Wednesday, October 1, 2008

Berlin 2008 - lättjans triumf

Okej, här kommer ett snabbt nedtecknat minnesdokument över årets Berlin marathon.

Jag tänkte springa endast 8K, jag tänkte göra det för att jag var trött på att straffa min kropp. Jag var värd bättre, jag tänkte på detta dagarna innan loppet och jag tänkte på det när jag till tonerna av Maurice Ravels Bolero satt på huk i en nedpinkad buske och sket ungefär tre minuter innan startskottet skulle pangas av.

Jag tänkte springa 8K eftersom det var ungefär där marathonbanan passerade Friedrichstraße, och den lilla tvärgatan där jag bodde. Jag tänkte bryta, gå upp på mitt rum, byta om och sedan sätta mig och dricka ett par snabba öl för att sedan se vad som skulle hända. Kanske skulle jag fortfarande vilja gå och möta mina vänner vid målgången, kanske inte, jag tänkte inte så långt, försökte bara förstå vidden av det faktum att jag skulle bryta, försökte sätta mig in i vad det skulle innebära, hur det skulle kännas. Jag ville inte veta exakt hur det skulle kännas, var rädd för vad som skulle komma upp liksom. Försökte känna något överhuvudtaget där i busken, men allt jag kunde känna var lukten av det jag just producerat och en svag doft av urin, upplevde inte ens doften som motbjudande var bara tom.

Hela sommaren har förstörts av ett krånglande ben, eller mer exakt av en slags spricka i skelettet Jag har utöver dåliga möjligheter till träning på grund av skadan haft svårt att riktigt komma in i träningen inför Berlins marathnon, har inte riktigt haft drivet, inte känt hunger. Antar att detta har berott på att jag hela tiden vetat att jag inte kommer kunna prestera bra. Totalt har jag nog inte under de senaste tre månaderna innan loppet sprungit mer än kanske 100K, ingenting emot hur jag brukar träna. Jag har alltid varit relativt minutiös i mina förberedelser. När jag nu klev ut ur busken möttes jag av en leende Haile Gebreselasie som samtidigt som jag hoppade ut från buskaget, leendes hoppade ut från ett tält. Jag applåderade honom, hans uppsyn liksom frambringar den typen reaktioner, att man liksom spontant bara börjar applådera. Han ser liksom så snäll ut, lite gullig på något sätt.


Startskottet goick innan jag ens kommit in i min startgrupp, Inga problem för mig, jag visste ju liksom att det inte spelade någon roll, jag skulle ju ändå hoppa av, vilken tid jag hade när jag bröt, det var av ingen betydelse för mig. Jag började småjogga fram mot startlinjen, väl där tänkte jag att nej, jag ska göra min första K i ett bra tempo, varför visste jag inte, kanske för att snabbare komma hem, eller bara för att komma undan den värsta trängseln. Min första K gick utan att jag ens kände något i 4.10 tempo. Jag beslöt mig för att även min nästa K skulle gå i samma fart. Ungefär nu förändrades allt, jag bestämde mig för att göra en halvmara, jag skulle springa tills krampen kom. När den kom skulle jag tacka för mig och kliva av, kanske en halvmara tänkte jag. Jag höll min fart trodde jag, tog inte tid men jag kände att jag inte sackade, att mitt steg var vackert och att jag liksom flöt fram.

Hela morgonen hade jag nynnat på pekoralet Wind of change med Scorpions, vet inte varför men kanske för att loppet kändes som på något sätt mitt sista, som att detta var början på något nytt, att jag fan höll på att sluta med löpningen. Jag undrade vad för ord de sjöng i låten, det lät inte som engelska, det måste vara franska.

Nu kunde man ju tro att jag liksom sprang runt och njöt av denna relativa fart jag trots allt sprang runt med utan att det på något sätt plågade mig, men det gjorde jag inte, tvärtom, jag kände djupt självförakt. Självförakt eftersom jag sprang så fort. Vad som än hände så hade jag lovat migsjälv att inte springa fort, utan att göra detta lopp i ett makligt tempo. Nu sprang jag där och liksom släppte upp bromsen. Jag tänkte att om jag ska fortsätta på detta sätt så får jag inte springa fler lopp, då får detta fan bli det sista.

Loppet bara förflöt, lite musik längs vägen, en stilla undran hur det är att bo i någon av de tusentals ansiktslösa lägenheterna på Leipziger Straße, hur det är att komma hem där, att gå från tunnelbanan påväg hem från jobbet bara för att komma hem till en av alla tusentals anonyma lägenheter. Lite övriga reflektioner om det gamla öst kontra det gamla väst. Minnesbilder av glassar på Sonycenter, hur jag under viss påverkan förra sommaren satt och åt en glas där, hur god den var. Jag sprang runt och snackade mest hela tiden, loppet liksom bara förflöt, pågick medan jag gjorde annat.

