Först i Chicago och nu dethär.
Skilnaden är att det i Chicago var en ren amatör, det händer såklart och kan väl i det närmsate ses som en del av livet, att döden någon gång drabbar en av 40000 löpare. Men att det ska drabba en elitlöpare, det känns obehagligare även om det också såklart är helt naturligt.
Och kanske framförallt, det är inte sluta löpa som är svaret på hur man undviker att det ska hända igen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment