Wednesday, October 31, 2007

Löparguden


Jag hade tänkt skriva lite om löparguden men orden rann inte till. Så gud får vänta till en annan dag.

Ögonen gör att vi springer bättre märkte jag idag

Skulle egentligen kickat lite unga fiffaholics i fifa ikväll men ligger istället och droppar mitt öga med någon form av droppar som ska släppa på trycket. Har en för unga män ytterst ovanlig ögonsjukdom vilket gör mig unik och intressant för ögonläkare. Eftersom jag gillar uppmärksamhet så trivs jag rätt bra med att vara lite unik. I alla fall sålänge det inte orsakar mer än lite smärta ibland. Läkarna säger dock att det kan vara lite farligt men att det nog är under kontroll.

Alltså jag kommer inte bli blind och det är inte synd om mig, men intressant nog läste jag dethär idag. Testade därför att springa och blunda på några raksträckor, shit vad läskigt det var. Och inte bara läskigt, jag märkte att jag sprang runt och spände mig något fruktansvärt, mitt steg blev i sanning hämmat.

Antar att det bland annat har med balansen att göra.

Okej men detta inlägg skulle inte egentligen handla om ögonsjukdomar och blindhet, utan om gud. Men det får bli först om en stund för nu ska jag droppa mitt arma ömmande öga.

Formen

Hur göra för att maximera mitt löparår 2008? Jag vet en hel del saker so jag skulle kunna göra för att bli en bättre löpare, men jag måste vara realist.

Det svåraste är att jag just i detta nu vet att jag kanske borde dra ner lite på farten i min löpning.
Senast runt Brunsan höll jag en snittfart på 4.19 och var mkt missnöjd med det. Det är alldeles för snabbt. Det är för snabbt eller så ändrar jag mina mål och kör på för allt jag är värd .Det är ett alternativ faktiskt, att inte höja dosen träning nämnvärt, men att höja farten i all träning. Att höja farten även på mina långsammaste pass (som för övrigt knappt finns).

Hmm, detta tåls att tänkas lite på.

Idag ska jag köra runt Brunsan igen och jag ska verkligen noga kontrollera att jag håller farten nere.

Tuesday, October 30, 2007

Harder better faster stronger

Spring till denhär, ni fattar ju själva att det inte går att mislyckas va?

Monday, October 29, 2007

Formen är påväg ut ur min kropp

Detta är min första riktiga löparvecka sedan Berlin, siktar på att köra 50-60K ungefär.
En liten statusrapport från min kropp ger följande:

Jag har ont i min högra fot, plantar fascit heter det typ. Verkar ha en oändlig massa stavningar (kärt barn har många namn). Efter lite efterforskningar konstaterar jag dock att detta inte ska behöva stoppa mig, inte i alla fall om det inte blir värre, och det blir det inte.

Fortfarande har jag lite känningar i min högra vad efter Berlin. Det släpper inte riktigt även om det är mycket bättre nu.

Detta är egentligen det hela. I övrigt känns kroppen stark. Lite extra stark rentav eftersom jag tränat mage, rygg och ben till leda under mitt löparuppehåll (jag har inte gått upp i vikt pga muskelmassa vilket jag ser som en förutsättning för att styrketräna, att inte gå upp alltså).

Idag körde jag ett varv runt Brunnsviken från jobbet, ca 13K. Senast jag körde det drog jag det på typ 53 minuter. Det var jobbigt men det gick. Idag var det lika jobbigt men jag sprang på 56.11. Det finns omständigheter som bidrar, marken var sur av regn, jag hade druckit två öl innan fotbollen igår och bla bla bla.

Jag konstaterar att den där riktiga farten just nu inte vill infinna sig dock.

Just nu är det inget problem eftersom fart inte är det jag i första hand behöver.

Rent löpmässigt har jag inte överhuvudtaget några problem (frånsett småskadorna), TSM känns mycket inspirerande och en sak till inspirerar mig just nu väldigt mycket i min löpning. Vill inte hålla på och smyga men jag har ett för mig mycket roligt löparrelaterat projekt på gång som jag hoppas kunna berätta om om typ två veckor eller så.

För er tror jag kanske inte det kommer ha så stor betydelse (det beror iofs på er själva) men för mig kommer det få vissa konsekvenser och det kommer ta min löpning till nästa steg så att säga.

Återkommer i ämnet men jag kan knappt bärga mig att berätta för er.

Nu ska jag ner till Nada och spela lite skivor på deras fyraårsdag. En timme ska jag spela, ölen är billig och skumpan likaså, men vad glädjer det en löpare som mig? Föga eftersom jag endast dricker vatten (för det mesta).

Det stora äventyret

Läs detta! Hur känner ni inför det?
Själv reagerade jag med ett hånflin. Tänkte att fy fan vad töntigt, spinning i 24 timmar, jag skulle hellre dö. Sen börjar jag läsa, och likt den ryska publiken som långsamt omvänds och börjar hålla på Rocky i Rocky 4 så blir jag omvänd. Jag sitter och tänker kom igen nu, du klarar timme 19, you can do it man!

Och det gick ju vägen. Och när jag tänker efter så kommer jag på mig själv med att förlöjliga saker som ligger otroligt nära det jag själv tycker så mycket om, de stora äventyren. Att utmana sig själv. Att köra spinning i 24 timmar är i sanning en prestation att beundra, helt otroligt, jag ber om ursäkt för att jag tänkt en enda negativ tanke om det.

Jag ska fan köra ett riktigt långlopp sen, när jag är klar med marathon.

Sunday, October 28, 2007

TSM

Okej!
Imorse var det dags att riva igång träningen för 2008. Denan start liknade ingen av mina tidigare starter. Jag gjorde den nämligen tiullsammans med 300 andra.
Jag har nämligen gått med i denna grupp.

Det kändes när jag gick ner idag för en första träning ungefär som på uppropet i första klass, jag var sjukt blyg och mycket förväntasfull. Vågade inte i början prata med någon utan försökte bara gömma mig. Tänkte sedan att jag är ju vuxen nu, agera som en sådan. Sen tänkte jag på denna blogg och alla mina inlägg på puls, och så blev jag ännu blygare. Fröbannade att jag skrivit ett ord på denna blogg och på Puls. Inte för att alla där läser här, kanske rentav nästan ingen, vad vet jag. Men jag kände mig liksom löjlig just då och där.

Detta var innan vi började springa, för när vi väl började springa så gick allt det där över och jag pratade med alla. Det var precis som det brukar vara när jag springer tävlingar, jag pratar med allt och alla. Och att prata med alla var helt fantastiskt, att få springa med löpare i min egen klass, som alla lägger ner tid och energi på sin löpning, det var inspirerande. Dessa söndagar med TSM känner jag på mig kommer bli en höjdpunkt varje vecka i mitt löparliv.

Kanske ska man inte ha för stora förväntningar på att lära sig något, däremot kan man förvänta sig många roliga och inspirerande stunder i spåret.

Fel del av staden

Just nu, såhär ett par timmar innan matchstart märker jag att jag bor i fel del av staden. Det är nedlusat med hoppfulla suportrar. Om ett par timmar hoppas jag lugnet har lagt sig och guldet bryter ut i en annan del av Sverige.

Nu ska jag åka eller kanske gå hem till Söder, ta en öl och träffa de mina. Sen ska vi avsluta sässongen på ett värdigt sätt.

