Resultat, startlåt

Okej, detta blev svårare än jag hade trott.
Jag kommer inte kunna mailbomba någon med något i frågan. Men jag hoppas att SM kansliet uppmärksammar frågan eftersom vi verkar bry oss om den, det är en fråga som berör.
Det finns tre tydliga spår vad gäller startlåt:
Stockholmstemat
Löpartemat
Stämningstemat
Vissa låtar har fler än ett av dessa element. Kanske rentav att någon har alla.

Den sista kategorin, stämningstemat kan vidare delas in i två underklasser, adrenalin eller ren stämning.

Jag har bestämt mig för vilken typ av låt jag helst skulle vilja ha vid starten 2008, jag vill ha den rena stämningen. Stefan M skickade in det optimala tycker jag, jag vill starta till Vangelis - Chariots Of Fire precis som man gjorde i Paris i år. Jag vill känna mig som en condor eller en örn som glidflyger över ett öppet hav och spanar ut över vidderna. Men som sagt, Stockholm får gärna överraska mig med något annat. Bara de ger mig något som ger rejäl gåshud.

Och kanske, kanske skulle jag kunna tänka mig Jumpers förslag Bolero först och efter startskottet Champagnegaloppen, bara för att jag tycker det verkar så jobbigt att tvingas kånka med sig en bergsprängare.

Och avseende MGKs förslag om att vi ska gå ner för Vallhallavägen, jag skrattade så jag nästan dog det vore stor underhållning om de valde den.

Musiken vid startlinjen

Ja jag vet, jag är sjuk och borde inte skriva, men febern är nere just nu och jag känner mig lite, lite frisk. Så jag skriver ett inlägg till. Om musiken vid startlinjen. Har varit inne på det tidigare men tycker ärligt att detta är en ganska intressant fråga. För det sätter liksom tonen på ett lopp. I NY var det Frankie Boy med New York New York, mycket effektivt måste det ha varit, man liksom äger staden när man springer. I Stockholm har jag inga minnen av vad det varit, ett dåligt betyg. I Danmark var det någon skum dansk rasist boogie woogie, den var effektiv för den fick mig att känna förakt och fick mig att vilja komma bort från starten så fort som möjligt, något som resulterade i att jag sprang lite för snabbt i början dock.
Men bäst hittills för mig var helt klart Berlin, med tysk precision stegrades Maurice Ravels Bolero upp för att lagom till startskottet nå sitt klimax. Virveltrumman var på sin topp när starten gick. Det var som sann krigsmusik, man riktigt kände hur virveltrumman piskade upp ens själ. Så när starten gick var man ofantligt taggad.

I Stockholm nästa år vill jag ha en bra låt, men kan inte komma på vilken det skulle kunna vara. Vad säger ni? Vad skulle kunna vara låten vi drar iväg till?

Observera att denna fråga kräver svar.

En förlorad vecka

Febern har mig fortfarande i sitt grepp. Och tillråga på allt var jag igår och opererade ut en visdomstand som satt sig mkt konstigt. Själva tuggytan låg liksom snett neråt. Undrar vad gud tänkte med när han lät tandens tuggyta växa nedåt. Är det en symbol för något?
Så nu ser jag ut som Don Corleone (svullen i den nedre kinden), har sjukt ont i käken, har feber samt drar smärtstillande och penecelin.
Och denna veckas träning kan jag vinka hejdå till.

Men det är långt kvar till Boston, så jag är inte orolig, såklart.

Det värsta med en period som denna är att jag inte lyckas äta, jag har ingen aptit och detta kommer märkas när jag börjar träna igen i nästa vecka. Vet hur det är, allt kommer vara mkt tungt och jag kommer känna mig så svag.

Hoppas att detta är sässongens enda sjukdom, för detta är inte roligt.

Dobermangruppen

TSM har som tidigare nämnts varit en mycket trevlig upplevelse, just nu ligger jag hemma i feber. Igår hade jag svårt att öppna ens en risifrukti på grund av min svaghet, ännu svårare var det att äta en risi eftersom jag helt saknade aptit.

