Stockholm 2007 del 1

Klockan ett på fredagsnatten kom ett sms från min vän jag hade tänkt springa med, det stod ”jag grejar det inte Allan, jag viker ner mig”.

Hela veckan hade jag själv haft en slags vilja att göra detsamma. Inte så mycket på grund av dålig träning som för att jag har ont i ett ben (läs tidigare inlägg). Såg det som en slags svaghet hos mig att jag själv inte vågade ställa in.

Hade dessutom som kvällslektyr Pfitzingers ” Advanced Marathoning” där det stod att läsa ungefär följande om att springa marathon med mindre än en månads mellanrum ”Om du måste springa två marathon med mindre än en månads mellanrum finns det bara en sak att göra för att förbereda sig, återhämta, återhämta och återhämta. Dessutom måste man åka direkt in till närmsta psykakut för lobotomering eftersom det är ren galenskap att genomföra två marathon så tätt inpå varandra”.
Jag förbannade mitt tilltag att springa så tätt inpå varandra. Och jag förbannade min vilja av stål som krävde ett benbrott för att inte komma till start.

Värmen kom ju redan tidigt i lördags morse. Det var varmt redan klockan nio när jag var nere i tvättstugan för att hämta upp tvätten jag inte orkat hämta kvällen innan. Förstod att värmen skulle vara jobbig men kom samtidigt ihåg Köpenhamn där det klättrade upp mot 23-24 grader. Minns det som i princip ett ickeproblem att springa i den hettan. Detta gjorde mig med andra ord inte orolig. Min oro fanns helt enkelt inte denna marathon morgon.
Mitt enda problem denna morgon var att jag verkligen inte var hungrig.
Åt lite müsli och en macka på morgonen och värmde lite pasta från gårdagen vid elva men pastan gick inte ner. Jag kunde inte äta.
Tänkte att jag inte ska pressa i mig ngt utan lita på att depåerna därmed var fulla och att jag inte behövde mer helt enkelt.
Klädde på mig mina marathonkläder, exakt samma som i Köpenhamn eftersom det gick bra där och jag inte ville bryta den vinnande trenden.
Nummerlappen satt redan på, alla tankar på ont i benet m.m. började nu förbytas i absolut upphetsning inför vad som komma skulle.
Tittade mig i spegeln och kände mig som en kalv på väg ut på grönbete. Äntligen, efter tre år var det dags för Stockholm igen. Det skulle gå fortare än sist, det visste jag och jag hade dessutom bestämt mig för exakt hur fort det skulle gå. Det skulle gå på samma tid som i Köpenhamn, 3.14.
Vädret var inte lika gynnsamt och all expertis fördömde att springa så tätt, min träningsdos var dessutom relativt omfattande inför detta lopp med tanke på den korta återhämtningsperioden. Det var (och är) det som störde mest, att jag inte bara kunde vila mig i form utan tvunget skulle träna.

Träffade utanför min port en Schweizare som gått lite vilse men som var marathonklädd och gjorde mig sällskap mot stadion.
Han hade sprungit Swiss alp i Davos som är en målsättning för mig i framtiden. Jag frågade hur det var och han började snacka om hur kul det var och vi gick framåt som i ett töcken. Han på knackig engelska som gjorde så jag förstod typ hälften och jag som en liten skolpojke som lyssnade imponerat och med spänd förväntan på vad som skulle komma.
Schweizaren var ganska mannlig, hade mustasch och pratade med grov, lite skrytig röst om Davos ultramarathon det var kul sa han men ”no big problem” det var liksom ”upphill for 78 km, no big problem”.
Vårt samtal tog en annan riktning vid ett övergångsställe, det var en biltom och folktom gata men vi hade rött ljus. Herr Gåman var inte framme utan det var herr Stoppgubbe eller vad han nu kan heta som syntes. Jag gick rakt ut i gatan eftersom det var en helt död gata, detta fick schweizaren att stanna till och bara gapa. Han såg ut som att han just insett att han gått och pratat med en bankrånare, eller Usamas överordnade i det heliga stridandet.
Jag förstod genast, minns från resor till Berlin att är det något tyskar (och tydligen schweizare) inte gör så är det att bryta mot lagen.
En tom gata utan vittnen för en så ringa förseelse som att svika herr Gårman eller vad han nu kan heta på tyska är inget skäl att bryta en lag. En lag är en lag. Om det så handlar om liv och död, spelar ingen roll har man en lag så har man en lag, att bryta mot lagen innebär ju per definition att man är kriminell.
Det blev för mycket för schweizaren att jag gjorde det, jag tog såklart ett skutt tillbaka och sa ”oopps I got so excited of your story so I guess I missed the red light”. Men nej, jag hade brutit mot lagen. Han avslutade sin historia skärrad med att säga att det var no problem, allt målande om var det var vackert var det var mat, vad man ska tänka på var nu borta. Han såg mig som stämplad, en outcast som man gjorde bäst i att bara tysta ihjäl. För säkerhets skull tog han ett par kliv fram så att vi inte längre gick i samma takt. Han började liksom dra ifrån. Jag gjorde en liten antydan till att gå ikapp men nej, schweizaren ökade tempot. Jag vet det låter som vi tävlade men nej, vi var alltså bara på väg tilll starten.

Okej skit i honom, nu insåg jag att det var varmare i Stockholm än i Köpenhamn. Det var så varmt så att jag när jag gick i solen fick lite panik. Kände mig otroligt nog törstig fast jag druckit mer än nog.
Väl inne på Östermalms IP där uppsamlingen inför starten skedde så noterade jag att det på alla platser där det fanns skugga fanns så mycket folk så det var bara att glömma att få en skuggplats i alla fall en bekväm sådan. Jag var dömd att i nära två timmar exponeras för sol (var ute i god tid). Inte trevligt, tänkte jag. Det var inte ens möjligt tänkte jag sedan och buffade mig in mellan två svettiga finnar som stod bakom ett tält på en minimal plätt av skugga.

Dom kunde inte engelska och jag kan inte finska så vi fick aldrig chansen att lära känna varandra på annat vis än genom den kroppskontakt vi nu tvingades till. Vi stod där tätt intill varandra utan att säga ett ord på nära en timme. För mig var det i det närmsta trevligt dock, loppet närmade sig och jag funderade på hur jag skulle lägga upp det.
3.14, det var det enda jag hade i tankarna.

Forts imorgon (hoppas jag, om jag hinner)