Sen ska jag gå hem, kolla hur det gått på Åland marathon och skriva ett inlägg om det första passet för den här sässongen som gick av stapeln i morse. Det finns mycket att säga om det faktiskt.

Trodde aldrig jag skulle säga detta, men kom igen nu änglarna.

Thursday, October 25, 2007

Runners high observerar och grubblar lite


Detta såg jag häromdagen i en butik. En tidning som gör den självklara koplingen mellan golf och punk. Jaha, kommentarer överflödiga, detta inlägg är överflödigt. Men jag lägger ändå ut en stark köprekomendation. Imnte för att själva läsningen drar, utan för att jag undrar över andra sociokulturella legeringar vi kan göra. Någon som är sugen på att starta tidningen standuppcomedypolice? eller kanske Huliganstickare? ellr vad tror ni om draglöpare? jaha eller kanske inte, eller? Jag är med på allt, vi kör!

Hur många nummer av tidningen golfpunk tror ni man för övrigt kan ge ut innan man så att säga har tömt ämnet? Eller är det ett outtömligt ämne kanske? Jag kanske har missat något? Kanske är golfen det kidsen i Rågsved håller på med nuförtiden det nya Oasen kanske är Fågelbro golf & countryclub. Medan vi svennar äter sparris med utsökt tryffelolja och sedan går ut och springer en runda och sedan tackar gud för att våra klubbhus är så skönt konservativa är punkarna ute och och golfar och hänger i takkronorna nere på Fågelbro.

Långsama marathon finns i mina gener

Innan jag på allvar började springa var det nog ingen i min släkt som trodde att det var just jag som skulle bli vår stösrte löpare. Inte jag heller, men nu tror jag mig veta att det kommer dröja ett tag innan någon slår mig. Det skulle då vara min bror som kan utmana men jag vet inte om han verkligen har en sub3 tid i sig. Ska bli myket intressant att se. Själv påstår han numera att det inte är någon match, det är bara att förbereda sig väl. Det har han helt rätt i, jag håller tummarna för honom.

Såhär såg min släkts marathonrekord ut innan jag kom in i bilden:
Min farbror 4.13
Min faster 4.36
Min mor 4.19
Min mors man 4.19
Min bror 4.38 (i Stockholm) inte bra brorsan
Min kusin 3.52

När jag började träna hade jag ett mål som jag var fullkomligt livrädd att missa, sub4. Tanken på att klara det gav mig ångest, jag tränade nog ärligt bara för att jag hade sån fruktasvärd ångest över huruvida jag skulle klara 4H. Jag klarade det galant, kom in på den retliga tiden3.30.06, jag blev så glad så jag åkte ner till EM i fotboll i Portugal och drack så många superbock så det kändes som att jag inte tränat överhuvudtaget. Men redan där och då var jag bäst i släkten. Min kusin (näst bäst då) sa till mig ett par veckor efter mitt första marathon att han pratat med någon som kunde mycket om löpning, denne person, vet ej vem det var hade sagt att tiden som skiljde agnarna från vetet var 3.15. Jaha då kände jag direkt att nej fy fan det ska jag klara, och så var hela denna karusell igång. Så kom nu inte och säg att den riktigt riktigt bra löparen springer sub2.45, för då planteras en djävulsk tanke i mig, en tanke jag inte kommer kunna släppa.

Kanske kanske har jag för ett litet tag sedan fått just en sån tanke, en tanke jag inte kan släppa.

Wednesday, October 24, 2007

Italienaren, täbyiten


Alessi har äntligen börjat blogga igen. Tror att han en dag kommer springa ett halvmarathon. Särskilt efter att jag lekte fab5 med honom nere på RS häromveckan. Vi hade en lång diskussion om huruvida det är bra eller dåligt när ett par löpartights accentuerar paketet eller inte minns jag. Vi enades om att det var bra om jag inte missminner mig.

Ett vetgirigt low life

Träningen går lite knackigt just nu. Lite ont och lite bra att vila tror jag dock att det är. Jag känner dock stor tomhet över att inte kunna få känna det där sköna, att löppasset är en del av min vardag, att en dag utan löpning är en dag som saknar något.

Dock ger denna tid mig utrymme att verkligen ägna mig åt dels komplementträning och dels planering. Jag har exempelvis börjat köra med lite dynamisk stretching och en hel del coreövningar jag inte tidigare gjorde så ofta. Tror att denna period gör mig till en bättre löpare i långa loppet. But still, det får mig att känna mig lite low att inte kunna riktigt springa.

Okej, och nu vill jag veta verför ingen (vem?) har sagt till mig att det var en galen ryss med bra idéer nere på RS i förrgår och pratade om sin träningsfilosofi? Jga hade ju följt med honom till världens ände om jag bara varit där, hade sugit i mig allt han sa som en svamp.

Jag tröstar mig med att läsa denna artikel och sedan gå in på Dr.Romanovs hemsida.

Tuesday, October 23, 2007

Ett av de ställen där jag känner smärta just nu

Ett av de ställen där jag känner smärta just nu är i senan under foten. Precis i fästet framför hälen.
Ojojoj vad skraj jag är för att jag drabbats av dethär.
Om det är det så vet jag inte vad jag gör. Har haft lite ont just där typ sen ett par veckor innan Berlin marathon.

Nu ska jag trösta mig med en kronärtskocka.

Stegmaskinen revisited

Okej, eftersom jag fortfarande har ont på tre ställen i min arma kropp så vågar jag inte riktigt springa denna vecka.
Och eftersom jag är fullständigt slut av all konstig techno jag hört på spinningen så fick det idag bli stegmaskinen igen. Extra lätt var det idag att genomföra passet eftersom två personer stolt ställde sig upp efter mitt förra inläågg i ämnet och försvarade denna guds straff till mig.

Idag valde jag att köra no hands, och 40 minuter no hands var mkt tufft måste jag säga, nästan så att jag denna gång upplevde det som i det närmaste en utmaning.

Kanske håller jag och cp trappan på att bygga upp en slags vänskap. Jag vet inte, kanske, tack isåfall MGK och N'batha, who ever you are.

Dagens lästips



Dagens lästips är följande intervju med Renato Canova!
Renato är en italiensk löpartränare som jobbat mycket med bland annat Stephen Cherono och en hel del andra löpare med ursprung i Kenya.
Läs och njut, en mästare talar.
Renato hävdar att merparten av den träning som görs bör ligga på 90 till 110% av den fart vi ämnar hålla under tävling. Även om Renato talar om den yppersta världseliten så är det givetvis läsvärt och det stämmer väl överens med det Pirie skriver och som jag tagit till mig ganska mycket av, att den fart du har för det mesta kommer vara den fart du har på tävling.

Renatos text har även ett stort värde ur ett sociologiskt och perspektiv.

Monday, October 22, 2007

The Loneliness of the long distance runner




The Loneliness of the long distance runner är titeln på en novell, en film och ett par låtar. Eftersom jag är nästan helt illitterat har jag bara hört ett par låtar och sett filmen.

Låtarna har jag inget att säga om, förutom att jag inte har något emot Iron Maiden trots att jag var mer syntare och tog tydlig ställning när debatten rasade som värst om huruvida Synt eller hårdrock var grejen i tidningen OKEJ för er som kommer ihåg det.

