Monday, June 2, 2008

Alessi gästbloggar: Mitt Marathon - Through Hell And Back Again

Hej läsare! Efter att ha slickat såren ett par dagar kommer här mitt förmodade sista inlägg på Runners High. Det har varit grymt kul att skriva här hemma hos Allan och ni har varit fina som lämnat kommentarer och svarat på alla mina löparfrågor. Och jag sluter cirkeln med den väääldigt långa sagan om mitt marathon. Håll till godo:

***

Hypokondrin och halsont kom som ett brev på posten. De två dagarna innan maran ägnades därför åt mentalt inbördeskrig mellan mig och min ångest. Åt att notera och bedöma smärtan i varje svalg. Säkert 14 680 svalg, en för varje startande marathonlöpare om man vill vara semantisk.

Och under natten till lördag höll min ångest på att förklaras till vinnare. Jag var jag så sjuk att jag ville gråta. All denna träning och snack om marathon skulle vara förgäves. För att inte tala om besvikelsen för mina utplacerade bundsförvanter längs banan. Det var i sanning bedrövligt. Jag hade till och med skrivit flera längre peppinlägg som jag tänkt publicera här på Runners High innan maran, men jag kunde inte. Fallhöjden var redan tillräckligt hög.

Det gick så långt att jag någonstans i ångesten under natten bestämde mig för att skänka tusen kronor till Röda Korset om jag startade och gick i mål. Har ingen aning om varför den tanken slog mig, men det hjälpte och jag måste somnat efter det.

Så vaknade jag klockan sju på morgonen och kände mig helt okej. Gjorde ett försiktigt testsvalg utan alarmerande resultat. Klev upp försiktigt och passade på att ta tempen som visade på 36,4 grader. Det skulle givetvis startas!

Jag gick ut vid åtta-tiden för att handla vitt bröd och müssli. Luften kändes nästan som en varm morgon i Italien. Det skulle alltså bli så varmt som de lovat idag. Viktigt att dricka mycket vatten nu på morgonen.

Andreas kom förbi vid 12-tiden och vi gjorde de sista förberedelserna. Fäste på Champion Chip, fixade med solkräm, tejpade bröstvårtor, satte på nummerlappar och pumpade upp allmän eufori och nervositet.

Som alltid med Andreas, halvgreken, är man sen. Vi kom till Östermalms IP drygt fem i två och började frenetiskt leta efter vår startgrupp. Väl framme såg vi att det var fler som inte hängde på låset och att det inte alls var så bråttom. Andreas hade fått ett tips om att smörja, eller snarare dränka, hela foten i vaselin innan man tog på sig skorna. Ett tips som visade sig vara en gudaskänk. Istället för befarade blåsor förvandlades loppet till en fem timmar lång fotvård.

Vi hamnade i princip allra längst bak i startgrupp F, dvs som de sista startande överhuvudtaget. Det gjorde ingenting. Det skulle bli jäkligt roligt att springa och jag kände mig faktisk lycklig. Jag och Andreas bestämde oss för att försöka hålla samman första varvet i träningstempo och efter det fick den som kände för det dra ifrån. Det skulle inte bli jag.

Så gick startskottet.

Vi började promenera tillsammans med det stimm av marathonlöpare som omringade oss. Det tog drygt tio minuter att överhuvudtaget komma fram till startlinjen. Väl där ökades takten till en slags habil jogging. Det utopiska målet var att försöka ta rygg på 4-timmars mannen. Han trängde sig dock fram som ett stucket bergstroll och försvann utom synhåll redan vid start. Första kilometerna kändes dock helt okej, även om det var enerverande att inte ha någon bra tidsreferens. Gärdet och Diplomatstaden gick som en dans och vid Djurgårdsbron hade det samlats en hel del folk som hejade på oss löpare. Framme vid Dramaten stod också mina föräldrar och systrar och hejade på vilket gav en enorm kick.

Löpningen flöt på och framme vid Söder Mälarstrand hann vi upp den första gruppen fanbärare, vars standar visade de bedrövliga siffrorna 5.30. Så landade den första mentala pungsparken - och träffade precis mitt i prick. Var vi verkligen så jävla långsama? Nu följde ett par hundra meter av förvirring. Skulle man öka takten? Gick det för sakta?

