad, nästa vecka skulle jag gärna vilja testa att ha en lika snygg serie men en som avslutas med en fas 6 där fas 6, plan 2 är sub 3.29.

Total distans ikväll med uppjogg, nerjogg och vilojogg mellan tusingarna; 15K.

Nu ska här ätas.

Sitter ni också inne?

Sitter ni också inne och frågar er varför i hela friden ni gör det?
I detta nu är det svårt att inte fråga sig varför man inte är ute och bränner av ett pass löpning.
Varför var det igår jag hade en lucka på lunchen för löpning, varför inte idag?

Solen skiner och mina ben spritter fast de är trötta, och jag vill fortfarande inte jobba dagar som dessa, jag vill vara en löparhippie som lever för löpningen och inte stoppas av whiteboards, mail och tusentals möten. Vid närmare eftertanke hindrar ju docjk inte dessa saker min löpning, snarare hjälper de två (arbete och fritid) varandra, de båda krävs för att jag ska må bra. Men det skiter jag i nu, jag vill bara springa idag, inte jobba.

Efter jobbet ska jag träna, är inspirerad av någon jag känner och funderar på 10 tusingar på Stadion. Skulle även kunna tänka mig ett snabbpass om typ 8-10K men kräver isåfall att farten är riktigt riktigt bra, mellan 3.50-3.55. Vi får se vad det blir. Stay tuned! Svaret kommer ikväll.

Wednesday, February 27, 2008

Alessi gästbloggar: Befarad skada


Löparfråga: Bör man lyssna på sin kropp?

***

Elaka cyniker i min bekantskapskrets hävdar att jag lider av hypokondri. Det stämmer förvisso att jag diagnosticerar mig med feber och halsont oftare än genomsnittet men klivet till fullblodshypokondriker känns ändå stort.

Däremot har jag försökt att sluta att "känna efter och lyssna på min kropp" för att istället förlita mig blint på fakta. För några veckor sedan hade jag planerat ett löppass efter jobbet, med reservation för eventuell feberkänning givetvis. Så kom det sig att det på vägen hem kändes som om jag skulle brinna upp. Väl hemma tog jag följaktligen tempen (under tungan) för att formellt kunna ställa in kvällens pass.

Termometern visade på 35,6 grader.

Inte så lite förvånad (och en smula skamsen) trotsade jag därför känslan och genomförde passet som planerat. Och guess what - I'm still standing!

På sistone har det dock dykt upp en fysisk åkomma som oroar mig. Ibland när jag springer känns det som att någon hugger mig med tusen knivar precis vid fästet ovanför fotens framsida (se bifogad bild). Och när det väl händer kan jag knappt gå dagen efter.

Värkande knän, benhinnor och hälsenor accepterar jag utan problem, det ingår liksom i paketet. Men, hur orolig behöver jag vara för det här tror ni? Snackar vi spontant nervkläm eller inställt marathon? Och vidare... ska man lyssna på sin kropp? Eller helt enkelt be den hålla käften?

Tuesday, February 26, 2008

18K i regnet


Ikväll har jag sprungit kanske 18K i regnet som plågar Stockholm just nu. Jag hade en fantastisk löpning ikväll och regnet plågar garanterat inte oss löparsjälar va? Eller är jag ensam i min kärlek till ett lätt regn en kväll som denna. Klart marken kan ju bli odräglig, men kroppen trivs ju.

Någon jag känner körde ikväll tio tusingar ensam i regnet, jag är mycket avis på henne. Att komma hem en kväll som denna efter ett ensamt, inre inferno uppe på Stadion, det är styrka och stolthet det.

För övrigt ett av världens vackraste bilder ovan, eller vad säger ni?

Monday, February 25, 2008

Back on the Szalkai track

Igår satt jag och funderade lite på veckans träning, den som börjar idag funderade på hur jag ska lägga upp mina två månader fram till Boston, bestämde mig för att öppna upp Szalkais träningsprogram för att se vad han tycker att man ska göra. Till min stora glädje märkte jag att jag verkar köra lite hårdare än tretinmmarsprogramet.

Känns ju bra även om det inte i sig är någon garanti för sub3. Jag beslutade vidare att jag ska försöka ligga och köra lite närmare hans program kommande veckor, tror det kan hjälpa mig igenom ett par av alla tuffa intervallpass jag nu måste gå igenom.

Men att denna vecka endast genomföra fyra träningspass som Szlakai förordar, det kan han glömma. Däremot vilar jag idag vilket ger tre dagars vila i rad. Ett litet rekord bara det.

Mot Boston!

Alessi gästbloggar: 20K och The Lowest Low


Löparfråga: Hur ser väggen ut?

***

Jag hade sovit bra, ätit en stadig frukost och en ännu stadigare lunch. Besvärades lite av svag huvudvärk men hade åtgärdat detta med en alvedon och fyllt på ordentligt med vätska.

Så man kan säga att förberedelserna inför mitt första 20K-pass någonsin i lördags var ganska bra. Det var dessutom fint väder vilket gjorde mig extra peppad. Jag ville verkligen ut!

De första kilometrarna var fantastiska. När jag sprang förbi Karlbergskanalens båtklubbar (och skylten Marina) spelades till och med Boat Clubs "Memories" vilket fick mig att tänka på henne och drömma om segling och Le Isole Pontine. Vidare förbi Rådhuset mot Gamla Stan slog det mig hur vacker Riddarfjärden är och hur jag såg fram emot att få springa längs med den på Söder Mälarstrand. Ni vet - en sån där dag då man till fullo kan njuta av alla intryck.

Vid ungefär 15K kände jag mig hur stark som helst. Om löpning inte var jobbigare än så här, då skulle Stockholm Marathon inte var några problem. Jag var som på moln. Kanske var det detta som fick mig att öka farten. Att pressa mig själv. För snart hände något. Det kändes mer psykiskt än fysiskt. Nästan som om det kom direkt från själen.

Mitt på västerbron började tänka:
- Fy fan vad tråkigt det här är! Jag har så jävla tråkigt just nu! Vad fan håller jag på med!

Och allt som precis innan känts underbart sekunden innan blev lika svart, kallt och motbjudande som mälarvattnet som skvalpade 35 meter under mig. Kroppen svarade nästan direkt. Längs med Norr Mälarstrand och hela vägen tillbaka till Birkastan sprang jag med värkande leder och ett högljutt plågat gubbflås. Jag måste låtit som en 70-åring som levt sitt liv med en diet på röda Prince och whiskey.

Väl hemma, fullkomligt psykiskt utsvulten, stretchade jag, nästan med gråten i halsen. Jag duschade länge och varmt för att sedan krasch-landa i soffan. Och där låg jag i säkert tre timmar helt tom på mental bensin, i bara ångor av ångest.

Och Stockholm Marathon känns plötsligt oändligt långt borta. Som om jag landat i den brutala verkligheten nere på jorden igen. Det var så otroligt mycket trevligare uppe bland molnen.

Sunday, February 24, 2008

Inte ens två månader kvar

Det är i skrivande stund inte ens två månader kvar till Boston marathon och jag ligger i sängen och mår pyton. Kanske inte gör så mycket om man ska vara ärlig, hellre pyton efter en rolig kväll än pyton pga av sjukdom eller skada.