Vid kanske 34K började jag känna att mina ben existerade, att de värkte, nu fanns givetvis inte en tanke på att bryta, denna typ av muskelvärk skulle inte få stoppa mig nu, jag hade liksom redan skrivit min framgångssaga, jag visste nu att jag skulle gå in under 3.10 och att jag därmed skulle prestera något av en otrolig tid. Detta berörde mig som sagt föga, jag var mer besviken på att jag inte hade kunnat hålla igen. När värken kom tänkte jag att jag hade en slags utomkroppslig upplevelse, att jag inte fanns där varken i tid eller rum och att jag skulle träffa mig själv snart i målfållan. Det var något annat som var därute, vem vet jag inte, men det var inte jag. Precis när denna någon började säcka ihop lite och gå ner i en slags lunk hördes någon säga, vad fan gör du här? Du skulle ju ta det lugnt idag, du är inte klok. Det var en löpare från Studenterna som jag sprungit en del med på TSM. Jag blev mycket glad av att se honom även om han påminde mig om hur idiotiskt det var att vara just där just då, jag skulle ju egentligen sitta och dricka öl. Jag började prata med honom, om allt mellan himmel och jord, bla bla bla. Jag var glad att ha fått en vän därframme, någon som liksom höll mig lite ofokuserad på smärtan. Efter en stund tröttnade han dock på mitt babblande och typ sa att han inte orkade snacka mer, jag ursäktade mig och sa att allt mitt snack mest var ett sätt att lura migsjälv att jag hade mycket kraft kvar.

Jag sprang och sprang och plötsligt, Unter den Linden, gatan som leder fram till Brandenburger Tor, jag hade försäkrat mig om att slå Studenten, det kändes viktigt och jag hade krafter kvar, mycket krafter kvar. Jag kände mig som en gazzel, som något som nästan svävar fram. Jag förstod ingenting, allt gick så lätt, har aldrig haft ett så lätt lopp. Jag sprang in på 3.04.29, fick min medalj, fick lite massage av en massör vid namn Sven, åt min påse med gottigott och bara gick runt och njöt. Inget har någonsin kännts lättare, jag var hög, men utan den där totala stelheten och smärtan i kroppen. Det kändes typ som att jag utan vidare skulle ha grejat en mara till direkt efter denna utan sådär jättestort tidstapp. Min bitterhet över att jag inte hade hållit igen förbyttes nu till en känsla av stolthet, att jag liksom var en slags kung, att jag typ var gud, eller typ Zlatan, jag vet att det är rätt tunga namn jag droppar, men jag kände mig typ så mäktig där. Typ ville slå migsjälv över bröstet och liksom se om någon annan hane vågade komma upp och utmana mig.

Jag tog en öl, lade mig i gräset framför riksdagshuset och tänkte att detta händer igen, jag kommer springa så många gånger igen. Hur jag ska träna i framtiden förblir dock en gåta för mig.

Hemma i Sverige igen kollade jag upp texten till Winds of change, vad var det de sjöng på franska? Jag hade fel, de sjöng inte på franska det var:

I follow the Moskva Down to Gorky Park Listening to the wind of change

Sen laddade jag hem den jävla helveteslåten. Nu plågar den mina öron med ljuva minnen. Och jag kommer springa med den i min pod denna vinter.

28 comments:

Anonymous said...

Okej. Tar ett djupt andetag. En helt fantastibulistisch beskrivning av, ja, av vad egentligen, det är alldeles för smått att skriva "mara".

Känns som denna blogg har fått en själ igen.

Vad glad jag är att du sprang Allan. Trots att ditt halvmara-SMS väckte oss på morgonen - hur skulle vi kunna veta att det skulle gå så fort? ;-)

Magda Gad said...

Jag är mållös. Jag ryser. Fortsätt spring och skriv så här för fan.

Karin said...

Du ÄR kung. Något annat finns inte... Jag må upprepa mig, men: grym prestation!

Anonymous said...

Detta var nog den märkligaste maratonskildring jag läst. Om jag inte sett resultatlistan skulle jag tro att det är en dröm du beskriver, allt ifrån mötet med Gebrselassie till det ofrivilligt fullbordade maratonloppet. Jag får en sugande känsla av ett slags frånvarande närvaro. Du kan verkligen skriva!

(och springa)

Henrik said...

Du är en inspiration!

Anonymous said...

Tack för en maraskildring à la Dali. Helt surrealistisk, och fullkomligt fängslande!
Man brukar väl skrika grattis när nån gör en så strålande marainsats - men jag vet inte - det känns liksom för futtigt.

Anonymous said...

Det är bara att rulla ut sin bönematta. Du både skriver och springer som nån jävla gud. Jag går och somnar om så länge.

