Wednesday, October 3, 2007

Berlin 2007 del 2

Historien om Mitt Berlin 2007 blir tredelad och jag vet verkligen inte om den har något läsvärde. Men jag har skrivit det och lägger därför ut det.

Precis innan starten såg jag två löpare från Studenterna som jag kände igen från Stockholm marathon. Kände igen den ena från Södermälarstrand andra varvet i år. Minns att jag tänkte att den där jäveln ska jag slå. Berättade detta för honom och det visade sig att jag hade slagit honom med typ fem minuter i Stockholm. Jag frågade nu vad han satsade på för tid i Berlin. Han berättade att han skulle slå sin tidigare Berlin tid som var 2.54. Jag synade honom nu från topp till tå. En man i min ålder, lite längre samt eventuellt även lite tyngre, med en tid på 3.27 på Sthlm i år, och han skulle nu springa på 2.54. Jag fattade nu ett avgörande beslut, jag bestämde att om han ska springa under 3 så ska ta mig fan jag också göra det.

Jag bestämde mig för att gå för tre timmar, må det bära eller brista.

Ställde mig i starten bredvid en pacerunner för 3h men direkt efter start kände jag något fantastiskt, han sprang för långsamt för min smak. Jag kände det redan efter typ tvåhundra meter och det var en så stark känsla så jag hade liksom inget val. Det var inget snack om att följa honom, han fick följa mig helt enkelt.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig haft en lättare löpning än den första kilometern på marathon, jag bara flöt fram.

Jag flöt fram i 4 min/k tempo, eller kanske lite snabbare. Om den första kilometern gick fantastiskt bra gick nästa sämre, eller nej, jag höll kvar mitt tempo, men nu kändes det plötsligt som att jag inte ville springa längre, det var som att jag ville bryta , ville liksom bara kliva av. Den känslan försvann dock efter typ bara en kilometer eller så.

Kilometrarna flöt på och farten låg stabilt runt 4 min/k jag hade sagt till E, en kompis som bor i Berlin att han skulle stå nere vid min favoritbar, Ankerklause, och titta. Den ligger nere vid Kottbuser damm (ungefär efter 14K). E stod där och när han såg mig sprang han rakt ut i gatan med öppna armar. Jag blev rädd för jag trodde att han ville att vi skulle kramas, att han ville att vi skulle kramas och sen stå och tjitt tjatta en liten stund. Men nej, tack och lov var det inte så. Han ville bara elda på ordentligt, något han lyckades bra med, jag sprang och sprang och efter E gick det om möjligt ännu bättre än innan.

Nu började dock ett stort orosmoln torna upp sig, ungefär vid 17k började jag få krampkänningar i min högra vad.

Detta förbryllade mig en smula, jag har aldrig haft krampkänningar förr, inte sedan jag som liten pojke sprang ett åttahundrameterslopp på Zinken och krampade rejält typ tio meter från mål.
Eftersom jag i övrigt var så oerhört pigg så störde detta mig en smula, det stör mig fortfarande till förbannelse, men mer om det senare.

Jag började nu med att vid varje vätskekontroll hälla ett glas vatten på vaden för att försöka hålla muskeln kyld så att den drar ihop sig en smula. Jag försökte även springa mer på mitt vänstra ben, att liksom inte använda det högra med kraft utan låta det vänstra benet göra grovjobbet. Detta kan nog kallas för fullöpning, man ska inte göra så, det ser inte bra ut och det håller inte i längden, men jag hade ärligt talat inget riktigt val. Även fortsättningsvis var jag dock i övrigt ohyggligt pigg, min rytm var bra och min kropp protesterade inte nämnvärt på den relativt höga farten.

Apropå vätskekontrollerna hade jag som strategi att endast dricka vatten under första tre milen och sedan försiktigt övergå till sportdryck. Dessutom drack jag inte mer än en mugg per kontroll, på detta sätt slapp jag känna mig tyngd av vätska och ödslade ingen energi på drickandet. Den sista milen hade jag dessutom fyra gel att köra i mig, tog dessutom två gel under mil nummer tre. Rent näringsmässigt blev detta ett perfekt lopp, och magen höll. Började dricka lite mer på grund av att jag hade krampkänningen men endast marginellt.

