Stockholm 2007 del 3

Fleminggatan kommer jag från tidigare ihåg som en vändpunkt, det är där man vänder på sin mara. Det är där krafterna kommer tillbaka.
Mentalt började jag nu förlikas med tanken på att inte klara 3.15 samtidigt som krafterna var på väg tillbaka. Nu kom den definitiva vändningen.
Jag hörde någon skrika "Heja Allan". Det var en kompis som såg mig.
Detta vände mitt marathon, det var oväntat att se honom och jag blev på gott humör. Krafterna var på väg tillbaka nu och jag var på vippen att komma över sorgen med tiden.
Nu började jag snacka med en värmlänning i min egen ålder. Vi pratade (eller jag pratade mest tror jag) och han var mkt pigg. Tänkte att jag hänger på honom så länge jag orkar. Det gick bra, han var som en trygg punkt i min tillvaro. Jag snackade mer och mer och han snackade mindre och mindre.
Ute vid Manillaskolan prisade jag Djurgårdens skönhet och kände att jag plötsligt, efter typ 25 km hade ett enormt flow. Precis i en mening sa värmlänningen att han inte orkade mer och att han tvingades dra ner på farten. Jag lämnade honom bakom mig och drog på, full av kraft.

Nu visste jag att jag skulle klara loppet, något jag inte vid något tillfälle kände i Köpenhamn. Den fortsatta löpningen under Stockholm marathon 2007 är bland den bästa löpningen jag haft i mitt liv. Ingen press, ingen oroande trötthet, ingen oro över att jag kanske inte kommer klara det. Bara löpning genom ett varmt och vackert Stockholm. Det enda är att jag inte kommer klara 3.15, inte en chans.
Ett par oväntade och glädjande möten med kompisar som hejade längs vägen gjorde det hela ännu finare. Kom på mig själv med att göra slängkyssar till ett par kompisar som hejade. Kände mig som Saddam när han talade till folket ungefär. Ska aldrig mer göra slängkyssar.

Västerbron andra varvet var en fröjd, jag hade roligt, Fleminggatan, Odengatan och det är nu det börjar, när jag kommer in på Sturergatan. Nu klumpar det sig i halsen, allt mer publik står och tittar och alltfler applåderar. Nu får jag gåshud och känner hur tårarna är på väg. Stadion närmar sig och jag har (för mycket) kraft kvar. Jag drar på lite. In på den lilla gatstumpen mellan Sofiahemmet och Stadion och så swocsh in på ett Stadion med mycket mycket folk. Det är så vackert, det är så fantastiskt vackert.
Speakern ropar ut mitt namn, han ropar ”Här kommer en kämpe, Allan ....., ge honom en applåd”, folk applåderar och jag vinkar och springer ännu fortare.
De är så vackert, inte som första gången men fortfarande bland det finaste en människa kan uppleva. Önskar ärligt att jag fick leva för evigt för att alltid kunna få uppleva sådan lycka.

Tror att en del i årets totala eufori i målgången hade att göra med att loppet var så långt ifrån perfekt. Det var liksom präglat av min besvikelse att jag inte klarade min tid. Jag missade tiden men gavs istället tillfälle att känna efter hur fantastiskt underbart det är att springa marathon.

Min tid i årets marathon:
3.23.34
Placering: 566

I efterhand stör jag mig på att jag inte bara sket i att jag inte orkade och bet mig kvar vid 3.15 farthållarna. Men kanske är det lika bra att jag inte gjorde det. Nu har jag lite mål kvar till Berlin 2007. Under 3.10 måste det bli. Och jag ska göra det med en behaglig känsla i kroppen.
Det ska vara runners high, runners high.