Stockholm 2007 del 2

Äntligen öppnades grindarna till starten och vi löpare ombads nu vandra upp till Lidingövägen. Likheten med en ko var slående: eller likheten med 17000 kor snarare. Man vallades liksom fram och stannande man var det snabbt en funktionär där och bad en fortsätta framåt.
Lidingövägen saknade helt skugga så det blev en halvtimmes grillning. Inte trevligt alls.
Speakern som mest i ärlighetens namn snackade en ofantlig massa skit sa plötsligt att det var tre minuter till start, tre minuter kvar, fantastiskt. Två minuter kvar, lite kallprat och peppning och så en minut kvar och så pang.
Vi var iväg. Det känns alltid konstigt när ett startskott går och man liksom bara står still. Så blir de ju när så många ska starta.
Nackdelen med ett storlopp som SM är ju att det är trångt, jag hade sagt till mig själv att inte ödsla en massa energi på att kryssa mellan slowstarters utan bara låta mig hållas i det befintliga tempot. Jag hade lovat men kunde givetvis inte hålla detta löfte utan kryssade mig framåt.
Jag var tvungen för att kunna följa med farthållarna för 3.15.

De första tre kilometrarna var ingen höjdare. Andningen fungerade inte och jag var tung i benen och kissnödig. Ville inte springa upp i skogen eftersom jag inte kände för att spurta ikapp sen utan lät det vara. Att man aldrig lär sig att det inte är idé att dricka så mycket sista timmen innan start.

Efter tre km började rytmen komma. Det kändes inte lätt men det var uthärdligt. Höll mig tätt intill farthållarna för att inte behöva jaga dem och inte behöva tänka på mitt tempo.

Efter fem km började något märkligt hända, jag började ta slut. Kände mig helt färdig och märkte att det var ansträngande att följa med farthållarna.
Började sacka på Strandvägen men gjorde ett ryck ikapp vid kungsan. Bet mig kvar över Västerbron första varvet.
Mina tankar var på väg i en nedåtspiral. Min mor skulle stå på Södermälarstrand och fotografera. Blotta tanken på att hitta henne gjorde mig dödstrött. Samma med tanken på att dricka vid kontrollerna, jag drack för att jag var törstig men kände att jag egentligen inte orkade. Dessutom kändes det ändå som lim i munnen typ tre minuter efter en vätskekontroll.
Jag var helt enkelt på väg att ta slut och hade inte ens kommit igenom halva maran.

På väg ner för Västerbron första varvet hade en lucka uppstått mellan mig och farthållarna och jag insåg att jag inte skulle komma ikapp. Detta gjorde mig galen, jag var helt panikslagen och kombinationen av trötthet och att jag förstod att jag skulle missa 3.15 gjorde så att jag bestämde mig för att bryta.
Såg för min inre syn hur jag så småningom skulle bli omsprungen av farthållarna för 3.30 och sen kanske få kämpa för att klara 4.00. Detta kändes inte lockande och jag började mentalt brottas med tanken på att bryta.
På Norrmälarstrand första varvet var jag helt slut men fick av min bror en powergel som jag tryckte i mig. Äcklig var den och jag var allmänt håglös.

Sista delen kommer strax

Stockholm 2007 del 1

Klockan ett på fredagsnatten kom ett sms från min vän jag hade tänkt springa med, det stod ”jag grejar det inte Allan, jag viker ner mig”.

Hela veckan hade jag själv haft en slags vilja att göra detsamma. Inte så mycket på grund av dålig träning som för att jag har ont i ett ben (läs tidigare inlägg). Såg det som en slags svaghet hos mig att jag själv inte vågade ställa in.

Hade dessutom som kvällslektyr Pfitzingers ” Advanced Marathoning” där det stod att läsa ungefär följande om att springa marathon med mindre än en månads mellanrum ”Om du måste springa två marathon med mindre än en månads mellanrum finns det bara en sak att göra för att förbereda sig, återhämta, återhämta och återhämta. Dessutom måste man åka direkt in till närmsta psykakut för lobotomering eftersom det är ren galenskap att genomföra två marathon så tätt inpå varandra”.
Jag förbannade mitt tilltag att springa så tätt inpå varandra. Och jag förbannade min vilja av stål som krävde ett benbrott för att inte komma till start.

