Stockholm 2007 del 2

Äntligen öppnades grindarna till starten och vi löpare ombads nu vandra upp till Lidingövägen. Likheten med en ko var slående: eller likheten med 17000 kor snarare. Man vallades liksom fram och stannande man var det snabbt en funktionär där och bad en fortsätta framåt.
Lidingövägen saknade helt skugga så det blev en halvtimmes grillning. Inte trevligt alls.
Speakern som mest i ärlighetens namn snackade en ofantlig massa skit sa plötsligt att det var tre minuter till start, tre minuter kvar, fantastiskt. Två minuter kvar, lite kallprat och peppning och så en minut kvar och så pang.
Vi var iväg. Det känns alltid konstigt när ett startskott går och man liksom bara står still. Så blir de ju när så många ska starta.
Nackdelen med ett storlopp som SM är ju att det är trångt, jag hade sagt till mig själv att inte ödsla en massa energi på att kryssa mellan slowstarters utan bara låta mig hållas i det befintliga tempot. Jag hade lovat men kunde givetvis inte hålla detta löfte utan kryssade mig framåt.
Jag var tvungen för att kunna följa med farthållarna för 3.15.

De första tre kilometrarna var ingen höjdare. Andningen fungerade inte och jag var tung i benen och kissnödig. Ville inte springa upp i skogen eftersom jag inte kände för att spurta ikapp sen utan lät det vara. Att man aldrig lär sig att det inte är idé att dricka så mycket sista timmen innan start.

Efter tre km började rytmen komma. Det kändes inte lätt men det var uthärdligt. Höll mig tätt intill farthållarna för att inte behöva jaga dem och inte behöva tänka på mitt tempo.

Efter fem km började något märkligt hända, jag började ta slut. Kände mig helt färdig och märkte att det var ansträngande att följa med farthållarna.
Började sacka på Strandvägen men gjorde ett ryck ikapp vid kungsan. Bet mig kvar över Västerbron första varvet.
Mina tankar var på väg i en nedåtspiral. Min mor skulle stå på Södermälarstrand och fotografera. Blotta tanken på att hitta henne gjorde mig dödstrött. Samma med tanken på att dricka vid kontrollerna, jag drack för att jag var törstig men kände att jag egentligen inte orkade. Dessutom kändes det ändå som lim i munnen typ tre minuter efter en vätskekontroll.
Jag var helt enkelt på väg att ta slut och hade inte ens kommit igenom halva maran.

På väg ner för Västerbron första varvet hade en lucka uppstått mellan mig och farthållarna och jag insåg att jag inte skulle komma ikapp. Detta gjorde mig galen, jag var helt panikslagen och kombinationen av trötthet och att jag förstod att jag skulle missa 3.15 gjorde så att jag bestämde mig för att bryta.
Såg för min inre syn hur jag så småningom skulle bli omsprungen av farthållarna för 3.30 och sen kanske få kämpa för att klara 4.00. Detta kändes inte lockande och jag började mentalt brottas med tanken på att bryta.
På Norrmälarstrand första varvet var jag helt slut men fick av min bror en powergel som jag tryckte i mig. Äcklig var den och jag var allmänt håglös.

Sista delen kommer strax