Men att det bara är typ två ,månader kvar gör mig lite nipprig, nu måste träningen intensifieras en smula. Två vilodagar gör gott just nu märker jag, mina muskler är fortfarande tunga efter fredagen. Men det är nu som den roliga träningen ska börja, den då man liksom känner att man laddar för ett marathon.

Jag kan inte vänta på att det ska hända. Längtar något enormt, och det ska gå sub3, hur orimligt det än kan verka en dag som denna.

Friday, February 22, 2008

Mel


Sitter sjukt nog och jobbar lite såhär på fredagskvällen, känns helt ok då jag ändå inte är förmögen att röra mig. Tar nog ett par timmar i mrogon på dagen också, bara så ni vet. Men nu var det inte det jag skulel skriva om utan om vad som sker i min ögonvrå. Där löjlar Mel runt och mansgrisar i rollen som någon form av asslemmig reklamare.
Har sett filmen förr och minns den som sådär. Men en sak minns jag som fantastisk, Mels dansnummer. Mycket mycket fint, helt fantastiskt rentav. Inte som Fred och Gene men hey, det är en aussie utan större meriter vi snackar om. Det måste vara en stor koreograf som ligger bakom detta.

Härdande och tärande

Jag har just varit ute på ett riktigt långpass, kanske 36 eller 37K, som fört mig runt Djurgården och Edsviken. Jag sprang fel ett par gånger i alla villaområden längs Edsviken, och en gång ute på Djurgården. Mentalt mycket tungt att springa fel, fysisk tungt med ett par backar och lite allmänt dåligt näringsintag under dagen idag vilket gjorde passet riktigt tufft faktiskt. snittfarten låg typ på 5.15 eller så. Efter 70 minuter genomförde jag en fartökning under 20 minuter då jag la mig på tröskelfart. Idag typ 4.10 tempo. Det var också tungt.

Jag avslutade passet med att handla på sjuelva. Hade lite svårt att sluta handla eftersom allt tedde sig som ljuvligt gott och notan slutade på 400 kronor.
Gick sedan upp och köpte en Pizza på Milano, är nu efter inmundigande av Pizzan på väg att börja likna en människa en smula. När jag kom hem kände jag mig garanterat inte som en. Mer som en skadeskjuten liten pippi var jag. När jag ringde och bokade pizzan kände jag att det skulle bli jobbigt att ens säga vad jag ville ha, så trött var jag.

Fy fan vad jobbigt löpning kan vara, Jag har ingen runners high alls just nu, bara en vag förhoppning om att jag ska överleva kvällen.

36K var jag utan överdrift inte riktigt redo för en dag som denna då man liksom jobbat hela dagen och stressat lite för att hinna med ett långpass. Tror det härdar mitt psyke rejält och tär på min kropp ganska rejält också. Kanske ställer jag in morgondagens pass, känns lockande just nu.

Thursday, February 21, 2008

Jag springer i ett vitt inferno, på väg mot paradiset

Jag slarvar med mina intervallpass, när jag liksom hamnar utanför dem, plockar jag bort dem så har jag alltid mycket svårt att komma igång med dem igen. Detta eftersom jag tycker de är de överlägset tuffaste passen att genomföra.

Ikväll stod tusingar på schemat, det plågade mig hela dagen, jag ville inte. Efter jobbet kom jag hem och somnade på soffan, vaknade strax innan sju och trodde att det var morgon, men kom snabbt på att det var tusingarna som nu hägrade, nej jag ville bara inte. Mina ben var trötta, mina vader var hårda efter tuff träning denna vecka, det var mörkt ute, jag bara ville inte alls.

Satte på en av världens bästa låtar, Cosmic dancer av T Rex och kände att det liksom var jag som sjöng. Tänkte på den fantastiska version jag har av den med Morrissey och Bowie och klädde på mig löparkläderna (som luktade tvättmedel, som vanligt). Och gick ut löst i min löpning mot Stadion.

Det kändes som att det skulle bli ett helvetespass detta, det enda som talade emot det var att jag verkligen ville visa mig själv att jag inte har problem med mina tusingar.

Okej, såhär såg min serie av sex tusingar ut idag: 3.35, 3.44, 3.46, 3.44, 3.40, 3.31. Jag tyckte min första tusing kändes relativt lätt vilket givetvis ingjöt visst mod, nummer två kändes värre och trean var inte alls kul. Jag tappade under trean koncentrationen , började tänka på annat i motvinden och direkt känner man att farten gick ner. Okej, jag bestämde mig för att koncentrera mig, inte tänka på annat. När det blir tufft brukar jag ta bort alla tankar, tänker att jag springer i ett slags vitt ljus, som en vit strand och det är någon form av kaos omkring mig, allt snurrar, men jag vet att jag snart kommer nå paradiset. Det funkar faktiskt för mig, jag klarar det bättre då.

Okej, jag är trots det relativt stora glappet i fart mycket glad över mitt intrervallpass ikväll. Efter tusingarna lullade jag bort till Lilljanskogens eljusspår, det är verkligen fint där på kvällarna såhär års, kostade på mig att bli omsprungen av en hel drös löpare. Det kändes inte ens, de fick springa förbi mig hur mycket de ville, jag var redan nöjd.

En bra dag i spåret helt enkelt var vad det blev ikväll och jag längtar redan ut på tusingar igen.

Mycket viktig fråga till Stockholm marathon 2008 löpare


Idag har jag varit på möte med ett gäng för Stockholm marathon lite intressanta personer. Mötet i sig hade inget med marathon att göra, men eftersom det var personer som har stort inflytande över aktiviteter som begås på Stockholms stora tågknut passade jag på att fråga vad de skulle ge till marathonlöparna som ju i år kommer springa förbi. Jag berättade att jag skulle springa och alla blev eld och lågor. De hade diskuterat hur de skulle göra, vad de skulle ge oss löpare, vilken typ av service vi löpare vill ha där vid stora centrala tågknuten.

Jag kunde inte komma på vad vi vill ha av dem, det stora tågföretaget är det som ska försöka hjälpa oss lite. De bad mig återkomma om jag kom på vad vi vill ha av dem.

Jag tar hjälp av er kära läsare, vad vill vi ha när vi springer där på Vasagatan? Och inget orimligt nu, vi kan inte få varsin Porsche exempelvis tror jag.

Men om ni kommer på något bra så skriv det här i kommentarsfältet. Det kan bli just er önskan som blir verklighet.

Wednesday, February 20, 2008

Alessi gästbloggar: Jag antar att jag ska vara glad över att det inte luktar...


Löparfråga: Hur ofta tvättar ni era löpartights?

***

Ni har säkert inte missat Allans påfåglande över sina löparskor häromdagen. Om hur han går runt på fyra par som alla innehåller siffror och bokstaven Z i sitt brand. Säg mig, är det inte lite "medelålders man med Porsche Cab" över det beteendet?