Känner mig bättre idag men kan ärligt säga att det är jobbigt att skriva på tangentbordet, så jag antar att jag är en smula sjuk.

Men jag tvingar mig att skriva lite eftersom jag trots allt mår ganska bra, har slutat kallsvettas iaf.

Okej, det var TSM jag skulle skriva om.

Jag är med i tretimmars gruppen, vi män som ska springa under tre timmar i stockholm. För vi är i princip bara män. Kvinnor som springer under tre timmar är, antar jag med i klubbar.

Och vi som ska springa under tre timmar är inte bara män, när vi i tretimmars gruppen drar ut och springer känns det som att man släpper ut en gäng jakthundar på jakt efter stackars skrämda kaniner, eller som ett gäng drägglande dobermans som fått korn på någon stackars tjyv. Det liksom frustar om oss.

Skriver inte detta för att skryta såklart, utan för att det är något slags otroligt prestationsbaserad halvångest som ligger i luften. Eller nej, inte halvångest, men en enorm vilja. Jag gillar det, för jag träffar här mina jämnlika, det finns fler än bara jag alltså.

Vi springer just nu runt och pratar mest siffror, det är det vi just nu förenas i. Det ska bli mycket spännande att få följa alla dessa människor fram emot Sthlm marathon. En kille jag pratade med utmärkte sig en smula senast, han hade som bäst gjort 3.14, fast inte på marathon, utan på Lidingöloppet. Det är ju ingen monstertid direkt och man frågar sig ju givetvis hur han då kan tro att det bara är att köra på i tretimmars gruppen. Det visade sig att han kört en enmilstävling i år på 37 minuter. Ska bli kul att se hur han utvecklas.

En sak som först gjorde mig en smula konfunderad var att nästan ingen ledare i gruppen gjort sub3 själv. Jo en som jag pratat med hitills, en tjej.
Så då är jag rent tidsmässigt lite bättre, känns lite skumt men det spelar inte så stor roll. Ledarna har mitt fulla förtroende ändå, plus att de antagligen kan betydligt mer om träning än jag, så de kan definitivt lära mig ett och annat.

Som sista punkt kan jag säga att när vi i dobermangruppen är ute och springer känns det som att det är ett destruktivt ungdomsgäng som är ute och sprider skräck omkring oss bland alla pensionärer som är ute och söndagsflanerar. Vi är ca 30 dobermans och vi springer ju relativt fort. Kan ju kanske kännas lite skumt om man är ute och njuter av tystnaden och höstsolen på Djurgården en söndagsmorgon. Det blev nog inte bättre för mannen i 70 årsåldern som jag råkade hockeytackla bakifrån i söndags. Det var en rejäl miss från min sida, jag bara trodde liksom att jag precis skulle komma brevid honom men nej, jag beräknade fel och träffade hans axel med min egen i full kraft. Mannen skrek ljudligt aj på ett mycket plågat sätt, jag ursäktade mig hundra gånger och sprang sedan vidare. Det hela var lite obehagligt faktiskt, kunde ju slutat illa.

Möjligtvis måste jag om sjukdomen håller i sig springa i en lättare grupp på söndag. Detta kommer i så fall bli en prövning. Min patetiska stolthet klarar inte den typen av nederlag. Men jag får vända på det och se det som en seger, att jag trots min oerhörda träningsfåfänga lyckats vara med i en långsammare grupp.

Goose bumps sunday

Japp nu har jag äntligen fått ett mål med min löpning 2008, att kvala in till NYC marathon 2009. Kvaltiden är för mig 2.50. Det ska gå. Jag får helt enkelt fixa det i Berlin, för jag är osäker på om jag grejar det i Boston eller Stockholm, men i Berlin tror jag att jag klarar det.

