Långsama marathon finns i mina gener

Innan jag på allvar började springa var det nog ingen i min släkt som trodde att det var just jag som skulle bli vår stösrte löpare. Inte jag heller, men nu tror jag mig veta att det kommer dröja ett tag innan någon slår mig. Det skulle då vara min bror som kan utmana men jag vet inte om han verkligen har en sub3 tid i sig. Ska bli myket intressant att se. Själv påstår han numera att det inte är någon match, det är bara att förbereda sig väl. Det har han helt rätt i, jag håller tummarna för honom.

Såhär såg min släkts marathonrekord ut innan jag kom in i bilden:
Min farbror 4.13
Min faster 4.36
Min mor 4.19
Min mors man 4.19
Min bror 4.38 (i Stockholm) inte bra brorsan
Min kusin 3.52

När jag började träna hade jag ett mål som jag var fullkomligt livrädd att missa, sub4. Tanken på att klara det gav mig ångest, jag tränade nog ärligt bara för att jag hade sån fruktasvärd ångest över huruvida jag skulle klara 4H. Jag klarade det galant, kom in på den retliga tiden3.30.06, jag blev så glad så jag åkte ner till EM i fotboll i Portugal och drack så många superbock så det kändes som att jag inte tränat överhuvudtaget. Men redan där och då var jag bäst i släkten. Min kusin (näst bäst då) sa till mig ett par veckor efter mitt första marathon att han pratat med någon som kunde mycket om löpning, denne person, vet ej vem det var hade sagt att tiden som skiljde agnarna från vetet var 3.15. Jaha då kände jag direkt att nej fy fan det ska jag klara, och så var hela denna karusell igång. Så kom nu inte och säg att den riktigt riktigt bra löparen springer sub2.45, för då planteras en djävulsk tanke i mig, en tanke jag inte kommer kunna släppa.

Kanske kanske har jag för ett litet tag sedan fått just en sån tanke, en tanke jag inte kan släppa.