Jag har dock också en gear-fråga (eller jag har flera, men hold your horses). Hur många par löpartights bör man gå runt på? Själv har nämligen bara ett par, och ingen tvättmaskin i badrummet, vilket innebär att detta par ständigt återanvänds otvättade.

Usch, fy och skit tänker ni, men faktum är att mina löpartights inte avger någon särskild odör. Möjligen en svag lukt av hamn. En västkustbo skulle förmodligen säga en svag doft av hamn.

Jag vet dock att det inte alltid fungerar så.

Från tiden då jag delade lägenhet med Allan i Frankrike kommer jag ihåg att hans groddräkter spred en fantastiskt vidrig stank över vår terass. Så till den grad att det nästan blev fascinerande. Möjligen berodde det på att Mr Runners High är osedvanligt nere med baljväxter. Eller, som jag vill tro, kanske det helt enkelt är så att "you smell your sins".

Tuesday, February 19, 2008

Veckans träning

Veckans träning kommer nog se ut som följer:

Måndag: vilodag
Tisdag: 10K, backintervall, lätt jogg, samt teknikövningar
Onsdag: 14K snabbdistans (tröskeltempo, eller nära)
Torsdag: ev. morgonjogg 10K lättdistans samt intervallpass(tusingar) +
5K upp och nerjogg
Fredag: 30K långpass
Lördag: 10 K lätt eller snabbdistans beroende på benens kondition + styrka
Söndag: Spritförvirring efter lördagen (= semi vila)


Några frågor på det?

Våren kommer ikväll 20.45



Det är av tradition idag våren börjar kunna skönjas varje år. Detta är startskottet, och därmed dagen D för seriös marathonträning.

Och varför det kanske ni undrar; på grund av fotbollen. Varje år såhär års återuptas Champions League fotbollen. Ikväll är det ett par intressanta matcher i Champions leauge, för mig är matchen med stort M trots allt ,som meine argentinichse freund så fint utryckte det slaget om Argentina, Mascherano mot Cambiaso. Det sägs ju för övrigt att hela Inter är totalt genomsyrat av Argentinsk kultur, man har Asados för jämnan och laget åker på concentrations före matcherna. Mancini lär vara djupt imponerad över hur hans argentinare uppför sig ur ett socialt perspektiv och har annamat mycket av den sociala spelarkultur man har i sydamerika.

Ikväll på Anfield står striden mellan dessa båda giganter. Jag kommer följa denna strid lite extra noga. Fast man vet ju aldrig med Rafa Benitez, hans lagbygge är ju inte direkt känt för sin kontinuitet förutom då avseende Gerard.

Okej, skit i detta nu.

CL är igång igen vilket betyder vår i luften. Finalen brukar kunna avnjutas i t-shirt vilket kanske kan liknas starten på försommaren.
Och det finaste av allt är att i år börjar då det seriösa uppsnacket inför EM. Jag ryser av välbehag.

Kvällens drabbning, mitt tips Liv-Int: 1-0, för övrigt vinner Roma mot Real.

Innan jag ser matchen ska jag träna löpteknik, backintervall samt lite lätt jogg.
Vilken kväll, snacka om vår.

Monday, February 18, 2008

Jag vill bli runners high!


Hur ser bilden av en teenager ut? Eller mer exakt, kan ni se en tonårstjej liggandes på sin säng och yla att hon vill bli kär? Jag kan det och jag kan det bland annat för att jag är sjukt lik henne där hon ligger. Jag ylar jag med, jag ylar att jag vill vara runners high.

Jag hatar att inte springa, hatar vilodagen, vad ska den vara bra för (jo jag vet, men jag är som en tonåring).

Jag borrar ner mitt huvud i sängen tjurar, fäller en tår och slår och sparkar i sängen, jag vill ju bara vara runners high, kan ni inte bara förstå det?

Alessi gästbloggar: Hur ska vi skriva ut det vi håller på med?

Löparfråga: Hur stavar man till marat(h)on?

***

Stavas det maraton? Eller marathon? Jag vet att Stockholm Maraton stavar Stockholm Marathon. Så gör man även här på Runners high. Medan Word och Svenska Akademien menar att det heter maraton. Som i att löpa maraton.

Går det att enas om något? Mötas halvvägs kanske.

Femkampen

I lördags var jag på Bosön med ett gäng gamla vänner. Vi skulle ha femkamp, kula, höjdhopp, längdhopp, 60 meter och 400 meter. Nu kanske jag ska tillägga att jag med mina bihålor valde att inte delta utan agera funktionär.

Flera av deltagarna på femkampen var, precis som jag gamla friidrottare, vi tillhörde som barn samma förening. Nu hjälpte detta föga såhär tjugo år senare.

Det var liksom inte samma shcvung i stegen, inte samma spänstiga upphopp och inte samma ståtliga kroppshållning i stötarna.
Kan inte påstå att det kom som en chock att detta var fallet men ändå. Det som kom lite som en chock för mig var att jag liksom inte kunde låta bli att skratta, många såg otroligt roliga ut när de skulle göra de olika grenarna. Jag hade antagligen sett mycket rolig ut själv.

Kanske mest tragikomiskt var nog när en tävlande inte riktigt pallade med 60 metersloppet utan drabbades av mjölksyra och trillade 3 meter från mål (förlåt Kula men det såg kul ut).
Segertiden på 60 blev för övrigt 8.04, segertiden på 400 skrevs till 1.05.

Jag hade vunnit den senare distansen i alla fall, 60 meter har jag ingen aning om vad man går för.

Sunday, February 17, 2008

Alessi gästbloggar: Let’s make some plans

Löparfråga: Hur planerar man bäst sin löparvecka?

***

Normalt sett är jag relativt bra på organisera mig. Särskilt välorganiserad har dock inte min träningsplanering inför Sthlm 2008 varit. Jag har helt enkelt sprungit när själen krävt det (och det har den som tur är gjort ganska ofta). Jag ska dock försöka börja strukturera upp träningen. Jag börjar här och nu, och alla tips är välkomna.

Måndag: Vila (med option på förlags-pingis).
Tisdag: Eventuell debut i Allans löparklubb.
Onsdag: Vila
Torsdag: Kortpass om 10K
Fredag: After Work (på gränsen till alkoholfri)
Lördag: Långpass om 20K vilket är pers. rekord
Söndag: Vila

Totalt: 45K och det längsta jag någonsin sprungit på en vecka.

RUNNERS HIGH AND THE LOWEST LOW

Jag älskar namnet på min blogg om ni ursäktar att jag säger det. Jag älskar det för att ett riktigt bra pass, ett pass då man tagit ut sig, lämnat komfortzonen, alltid, alltid innebär att man går in i ett kraftigt lowest low. Känslan av att gå ner där och liksom träffa rock bottom, är bland det djävligaste man kan vara med om i det närmsta.

Jag är hög när jag skriver detta så ta det för vad det är en man under påverkan liksom.