Satt igår och kollade på webbsändningen från NYC, och det var goose bumps hela tiden. Från starten på Staten island med Ol´ blue eyes i högtalarna med New york, New York till när Radcliff springer in på Manhattan. Har under typ ett och ett halvt år tänkt att Boston är mina drömmars mål rent marathon mässigt. Men efter igår, jag blev sjukt sugen på NYC.

Så vi ses där, i New York 2009.

Summering, veckans träning

Det blev fem pass denna vecka varav två riktiga kvalitetspass. Och ett mellanting idag.

Ett långpass blev det också på så mycket som cirka 30k, men det gick mkt långsamt, sann LSD. Och det var lite korkat av mig att förlägga delar av passet efter mörkrets utbrott (eller vad heter det?). En del av mitt långpass var Hellas fantastiska milspår och Hellas milspår i mörker är inget jag rekomenderar såvida man inte har panlampa. Jag har en (Petzl) men hade den ej med mig.

Ett av veckans pass var ett verkligt lungt pass som avslutades med en timmes ren styrketräning. Detta är den stora förändringen i min träning som skett efter Berlin. Jag har under mitt uppehåll börjat bygga lite muskler, främst i mage och rygg, men även armhävningar och en hel del benövningar finns med. Och sålänge jag inte går upp i vikt kommer jag fortsätta med det. Det känns mycket bra att köra mer mage och rygg. Jag märker att det direkt hjälper mig att hålla ett mer ekonomiskt löpsteg. Styrketräningen har helt enkelt förbättrat min teknik.

Totalt blev det 71K, det är möjligen lite mycket, men jag kan inte hålla tillbaka, det är för skönt.

Så från och med nu ska jag fokusera mer på denna del i min träning. Känns faktsikt mkt inspirerande.

All löpning känns just nu inspirerande om än en smula tung, man har liksom tappat lite i form under uppehållet.

Inte minst är TSM ett riktigt lyft för mig, men mer om det i ett senare inlägg.

Löpartragedier

Först i Chicago och nu dethär.
Skilnaden är att det i Chicago var en ren amatör, det händer såklart och kan väl i det närmsate ses som en del av livet, att döden någon gång drabbar en av 40000 löpare. Men att det ska drabba en elitlöpare, det känns obehagligare även om det också såklart är helt naturligt.

Och kanske framförallt, det är inte sluta löpa som är svaret på hur man undviker att det ska hända igen.

Prokopcuka VS Radcliffe

Jelena Prokopcuka eller Paula Radcliffe? Eller någon av de andra, på Söndag får vi svaret. Jag vet inte men hoppas lite på dem båda. Radcliffe för att hon födde barn för bara tio månader sedan och Prokopcuka för att hon är från Lettland och jag tycker hon verkar så snäll (är det ett coolt skäl).


Hursomhelst, undrar om man kan gå ner till sin lokala pub om man vill se NYC marathon? För det visas på Eurosport. Undra om man vågar sig ner under brinnande Premier leauge omgång och be dem byta kanal för att jag vill se Prokopcuka.

Nöden, som en tjyv om natten

Denna blogg handlar om min löpning och om saker som dyker upp i mitt huvud i samband med det, i alla fall för det mesta.

Jag har dock fått utstå viss kritik för att jag börjar bli en smula torr och trist som är så inställd på min löpning. Det kan kanske ligga lite i det, jag är rätt fokuserad och ju djupare jag sjunker ner i löpningens fantastiska kvicksand desto mer löpning tenderar det liksom att bli. Så jag ber er som inte uppskattar löpning sluta läsa här. Vi kommer aldrig bli ihop så att säga.

Men, nu ska jag skriva om något jag tror kan klassas som lite spännande för en bredare grupp människor, tjottahistorier och tjottateknik eller mer exakt tjottahittandets svåra konst.

Med det sagt vill jag be känsliga läsare sluta läsa här. Även potentiella flickvänner till mig måste sluta läsa här eftersom det blir lite intimt och jag inte vill att ni ska känna till detta om mig.