Filmen är mycket bra, men det var inte filmen i sig jag vill prata om utan mitt förhållande till den. Filmen är för mig vad Point break är för surfare (kanske, vad vet jag), eller Crossroads för unga hårdrocksgitarrister eller Quadrophenia för unga scoterälskande mods.

Helt enkelt lättare att ta till sig om man, som jag, är deep in it så att säga. Om man verkligen bryr sig om det man ser minskar på något sätt kraven på kvaliten. Såg exempelvis om filmen Purple Rain för inte så länge sedan. Den är häpnadsväckande usel i hela sin produktion, ändå har det en gång i tiden varit min favoritfilm, detta givetvis bara för att jag avgudade Prince så enormt just då.

Okej nu blev det lite taskigt, för The Loneliness of the long distance runner är faktiskt en bra film också tror jag. Men jag menar bara att den kanske är typ dubbelt så bra för mig eftersom jag har en närmast sjuklig kärlek till löpningen.

När jag senast kände mig stött

I fredags var jag ute på ett snabbt pass, har inte blivit så mycket löpträning på sistone, mer om det senare idag. Men i fredags gick det snabbt trots att det inte är det det just nu ska göra.

Det blev något kuperade 13K på 53.20.

Jag utgick från mitt jobbs gym och började med att bränna av 1K på löpband för att värma upp. Det var då det hände, två killar satt och cyklade på motiojnscyklarna bredvid löpbandet lyckades få mig att känna mig som en superfånig kille, som om jag var naken typ.

Jag har sedan ungefär ett år tillbaka kapitulerat, eller nej det har jag inte, jag har mognat så till den milda grad att jag tänker enbart på funktion i mina olika klädval som löpare, det har varit en mognadsprocess och funktionen har tagit över mer och mer.

I fredags var det ganska kallt och blåsigt men soligt, jag kände att ett par tights och en underställströja var precis lagom faktiskt. Hade funkat med shorts men vinden kan vara ett problem innan man riktigt fått upp värmen.

Okej ni fattar, jag såg ut som att jag hade kroppstrumpa på mig, en tight tröja och ett par tajta byxor. Det var det här de två motionscyklisterna inte kunde hålla sig ifrån att börja skratta åt.

Jag kom alltså ut till maskinparken och i samma ögonblick killarna fick syn på mig så började de båda skratta. Det var ärliga skratt, typ spontana skratt, som om detta var droppen, de hade sett mycket men nu det här, mig. Såg sedan hur de båda började ge varandra menande blickar och utbyte präktiga och förutsägbara skämt om min utstyrsel.

Jaha och tillråga på allt sprang jag på löpband i min fåniga dräkt (det var bara uppvärmning fast det visste ju inte de). Jag såg hur föraktet för mig var enormt och jag ville stega fram till de två och säga: - jag vet vad ni tänker och jag vet vad ni tror, men vet ni vad? Och sen då? Vad skulle jag säga sen när jag stod där i min kroppsstrumpa? Att jag sprungit marathon på under tre timmar? Eller att jag minsann springer ute i alla väder och inte sitter och fånar mig på en motionscykel eller löjlar mig med små skivstångar. Nej, att stega fram blev inte ett alternativ, jag gick istället in igen i omklädningsrummet, tittade mig i spegeln, konstaterade att jag såg otroligt töntig ut och gick ut och sprang 13K fort.

Det värsta är att de två motionscykelkillarna inte har en aning om det, vad ännu värre är så skiter de fullständigt i det. Det enda de bryr sig om är att det på gymmet i fredags kom in en kille i tights som såg sjukt töntig ut.

Thursday, October 18, 2007

Jag inser nu vad jag har


Minns ni när man gick på högstadiet och gymnasiet och jobbade extra. Jag minns det med skräck, minns mitt första sommarjobb i ett diskrum i en lunchrestaurang på en stor statlig myndighet. Minns att jag oftast satt i ett minimalt omklädningsrum och tänkte att jag hellre skulle sitta därinne än att jobba vid diskbandet, för det var ett band, disken kom in på löpande band och jag hade en blå diskrock på mig. Det var ångest och jag minns att jag då tänkte att jag måste försöka bli lite viktig så jag slipper ha ett så tråkigt jobb senare i livet. Jag pluggade på eftersom jag inte ville sluta mina dagar därinne med den blåa rocken på.

Exakt så kändes det igår när jag brände av 40 minuter på en trappmaskin. Helt vansinnigt tråkigt var det, det var så tråkigt så jag tänkte att jag hellre skulle sommarjobba i ett rum av bly med att ta av snuskiga lunchbrickor från ett löpande band i resten av mitt liv än att träna trappmaskin en enda gång till. Bara se på den, den ser mer ut som en naken robot som ska döda en när som helst än något annat. Förbjud dem, de kan inte vara bra för någonting utom att döda träningsglädje och ge kraftiga mardrömmar.

Tänk om jag inte hade löpningen och trodde trappmaskinen på gymmet var det bästa man kunde ha.

Löpning, den dyra sporten

Har ni sett det där Simpsons avsnittet när Homer står framför en Duff reklam och säger ”reklam, vilka idioter går på det?” och så går han raka spåret och köper ett sexpack Duff.
Jag är så lättlurad när det kommer till löpning så Homer framstår som svår att lura.
Jag är en manisk löparkonsument, löparindustrin kan lura på mig i det närmsta vadsomhelst. Om det kommer en ny nagelklippare specialdesignad för löpare så kommer jag köa för att få tag på den.
Kommer det en morgonjuice för aktiva så köper jag den. Kommer det nya skor så köper jag dem.
För bara två år sedan föraktade jag den jag nu blivit. Jag hade enkla, enkla löparkläder, sprang med ett par skor, hade alltid tubsockor och det skulle aldrig falla mig in att dricka sportdryck.

Nu sitter jag där, med skägget i sportstrumporna, mina Asics och Nike strumpor kostar 170 kronor paret. Låt oss vidare anta att jag bränner av tre par skor om året, låt säga att snittpriset är 1300, detta ger skokostnad på 3900 kr/år. Låt säga att jag sliter ut lika många strumpor vilket ger en kostnad på 680 kronor/år.

Sen ska det springas lopp också, låt oss säga att anmälningsavgiften är i snitt 700 kronor, tre marathon plus en halvmara (halva priset kanske) blir alltså typ 2450 kr.

Just i år har jag rest till Cph och Berlin också på alltför dyra biljetter eftersom jag inte behagat boka flyg i tid.

Okej ni fattar vart jag vill komma, och då har jag ännu inte rabblat diverse powerbars, blandat joks och kläder jag inhandlat.

Välkomna till löparens värld, vi och golfarna, det är vi som spenderar pengar på våra fritidsintressen.
Jag som alltid säger att löpningens skönhet ligger i enkelheten, det krävs ingen utrustning, det är bara att gå ut och springa.

Wednesday, October 17, 2007

Min brors fantastiska Berlin




I skuggan av min prestation i Berlin har min bror hamnat. På denna blogg kan det väl gå an, han läser den inte och känner knappt till bloggens existens. Vad värre är tycker nu ingen i vår familj att hans prestation var så värst bra. Men sanningen är att min brors insatts var helt fantastisk, han sprang Berlin på 3.25 och slog sitt personliga rekord (från Frankfurt) med över 40 minuter. Det är otroligt bra för någon som inte sprungit mer än 20 K på ett år ca tre månader innan Berlin marathon.