Dagens långpass på 27K hade en 20 minuters fartökning inlagd efter 70 minuter. Vi tog den i ett tempo runt 4 på kilometern. Det gick an men var tungt, jävligt tungt. Jag drabbades av magproblem och trodde vid ett par tillfällen att jag skulle tvingas bryta fartökningen för en nödlandning. Det fanns dock inget jag mindre ville, jag ville inte vika ner mig, inte alls. Jag ville fan vara där uppe och köra bland de snabbaste, vi var fyra löpare som körde i en tätgrupp. Jag visste att vi efter typ 17 minuter hade den förfärliga Västerbron att forcera i vårt höga tempo, detta i kombination med min mage gjorde att jag liksom upplevde en dubbel uppförsbacke. Magen var ett hot, stigningen på Västerbron var ett rent helvete, jag var så sjukt slut strax innan peaken på brohelvetet. Det var ett inre inferno, under stigningen på bron trodde jag att jag skulle tvingas vika ner min bralla för dumpning, men nej, jag sprang på. Jag tänkte helt ärligt att jag skiter i vilket, här ska inte stannas, och det gjorde det inte heller.

Men detta var årets ablsolut tuffaste ögonblick, fy fan vad tungt det var. Tror inte jag känt mig så utpumpad sedan slutet på Köpenhamn marathon och då var jag inte slut, då var jag nog mer död än levande.

Där på Västerbron kände jag mig ungefär lika snygg i mitt löpsteg som Will Ferrell när han streakar i filmen Old School (en film alla borde se för övrigt).

Okej, ska sluta skriva nu, ska bara berätta en liten sak som gladde oerhört mycket idag, sprang och pratade styrketräning med Rubin idag, hur jag upplever att det hjälp mig att lyfta mitt steg. Rubin sa då till mig att han tycker att mitt steg är mycket vackert. Om det gjorde mig glad? Jag ville stanna och kramas och sedan vandra in i en evig solnedgång med honom och bara prata om mitt vackra löpsteg.

Nu ska jag åka till mamma med en bukett blommor.

Saturday, February 16, 2008

The shoe report

Okej, Masse ville ha lite skoporr, här kommer det. Jag har ställt in dagens intervallpass och har därmed en timme att döda, jag har nu varit uppe i hallen (hallen ligger en bit upp i mitt hem) och fotat av mina fyra skor jag just nu går runt på.
Nedan följer ett litet omdöme om skorna i min skopark:


Asics gel Cumulus 9

En trotjänare, har haft ett gäng sådana men detta är möjligen det sista paret jag kommer skaffa på ett tag. Vi får se. ska testa dem om det kommer en uppföljare. Detta par är egentligen slut tror jag, men jag använder dem ibland när jag springer löpband eller tröskelpass. Kanske kan man likna skon vid en Toyota Corolla från typ 2001, stabil, pålitlig, säker, men aningens själlös.


Mizuno Wave creation

En riktig pansarvagn är detta, eller nej, en Volvo 740, eller nej en 760. Denna sko går rakt fram och ingen annanstans. Dämpningen är otrolig, man är helt inbäddad i dem. Det lite konstiga med skon är att det inte går att undvika hälisättning. Även om man springer på tå hamnar hälen i backen samtidigt. Detta är en sko som inte bara är bra för hälisättare, den främjar hälisättning rentav. Av denna anledning kan jag nog tycka att det är sisådär att springa i dessa skor. Dessutom är de extremt tunga och aningens klumpiga. Man ska dock inte underskatta känsla an att springa i dessa skor när benmusklerna är trötta. Det är liksom inte mycket man måste göra själv, mer sit back and relax liksom.


Asics gel Nimbus 9

Jag kommer inte över denna sko, den är tung men ändå känns den lätt att springa i. Den har verkligen en löpkänsla, en känsla som jag inte känt i någon annan sko. Jag erkänner, jag älskar mina Nimbus. De är nog egenligen slut,har sprungit mycket i dem och de är paj i tyget lite överallt. Vill egentligen köpa ett par lite lättare skor, men tror att det blir ett par nya nimbus ändå. Detta är ett sant masterpiece till skor, vikten kompneseras på ett mirakulöst sätt av känslan av smidighet och flexibilitet. Blotta tanken att köra ett långpass i dem gör mig lycklig. De är stabila och roliga på samma gång. Om vi ska fortsätta med bilmetaforer så antar jag att detta är någon form av BMW, jag går inte så långt som att likna skon vid en Alfa Romeo, men jag är snubblande nära att göra det.

Nimbus är för mig helt enkelt kärlek, den smeker mina fötter och skapar värme i min kropp. Vi stannar där tror jag.


Newton stability racer

Okej, här kommer en liten Newton report. Jag har ägt mina Newtons i ungefär två månader skulle jag tro och har som mest sprungit typ 17K i dem. Skulle nog vilja likna änslan att springa i dem vid att rekonstruera hela mitt steg. Det är liksom inte småpotatis att göra det och jag har gått igenom en hel del smärta längs vägen. Mina vader har gjort otroligt ont och mina fötter har smärtat på helt nya ställen men det har det varit värt. Mitt steg har verkligen blivit bättre i dessa skor. Hemligheten med dessa skor är att de i motsats till mina Mizunos tvingar mig att springa på tå, högt upp på tå. Detta innebär att det liksom aldrig blir något fusk. Kanske kan man likna det vid att bära kostym, man får liksom automatiskt bättre hållning (iaf fram till typ tre på morgonen).
Kanske bör det tilläggas att detta är mitt första par lätta skor varför jag inte har något att mäta mot, känslan är trots detta att det inte går att springa långsamt i dessa skor. De är gjorda för fart och de kräver liksom fart. Jag kan verkligen rekommendera dessa skor och funderar på att köpa ett par till med lite mer stabilitet i.

Ännu har jag ej vågat mig på riktiga långpass i skorna men det lär komma inom de närmsta veckorna. Vet heller inte om det blir marathon i dem men framtiden får utvisa det.


Okej, detta blev en liten genomgång, hoppas du haft det mysigt när du läst detta Masse och hoppas jag inte hetsat upp dig alltför mycket.

Mina skoinköp jag funderar på närmast är antingen ett par stabila Newtons eller ett par Nimbus. Skulle även vilja ha ett par lätta skor till. Vi får se, sneglar lite på diverse Asics modeller. Min skopark är aningens sliten så jag antar att jag snart uppdaterar med åtminstone ett nytt par. Jag bävar vidare för hålen i plånboken marathonmässan i Boston kommer slita upp. Det finns inga gränser för mitt självbedrägeri ibland. Jag kommer tänka att jag nog behöver bara den skon också, och den och den.

Grönt

Det är nu grönt, ni vet vet det är jag pratade om i tidigare inlägg. Börjar få en vacker mörkgrön nyans. Jag känner en liten släng av halsont när jag sväljer och ställer därför in mitt tänkta intervallpass jag hade tänkt genomföra tror jag. Fast ojojoj, när jag skriver dessa rader känner jag att jag verkligen vill ut och bränna bana på Stadion. Så vi får se.

Återkommer.

Friday, February 15, 2008

Alessi gästbloggar: Om löpningen och dagen efter sprit

Löparfråga: Är det dumt att springa dagen efter man druckit alkohol?
Löparfråga: Är det dumt att springa precis innan man ska ut och dricka alkohol?

