Monday, February 25, 2008

Alessi gästbloggar: 20K och The Lowest Low


Löparfråga: Hur ser väggen ut?

***

Jag hade sovit bra, ätit en stadig frukost och en ännu stadigare lunch. Besvärades lite av svag huvudvärk men hade åtgärdat detta med en alvedon och fyllt på ordentligt med vätska.

Så man kan säga att förberedelserna inför mitt första 20K-pass någonsin i lördags var ganska bra. Det var dessutom fint väder vilket gjorde mig extra peppad. Jag ville verkligen ut!

De första kilometrarna var fantastiska. När jag sprang förbi Karlbergskanalens båtklubbar (och skylten Marina) spelades till och med Boat Clubs "Memories" vilket fick mig att tänka på henne och drömma om segling och Le Isole Pontine. Vidare förbi Rådhuset mot Gamla Stan slog det mig hur vacker Riddarfjärden är och hur jag såg fram emot att få springa längs med den på Söder Mälarstrand. Ni vet - en sån där dag då man till fullo kan njuta av alla intryck.

Vid ungefär 15K kände jag mig hur stark som helst. Om löpning inte var jobbigare än så här, då skulle Stockholm Marathon inte var några problem. Jag var som på moln. Kanske var det detta som fick mig att öka farten. Att pressa mig själv. För snart hände något. Det kändes mer psykiskt än fysiskt. Nästan som om det kom direkt från själen.

Mitt på västerbron började tänka:
- Fy fan vad tråkigt det här är! Jag har så jävla tråkigt just nu! Vad fan håller jag på med!

Och allt som precis innan känts underbart sekunden innan blev lika svart, kallt och motbjudande som mälarvattnet som skvalpade 35 meter under mig. Kroppen svarade nästan direkt. Längs med Norr Mälarstrand och hela vägen tillbaka till Birkastan sprang jag med värkande leder och ett högljutt plågat gubbflås. Jag måste låtit som en 70-åring som levt sitt liv med en diet på röda Prince och whiskey.

Väl hemma, fullkomligt psykiskt utsvulten, stretchade jag, nästan med gråten i halsen. Jag duschade länge och varmt för att sedan krasch-landa i soffan. Och där låg jag i säkert tre timmar helt tom på mental bensin, i bara ångor av ångest.

Och Stockholm Marathon känns plötsligt oändligt långt borta. Som om jag landat i den brutala verkligheten nere på jorden igen. Det var så otroligt mycket trevligare uppe bland molnen.

18 comments:

Jag, Allan said...

Påminner lite om Stoxksundsbron för mig i fredags, med den skilnaden att jag på allvar tänkte att jag hoppar nu så jävla trist och jobbigt har jag det.

Löpning har sina moments of boredom. Det gäller som jag tidigare varit inne npå i mina "lagar" att lura sig själv att det denna känsla av tråkighet i sig har ett värde liksom.

Dunceor said...

Det var inte så att energin helt enkelt var slut då? Lite socker kanske hade sparkat tillbaka dig till löparglädjen? För min känsla är att när man behöver en extra kick så precis innan så funderar man lite på vad i helvete man håller på med, sen dricker man lite sportdryck, i med lite gel och sedan rullar det på igen. Har du med dig något på dina långpass?

Alessi said...

Nej, lite vatten bara i ett extremt provisoiskt vätsebälte (tror att mina småflaskor egenligen är till för rese-schampoo).

Jag ska verkligen ladda med gel och druvsocker till nästan gång. Även om jag tveksam till att det skulle bota det jag fick.

Jag, Allan said...

Det skulle garanterat hjälpa.

Anonymous said...

Garanterat...

Karin said...

Instämmer i "garanterat"-kören! Testa så ska du se skillnaden :-)

Grattis till väl genomfört långpass! Nästa gång ska du se att det går lättare, särskilt med gel/druvsocker :)

jumper said...