Vi bestämde dock att hålla oss till den urspungliga planen. Lugnt och fint första varvet för att sedan öka farten efter vad kroppen förmådde. Vid Valhallavägen (efter världens rimligaste saltgurka, jag tar tillbaka allt!) kom första riktiga svackan. I den oväntade backen uppe vid Gärdet mot Djurgårdsdelen kände jag hur Andreas började dra ifrån. Jag var ett steg efter hela tiden och kämpade för att överhuvudtaget orka springa. Det började gå åt helvete. Andreas studsade iväg där framme med sina lätta Newton-steg och jag kände att det var kört. En banan fick mig dock plötsligt på andra tankar och jag började resonera om. Istället för att hålla jämna steg med greken skulle jag i hemlighet använda honom som drag. Det funkade! Jag smög mig upp bakom honom och höll mig där fram till Västerbron.

I ärlighetens namn skulle jag släppt taget långt innan om det inte varit för att, först min vän Bankhoran, och några hundra meter senare, min älskade familj hejat på mig vid Kungsträdgården. Jag var så rörd att jag grät hela vägen fram till buljongon-kopparna på Södermälarstrand. Där gjorde jag misstaget att stanna upp för att dricka. För när jag ökade takten igen högg det till i mina fotleder och knän samtidigt. Det var en otrolig smärta som aldrig släppte taget. Jag sprang upp på Västerbron, denna helvetets förgård, som nu var dubbelt så brant och dubbelt så lång som jag mindes den. Många runt om mig hade börjat gå. Gett upp. Jag joggade dock vidare i smärtfylld trans.

Längs hela Norr Mälarstrand mumlade jag bara "inte Torsgatan, inte Torsgatan" för mig själv och tog en hit av min koffein-gel. Väl där stod luften stilla och jag höll bokstavligen på att dö kändes det som. Vid hörnet till Vasaparken hörde jag någon ropa mitt namn. Jag såg mina rosédrickande vänner Martim, Anna och Johanna i periferin springa längs med mig och ropa "Alessandro". Så började jag gråta igen. Och tänkte, nu jävlar klarar jag det här!

Smärtan var nu på gränsen till obeskrivlig men det spelade ingen roll. Jag var egentligen mest rädd för att gå i mål. För hur jag skulle reagera. För tomheten. Vid Odenplan drog jag i mig sista koffeingelen och fick en sista kick. Så kom äntligen Sturegatan och stadions klocktorn uppenbarade sig. Till min förvåning paserade jag en till synes 100 år gammal marathonlöpare precis innan stadion. Det skulle bara fattas att förlora mot honom hann jag tänka.

Jag paserade mållinjen med båda händerna sträckta mot skyn. Saktade ner. Tog en medalj. Och kommer knappt ihåg något mer. Kanske tittade jag efter Andreas.

Trappan ner till Östermalms IP var i princip omöjligt att ta sig ner för. Hur fan kan man lägga en trappa här tänkte jag samtidigt som mina knän skrek av smärta.

Jag gick igenom chip-klipparna, tog en påse mat och min finisher tröja. Hasade mig över gruset till löparbanan på andra sidan. Sökte i folkhavet efter Andreas och Allan. Jag vet inte hur länge jag satt där. Kanske i en timme, kanske två. Jag började äta ur påsen, men hade ingen som helst aptit. Jag ville ingenting. Kände ingenting.

Plötsligt väcktes jag ur min koma av hemska kräkljud. Jag vände mig och fann mig själv stirrandes rakt in i ändalykten på en storvuxen tysk kvinna i stringtrosor. Hennes man som också sprungit loppet öppnade en öl. Jag vände mig om igen och fortsatte motvilligt peta i mig lite sojafrön. Kräkljuden tilltog och blev så högljudda att jag blev tvungen att vända mig om igen. Den här gången till hennes helt nakna underkropp.