***

När jag var 25 år hände det något. Jag upplevde mitt livs första riktigt svåra bakfylla, och sedan dess har de förblivit svåra. Det började i Baskien och jag minns det som igår..

In fair San Sebastian we lay our scene. Vi var ett litet gäng Frankrike-boende svenskar (Allan inkluderad innan han hoppade skepp) som hade varit ute och festat med allt vad det innebär.

Dagen efter, som av helt andra anledningar än min bakfylla skulle komma att kallas "dagen från helvetet", åkte vi vidare till ett regnigt Bilbao. Jag hamnade i Allans bil vilket är något av en mardröm när man är bakfull, och bara läskigt när man är nykter och i balans. Det är hårda växlingar, mycket gasande och bromsade om vartannat. En bedrövlig förare helt enkelt.

Jag höll kort sagt på att dö av illamående och trodde inte att jag skulle uppleva något liknande igen. Det skulle jag.

Bakfyllorna post 25 må vara hemska men de går inte att jämföra med bakfyllorna efter det att man börjat löpträna! Det är något helt fantastiskt obehagligt. En känsla som får en att bejaka varför man överhuvudtaget bryr sig om att leva.

Bara ett i raden av exempel på allt lidande löpningen orsakar således. Och ni som inspirerar och lockar folk till denna underbara drog som är löpning - berättar likt knarklangare aldrig om bieffekterna...

Eller är detta vad “...the lowest low” handlar om?

Snor igen

Man lär så länge man lever antar jag. Jag har idag lärt mig något, eller har idag liksom tagit reda på något som jag antar att jag hade kunnat ta reda redan som femåring.
Det handlar om snoret, så sluta läs om det gör er illa till mods på något sätt. Mitt snor är just nu gul och eller grönt och ofta i trängande behov av att komma ut. Jag frågade nyss en kollega vad detta innebär. Man kan säga att han är en slags auktoritet i ämnet (verkligen) och han sa att det är något med bihålorna. Det är bakterieansamlingar, jag frågade honom om detta innebär att jag nu kan titulera mig sjuk? Inte nödvändigtvis svarade han, och jag vägrar bli sjuk sa jag.
Mitt gulgröna snor var dock inget bra tecken hävdade han hur det än var.

Jag ber löparguden att hålla mig borta från ondska i form av sjukdom. Samtidigt som jag liksom fascineras över färgen på mitt snor, det är ju verkligen vackert.

Thursday, February 14, 2008

Allt du vill veta om Alessi, men är för feg för att fråga


Okej, för att ge en liten introduktion till vår nye gästbloggare så har jag idag skickat ett par frågor till honom som han så vänligt svarat på. Vidare har han sänt en bild på sig själv. Jag antar att det är såhär han vill att vi ska se honom, som den potente tennisspelaren, frågan är vart bollen är och om det ens fanns någon.

Okej, här kommer min första intervju eller vad vi nu ska kalla det i hela mitt liv. Det var lite klurigt att liksom ställa alla frågor på en gång, men jag gjorde vad jag kunde.

Vad har fått dig att anmäla dig till marathon?

- Ett guerilla-krig med dig som anförare i mitt undermedvetna, antagligen. Jag hade inga ambitioner att springa ett marathon, någonsin, men nu står jag här med anmälan och 750 kronor fattigare. Kanske beror det också lite på den här bloggen och Jonas Joggar.

När började du löpträna och hur ser din tidigare karriär ut inom sport?

- Svårt att säga... Sedan vintern 2006 har jag nog kunnat kalla mig motionär. Löpträningen tog dock fart på allvar sedan du hjälpte mig att köpa löpartights för några månader sedan. Jag har ingen övrig sportkarriär förutom strandfotboll i Italien, pingis på jobbet och simborgarmärke.


Jag vet ju att du ser dig lite som ett slags missförstått fotbollgeni, är du lika missförstådd som löpare?

- Både ja och nej. Bland erfarna löpare råder det ingen tvekan om att jag är en novis. Däremot tycker soffliggande vänner och kollegor att man börjar bli sjuk i huvudet. Och socialt missanpassad som knappt blir full längre.

Vilken sport tror du att du skulle kunnat bli riktigt duktig i?

- Jag skulle som sagt vilja säga fotboll, men jag är nog ingen riktig talang trotsallt. Badminton kanske.

Är du i fas med träningen
?
- Jag tror det. Försöker i alla fall leva efter mantrat två korta pass (10K) och ett långpass (17-20K) per vecka.

Hur många K i veckan gör du
?
- 25-40K - ska försöka öka den dosen.

Är du en "one hit wonder" eller kommer du fastna i löparträsket?

- Jag är nog fast med joggandet tror jag... men vet inte om jag kommer springa fler lopp dock (jo, halvmaran som jag fick av dig i födelsedagspresent).

Vad är mest ångest inför ditt första marathon
?
- Oj, har du ett par timmar? Det här är nästan enbart förknippat med ångest!
Men i korthet handlar det om..
...att jag ska få feber eller ont i halsen på dagen till ära.
...att jag ska slå upp en skada under själva loppet som ger men för livet.
...att jag ska gå in i väggen.
...att det ska göra ont.
...och till sist - och det här är kanske märkligt - men jag är orolig för att jag inte kommer gråta när jag går i mål, eftersom alla andra verkar göra just det. Det skulle kännas som om man vore tom på känsloliv, lite som att inte kunna gråta på begravning.

Vad har du för mål på Sthlm Marathon 2008?
- Realistiskt: 4:30 och skadefri.
I mina drömmar: sub 3:59 och en flickvän vid mållinjen.

Slutligen, tycker du att jag är frisk?
- Nej. Och det av fler anledningar än löpningen. Men å andra sidan, "it takes a fool to remain sane" som du brukar sjunga.



Det kommer bli en fantastisk vår att få följa med på Alessis äventyr mot SM 2008 tycker jag.

Jag är så exited som tjejen i Flashdance en gång i tiden sjöng. Vad är för övrigt en Flashdance? Är det när man flashar något och samtidigt rör sig till musik eller?

Alessi, The new kid on the block

För ungefär två månader sedan, en kall torsdagsnatt anmälde sig min gode vän Alessi för att springa Stockholm Marathon. Detta var givetvis till min stora glädje även om jag ärligt talat just då inte trodde att han skulle komma till start. Nu tror jag det.

För två veckor sedan frågade jag A om han inte ville skriva lite här i min blogg om sin löpning eller vad han nu kommer att kalla det han håller på med. Han påstår att han blev glad, stolt och förvånad över erbjudandet. Men han frågade mig också vad han skulle få betalt för att göra det. Jag vet inte sa jag men inflikade att det kan ju ge en hel del tjejer att blogga här. Det var då han nappade tror jag.

Okej, nog om det, nu till Alessis debut här på min blogg. Reglerna är som följer, bara för att ni liksom ska förstå hur detta kommer gå till. Alessi är fri att utan redigering från min sida skriva här på min blogg, han får skriva hur mycket eller lite han vill, enda haken är väl att jag förbehåller mig rätten att publicera hans texter. Jag lovar dock att inte i hans inlägg flika in mina egna kommentarer, det kan jag göra i egna inlägg.