Värmen kom ju redan tidigt i lördags morse. Det var varmt redan klockan nio när jag var nere i tvättstugan för att hämta upp tvätten jag inte orkat hämta kvällen innan. Förstod att värmen skulle vara jobbig men kom samtidigt ihåg Köpenhamn där det klättrade upp mot 23-24 grader. Minns det som i princip ett ickeproblem att springa i den hettan. Detta gjorde mig med andra ord inte orolig. Min oro fanns helt enkelt inte denna marathon morgon.
Mitt enda problem denna morgon var att jag verkligen inte var hungrig.
Åt lite müsli och en macka på morgonen och värmde lite pasta från gårdagen vid elva men pastan gick inte ner. Jag kunde inte äta.
Tänkte att jag inte ska pressa i mig ngt utan lita på att depåerna därmed var fulla och att jag inte behövde mer helt enkelt.
Klädde på mig mina marathonkläder, exakt samma som i Köpenhamn eftersom det gick bra där och jag inte ville bryta den vinnande trenden.
Nummerlappen satt redan på, alla tankar på ont i benet m.m. började nu förbytas i absolut upphetsning inför vad som komma skulle.
Tittade mig i spegeln och kände mig som en kalv på väg ut på grönbete. Äntligen, efter tre år var det dags för Stockholm igen. Det skulle gå fortare än sist, det visste jag och jag hade dessutom bestämt mig för exakt hur fort det skulle gå. Det skulle gå på samma tid som i Köpenhamn, 3.14.
Vädret var inte lika gynnsamt och all expertis fördömde att springa så tätt, min träningsdos var dessutom relativt omfattande inför detta lopp med tanke på den korta återhämtningsperioden. Det var (och är) det som störde mest, att jag inte bara kunde vila mig i form utan tvunget skulle träna.

Träffade utanför min port en Schweizare som gått lite vilse men som var marathonklädd och gjorde mig sällskap mot stadion.
Han hade sprungit Swiss alp i Davos som är en målsättning för mig i framtiden. Jag frågade hur det var och han började snacka om hur kul det var och vi gick framåt som i ett töcken. Han på knackig engelska som gjorde så jag förstod typ hälften och jag som en liten skolpojke som lyssnade imponerat och med spänd förväntan på vad som skulle komma.
Schweizaren var ganska mannlig, hade mustasch och pratade med grov, lite skrytig röst om Davos ultramarathon det var kul sa han men ”no big problem” det var liksom ”upphill for 78 km, no big problem”.
Vårt samtal tog en annan riktning vid ett övergångsställe, det var en biltom och folktom gata men vi hade rött ljus. Herr Gåman var inte framme utan det var herr Stoppgubbe eller vad han nu kan heta som syntes. Jag gick rakt ut i gatan eftersom det var en helt död gata, detta fick schweizaren att stanna till och bara gapa. Han såg ut som att han just insett att han gått och pratat med en bankrånare, eller Usamas överordnade i det heliga stridandet.
Jag förstod genast, minns från resor till Berlin att är det något tyskar (och tydligen schweizare) inte gör så är det att bryta mot lagen.
En tom gata utan vittnen för en så ringa förseelse som att svika herr Gårman eller vad han nu kan heta på tyska är inget skäl att bryta en lag. En lag är en lag. Om det så handlar om liv och död, spelar ingen roll har man en lag så har man en lag, att bryta mot lagen innebär ju per definition att man är kriminell.
Det blev för mycket för schweizaren att jag gjorde det, jag tog såklart ett skutt tillbaka och sa ”oopps I got so excited of your story so I guess I missed the red light”. Men nej, jag hade brutit mot lagen. Han avslutade sin historia skärrad med att säga att det var no problem, allt målande om var det var vackert var det var mat, vad man ska tänka på var nu borta. Han såg mig som stämplad, en outcast som man gjorde bäst i att bara tysta ihjäl. För säkerhets skull tog han ett par kliv fram så att vi inte längre gick i samma takt. Han började liksom dra ifrån. Jag gjorde en liten antydan till att gå ikapp men nej, schweizaren ökade tempot. Jag vet det låter som vi tävlade men nej, vi var alltså bara på väg tilll starten.

Okej skit i honom, nu insåg jag att det var varmare i Stockholm än i Köpenhamn. Det var så varmt så att jag när jag gick i solen fick lite panik. Kände mig otroligt nog törstig fast jag druckit mer än nog.
Väl inne på Östermalms IP där uppsamlingen inför starten skedde så noterade jag att det på alla platser där det fanns skugga fanns så mycket folk så det var bara att glömma att få en skuggplats i alla fall en bekväm sådan. Jag var dömd att i nära två timmar exponeras för sol (var ute i god tid). Inte trevligt, tänkte jag. Det var inte ens möjligt tänkte jag sedan och buffade mig in mellan två svettiga finnar som stod bakom ett tält på en minimal plätt av skugga.