MarathonMia said...

Zlatan är en blek skugga jämte dig. Du är gud.

karin said...

vad har du gjort för att förtjäna det där?

Anonymous said...

På tiden att du gjorde skäl för bloggnamnet. Nytt pb samtidigt som världsrekordet slogs i samma lopp. Stoppa alla klockor! Strummer vänder sig i sin grav...

Henrik W

Anonymous said...

Berlin 2009!?

Sten Berg said...

Berglund!- Living in the future!
Henrik W: Mitt pb är något på 2.56. Obs, mkt viktig info
Karin: Jag har gjort mycket saker i mitt liv. Exakt vad jag förtjänar vet jag inte.

I övrigt tack!

Anonymous said...

Underbar läsning och obegriplig tid, men Allan; du måste ha trampat en enorm massa vatten eller vad du nu har pysslat med för rehabträning! Men självklart är du min löpargud. Hälsningar från en som genomförde sm och gbvarvet 2008 tack vare din unika blog. Med hopp om att allt ska bli som förr när du sprang och bloggade jättemycket!!

Anonymous said...

..och jag vet att du inte gillar när det är 13 comments, såatte..

Anonymous said...

Blir det TSM till vintern?

Sten Berg said...

Hej alla anonyma!
Ja det är lite det som är frågan. Om det blir TSM till vintern eller inte. OCh jag har inte trampat mkt vatten, inte heller har jag cyklat så mkt, jag har cyklat lite och styrketränat lite. Tydligen rätt bra kombo.

Vad gäller bloggandet, jag vet inte vad jag ska säga, jag hoppas jag kommer in i mitt gamla stim. Det kanske även gäller löpningen. Framtiden ska avslöja allt.

Sten Berg said...

Och har jag fått någon att springa lopp så har jag med denna blogg lyckats. Det glädjer mig ngt oerhört om så är fallet. Vad fint.

Anonymous said...

Jorå, du slog mig - med 8 sek. Är dock inte helt säker på att du gjort det om inte om funnits ;-) Det du gjorde till tonerna av Maurice Ravels Bolero på huk i en nedpinkad buske var jag tvungen att göra vid 36-37 km, på gräset i mittrefugen på någon 4- eller 6-filig strasse, utan buskar. Och visst kör vi väl TSM i vinter igen?

/Studenten

Sten Berg said...

Ha ha ha!
Det var fint att höra. Var faktiskt just inne och kollade din tid. Att du sen dumpar med med klass, det tackar jag gud för. På min finnishervideo så ser man dig komma in i mål så det var inte med mycket som sagt som jag slog dig med. Du måste sett mig hela tiden de sista kilometrarna.

Jo fan, TSM känns ju rätt gjutet trots allt. Är du ledare igen?

Anonymous said...

Jag har anmält mig som ledare, tycker det är ett bra sätt att få långpassen gjorda. Var förresten inne på SAS och kollade precis. De erbjuder resa till Berlin 2009 för 1007 kr, inte mycket att klaga på.

Anonymous said...

haha, bra skrivet!

Anonymous said...

Den bästa löparskildringen jag någonsin läst. Briljant. Vet inte vad för slutsatser man ska dra av din historia. Det kanske inte behövs några.

Att springa inspirerad av Scorpions värsta pekoral. En prestation bara det.

Lena said...

Får citera Karl-Bertil Jonssons jul "Det var det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig - vill du ha ett fikon?"

Du kan inte sluta springa. Inte du. Inte sluta skriva heller. Punkt.

Jossan said...

helt underbar läsning Allan!

Kul att se att du verkligen är tillbaka och det i storform verkar det ju som!

otroligt bra sprunget och riktigt bra skrivet.

Du är en stor inspirationskälla för mig som nybörjare, nån dag vill jag också korsa mållinjen på ett marathon och känna mig som gud..

och jag håller i övrigt med mia, zlatan hamnar lätt i din skugga!!!

Benet said...

Den sjukaste marathonskildring jag någonsin läst. Snacka om surrealistiskt. Snacka om överraskande. Snacka om mentalt trolleri.

Det är nog fan bara du som kan springa ett marathon utan att egentligen vara medveten om det. Men samtidigt så fullständigt närvarande. Coolt.

MarathonMia said...

Benet: Ja han såg lite förvirrad ut när vi såg honom efteråt :-)

Catti said...

Fantastiskt sprunget, fantastiskt dokumenterat.

Anonymous said...

Jag måste bara sent om sider instämma i hyllningskören: du skriver verkligen mycket bra. Faktiskt det bästa språk jag nånsin stött på i såna här sammanhang. Och så har jag fått höra att du är ekonom, och det är nog bra, men lite synd på en sån skrivartalang...Så oavsett hur det går med kutandet hoppas jag du fortsätter skriva.