Mot nya mål

Denna vecka är helt fri. Jag gör vad jag vill och följer inget bestämt program. Var ute i förrgår och sprang 14 km i mkt makligt tempo, hade faktiskt mkt fräscha ben måste jag säga.
Efter jobbet idag ska jag ta en tia eller kanske 14 igen. Helgen är fulltecknad med annat, hade såklart med lite vilja kunnat lägga in ett pass, det kan man alltid men just denna helg känns det som att det enda sunda är att hålla tillbaka.

Det gäller liksom att passa på, mitt normaltillstånd just nu är ju löpning och relativt tuffa träningsveckor, har svårt att klara mig utan dem. En vecka som denna, fylld av vila och spontana träningspass hör till ovanligheterna.
Jag har firat det med mer rosévin och öl än vanligt och tänkte fortsätta med det resten av veckan (helgen).

Allt är bra utom att det känns en smula tomt. Jag har liksom tömt mig mentalt en gnutta. Minns den där dokumentären om Göran Person och hur han talade om den milda depression han genomled efter att ha varit ordförande i EU under ett halvår, han hade svårt att ladda om och komma in i de lite mindre, svenska sammanhangen. Jag förstår honom, efter det stora är inte ett enkelt ögonblick.

Nu är ju inte detta ett jätteproblem för mig eftersom jag har Berlin inbokat och även igår bokade St Eriksloppet (en oblat, men ändå).

Har kommit på att det är så jag måste ha det, jag måste alltid ha ett marathon inbokat.

Det är min lott, det är vår lott, vi som inte kan sluta springa, som alltid har nya mål.
Längtar efter de tuffa veckornas träning, längtar efter att finkalibrera mina träningsveckor.

Berlin, nu kommer jag, och jag ska kvala in till Boston, det kan du ge dig på.