Den där blicken

I lördags var jag ute och sprang 27K. En mycket fin runda under dagens sista ljusa timmar. Solen sken och löpningen gick lätt, höll en snittfart på 4.40 vilket fick mig att känna stor besvikelse, ville att det skulle ha gått snabbare men antar att det är som det ska vara just nu, inte knivskarp snabbhet utan mer LSD (Long Slow Distance).

Passet gick som sagt bra, men det präglades inte bara av löpning, utan även i hög grad av en blick. En blick som kunde få folk att stelna, eller kanske åtminstone undra vad det är för fel på den där löparen som kommer springandes förbi dem.

Jag hade under min löptur i lördags på mig mitt absolut mest fåniga träningskombination. Den består av följande.

Mintgrönt superunderställ
Skrikgul vindjacka (ni vet den där färgen som arbetare har när de måste synas ute på kvällar och nätter)
Svarta löpartights
Pannband

Egentligen inget speciellt med denna dress förutom just att jag syntes väldigt väl och att min jacka hasade upp sig och såg mer ut som en midjekavaj. Ni vet, en sån soft åttiotalskavaj eller nej, den var ännu högre upp min jacka den satt liksom under bröstet.

Med jackan upphasad till under bröstet och tightsen så såg jag oerhört ocool ut. Ocool är ett understatement, skrattretande löjlig kanske är mer exakt formuleringen. Ett flertal personer jag mötte längs vägen såg jag brast ut i spontana små flin, de hånskrattade inte utan försökte hålla tillbaka denna första impuls. Men jag såg att de flinade till. Det var detta som fick mig att plocka fram den där blicken.

Jag kan en blick. En blick som i sitt ensamma majestät säger mer än ganska många ord faktiskt.

Min blick säger ungefär följande;

”Innan du skrattar åt hur jag ser ut så vill jag att du ska veta en sak. Att om du så mycket som tänker tanken att vända dig till din flickvän och fälla en fyndig kommentar om mitt utseende, om du så mycket som visar det minsta lilla hånfullhet gentemot hur jag är klädd just nu kommer jag bli så ondskefull så Stuntman Mike kommer framstå som ungefär lika farlig som en Per Gessle låt.”

Jag vet det verkar lite våldsamt, men det är ju som sagt bara en blick.

När jag sagt detta med en blick möts jag ofta istället för av hånflin av förundran, antar att man tänker vad stirrar den där tönten så argt på? Antar att denna tanke hinner före skrattet när de inser det sjuka de just upplevt, en löpare i rekordfula kläder som springer förbi med stirrande arg blick.