Jag vet att Alessi är en driven skribent, det har inte minst visat i sin egna mycket fina blogg som ni finner här.

Jag kan inte nog understryka med vilken glädje jag välkomnar A till denna blogg.
Varmt välkommen in i detta underbara träsk!

A påstod vidare ikväll att han skulle ge en mer nyanserad bild av mig här i min egen blogg, kanhända tvingas jag då även nyansera bilden av dig en smula då vill jag bara hota med Alessi.

Dagens och gårdagens träning

Idag blev det ett pass på lunchen, ett tröskelpass på 13K. Fantastiskt pass var det runt det lite backiga Brunsan i solsken men med för mycket vind. Dagens pass gick i 4.09, på min vanliga tröskelbana som är 11K brukar jag ligga lägre, typ 4.01 eller kanske rentav lägre. Men jag tror att det helt enkelt är plattare, för platt. Brunsan är lagom, min runda innebär ett par rejäla stigningar som inte alltid känns kul, det är bra för psyket.

Igår genomförde jag för övrigt alltså två pass, ett hårt morgonpass om 11K samt ett kvällspass om 14K som gick i 4.18 tempo. Det var givetvis för snabbt, men så blir det ibland. Kvälls passet genomfördes på ganska trötta ben ,det får jag nog lov att erkänna, dessutom hade jag en känsla av undernäring, ni vet när energin liksom tar helt slut.

Det var inte partyrunning men ändå, just nu vill jag göra om det, gå ut och känna mig yr av näringsbrist, jag gillar till och med det.

Mina ben är trötta just nu, soft gelleiga och mjuka, men jag har fått mat, fått vatten och sitter ner med lite kaffe och längtar återigen ut på en löprunda. Jag upplever i detta nu en soft och mjuk runners high.

Hur är det med berusning på jobbet? Är det okej eller?

Wednesday, February 13, 2008

Vad händer på Golfpunk? Jag måste få veta.


Detta nummer har både bunkerbabes och golfporr som inslag. De är så farliga de där golfarna. Jag har så många frågor, vem ska svara? Vad tycker golfpunkarna om Margret Thatcher exempelvis? Och vad gillar de den där nya amerikanska gladpunken? Är den fejk eller äkta? Jag vill veta var golfpunkarna står i dessa frågor.

Larry och Woody Allen


Detta är en löpblogg, men ibland måste Larry David komma in, för han har gjort tidernas roligaste serie "Curb Your Enthusiasm".
Nu ska Larry spela med i Woody Allens film.

Jaha vad ska jag skriva om det? Var bara tvungen att skriva det, annars hade jag liksom tvingats ringa någon och tala om det, men det kändes liksom lättare att skriva lite om det här. Säsong 6 är för övrigt sjukt bra.

Ekarna på Djurgården, vad mer kan man begära?


Imorse sprang jag då ett hårt (ganska hårt) pass på typ 11k. Detta var om jag minns rätt mitt första morgonpass i år. Men som vanligt när det gäller morgonpass sprang jag runt och undrade varför det inte sker oftare, varför det inte sker varje dag rentav.

Solens morgonstrålar var otroligt fina över Djurgårdens vackra vackra ekar. Det var så nära himmelriket man kan komma en onsdagsmorgon i januari.

Jag måste göra detta oftare.

Tuesday, February 12, 2008

Veckans träning

Jag har helt tappat bort allt vad träningsprogram heter och försöker köra efter eget huvud nu. Egentligen tror jag att det liksom är lika bra, jag kör så ofta jag kan så hårt jag tror jag kan.

Ska försöka hålla detta schema någorlunda denna vecka så får vi se om det blir några ändringar:

Måndag (igår): Vila
Tisdag: 16-17K med backintervall
Onsdag: fm; tröskelpass em; 14K lugn lättdistans
Torsdag: 10K tröskelpass
Fredag: Intervallpass
Lördag: Vila/lätt styrka + (femkamp på Bosön)
Söndag: 25K Långpass med fartökning mitt i

Känns när jag skriver ner detta lite hårt, men såhär ser väl en vecka ut antar jag. Mest ångest har jag inför min morgonlöpning imorgon bitti. Min far ska dock sova hos mig inatt varför det blir mkt tidig sänggång.

På lördag ska jag och en hög gamla kompisar köra femkamp i friidrott på Bosön. Det blir kula, längd, höjd, 400 meter och 60 meter. Jag är mycket osäker på om jag vinner någon gren.

Dessutom tänkte jag försöka tillgodogöra mig lite styrketräning därute, vilket jag alltid kan skylla på när jag typ kommer trea på 400 meter, att jag liksom hade trötta muskler.

Monday, February 11, 2008

Min stora dröm

Såg ni det, programmet "Min stora dröm"?
Antar att vissa av er, ni som besöker olika löparforum vet vad jag menar iaf.

Ett program, en halvtimme långt om Ultramarathonlöparen Poul från Danmark som brände av ett 100K lopp.
Jag blev så sugen och jag vet, jag vet att när förfallet är totalt, när det inte finns mer fart att plocka ur min arma kropp, då blir jag en riktig långdistanslöpare. Då blir det ultror, för det där såg otroligt härligt ut.

Jag tror att ultralöparna är de sanna psykonauterna, inte för att de inte tar substanser utan för att de använder sina kroppar, de framkallar exakt det som kroppen och själen liksom kräver av dem. Och de för en kamp mot kroppen och en kamp för att få igenom något så otroligt som sin vilja. Och det är i sanning inga självklarheter att ens vilja ska segra.

Jag hoppas jag förbättras på marathon ett tag till, men så fort jag inte längre vill eller kan det, då jävlar ska det springas Comrades, Swiss Alpine och Badwaters.

Det är då denna blogg kommer bli riktigt intressant.

Farfar visste allt, TSM och min födelsedag; allt i ett, bra va?

Först och främst, ett mycket gammalt ordspråk som min farfar lärde mig när jag var liten;
"Den som arbetar för mycket finner ingen tid för bloggande"

Han var klok min farfar som redan på 70-talet insåg detta. Jag har den senaste tiden drabbats lite av detta upplever jag själv. Vill skriva mer, har mer att skriva liksom men hinner inte. Trist.

Igår var det TSM precis som varje söndag. Det är med stor glädje jag och många med mig genomför dessa långpass. Inte minst eftersom det är en slags mycket fin gemenskap som åtminstone jag känner i min löpargrupp. En gemenskap som bygger att man liksom inte är ensam i sin ensamhet som någon för länge sedan utryckte saken. Vi springer liksom runt och pratar tider, form och annat enfaldigt och trivs mycket bra med det. Ett fantastiskt otvunget umgänge kanske man kan kalla det.

Igår sprang vi på bra med ett snitt på typ 4.25 med toppar på 4.05/K, jag hade inga problem alls, njöt av varje sekunds löpning under våra typ 26-27K.

För övrigt hände något spännande idag. Jag fick grått hår på huvudet, som en explosion och så var jag full av dem i hela håret. När jag var barn trodde jag att jag skulle förändras när jag fyllde år, nu tror jag det inte, och så detta, jag fyller år idag och märker i spegeln på just denna dag att mitt huvudhår börjar bli grått. Suck, förfall, det är förstadiet till förruttnelse. Och nej jag är inte låg, har bara panik.