Intressant nog så slog min bror först nu vår mors rekord i marathon, hon var innan dess snabbare än min bror, och hon sprang sitt första marathon när hon var över 50.

Märker att jag snart ska redogöra för min släkts marathonmeriter, de är många och de är de som fått mig att tvingas in i denna fantastiska värld. Min släkt är mitt marathonok, ett ok jag med glädje bär.

Tuesday, October 16, 2007

Jag är inte riktigt rumsren

Körde efter jobbet 6K på löpband och körde sedan styrka inne i relaxrummet på mitt jobbgym. 6K i typ 13-14 tempo och sedan ben, rygg, mage och lite armhäv. Jag är som Rocky, fjösar inte runt med tyngder utan stånkar omkring med min egen kropp som motstånd.

Men gymmet är inte mitt rätta element, inte alls faktiskt. Eller mer exakt, jag tycker om det offentliga med gymmet, gillar att långsamt genomföra mina övningar och sedan långsamt, långsamt gå runt och se lite plågad ut.

Det jag inte gillar är dels att jag ibland råkar lukta lite svett tror jag, som idag, redan efter mina 6k skapades obehagliga odörer i mina kläder, måste börja ha någon särskild gymdräkt utan lukt tror jag, gick liksom runt och kände mig generad över eventuella odörer.

Men det tycker jag inte är det värsta med gymmet. Det värsta med gymmet är att jag inte får uträtta två basala löparbehov där inne, här på min blogg kan vi prata öppet om allt, jag får inte fisa och jag får inte rapa. Jag tänker knappt på det när jag är ute och springer, men varje gång jag ska försöka mig på ett löpband eller för den delen när jag körde spinning för första gången i mitt liv ville jag bara släppa ut gasen. Men nej, hur skulle de sett ut om första raden i spinningledet bara lät det komma? Det skulle ju slutat i bråk, hade inte själv varit så glad om jag stod framåtlutat på spinningen och simulerade backcykling och fick en brakare som ett brev på posten. Nej det hade inte accepterats.

Så av respekt går det ju liksom inte, gymmet ska vara rumsrent, luktfritt så gått det går. Men jag har mina behov, därför blir jag aldrig vän med gymmet.

Monday, October 15, 2007

Växjö marathon

I helgen gick Växjö marathon av stapeln. Efter att idag nerdplöjt ca 100 inlägg eftersnack om loppet måste jag säga att jag är otroligt sugen på att springa Växjö. Detta av flera skäl, men ett av de främsta är det småskaliga, 300 personer som springer 8 varv på en flack bana, detta måste ge en viss intimitet. Vore mycket roligt att testa denna typ av intima tillställning. Men om jag gör det 2008 innebär det 4 marathon på ett år. Det kanske är lite overkill, vi får se, vi får se.

Löparens tid

Parkerna, gatorna och skogarna börjar nu återgå till sitt normaltillstånd, de ödeläggs på folk.
Detta är bra, jag har aldrig gillat att springa bland folk (förutom när det är tävling), avskyr Årstaviken på helgerna under långpassen, tycker inte om Hagaparken en vacker eftermiddag på våren, dessa platser är mina, jag är där året om, oavsett väder, gillar inte att kryssa mellan barnvagnar, lediga soldyrkare och flanörer.

Gillar heller inte när det är för mycket joggare ute, tycker att de kan störa mitt egna fokus en aning, kan få mig att bryta min fart m.m.

Det är bland annat av denna anledning jag nu med öppna armar välkomnar den kalla, hårda hösten. Den som inte för alla känns som en gästvänlig årstid utan snarare som en slags årstid av innesittande. Kalla höstdagar slås enbart av riktiga busvinterkvällar i ogästvänlighet. Det är då det är som finast vid koppartälten i Haga och det är då ett varv runt Djurgården är som allra vackrast och det är då man blir som mest förvånad när man möter någon ute i spåret, särskilt om man möter någon som bara är ute och går.

Har ibland velat stanna folk för att fråga hur de tänker när de är ute och går på promenad i vissa väder. Minns en vinterkväll när förhållandena var överjävliga och jag sprang runt Djurgården. Det var slask på marken men temperaturen hade snabbt fallit neråt och det snöade och blåste något enormt. Jag sprang runt Djurgården med snö som kändes som spik i ansiktet och hade totalt blöta fötter. Ingen fara för en löpare, bara skönt, men ute vid vattnet längst ut på Djurgården mötte jag en ensam kille i min ålder som gick en promenad. Jag ville verkligen veta hur han tänkte, han var inte ens ordentligt klädd.

Jaja, poängen är hur det än är, att nu börjar löparens tid, snart är gatorna, parkerna och skogarna våra. När mörkret och kylan tar Sverige i sitt grepp är det vi löpare som äger uterummet. Detta ska firas med min första någorlunda riktiga löparvecka efter Berlin.

Sunday, October 14, 2007

Nageln

Barn tappar tänder och det är alltid spännande för dem. Men maratholöpare tappar tånaglar, det känns inte det minsta spännande, bara lite äckligt och bökigt.
Nu håller mina tånaglar att trilla av efter Berlin. Fast denna gång verkar det inte bli mer än en nagel som ska trilla bort. Mitt rekord är fyra (efter Stockholm i år).

Friday, October 12, 2007

FAC 501

Tony Wilsons död har passerat löparsverige helt obemärkt. Inte så konstigt kan man kanske säga (och det är i sig ett understatement). Jag ska inte försöka koppla ihop de två, löparsverige och Tony, inte göra några jämförelser de två emellan. Ingen förutom den lilla att Tonys död får mig att tänka på den eviga klyftan i mig. Klyftan mellan mina två jag, den ena sidan som inte denna blogg handlar om så mycket och löparen, som vänder all sin kraft in i den egna kroppen.

Tony känns som mannen som gav mig mitt soundtrack.

Snart kommer filmen Control och jag skulle inte bli det minsta bekymrad om kulten kring Ian Curtis skulle bli lika stor som den som eldades upp efter filmen om The Doors (i båda fallen kan kulten sägas vara enorm redan innan filmer, men efter filmen om Doors eskalerade det något enormt). Jag skulle inte bli bekymrad eftersom hela världen behöver höra Joy Division.

Idag skriver Andres Lokko om Tony Wilsons begravning. Vi som kan Factory historien fäller kanske en tår när vi läser att det på Tonys kista stod FAC 501.

FAC 75 sitter för övrigt inramad på väggen i mitt vardagsrum.

Filmen som jag redan nu vet inte kommer ge eko i löparsverige, tack och lov, inväntas nu av mig likt ett barn väntar på att få träffa tomten.

Tomheten of the long distance runner

Jaha nu är det helg igen, och jag har haft ytterligare en i princip löpfri vecka, sprang 3K igår på löpband och körde ett schlagerspinning pass. Tänkte att detta med spinning är själva sinnebilden av helvetet. En ledare som spelar outhärdlig musik i ett nedsläckt och mkt varmt rum och skriker till oss att vi ska lägga mer tyngd på våra cyklar, det måste vara helvetet på jorden.

3K gick ok igår, farten fanns där men det är det som är problemet, farten och intensiteten ska ner, vara nere just nu, och passen, passen ska ju vara få nu.
Och sedan var det dethär med helgen, jag ska stimuleras också ju, hur ska det gå till nu när träningen ligger mer eller mindre nere.

