Hellas milspår kändes inte som Sverige igår. Det var osvensk stämning i Sverige. Vet inte om ni är bekanta med milspåret i Hellas, om inte så kan jag varmt rekommendera det, det och allt annat i Hellasgården. Banan har ett mycket tilltalande upplägg. Första kilometern är hopplös, det går i det närmsta konstant uppför och känns som att den varar i en evighet, sedan, fram till 6K är det backigt mest hela tiden. Strax efter sexan kommer en i löparkretsar relativt omtalad backe som brukar kallas väggen. Tycker inte man ska bygga upp onödiga myter om saker (läs Abborrbacken) men jag kan sträcka mig till att säga att väggen är en fantastisk plats och en krävande backe. På milspåret så utgör den en vändpunkt, resten av spåret har en behaglig flack sträckning. Det går alltid lätt hur dåligt man än mår. Man flyger fram de sista tre kilometrarna. Så ska en banas konstitution vara tycker jag, tuff i början fram till 60 eller 70 % av sträckningen, sedan mer mänsklig. Exakt så är Stockholm marathon för mig exempelvis.
Mycket spännande har hänt mig ute i spåret i Hellas. En gång stötte jag på två pundare mitt ute i den vackra skogen, de var som två barn och sprang emot mig skrikandes att de sett en orm lite längre fram. De var upprivna och rädda men på samma gång exalterade. Dessa två vrak i 45 årsåldern som så många antagligen skulle rygga för kom nu emot en ensam löpare i skogen skrikandes att de just sett en orm. Det var ett golden moment.
Andra fantastiska möten i Hellas har varit med djur. Rådjur främst får jag nog lov att erkänna, men det känns alltid kul att stå öga mot öga med dem.
För att inte tala om alla fantastiska möten i bastun, alla ryssar som sjunger, alla finnar som sitter där och alla skrytgubbar som snackar oändligt mycket skit. För att inte tala om alla renande vinterbad.
Hellas är en fantastisk plats, som en annan värld.
Men det var den osvenska stämningen i Hellas jag skulle tala om.
Igår kändes det som Provence, eller Ukraina, eller Andalusien i Hellas, milspåret var torrt och sandigt, det var varmt långt in på kvällen, och på parkeringen som avslutar milspåret hade ett gäng (ca 20) romer samlats för gemensam grillning.
De var en total idyll ärligt talat. Romerna hade bilstereon på högsta volym, en vattenspridare stod på för fulla muggar det var ljummet på gränsen till varmt i luften. Det var verkligen osvensk stämning i Sverige. Undrar varför jag kände mig så tilltalad och upplivad av just det. Kanske borde jag ha lite semester. Kanske borde jag uppleva något annorlunda.
Kanske borde jag dricka lite retsina eller rosé och lyssna på cikadorna iklädd ett par vita byxor och espadrillos. Kanske är det det här som kallas eskapism, eller kanske dagdrömmeri. Spelar ingen roll, det är vackert i alla fall.
Hade tänkt åka ut och ta Hellas ikväll igen, men änglarna kommer till Söderstadion denna afton så jag får drömma lite på ett annat sätt kanske.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
haha, älskar dina mysko encounters...
Topp två är pundarna i hellas och den nakne mannen i fönstret på Linnégatan.
Hade själv tänkt lägga en hel del av min träning inför Lidingö i Hellas. Jag skäms för att säga det man jag har ännu inte sprungit där. Promenerat, ja, men inte sprungit.
Då har du något att se fram emot. Det är ett mkt fint spår. Lätt att förlänga också (utan att man måste springa två varv på milspåret om man inte vill).
Jag äääälllskar Hellas. Det är den bästa platsen i hela Stockholm. Sist jag var där var när fick Franco men det är ju inte milbanans fel så allt är förlåtet. Jag träffade en ryska i bastun som sa att hon hatade att badsäsongen var slut. Vadå slut tänkte jag? Den har ju just börjat. Max 10 grader i vattnet skulle det vara. Mäktigt tycker jag!
Kan nog hålla md. Hellas är en topp femma i Sthlm, alla kategorier.
Har så mkt minnen därifrån. Har druckit varm saft där som liten. Har hjälp vänner spy där som tonåring (och vuxen). Har sprungit och bastat där. Och gått mkt fina turer där.
Post a Comment