Under exakt hela loppet var det publik, det var så mycket publik så jag blev helt absorberad av sorlet, det var säkert 30 orkestrar dessutom som spelade, plus att det på sina håll var enorma soundsystems uppsatta som pumpade ut musik. Det var alla typer av musik, samba, extremt förvirrad jazz, extremt extremt förvirrad punk, extremt bredbent nypunk (sån där amerikansk smörja), salsa, rock & roll, boogie woogie ja det var en verklig blandning, men jag älskade allt, varje band jag hörde var jag helt säker på var det bästa jag någonsin hört alla kategorier. Ett gäng bredbenta gubbar som såg ut som dåliga (observera att dom såg ut som dåliga) kopior av Scorpions stod och spelade Deep Puples låt Hush, jag tyckte det var super superbra (nynnar på den fortfarande), allt var överhuvudtaget super. Vid typ 25k var det ett par högtalare som spelade Kate Bushs Running up that hill. Då blev det nästan för bra, det var så bra då så det var inte klokt.

Nu måste jag gå tillbaks lite i historien, till typ mellan12 och15k, jag vet inte säkert om jag någonsin mått så bra. Jag tänkte att jag inte skulle byta bort det nuet mot någonting. Jag kände verklig lycka tror jag, jag försökte mäta den, försökte tänka om jag skulle byta bort det nuet mot några summor pengar och kom fram till att nej, det skulle jag inte, det var en helt otrolig känsla av lycka. Faktiskt var det mycket intressant, jag ville utforska känslan men krampkänningen satte lite stopp för min forskargärning, känningen var liksom lite smolket i min bägare. Men den lyckokänslan, jag har aldrig känt något liknande och jag har, i min ungdom, testat att få fram den på ett relativt stort antal sätt kan jag säga. Men det var just detta, att jag nu sprang runt, utan yttre påverkan och kände att nuet var outbytbart, ovärderligt. Jag har aldrig känt det så starkt förr. Kanske kan man helt enkelt säga att jag aldrig känt mig så levande förr.


Kilometrarna gick och jag började få det allt tyngre. Började tappa en del i fart och var vid 33k nere på typ 4.20 i kilometertid. Dessutom började nu kompensationen i mitt vänstra ben göra sig påmind, nu var även den vänstra vaden uppe och balanserade på gränsen till kramp. Jag hade helt enkelt tydliga tendenser till att krampa i båda benen.

Under loppet cirkulerade mest två tankar, jag vill inte få kramp och hur mycket under tre timmar skulle jag kunna komma? För jag visste redan efter en dryg mil att jag skulle greja sub 3, så mycket vinnarskalle har jag så att jag inte i min vildaste fantasi kunde se något som skulle kunna stoppa mig. Det skulle vara just krampen då, men inte ens det tror jag skulle stoppa mig.

Det trista med krampkänningar är att man aldrig vet när själva krampattacken ska komma, den kan i princip komma när som helst och sedan dessvärre återkoma med hur täta intervaller som helst. Jag vet folk som krampat typ femtio meter från mål och inte kunnat komma dit utan blivit liggande där, snubblande nära målet, detta tänkte jag på vid 35k när jag sprang runt och larmade och gjorde mig till. Nu började jag tröttna på allvar och nu började alla känslorna komma.

5 comments:

Anonymous said...

Det är ju oerhört läsvärt. Men jag är ju å andra sidan också löpnörd.

Anonymous said...

Okej - du fikar efter det, så jag berömmer väl också då ;)
Nej - skämtet åt sidan. Det är jättekul att läsa, och dessutom ger det en hel del möjligheter att överföra dina vedermödor till egna strapatser. Vatten på vaden! Aldrig ens funderat över - men det hade varit bra på Lidingökrampen, förlåt -loppet.

Anonymous said...

Precis! Det var ett bra tips... Bara man inte tar fel glas och häller sportdryck över benet. Det ger nog en del kladd...

Anonymous said...

Kom igen nu Allan ! Vi vill ha del 3, dina maraberättelser får mig att vilja springa ännu mer :)

Sten Berg said...

Alltså okej jag kanske fiskade lite, men nej jag gjorde inte det. Jag skäms lite över att jag inte kan hålla ner längden i dessa historier, men jag har så mycket jag vill skriva om.

Och angående det kalla vattnet så vet jag inte om det är bra att göra så. Har bara fått för mig det.