Dom kunde inte engelska och jag kan inte finska så vi fick aldrig chansen att lära känna varandra på annat vis än genom den kroppskontakt vi nu tvingades till. Vi stod där tätt intill varandra utan att säga ett ord på nära en timme. För mig var det i det närmsta trevligt dock, loppet närmade sig och jag funderade på hur jag skulle lägga upp det.
3.14, det var det enda jag hade i tankarna.

Forts imorgon (hoppas jag, om jag hinner)

Stockholm

Ska snart skriva en utförligare rapport om SM 2007 men nu, medan det är så färskt måste jag bara säga att det är ett fantastiskt lopp. Banan är verkligen fin och den är förknippad med så mycket minnen. Att slira in på söder, springa över västerbron, runt Djurgården och in på Stadion. Det är mkt speciellt.
Runners high, runners high, still in me.

Vart är jag när?

Om nu någon är intresserad av denna fråga så kan ni gå till följande sida och sedan skriva in 3.15 för att räkna ut när jag passerar specifika platser. Se sedan i kartan hur långt det är till specifika platser.
http://www.marathon.se/news/mellantider.cfm
Notera att detta endast blir aktuellt om jag springer, men som sagt, jag springer nog, tyvär.

Är jag i fara?

Det är något jag inte riktigt delat med mig för någon. En liten hemlighet, något jag mörkat för mig själv så gott det gått, något som jag inte velat veta av, något jag inte kan hantera.
Jag har ont i mitt ena smalben.
Precis på en liten spot gör det ont. Jag känner det när jag går och jag känner det när jag springer. Jag kan springa och jag kan gå, men jag frågar mig om det är bra att bränna av en mara med denna smärta. Svaret är antagligen ganska enkelt. Nej det är värdelöst att göra det. Men frågan är, kan jag motstå? Och hur farligt är det att springa med min smärta?
Vid nummerlappsutdelningen brukar det finnas ngn form av läkare som man kan fråga. Hell vad jag ska snacka med dem.
Värken har funnits där under två veckor och den har blivit värre av löpning. Jag förbannar att jag inte vilat mig i form. Typiskt mig att dra på med träning (även om jag hållit igen med långpass).
Detta vore för mig den ultimata segern, att lyckas avstå från en mara. Men det kommer nog dessvärre inte hända.

Så mentalt stark så jag kan ställa in är jag nog inte.

Djurgårdsbrunnskanalen

En av de vackraste platserna jag joggar förbi oftast är utan tvekan Djurgårdsbrunnskanalen. Det finns alltid en slags harmoni där. Det blåser aldrig och vattnet ligger stilla och speglar träden på ett fantastiskt sätt. Just där behöver man inte uptempo musik, det går bra med vad som helst. Men vissa ögonblick med viss musik har känts större än andra vid den vackra kanalen. Jag hade ett sådant ögonblick imorse när jag var ute och sprang en extremt lugn mil (48 min).
Vid kanalen kom Gorges Delrues "Camille" på i Ipoden. Det var verkligen vackert.
Andra ögonblick vid kanalen:
Windsor for the Derby - The melody of a falling tree
Brian Eno - On some faraway beach
The Band - I shall be released
Tan Dun - For the World
Khonnor - Megans present (andra halvan)

Det kan verkligen vara otroligt stort med stämningsmusik på detta sättet.
Just imorse var jag nog lite extra mottaglig eftersom jag körde en kolhydrattömning igår och inte ätit ordentlig med andra ord på ett dygn.
Har funderat på att testa tömningen förr men aldrig gjort det. Det är verkligen bland det jobbigaste jag gjort. Att verkligen vara hungrig på det viset gjorde mig oerhört frustrerad och tankspridd.

Nu ska jag komma undan alla flagviftare genom att åka ut till min rododendronbuske och sitta still ett par timmar.

Minnen från Köpenhamn

Bilderna från Köpenhamn kom nyss. För er som inte vet finns det en firma som sitter och fotar alla löpare och sedan säljer bilderna till intresserade. Ingen förutom jag själv är väl målgrupp för att köpa just mina bilderna. Det fanns typ elva bilder av mig från CPH 2007, dessa två köpte jag.
Hoppas på bättre bilder från Sthlm 2007.