Tomhet, jag känner tomhet.

Thursday, October 11, 2007

Rita har inget med mitt liv att göra egentligen


Jag går runt och planerar min vistelse i USA som jag ska göra i samband med Boston marathon. Tänkte passa på att åka upp till Maine. Tycker det verkar vackert och har en känsla av att min recovery kommer bli mycket fin där i vårsolen på något slumrande pensionat i en liten fiskeby.

Helt osökt kan det tyckas har Gilda då kommit in i mina tankar. Eller Rita Hayworth är det väl jag tänker på, men det är det där numret hon gör i sin roll som Gilda i filmen med samma namn det där numret då hon sjunger "Put the Blame on Mame", jag har alltid trott hon sjunger Put the Blame on Maine, nähe, jag har alltid trott fel med andra ord. Suck, inget blir rätt.

Wednesday, October 10, 2007

Jag ska grejer

Okej!
Nu är det mycket planering i mitt huvud och, känns det som, ju mindre löpträning desto mer tänker jag på att springa.

Detta att vara passiv löpare och aktiv gymkille håller på att ta kolen av mig. För att kanalisera min abstinens så gör jag just nu upp planer. Planerar min väg fram till nästa års förhoppningsvis fantastiska löparår där målet är att åtminstone bränna av två marathon under tre timmar. Stockholm får bli vad det blir.

Okej här kommer en liten lista på saker som ska göras under resterande 2007 samt 2008.

Jag ska börja springa till jobbet mer regelbundet. Detta kräver en del logistik men med den på plats tror jag att det kan bli ett vinnande koncept.

Jag ska börja köra dubbla pass vissa dagar. Tror min kropp är redo för det nu.

Jag ska försöka förstå hur jag ska lägga upp mina långpass. Jag har i sanning inte fattat det ännu.

Jag ska börja köra intervallpass på regelbunden basis. Sluta fuska med dem och inse att det är de passen som är de finaste. Det är jag och en outhärdlig sträcka i furiöst tempo och det blåser kallt.

Jag ska köra lite mer på bana. Jag gillar att springa på bana har jag märkt. Hur detta ska gå till under årets snöbelagda period vet jag inte, men jag ska lösa det.

Jag ska sluta upp med att alltid äta pasta. Jag är en pastajunkie och måste börja variera min kost en smula.

Jag ska köra mer styrka. Måste schemalägga ett styrkepass i veckan annars kommer det inte hända så värst ofta.

Jag ska utveckla ett löpsteg. Såg lite video på mig från Berlin, kunde inte finna en löpare med ett kortare löpsteg än mitt, inte en enda med ett fulare heller. Måste försöka optimera mitt steg.

Okej det får vara nog. Men den första punkten lockar just nu mycket. Tänkte att man kan äta bara lite hemma innan ett morgonpass för att sedan ha en stadig låda müsli ståendes och vänta på en på jobbet. Låta den där tysta stunden innan alla kommer på jobbet bli en fin vana. Ren och fin kommer jag vara när de andra kommer. För att inte tala om alla duktighetspoäng man kommer plocka. Oj oj oj, vågar inte ens tänka på dem, mina kollegor kommer vilja döda mig för att de blir så bländade av min präktighet när jag sitter där, pigg och fräsch som en nyporos en vacker vårmorgon.

Boston


I natt fick jag mail om att jag nu var accepterad som deltagare vid Boston marathon. Brevet var skrivit på ett stolpigt och lite fånigt högtidligt sätt. Jag börjar misstänka Boston marathon för att vara typ marathonvärldens svar på typ nobelstiftelsen, de tror liksom att de är något och visar stolt och glatt upp denna tro. Nu kanske de båda också är något men det hör liksom inte hit.

För övrigt var jag i Boston för ett antal år sedan, bilade runt lite och var ute på Cape cod, mycket trevligt var det minns jag. Men det känns inte som USA vilket är synd. Funderar på att ta en avstickare upp till Maine och titta på fyrar, fiskebåtar och äta lite lobster när jag ändå är där.

För övrigt undrar jag om inte mina tävlingar nästa år ska bli:

Boston Marathon 21 april
Stockholm marathon 31 maj
Berlin marathon (kommer inte ihåg datumet)

Tuesday, October 9, 2007

Core

Jag för just nu en ojämn kamp mot viljan att gå ut och löpträna. Har lite värk kvar i min högra vad, detta är inte träningvärk utan snarare en överansträngning eller inflamation. Försöker att vila ett tag till från löpningen, istället började jag denna vecka med lite spinning och fortsatte idag me dett pass med något som heter core. Ni vet säkert vad det är men jag hade ingen aning.
Hur det än är så handlar det om att stärka rygg och mage. Detta var egentligen inget dåligt pass. Gav mig lite inspiration till framtida styrkepass.

I övrigt var det inte mycket att tala om förutom en sak, när man går på ett sånt där pass, vart ska man fästa blicken? Jag är inte en snuskig typ tror jag, inte mer än vi alla i alla fall. Men där under brinnande corepass tänkte jag oavbrutet på just detta, var ska jag titta så att ingen tror att jag är på core med alla dessa tjejer för att flukta?

Jaja, jag fattar att jag aldrig kommer greja att börja gå på gympa, det finns helt enkelt för stor risk att någon tror att jag glider runt och tittar på tjejer. Och det handlar inte om att jag under corepasset som innehöll i princip noll koordinationsövningar ändå inte kunde koordinera mina rörelser.

Monday, October 8, 2007

Att spinna

Katter spinner inombords, men vi människor spinner tillsammans, på cyklar. Jag vet för jag gjorde det ikväll, kanske har ni testat någon gång och jag tror inte att jag behöver berätta för er hur det är att spinna, eller mer exakt gå på spinning. Jag gick på ett pass ikväll ihop med typ tjugo andra på mitt jobbgym.

Jag måste hur det än är berätta om några reflektioner från detta spinningpass.

För det första, vilket jävla helvete det var rent fysiskt. Jag tänkte ge upp vid minst fem tillfällen, det var ju oerhört krävande. Det var som att jag plötsligt fattade hur det var att vara nybörjare, en absolute beginer på något. Hade glömt hur det var, det var så länge sedan något var så nära att liksom inte överhuvudtaget gå att genomföra. Kommer från och med nu ha enorm respekt för människor som har svårt för att exempelvis börja löpträna, jag förstår nu lite bättre.

Nästa sak att ta med sig, eller rättare sagt kanske fortsätta undersöka; musiken, vad händer? Musiken som spelades på passet var så otroligt dålig så att ord kan inte beskriva det. Vad sägs om en technoversion av Love Hurts, eller en technohårdrocksversion av Smoke on the water? Detta var de bra exemplen, eller de bästa, de sämsta har jag förträngt. Ärligt tror jag att till och med GoGo-tjejerna på Dizcotek September i Arvika skulle gått ut i vild strejk om de tvingades dansa en kväll till det jag tvingades genomlida under mitt pass.