Idag såg jag något fint tycker jag, det var buss två i rusningstrafik som stod parkerad lite avigt och full med folk påväg till jobbet. Personerna i bussen såg förvirrade ut, bussens chaufför hade nämligen lämnat bussen. Han stod och pinkade på en innergård lite längre fram såg jag.

Han hade helt enkelt lämnat sin buss i princip vind för våg för att nöden liksom så krävde.

Jag har så otroligt många sådana historier så att jag skulle kunna starta en blogg om bara det. Men det kommer jag inte göra.

Men en liten ska jag nu ge er, för några år sedan bodde jag i en mindre fransk stad. Jag hade en lång promenad varje morgon och en morgon kände jag att nöden krävde av mig att jag skulle göra det stora. Det verkligt pockade och ingen facilitet fanns så långt mitt öga kunde skåda. Det enda som fanns i min närhet var ett stort kontorskomplex. Jag tänkte att hellre än att göra på mig så glider jag in på kontoret, de får straffa mig hur de vill, bara jag får kacka.

Sagt och gjort, jag gled in i kontorskomplexet med svettpärlor på underläppen. Tjejen i receptionen tittade på mig och jag nickade som om jag inte gjort annat än gå in just där varje dag de senaste åren. Som om jag var en vanlig grå fransk tjänsteman. Förbi receptionen med en blick som jag försökte få att verka som om jag visste vart jag var på väg när jag i själva verket desperat letade efter toaskylten. Men nej, någon sådan såg jag inte. Jag irrade runt i en labyrint av korridorer och inget tjotta.
Tills slut höll det på att liksom brista och jag var nu beredd att ta lite större risker så att säga. Jag öppnade en dörr på måfå och stegade bara rakt in. Jag kom rakt in i ett kontorslandskap av den gamla sorten, ett som såg ut ungefär som i filmen Brazil typ om ni sett den. Typ tjugo bord med datorer på, alla vända åt ett håll och ett förmannsbord längst ner i rummet.

Rummet var tomt eftersom det var ganska tidigt på morgonen. Jag stegade in, eller kanske småsprang men tvangs stanna ibland för att hålla tillbaka flödet så att säga. Längst bort, bredvid förmannens bord såg jag min efterlängtade toa. Jag sprang in och fick av mig brallorna i precis sista stund. Samtidigt som jag högt och ljudligt fick ur mig ett ahhhhhhh av lättnad och det kom kraftiga ljud från ett annat håll i mig hörde jag hur dörren till kontoret öppnades. In kom inte en utan typ alla som jobbade på kontoret. Pappväggarna gjorde så att det kändes som att vi befann oss mycket nära varandra. De hörde hur jag raffsade med papper och jag tror att de fick höra ett och annat mer också, typ några brakare till, fast jag försökte göra allt mycket mycket tyst. Någon ryckte i handtaget till toan, men där satt ju jag som sagt.

Egentligen inte så mycket mer med detta tänkte jag, jag har skitit på deras toa och ska nu bara gå ut och låtsas som det regnar, hälsa med en nick och sedan gå vidare. Inte mer med det förutom att jag nu också hörde att det var någon form av morgongenomgång. En person pratade medan alla andra lyssnade. Jaha eftersom toan var precis i den riktning som han som pratade anade jag att cirka 20 personer satt och tittade mot toan medan en person pratade. Skulle jag gå ut så skulle jag med andra ord hamna mitt i allas blickfång. Nej, så modig var jag inte, jag tänkte att jag sitter ut morgongenomgången, väntar med att spola och sitter kvar här. Hur lång tid kan det ta tänkte jag, inte mer än en kvart va? Men, det var innan jag kom ihåg hur fruktansvärt omständliga fransmän är, de pratar och pratar. Efter tio minuter i mina egna ångor började jag misströsta. Detta började bli ohållbart, tänk om det skulle dröja en hel timme innan jag kunde komma ut, ska jag sitta här i en hel timme, nej jag fick panik och fattade ett drastiskt beslut, jag spolar och bara går tänkte jag. Sagt och gjort, jag spolade, det var ett jävla oljud, och toan sa högt och ljudligt sluuuuuurk och sedan ett slags avgrunds ooooooaaaaaaaaov. Mannen som hade talat blev nu tyst. Han blev liksom ställd av ljudet, hade inte fattat att någon satt och sket.

