.....och en motorsåg.

Ett annat ärende pockade och jag såg mig tvungen att ta tag även i detta samtidigt som kepsinköpet. Skulle byta den motorsåg jag nyligen köpt för att röja skog med på landet. Den jäveln funkade inte vilket är värt spaltmeter för att beskriva ilskan jag känt inför det. Jag tog med min motorsåg, som inte gick att demontera utan var fullt monterad med sina vassa tänder blottade. Inne i löpbutiken lade jag märke till något. Känslor av misstänksamhet och rädsla spred sig hos alla i lokalen som såg mig med min motorsåg. Ville såklart inte att folk skulle vara rädda, men vad skulle jag göra? Nu var jag ju där.

Jag ville nu på något subtilt sätt förklara att jag inte var farlig. Visste verkligen inte hur detta skulle gå till men jag ville det verkligen. Nu inträffade något märkligt, jag ville förklara min ofarlighet genom att förklara vilken dedikerad och semirutinerad löpare jag är. Jag tänkte helt enkelt att bara de fattar hur mycket jag springer så kommer de sluta vara rädda.
Varför i hela friden tänkte jag så? Vad skulle bli bättre om min omvärld fick veta att jag springer mer än fem mil varje vecka.
Skulle jag se en kille med en motorsåg i en löpbutik som står och gormar om hur snabbt och långt han springer skulle jag dra direkt.
Jag insåg där och då att jag fan har lyckats börja identifiera mig med det förbannade löpandet. Det lovar jag att sluta med. Tror att jag i framtiden inte tar med mig motorsågen istället.