En sak till jag inte fattar är varför tjejen som var ledare för passet med jämna mellanrum drog med handen framför sig. Hon liksom svepte med handen i en rörelse framför sig, som om det fanns något framför henne. Typ som om hon hade en lumpsamling som hon försökte kränga på oss. Jag fattar inte varför men har sett det på TV kom jag på. Har sett det dom där sena ångest nätterna på 90-talet när jag satt vaken och tittade på typ aerobics VM. Tjejerna och killarna i de programen gjorde den rörelsen.

Undrar vad som skulle hända om en sån tjej eller kille skulle följa med mig ut i spåret, undrar vilka frågor som skulle dyka upp i deras huvud?

Berlin i siffror

Mitt lopp i Berlin såg i siffror ut som följer:

Nettotid i mål: 02.56.50
Halva nummer ett: 01.23.09
Halva nummer två: 01.33.40
Genomsnittlig tid per kilometer: 4.11
Fart: 14.32 km/timme

Det finns betydligt mer data, ni kan finna mina här (skriv in startnummer 3900), men det intressanta är egentligen bara att jag vid både mitt lopp i Köpenhamn och i Berlin (Stockholm räknar jag inte för där sprang jag bara igenom loppet så att säga) så gjorde jag en andra halva tio minuter långsammare än min första.

Inför mitt kommande löpår har jag beslutat mig för att försöka göra mina lopp något jämnare. Tyvärr är min skalle inte konstruerad för att ta det lugnt under första halvan, så min strategi måste med andra ord bli att lära mig att inte heller slå av på min höga fart under andra halvan.

Detta ska jag träna på 2008.

Sunday, October 7, 2007

Inför mitt nästa löparår

Jag har ännu inte sprungit en meter efter Berlin marathon, jag kommer göra ett mkt lätt pass imorgon och sedan köra spinning på på jobbet under resten av veckan.

Just nu funderar jag på följande inför mitt kommande löparår:

Vilka lopp ska jag springa?
Hur ska jag ändra min träning?
Hur ska jag träna?
Var ska jag hitta någon som kan lära mig förbättra mitt steg?
Vem ska jag träna med?
Ska jag höja eller sänka min träningsdos?
Vad ska mina målsättningar avseende tider vara för 2008?

Alla dessa frågor, inte så många svar ännu.

Hoppas ni alla läste artikeln om Lilian i DN idag. Historier som hennes tycker jag hjälper mig att våga, våga sätta upp djärvare mål.

Friday, October 5, 2007

Se upp!





Att denna skylt tillverkats. Att den finns och att den dessutom varje år kommer upp vid mitt arbete, det mina vänner, det kallar jag trygghet.

Thursday, October 4, 2007

Det dummaste jag gjorde i Berlin



Bilden visar min högra, fromgjutna skosula (jag har också en vänstra men denna historia handlar om just min högra sula). Den är gjuten efter avbild av min fot och den har ändrat mitt löpsteg en hel del. Eller mer exakt den har ändrat min fotisättning och mitt frånskjut en hel del.
När jag fick dem i somras kände jag att jag fick mycket träningsvärk, detta berodde på att jag aktiverade nya muskler i mitt frånskjut eller vad det nu kan heta. Jag har nu såklart vant mig vid mina sulor och vant mig av vid att använda musklerna som jag tidigare använde i mitt frånskjut.

Det här är den otroliga historien om konsekvenserna av att lyckas glömma sin högra sula på hotellet när man som bäst behövde den.

Kvällen innan Berlin marathon ordnade jag allt, satte fast nummerlappen på linnet, fäste chippet i min högra sko, lade fram kläderna jag tänkte använda. Men jag satte inte i mina sulor, förvarar dem aldrig i skorna av någon anledning.

När jag vaknade på tävlingsdagen var jag mycket mycket nervös, av någon fullkomligt outrgrundlig anledning glömde jag lägga i min högra sula.

Satte på mig skorna och gick otroligt taggad till S-bahn som tog mig till starten. Vad jag nu inte lyckades fatta var att jag inte hade min högra sula i min sko, den låg på hotellet.

Jag sprang marathon med krampkänningar under stora delar av loppet, krampkänningar i min högra vad.

När jag sprungit klart och skulle försöka byta till lite torra kläder märkte jag att sulan inte låg i. Jag kunde inte fatta hur det gått till att den trillat ur min sko. Jag provgick skon utan sula och kände direkt att sulan inte var där, men innan, när jag sprang kände jag det inte.

Väl tillbaka på hotellet låg den där, retligt under lite reklamprylar.

Min vad gör fortfarande otroligt ont och har varit spänd som ett baseballträ sedan marathon. Det har dessutom bidragit till att jag fortfarande ser ut som att jag har ett träben när jag går.
Detta kan jag leva med, men det som stör är att jag tror att jag hade kunnat dra på ytterligare om jag bara hade fått springa med det förbannade ilägget.

Och jag har nu lovat migsjälv att alltid lägga i sulorna redan kvällen innan lopp.

Låten i mitt huvud

Under hela Berlin marathon lallade jag på en låt Pictures of you. Tyckte det var konstigt då och tycker det är konstigt nu att det blev just den låten. Varför?

Wednesday, October 3, 2007

Berlin 2007 del 3







Bilder på en lycklig människa. En stor vägg där man fick föreviga sig på utnytjades till lite kort poesi


Jag hade fäst ett rött band runt min arm som för att visa mitt stöd för folkets kamp i Burma, jag tänkte på Burmas folk men man kan kanske säga att jag gjorde det av ganska egoistiska skäl. Jag tänkte att jag genom att protestera mot regimen i Burma så skulle jag kunna springa lite snabbare. Protesten i sig skulle skänka mening till mig när jag blev trött. Denna strategi fungerade faktiskt, allt det jag hade tänkt att jag skulle tänka på tänkte jag på de sista sju kilomterarna, jag höjde min arm med knuten näve för Burmas folk, jag tänkte på Björns ord, jag tänkte på Parkeringsvakten Greger, jag tänkte på denhär bloggen som jag lärt mig tycka så mycket om att skriva och jag tänkte på mitt fantastiska löparår 2007 som snart skulle nå sitt slut. Allt detta fick mig att känna enormt mycket överhuvudtaget. Mina sista 7k var en lång sentimental sörja, en sörja som gav gåshud och rysningar. Jag sprang runt där, grät, hade gåshud, applåderade publiken, och pratade med mina medtävlare, var liksom oerhört pigg.

Farterna hade börjat glida neråt men jag tyckte ändå att det kändes som att jag kontrollerade mitt lopp. Ett tag trodde jag att jag skulle greja det på typ under 2.50 men det gav jag snabbt upp, nu var det bara sub 3 som gällde, och det var bara krampen som kunde stoppa mig.

Benen värkte och jag kände att det vid några tillfällen var nära, kan inte förklara hur men jag kände det som att jag liksom ändå på något sätt kunde kontrollera mina muskler, jag fick inte kramp. Kilometrarna gick och allt kändes bra, jag parerade krampen och hade en konstant lavin av känslor i mig.

Det var som en film, som det fantastiskt vackra slutet på en film. Filmen med mig själv som huvudrollsinnehavare.

Nu kom jag plötsligt upp på paradgatan som ledde fram till mål, jag måste berömma tyskarna för en sak (de är värda beröm för mycket, men alldeles speciellt för detta), de vet hur man bygger monumentala byggnader, de vet hur man sätter känslor i svall, endast fransmännen kan tävla med tyskarna i detta, och jag tror ärligt att tyskarna är stråt vassare.
Att springa mot mål och se Siegesaule och triumfbågen och kanske tio till tjugotusen människor på stora läktare som alla ylar, visslar, klapprar på koskällor och klappar händerna, det blir för mycket. Jag höll nog ärligt på att få för mycket intryck på samma gång. Glömde bort krampen och spurtade för fulla muggar (vilket inte var mycket just då antar jag).