Skål!

Saturday, February 9, 2008

Den otroliga slumpen


Jag har en kompis som oftast berättar en historia om vad som hände när han satt på en kinakrog i Swansea, Wales och drack öl. Min kompis tappade sin öl, direkt ur handen ner på golvet. Det var en Pint, och min vän hävdar att han såg glaset landa, stående och att ölen liksom var i luften men att hela ölen hamnade i det, nu på golvet stående ölglaset. Han hävdar att detta var ett slags mirakel, att omständigheterna slog in på ett slags perfekt sätt. Jag tycker att det mer kanske kan kallas för en lustig slump att han tappade glaset och att det ställde sig upp och att ölen liksom kom tillbaka i glaset. Detta var liksom hans tur. Han hade sitt ögonblick där och då.

Jag har själv en historia, dagen då jag hade tur, eller kanske såg ett litet mirakel, eller fick bevittna slumpen i dess mer extrema former. Jag hade ner en tom PET-flaska från en bänk i min hall. Den studsade runt på marken och ställde sig upp och ner. Den ställde sig alltså på toppen, på kapsylen, skruvkorken.

Jag stod där i min hall och tittade på underverket. Visste inte riktigt vad jag skulle göra med denna otroliga slump, kom aldrig på att jag kunde fota det hela men jag har just nu, exklusivt för denna blogg, varit ute i hallen och rekonstruerat detta slumpens fantastiska verk.

Det är slumpen jag nu talar om, vilken otrolig spännande företeelse (kanske man kan kalla den) det är.

Igår drabbade slumpen mig på ett helt otroligt sätt. Det kändes ungefär lika orimligt det som utspelades igår vid Björnsträdgård som det som hände i min hall, och där på kinakrogen i Swansea.

Jag önskar på många sätt att jag kunde berätta om gårdagen för er som läser denna text, men av integritetsskäl måste jag lämna ute hela det förlopp, hela den kedja av slumpartade utfall som utspelade sig. Jag förstår om ni nu vill döda mig för att jag liksom utelämnar hela historien, jag vet att det inte är snällt, men vem har sagt att jag är snäll? Inte jag.

Så jag lämnar er, ensamma med alla dessa löst hängande frågor.

Wednesday, February 6, 2008

Fart i trösklarna

Denna vecka går jag in i en lite ny fas i min träning, jag ska satsa mer på fart och mindre på distans. Detta märks mest i det lilla lilla faktum att jag byter ut mina banor en smula och givetvis att jag springer fortare (helst).

Jag har sprungit mycket runt Brunnsviken på sistone och tagit många pass på ett lite längre Djurgårdsvarv. Båda dessa pass ligger på typ 13-14K.

Nu ska jag börja köra mer en slinga jag har runt Djurgårdsbrunnskanalen, det är med kanske 100 meters felmarginal (hoppas jag, mätt med en fucking Suunto) 11K. Så nu ska mina tröskelpass, passen då jag ligger nära mitt max, nära vad jag klarar av, komma ännu närmare min gräns.

Ikväll tog jag denna slinga för första gången på länge. Bara att göra det var som en slags signal till min kropp att nu börjar allvaret, nu ska vi dra på, inte lite småfjösigt utan riktigt rejält. Detta 11K pass är mitt egna lilla helvete, det är här jag har pressat mig som mest. Det var faktiskt mycket mycket trevligt att låta kroppen gråta lite ikväll och utan att gråta ihjäl sig, utan att ens pressa så värst hårt gick jag idag runt med en snittfart på 4.01.

Ikväll har jag en för mig ganska ovanlig känsla, jag är nöjd med min träning och upplever att jag i det närmsta är i fas. Just när jag skriver detta känner jag dock att intervallträningen måste börja tas på mer allvar snart. Suck, den eviga förbannade träningsångesten; can´t live whit it, can´t live without it.

Tuesday, February 5, 2008

Norrmännen skrattar oss löpare i ansiktet varje lunch

Idag har jag varit i Norge och arbetat, möte hela dagen och sedan ett kort besök på en, för mitt arbete mycket intressant byggarbetsplats.
En på många sätt bra och givande arbetsdag. Men skit i just det nu, detta inlägg är en varning till alla er löpare. Jag vet inte om ni behöver den men jag blev idag hånad av norrmännen.

Det var som sagt möten i fucking Oslo under dagen, vi satt och avhandlade en massa saker och jag hade fullt upp med att förstå vad alla baggar sa och att liksom förstå när de ställde frågor till mig. Ett par gånger lyckades jag inte fatta att jag fick frågor och liksom satt och nickade intresserat åt dem eftersom jag låtsades att det de sa var intressant och tänkvärt fast jag inte fattade ett skit. Jag tror inte de fattade exakt hur lite jag förstod, men de kan ha anat.

Okej, när jag satt där och spelade min intresseteater satt jag hela tiden och tänkte på hur gott det skulle bli med lunch, jag undrade vad de skulle bjuda på och jag undrade om jag skulle bli mätt, affärsluncher är inget för mig, jag vill liksom ha mer mat.

En norrman tittade på klockan och sa att nu var det nog tid för lite att äta, yes tänkte jag, äntligen. Jag gjorde en liten reflexrörelse att ställa mig upp eftersom jag trodde vi skulle gå till någon restaurang, men hejdade mig då jag märkte att ingen annan började förbereda sig för att ställa sig. Mannen som sagt att det var dags för mat gick ut ur rummet och kom tillbaka mindre än en minut senare. Han fortsatte liksom direkt mötet. Pratade om något som jag inte kunde uppfatta, men jag intensifierade mitt skådespel. Såg lite extra intresserad ut. Detta för att dölja min vilja att äta, jag var som Hommer, började typ se allt i mat. Norrmannen blev en stor laddning pasta typ.

Nu blev mardrömmen ett faktum, mitt liv gick plpötsligt i ultrarapid och en röst inom mig skrek Noooooooooooo, jag såg bara katastrofen i en ögonvrå och min yta förblev, tror jag, helt lugn men inom mig var det inferno.

Det som skapade dessa känslor var en liten snipig sekreterare som kom in med en bricka, på brickan låg det frallor med ost. Pennan jag höll i handen kved eftersom jag var mycket nära att bryta sönder den.

Jag skulle på kvällen, ikväll, springa 17K, jag skulle flyga hem och stressa ner till Zinken, jag hade flugit vid sex på morgonen till Fucking Oslo, och jag fick en ostfralla till lunch.

Är det såhär norrmännen behandlar en långdistanslöpare? Den snipiga sekreteraren hade någon form av korkat flin på sina läppar, som att hon visste, visste vilken inre ångest jag fick i ögonblicket när hon kom in med sin silverbricka.