Always crashing in the same car

Igår var jag ute på ett löppass from hell igen.
Det fanns flera skäl till detta. Dels var jag andradags bacon. Det påverkar löpningen inte minst rent psykiskt. Man springer liksom runt och tycker lite synd om sig själv.
Dels hade jag, för att se om magen klarar det testat en sån där carboloader dryck. Japp, nu testade jag det för att se om magen pallar med det. Efter 7 kilometer kunde jag konstatera att magen inte klarar av den fruktansvärt äckliga carboloadern. Shit vad äcklig den var och shit vad magen inte tålde den. Jag sprang alltså runt på Djurgården med kraftig löparmage samt andradagsbacon ågren och försökte prestera 39-40 på milen.
Magen sa ifrån och för att komma runt utan en katastrof så var jag tvungen att dra ner på farten.
Kom i alla fall runt på 41 minuter så farten var okej till slut.
Med en kilometer kvar och med löparmage och trötthet som följeslagare kom "Always crashing in the same car" på i Ipoden (som alltid är på shufle). Mitt stilla bakis sinne tog det som ett tecken från gud typ. Jag måste fucka upp det lite inför varje mara jag ska springa. Jag har en licens att komplicera det hela med lite hederlig partyfylla, I´m always crashing in the same car.

Hello lightness here I come

Efter att ha genomfört ett pass imorse som var from hell (ska skriva om det strax) åkte jag ut till landet och satte mig vid en rododendronbuske. Sen satt jag där hela dagen.
Eftersom jag satt i princip still i flera timmar lyckades jag lära mig fota med en panoramateknik som finns i min mobilkamera.
Så här ska min sommar få vara, jag ska sitta still (är fucking dålig på det men ska försöka) och titta ut över havet. Hello lightness here I come!

Bröllopsfesten och den mentala träningen

Jag har tagit min löpträning till en ny nivå. I Köpenhamn förstod jag vad en mental uppladdning handlar om. Hur väl förberedd man måste vara för att klara av att springa fast det känns tungt. Har tänkt mycket på detta och kommit fram till att det är detta man har mental träning till, att kunna hantera den tuffa löpningen man har när man är mycket mycket trött.
Detta är som sagt i det närmsta nytt för mig men det kommer hjälpa mig i min framtida löpning.

Kanske kan den mentala träningen sedan appliceras på ett par andra områden i livet.
Kanske kan den hjälpa mig att inte dricka sjukt många för många öl drygt en vecka innan Sthlm marathon.

Bröllopsfesten var mkt bra. En, för denna marathonblogg ytterst intressant person var där men jag kan inte skriva om honom eftersom han kanske inte exakt vill det. Vad vet jag.

Okej men en liten redogörelse nu om vad jag behöver träna på mentalt för att i framtiden lyckas undvika.
Efter en rolig fest hade jag inte behövt gå till invigningen av en kompis nya krog och dansa ytterligare två timmar och dricka ett gäng öl till när det bara är en vecka kvar till ett marathon. Det måste jag börja mentalt träna på för att lyckas undvika.
Och sen (kanske är det detta jag verkligen måste träna lite mentalt på), sen efter invigningen av min kompis restaurang hade jag absolut inte behövt slinka ner till Spybar för att avrunda med en hel hög öl där.

Igår hade jag en smula bacon ågren och suckade och frågade mig varför man aldrig lär sig. Men idag känns det bra. Kanske på grund av en soft dag och lite dramatisk morgonträning som jag snart ska skriva mer om.

Jag är hur det än är mycket sugen på att få komma igång på lördag och att på allvar komma igång med den mentala träningen av så många skäl.

Bilden är föresten tagen av mig och föreställer mig vid ett-tiden i fredags natt. En gyllene regel är väl att man druckit för många öl när man tycker man är så snygg så man måste börja fota sig i toaspeglar fast man är sjukt svettig efter en massa dans som aldrig borde ägt rum.

Från anslagstavlan: Stockholm

Det är bara och erkänna, Stockholms bana ser tuffare ut än CPH banan. Och jag som knappt kunde stå efter CPH.
Västerbron andra varvet? Jag vet det är en klyscha, men hell, den kommer ju vid 33 km. Det är precis då det börjar kännas surt i kroppen på riktigt. Och då har man Flemminggatans vidriga uppförssug och Odengatan kvar.
Grejar jag 3.15 igen så kommer jag bli imponerad ska gå för 3.15 tror jag men jag tror inte att jag kommer greja det. Bröllopsfesten jag ska på ikväll är så sjukt dåligt timad. Måste jag dricka och röka ikväll. Nej det måste jag inte, men kommer jag kunna stå emot? Nej antagligen inte. Jag har ångest och längtan till maran på samma gång. Jag gillar verkligen denna känsla.