Under de sista femhundra meterna lyfte jag armen och knöt näven, jag tänkte på folket i Burma. Jag hade såna enorma rysningar och jag tänkte på att jag klarade det, jag klarade att slå tretimmarsgränsen, min drömgräns. Jag tänkte på att mitt löparår nu var över och jag tänkte på allt fantastiskt jag varit med om under året som gått.

Jag grät, jag sprang där med knuten näve och tårarna flödade.

Efter målgång kom det fram en man och kramade mig, han kramade mig och jag kramade tillbaka, vi sa inget, vi hade aldrig förr sett varandra, ändå var det helt naturligt att stå där, genomsvettiga och bara kramas och fucking gråta.

Efter en minut skiljdes våra kroppar åt och vi gick åt varsitt håll.

Nu kom en ny man som jag lade armen runt, vi gick så ett tag, han pratade tyska, jag log och skrattade åt allt han sade fast jag inte fattade ett ord. Efter ett par minuter sa jag till honom att jag inte kunde tyska, han skrattade och sen fortsatte han bara prata.

En fotograf fotade oss tillsammans när våra svettiga kroppar berörde varandra (bilden finns inte ännu att beskåda men jag hoppas den snart kommer).

Detta var ett fantastiskt slut på mitt löparår. Ett år då jag sänkt mitt pers med över 30 minuter, ett år då jag ökat min träningsdos markant. Ett år jag aldrig kunnat drömma om ens precis innan start i Berlin.

Redan när jag satte mig ner under oerhörda smärtor för att grisa i mig den mat jag nu hade fått började jag tänka på löparåret 2008, jag började uppladdningen för min nästa dröm, Boston.

Hoppas att jag aldrig vaknar upp ur denna fantastiska dröm, drömmen om att få knyta näven och gråta, drömmen om att jag springer.

Berlin 2007 del 2

Historien om Mitt Berlin 2007 blir tredelad och jag vet verkligen inte om den har något läsvärde. Men jag har skrivit det och lägger därför ut det.

Precis innan starten såg jag två löpare från Studenterna som jag kände igen från Stockholm marathon. Kände igen den ena från Södermälarstrand andra varvet i år. Minns att jag tänkte att den där jäveln ska jag slå. Berättade detta för honom och det visade sig att jag hade slagit honom med typ fem minuter i Stockholm. Jag frågade nu vad han satsade på för tid i Berlin. Han berättade att han skulle slå sin tidigare Berlin tid som var 2.54. Jag synade honom nu från topp till tå. En man i min ålder, lite längre samt eventuellt även lite tyngre, med en tid på 3.27 på Sthlm i år, och han skulle nu springa på 2.54. Jag fattade nu ett avgörande beslut, jag bestämde att om han ska springa under 3 så ska ta mig fan jag också göra det.

Jag bestämde mig för att gå för tre timmar, må det bära eller brista.

Ställde mig i starten bredvid en pacerunner för 3h men direkt efter start kände jag något fantastiskt, han sprang för långsamt för min smak. Jag kände det redan efter typ tvåhundra meter och det var en så stark känsla så jag hade liksom inget val. Det var inget snack om att följa honom, han fick följa mig helt enkelt.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig haft en lättare löpning än den första kilometern på marathon, jag bara flöt fram.

Jag flöt fram i 4 min/k tempo, eller kanske lite snabbare. Om den första kilometern gick fantastiskt bra gick nästa sämre, eller nej, jag höll kvar mitt tempo, men nu kändes det plötsligt som att jag inte ville springa längre, det var som att jag ville bryta , ville liksom bara kliva av. Den känslan försvann dock efter typ bara en kilometer eller så.

Kilometrarna flöt på och farten låg stabilt runt 4 min/k jag hade sagt till E, en kompis som bor i Berlin att han skulle stå nere vid min favoritbar, Ankerklause, och titta. Den ligger nere vid Kottbuser damm (ungefär efter 14K). E stod där och när han såg mig sprang han rakt ut i gatan med öppna armar. Jag blev rädd för jag trodde att han ville att vi skulle kramas, att han ville att vi skulle kramas och sen stå och tjitt tjatta en liten stund. Men nej, tack och lov var det inte så. Han ville bara elda på ordentligt, något han lyckades bra med, jag sprang och sprang och efter E gick det om möjligt ännu bättre än innan.

Nu började dock ett stort orosmoln torna upp sig, ungefär vid 17k började jag få krampkänningar i min högra vad.

Detta förbryllade mig en smula, jag har aldrig haft krampkänningar förr, inte sedan jag som liten pojke sprang ett åttahundrameterslopp på Zinken och krampade rejält typ tio meter från mål.
Eftersom jag i övrigt var så oerhört pigg så störde detta mig en smula, det stör mig fortfarande till förbannelse, men mer om det senare.

Jag började nu med att vid varje vätskekontroll hälla ett glas vatten på vaden för att försöka hålla muskeln kyld så att den drar ihop sig en smula. Jag försökte även springa mer på mitt vänstra ben, att liksom inte använda det högra med kraft utan låta det vänstra benet göra grovjobbet. Detta kan nog kallas för fullöpning, man ska inte göra så, det ser inte bra ut och det håller inte i längden, men jag hade ärligt talat inget riktigt val. Även fortsättningsvis var jag dock i övrigt ohyggligt pigg, min rytm var bra och min kropp protesterade inte nämnvärt på den relativt höga farten.

Apropå vätskekontrollerna hade jag som strategi att endast dricka vatten under första tre milen och sedan försiktigt övergå till sportdryck. Dessutom drack jag inte mer än en mugg per kontroll, på detta sätt slapp jag känna mig tyngd av vätska och ödslade ingen energi på drickandet. Den sista milen hade jag dessutom fyra gel att köra i mig, tog dessutom två gel under mil nummer tre. Rent näringsmässigt blev detta ett perfekt lopp, och magen höll. Började dricka lite mer på grund av att jag hade krampkänningen men endast marginellt.

Under exakt hela loppet var det publik, det var så mycket publik så jag blev helt absorberad av sorlet, det var säkert 30 orkestrar dessutom som spelade, plus att det på sina håll var enorma soundsystems uppsatta som pumpade ut musik. Det var alla typer av musik, samba, extremt förvirrad jazz, extremt extremt förvirrad punk, extremt bredbent nypunk (sån där amerikansk smörja), salsa, rock & roll, boogie woogie ja det var en verklig blandning, men jag älskade allt, varje band jag hörde var jag helt säker på var det bästa jag någonsin hört alla kategorier. Ett gäng bredbenta gubbar som såg ut som dåliga (observera att dom såg ut som dåliga) kopior av Scorpions stod och spelade Deep Puples låt Hush, jag tyckte det var super superbra (nynnar på den fortfarande), allt var överhuvudtaget super. Vid typ 25k var det ett par högtalare som spelade Kate Bushs Running up that hill. Då blev det nästan för bra, det var så bra då så det var inte klokt.