Jag åt fralljäveln och fortsatte låtsas fatta vad som avhandlades, försökte mig på att ställa initierade frågor men gav upp när någon påtalade att de just svarat på min fråga innan jag ställde den. Resten av dagen ägnades åt att tänka på hur jag skulle få något i min arma mage. En skål med bjudgodis i receptionen länsades, vatten kom jag också över och på flygplatsen blev det en vidrig fralla till. Men ändå, norrmännens hån mot oss långdistanslöpare är ett ärr i min själ. Nästa gång jag åker till norge vill jag i förväg ha fax med skriftligt på att jag får besöka en riktig kantin. Där vill jag sitta ensam så att jag slipper låtsas förstå vad som sägs.

Efter kvällens träning på Zinken om sammanlagt 16-17K med ett inlagt backpass blev det pizza med två ägg på. Det kallar jag mat, skulle kunna klämma en till nu på en gång.

Monday, February 4, 2008

Spring rakt fram

Förra veckan var min mor i London och jobbade under ett par dagar, hon bodde precis vid Kensington Gardens för er som känner er en smula bevandrade i staden.

En dag bestämde hon sig för att ta en runda i parken som för övrigt sitter ihop med Hyde Park. Hon hade planerat för en timmes löpning eller kanske ska man kalla det för jogging, för det är nog vad det handlar om i hennes fall.

Hon gick ut i parken och sprang, efter ungefär 40 minuter kom ett ohyggligt oväder in över London. Stora regndroppar och vind i orkanstyrka. Mamma bestämde sig för att springa hem. Bara det att hon inte förstod vad som var hemåt, hon hade sprungit vilse i Kensington Gardens.

Hon försökte fråga någon av de få människor hon såg om vägen men alla pekade åt olika håll och mamma trodde dem alla. Frysandes och dyngsur kom hon tillslut hem till hotellet efter att ha irrat runt i tre timmar i parken och på Londons gator.

Och vad kan vi ta med oss av det här då? Att inte svänga när vi springer på okänd ort. Jag har en gång gjort ett 30K pass i en stad och endast svängt tre gånger, tre högersvängar. Jag sprang igenom mindre bra områden och industriområden utan charm, men jag visste hela tiden vart jag var, eller rättare, hur jag skulle komma hem, det kan finnas, ibland, en poäng med det.

Det kan rentav finnas ett par poänger med det, bland annat så väjer man inte för något utom att vägar tar slut liksom. Man får se allt det fula en stad har att erbjuda och allt det udda. Hamnade bland annat bredvid ett gigantsikt fängelse en gång när jag var ute och sprang i en stad. Det var ingen vacker syn, ett enormt fängelse som var otroligt slitet. Finkan låg dessutom mitt inne i staden, fast inte på ett trevligt sätt, det var liksom inte Stureplan man hade utsikt över från cellerna, snarare var det någon slags ruffig och low life företagspark, inte så kul kanske, vad vet jag.

Okej, så skippa när ni är ute och reser att springa åt det håll där det ser fint ut, spring bara rakt fram, det är då det riktigt intressanta kommer komma framför era ögon.

Sunday, February 3, 2008

Omklädningsrum 6, Stockholm stadion

Först och främst vill jag avslöja att jag ett antal år nominerats och även någon gång vunnit utmärkelsen årets pain in the as på den årliga galan jag och mina barndomsvänner håller på Södermalm i Stocckholm.

Ett tag undrade jag varför jag alltid nominerades till detta pris, sen kom jag på det. Jag är så sjukt asstörig, det är därför jag blir nominerad.

I omklädningsrum 6 på Stadion är det en parvel som utmärker sig gång efter annan som den sjukt överlägset störigaste typen av alla. Åtminstone upplever jag det så. Denne parvel är dessvärre jag.

Jag vet hur sjukt störig jag är, jag förstår om jag kan uppfattas som en skrävlare, eller nej uppfattas som är fel ord, jag är störig. Jag är omklädningsrum 6 egen lilla pain in the as.

Jag ska ge ett exempel, idag när jag kom in efter träningen frågade någon om vilket tempo och hur långt vi sprungit, jag svarade att vi sprungit 25K men att det gick långsamt idag, 4,47 tempo.

Jag upplevde i sanning att dagens tempo var en smula lågt, detta passade mig då jag kände mig mör efter gårdagens styrka och intervall. Det var hur jag sa det som gjorde mig till en pain, jag liksom skröt det ur mig. Jag satt som en gammal direktör med cylinderhatt och cigar och sa det.

Okej, reaktionerna lät nu inte vänta på sig, utan det blev gnäll och jämmer över vilken störig typ jag var.

Och nu kanske ni frågar er om detta kommer ändras? Nej det kommer det inte.

Jag mår alldeles för bra av att störa, det sätter liksom lite extra press på en att lyckas i sin löpning, och gör misslyckandet än mindre attraktivt som utväg.

Undrar vad jag ska göra för att störa ännu mer nästa vecka? Måste tänka ut något fruktansvärt störigt.

Och ja, jag kommer brinna i helvetet, men det var liksom ingen nyhet.

Saturday, February 2, 2008

Bosön min madeleinekaka

Idag gjorde jag något jag länge tänkt göra, jag tog min alfa ut till Bosön. Detta för att dels träna, dels uppleva gamla minnen. Det var typ 20 år sedan jag var på Bosön senast och jag tror att jag tävlade där då, eller om vi tränade, jag minns inte. Jag minns bara att det var stort och luktade löparbana.

Man kan ju såklart konstatera att det inte var så nytt och fint som jag upplevde Bosön när jag var liten, det var inte heller så värst stort med sina ynkliga 200 metersbanor. Men det luktade sådär härligt mycket löparbana, doften fick mig att minnas min barndom, när man satt där med sina spiksskor och tittade på resultaten som någon satte upp på en anslagstavla och sen åt en bannan och sen tvingades hoppa typ höjd för att vi saknade deltagare i just den grenen. Det var verkligt kul att återse denna miljö.

Jag började med att ta ett par varv runt 200 meters banan för att värma upp, kändes som att alla tittade på mig och undrade vem den ensame mannen var ocgh varför han sprang runt där. Jag stack ut, antingen var man liksom tränare, junior eller idrottare i den absolut övrre regionen kändes det som, jag ingick liksom inte i någon av dessa kategorier.

Efter uppvärmningen tänkte jag köra 10*400 meter, inte helt lätt med alla barn på banorna men ändå, detta var min intention. När jag skulle börja stötte jag på Rubin och jag fick ännu mer stagefright än tidigare. Jag tog min första 400 och tänkte hela tiden noga noga på att hålla stilen, hålla mig vacker i mitt löpsteg. Det gick bra men det kändes tungt och inte blev det lättare när jag på tredje intervallet blev omsprungen av ett gäng juniorer som förvisso bara körde 200 meter, men ändå usch.

Nej jag klev faktiskt av efter min femte fyrahundring, jag liksom pallade inte att börja tappa stilen där bland alla proffstyper. Det blev ett hårt och rejält styrkepass som straff, det var skönt men det stör att jag inte pallade mer än 5*400. Dock kanske det ska sägas att det till viss del ska tillskrivas mentala blockader.

Hur det än är, det var mycket roligt att åter få uppleva min barndoms Bosön, och jag kommer åka dit igen, att slippa kalla vinterlöp har trots allt sin charm ibland.