Så där satt jag. Utlämnad och helt tom i solen på löparbanan. Utanför min kropp i en helikopter och såg ner på skalet av mig själv. En mentalt utsvulten yngling som satt och åt enstaka russin ur en påse likt den mest bortglömda patienten på långvården. Jag kom ihåg att jag tänkte: Aldrig mer marathon!

Men jag tänkte också att man inte tar några kloka beslut i målfållan.

***

Min tid blev 4.40.46 och får med facit i hand betraktas som en bedrift. Det var ju trots allt dubbelt så långt som jag någonsin sprungit. Jag tror dock att jag hade 4.15 i kroppen men utan referenser och rutin disponerade jag loppet helt fel (min hastighet de fem sista kilometerna var mina överlägset snabbaste om jag läser statistiken rätt). Men jag kan inte bry mig mindre. Jag är glad att jag klarade att komma i mål, det känns verkligen som en bedrift. Och jag vet att jag gjorde dem som är nära mig stolta. Och så här två dagar efteråt vet jag även att jag kommer ångra mig om jag följer nästa års marathon som åskådare.

Tack för mig! Vi ses!

/Alessandro

13 comments:

Sten Berg said...

Tack Lecho, fin historia. Det finns en vakans som gästbloggare med start i början av januari. Fast först åkert vi ner till Gotland och dränker våra sorger på ett bröllop tycker jag.

Alessi said...

Word! Ofattbart mycket Licence to Chill som du säger!

Magda Gad said...

Tack för en mycket fin historia. Löpning, kamp, smärta. Det är vackert.

Nix said...

Tack Alessi. Mycket vackert.
Och bara så att du vet: löften om "aldrig mer" i en tvåveckorsperiod efter maran gäller inte.

Du är fast - erkänn att du redan smyglängtar lite efter målgången nästa år! Ack denna bitterljuva upplevelse.

Dunceor said...

Jag missade att hälsa på dig på löparfesten tror jag men jag tror jag förstod vem du var för du pratade om 4:40. Låter som du hade samma helvete som mig men jag planerar redan inför nästa marathon och jag hoppas du kör nästa år igen!

Anonymous said...

Du får ju inte sluta skriva gästinlägg nu!! Allan, ge grabben chansen ett tag till! Underbar beskrivning av kampen både före och efter loppet. Din beskrivning av upplevelserna efter loppet var nästan för målande! jag skrattade högt åt din närkontakt med tyskarna! å som Nix sa: du kommer stå där nästa år. Var så säker!

Henrik said...

Alessi

Mycket trevlig läsning, underbart att läsa om andra rookies maradebut!

Karin said...

Alessi; tack för en underbar skildring av ditt första marathonlopp (och jag tycker mig ana att det inte blir det sista. Välkommen i gänget!). Din bedrift var grymt bra i värmen och med halvmarathondistansen som referens så gjorde du en jättebedrift som sprang dubbelt så långt!
Kul att träffa dig hos Nix efter loppet också & jag hoppas för allt i världen att du vill fortsätta gästblogga. Om du får för Allan, såklart ;-)

Alessi said...

Ni är då för gulliga!

Nix: det stämmer nog det där med löften i målfållan. Det skulle inte förvåna mig om jag stod där nästa år också!

Anonymous said...

Alessandro var fantastisk men snälla, sluta uppmuntra honom nu!! Alessandros normala vänner (de som dricker rosévin och inte blir exalterade över vätskebälten på Löplappet) vill ha honom tillbaka!!

Anonymous said...

Alessi, Allan och Greken, grymmt jobbat! Verkligen! Efter att ha sett er måste jag erkänna att det sög i benen och jag tänkte för en sekund att jag också ska träna för att springa maran nästa år.

Idag landade jag dock väldigt hårt på jorden med båda fötterna efter att ha sprungit 4 km på 30 min. Jag är fan inte skapt för att springa...men vid närmare eftertanke så var inte hälften av alla deltagare i lördags det heller!

MarathonMia said...

Alessi: Tack för en fin historia och TUSEN TACK för att du fick tyskans ändalykt detta år. Jag hade en liknande upplevelse på Östermalms IP efter min första mara, en stor tyska i stringtrosor som tog god tid på sig att byta om och rossla som en valross.

Alessi said...

marathonmia: haha, det måste varit samma!