The Loneliness of the long distance runner

The Loneliness of the long distance runner är titeln på en novell, en film och ett par låtar. Eftersom jag är nästan helt illitterat har jag bara hört ett par låtar och sett filmen.

Låtarna har jag inget att säga om, förutom att jag inte har något emot Iron Maiden trots att jag var mer syntare och tog tydlig ställning när debatten rasade som värst om huruvida Synt eller hårdrock var grejen i tidningen OKEJ för er som kommer ihåg det.

Filmen är mycket bra, men det var inte filmen i sig jag vill prata om utan mitt förhållande till den. Filmen är för mig vad Point break är för surfare (kanske, vad vet jag), eller Crossroads för unga hårdrocksgitarrister eller Quadrophenia för unga scoterälskande mods.

Helt enkelt lättare att ta till sig om man, som jag, är deep in it så att säga. Om man verkligen bryr sig om det man ser minskar på något sätt kraven på kvaliten. Såg exempelvis om filmen Purple Rain för inte så länge sedan. Den är häpnadsväckande usel i hela sin produktion, ändå har det en gång i tiden varit min favoritfilm, detta givetvis bara för att jag avgudade Prince så enormt just då.

Okej nu blev det lite taskigt, för The Loneliness of the long distance runner är faktiskt en bra film också tror jag. Men jag menar bara att den kanske är typ dubbelt så bra för mig eftersom jag har en närmast sjuklig kärlek till löpningen.