Men jag kände starkt att jag måste fullfölja min plan, kan inte sluta nu, fast det bar emot. Jag öppnade dörren och mötes av hela landskapets blickar, de flesta tittade på mig som om de just sett ett ufo.

Min enda tanke var egentligen den enda rimliga, jag nickade som om inget hade hänt, försökte se ut som att detta var det naturligaste i världen. Och sedan gick jag med bestämda steg ut ur lokalen. Jag såg i min ögonvrå att alla kontoristerna följde varje steg jag tog. Minns hur smärtsamt svårt det var att få upp handen för att öppna dörren som ledde ut till korridoren. När jag kommit ut och stängt dörren tvingades jag stå framåtböjd och hyperventilera av ren stagefright.

Detta var ett sant moment of pain. Som en tjyv om natten när lampan tänds kände jag mig, fast med den skillnaden att en tjyv om natten åtminstone inte har skitit, han har bara varit ute och gentlemannatjyvat lite. Jag för min del hade lyckats lura mig in i en kontorslabyrint av den icke så nobla nödens anledning.

Ja det var egentligen inte så mycket mer med detta. Förutom det lilla att jag likt en råtta på jakt efter mat numera alltid hittar en toalett. Hur många gånger har jag exempelvis inte irrat runt i korridorerna iklädd mina trikåer på KTH. Eller i skogarna kring Brunnsviken och Hellasgården.

Så till er alla; en främmande man iklädd trikåer på ert kontor, han kanske inte är den där gentlemannatjyven ni först misstänker, det kan vara jag som irrar runt med ett skrymmande behov.

Helgens löpning

Min vecka har hitills inneburit ca 31K men helgen ska, om inte någon av alla snörvlare i min närhet lyckas smitta ner mig ägnas åt ett långpass (mellan 20-30K) samt ett lite snabbare pass med TSM på söndag, typ 9K.

Detta kommer ge mig min första riktiga löparvecka sedan Berlin och det känns mycket bra. Märkligt nog har min kropp reagerat med att känna sig jättefrisk nu när jag börjat löpträna igen, har inte mycket ont alls.

Det finaste med löpningen under denhär årstiden, eller mer exakt denhär fasen av mitt löparår är att man kan göra lite hursomhelst, man kan hoppa över pass, och man behöver inte vara slav under tider och man kan upptäcka nya banor.

Man skulle kunna säga att tid och rum inte spelar så stor roll, inte varje dag i alla fall.

Imorgon ska jag springa ut till Hellas hemifrån (ca en mil enkel resa), ta en slinga där, vi får se vilken, och sen springa hem. Detta med reservation för eventuell bussfärd från Hellas till typ Slussen. Fast det ska mycket till innan jag ställer mig svettig och jävlig i löpartights på en buss.

Och all löpning jag gör imorgon kommer ske i ultrarapid, jag kommer se ut som en mycket gammal man, eller som en joggare. Och imorgon har jag garantier för att det kommer gå långsamt, vågar inte skriva om vilka dessa garantier är eftersom de då kan bli arga.

The price we pay

Vad kostar löpningen? Jävligt mycket, det har jag varit inne på tidigare, men jag var inte så evtenskaplig, här kan ni få se en riktig lista över vad löpningen kostar rent monetärt.

Nu kan man ju kanske säga att kostnaden är låg kontra vad man får, ROICen är mycket god så att säga.

Men still, oooo vilka utgufter. Jag är inte riktigt uppe i dessa klasser men inte långt ifrån.