Jag tyckte du skrev att det var ditt första 20-kilometers långpass någonsin?

Jag, Allan said...

Alltså bara så inga oklarheter råder. Det är inte jag som skriver utan gästbloggaren, som för övrigt måste börja skriva lite snällt om mig, som genomförde sitt första 20K pass.

jumper said...

Klart att det är Alessi som skriver och inte 36-km-långpass-Allan. Med min fråga menade jag bara: Om det var ditt (Alessis) första 20K-pass, förstår jag att du blev trött. Vad trodde du att du skulle bli? Pigg?

Benet said...

Bra beskrivning av vad som händer i kroppen och framförallt knoppen när energin tar slut.

Låt dig icke nedslås, utan ta med dig lite snabb energi nästa gång så kommer du att sväva hela rundan vid nästa långpass.

Alessi said...

Nej, det stämmer att det var mitt första 20K pass... däremot har jag sprungit 17K ett par gånger och känt mig helt ok. Det här var verkligen exponentiellt värre.

Då är det ändå mer än dubbelt så långt kvar på maran... Men det ska ätas gel och drickas sportdryck från och med nu kan jag säga!

jumper said...

Jag har läst igenom inlägget en gång till och är fortfarande (liksom du själv tidigare) lite tveksam till teorin att "lite gelé och en snickers" hade klarat tröttheten galant. Det händer trots allt att man blir trött även om man stoppar i sig snabb energi. Den där känslan, av att ett helt maratonlopp är "oändligt långt borta", har jag i slutet av många långpass. Mellan 10 och 15 har jag däremot också oftast härligt flyt. Med tanke på att det här var ditt första långpass längre än 17 km, vill jag vara balanserat tråkig och säga: Låt dig inte nedslås även om det inte skulle kännas mycket bättre nästa gång. Det kan ta lite tid, men det kommer dagar när du springer tre mil och känner dig oförskämt pigg efteråt. Framför allt går det upp och ner, vilket ofta glöms bort på ungdomarnas löparbloggar.

(Men, visst, snabbenergi i blodet är nog en bra grundförsäkring).

Alessi said...

Tack för tipsen!

Henrik said...

Som Sunesson sa på någon fråga han fick under resan tvärsöver USA:

Har han ställt sig in på att springa 5 mil så kan han inte ens springa 5,01 mil. Det går inte. Kaputt. Finito. Benen stannar.

Därmed är löpningen en oehört mental sport. Det sitter i huvudet och jag är övertygad om att man måste vara hundra procent taggad, även inför ett långpass (om man inte är rutinerad som Allan)

Dock har jag inhandlat massa Vigargo, jag och en kollega köpte 4 st 2kg-hinkar med olika sorters laddning, sportdryck och återhämtning (ja, det var 2 av en sort, och två andra).

Eftersom jag och Alessi är rookies på Marathon så måste vi lära våra magar att hantera dryck och gel.

Jag, Allan said...

Henrik:
Magar verkar vara typ det svåraste att träna upp kan jag säga. Vet inte ens om träning av mage funkar. och nu är det då inte muskler vi talar om.

Jumper:
Ja det går upp och ner med både form och annat, men jag vill helst inte tänka på det, försöker se det som att det endast går upp, upp, upp.

MarathonMia said...

Grattis Alessi till att klara 20km!!! Stockholm Marathon ÄR bara 20km. De första 10 km märker du inte - då ska du armbåga dig fram bland andra löpare. Sen börjar själva löpturen - ca 20 km - resten av kilometrarna springer/lunkar/kutar/släpar sig benen av sig självt - med hjälp av hejandet från publiken.

Lätt som en plätt. Kul att följa dina inlägg!

Alessi said...

Tack så mycket! Precis vad jag behövde höra, även om jag inte är säker på att jag vågar tro på det du säger.

Anonymous said...

Mia verkar trevlig, men inte så bra på att räkna.