Nu måste jag gå tillbaks lite i historien, till typ mellan12 och15k, jag vet inte säkert om jag någonsin mått så bra. Jag tänkte att jag inte skulle byta bort det nuet mot någonting. Jag kände verklig lycka tror jag, jag försökte mäta den, försökte tänka om jag skulle byta bort det nuet mot några summor pengar och kom fram till att nej, det skulle jag inte, det var en helt otrolig känsla av lycka. Faktiskt var det mycket intressant, jag ville utforska känslan men krampkänningen satte lite stopp för min forskargärning, känningen var liksom lite smolket i min bägare. Men den lyckokänslan, jag har aldrig känt något liknande och jag har, i min ungdom, testat att få fram den på ett relativt stort antal sätt kan jag säga. Men det var just detta, att jag nu sprang runt, utan yttre påverkan och kände att nuet var outbytbart, ovärderligt. Jag har aldrig känt det så starkt förr. Kanske kan man helt enkelt säga att jag aldrig känt mig så levande förr.


Kilometrarna gick och jag började få det allt tyngre. Började tappa en del i fart och var vid 33k nere på typ 4.20 i kilometertid. Dessutom började nu kompensationen i mitt vänstra ben göra sig påmind, nu var även den vänstra vaden uppe och balanserade på gränsen till kramp. Jag hade helt enkelt tydliga tendenser till att krampa i båda benen.

Under loppet cirkulerade mest två tankar, jag vill inte få kramp och hur mycket under tre timmar skulle jag kunna komma? För jag visste redan efter en dryg mil att jag skulle greja sub 3, så mycket vinnarskalle har jag så att jag inte i min vildaste fantasi kunde se något som skulle kunna stoppa mig. Det skulle vara just krampen då, men inte ens det tror jag skulle stoppa mig.

Det trista med krampkänningar är att man aldrig vet när själva krampattacken ska komma, den kan i princip komma när som helst och sedan dessvärre återkoma med hur täta intervaller som helst. Jag vet folk som krampat typ femtio meter från mål och inte kunnat komma dit utan blivit liggande där, snubblande nära målet, detta tänkte jag på vid 35k när jag sprang runt och larmade och gjorde mig till. Nu började jag tröttna på allvar och nu började alla känslorna komma.

Tuesday, October 2, 2007

Berlin 2007 del 1






Bilder på the cool kids of death på vägen mot starten av Berlin marathon 2007

Mina förberedelser inför Berlin marathon var i många stycken perfekta. Jag gjorde det mesta rätt och lämnade mycket lite åt slumpen.
Koncentrerade mig enormt på detta lopp de sista två veckorna både fysiskt och psykiskt. Min kropp och själ var redo för 42K på Berlins gator, jag visste det, ändå var jag supernervös på planet ner till Berlin. Jag var så nervös så jag hade svårt att konversera min bror. Jag gick runt på Arlanda och knäppte och öppnade jackan, knäppte och öppnade, fullständigt maniskt.

Väl i Berlin åkte vi ut till nummerlappsutdelningen, åt pasta, hämta nummerlappar och köpte lite löparkrafs i några av de många montrarna som fanns i anslutning till nummerlappsutdelningen. Vi köpte lite löparkrafs, men att köpa lite krafs tog oss tre timmar. Vi gick runt där bland montrarna i tre timmar. Jag förbannade detta när jag plötsligt kände att jag var mkt trött i benen.

Det blev taxi till hotellet, i lobbyn försökte personalen ge oss en dubbelsäng, men vi protesterade. Detta hjälpte inte och jag kände mig tvungen att ta till lögner, jag sa att det är emot vår religion att i egenskap av bröder dela säng. Jag sa det med en desperation i rösten som fick portiern att faktiskt till slut skaka fram ett dubbelrum med två enkelsängar.
Jag hade tänkt ut, att om han frågade vilken religion vi tillhörde så skulle jag säga att vi var presbyterianer. Vet inte vad det är men det låter kristet och jag räknade med att portierns kunskaper i ämnet nog var lika begränsade som mina. Men han frågade inte.

Vi gick på kvällen ut och åt en brakmiddag som vi sköljde ned med enorma mängder Bionade. Jag blev mycket mätt och en smula bubblig i magen, ett dåligt tecken tyckte jag. Vi gick och la oss för att sova och bubblet fortsatte. Jag tänkte att detta kommer gå åt helvete, min mage kommer klappa.

Klockan ringde redan halv sex på morgonen, eftersom loppet gick redan nio så var vi tvungna att äta så tidigt som möjligt. Nu var detta inget problem eftersom jag var så nervös så att det enda jag ville göra var att springa, ville liksom bara bli av med det. Morgonens goda nyhet var att magen var i balans, inga problem.

Försökte känna efter hur jag kände mig i övrigt, försökte känna om jag trodde att det skulle gå fort idag eller om jag var seg, men jag kände ingenting. Inte ett dugg som kunde avslöja hur min form var kunde jag känna. Detta innebar att jag inte alls visste vad jag hade att vänta mig, visste hur snabbt jag skulle springa ungefär, men inte hur det skulle kännas.

Jag hade tagit fartband eller vad det nu kan heta, för 3.00 och 3.10 som jag satte på min handled. Fartband eller vad det nu heter är band som innehåller information om när man ska vara vid en viss plats för att klara maran på en viss tid, att vid 14K ska du ha varit ute i x antal minuter exempelvis. Jag tänkte att jag skulle satsa på att hamna någonstans mellan dessa två tider.

Jag visste inte om jag skulle klara 3.10 men ville innerst inne chansa lite och satsa på sub 3. Björns ord om att inte hetsa upp sig och springa för snabbt i början spökade dock i mig. Jag visste inte riktigt vilken strategi jag skulle välja, detta spädde på min nervositet.

Vi gav oss nu äntligen av mot Brandenburger Tor för start. Klockan var åtta på morgonen, det var inget regn i luften men molnigt och kanske tretton fjorton grader i luften, i det närmaste perfekta löparförhållanden.

Vad jag inte just nu kan göra

Jag har osedvanligt ont i min kropp idag.
Detta har en alldeles särskild anledning som jag återkommer till.
Inatt sov jag med strumporna på eftersom jag tänkte att det kommer bli ett sånt helvete att få på dem igen om jag tar av dem.
Jag kan i princip inte gå i trappor, varken upp eller ner, och jag kan absolut inte springa tror jag.
Funderade trots detta på att sätta på mig löpargrejerna i efetrmiddag och gå ut och testa. Släpte den tanken direkt eftersom just sätta på sig löpargrejerna inte är realistiskt.

Ska ikväll gå på Feist, undrar lite hur jag ska komma dit, handikapplatserna, kan det vara något, finns det plats för en invalid?

Monday, October 1, 2007

2.56.50

2.56.50

Jag tar det igen 2.56.50

Nej, jag klarar inte det här, jag är för rörd. Kanske låter det fånigt men jag började nästan gråta igen nu när jag kom hem och tittar in på forum m.m. som att tiden börjar sjunka in i mig liksom.

Jag borde kanske inte tycka att detta är något att hänga i granen, borde kanske bara säga att det var bra och gå vidare. Men jag är så fantastiskt glad och jag ska fortsätta suga på denna karamell.

Först nu ska jag skriva ner min historia från Berlin.

Snart kommer den här, med ett rikt bildmaterial också.