Idag var jag på lunchen ute och sprang 14K. Det var en sann lowest low runda. Lunchen låg och hotade magen hela rundan och mina muskler är inte i form efter helgens träning. Redan när jag vaknade imorse kände jag att jag inte riktigt ville träna, när jag väl vaknat till kändes dock som att det skulle bli skönt.
Okej, det var tungt, långsamt (14K på 1.01.31vilket ger typ 42.30 på milen) och i det närmaste tråkigt.
Det som räddade passet var en fantastisk rad låtar som slumpade sig fram i min Ipod.
Jag sprang idag runt Brunnsviken, av alldeles speciella skäl så betyder ekotemplet (se bilden) extra mycket för mig (ska skriva om det så småningom men tiden är inte mogen för det ännu). Exakt när jag var i höjd med ekotemplet så brakade stråkarna i Divine Comedys Our mutual freind igång.
Detta var fint och fick platsen att betyda ännu mer än den redan gör. Jag glömde rentav bort att passet var tråkigt och lyckades höja farten en smula. Efter den första dopinglåten kom nästa våg, New York I love you med LCD Soundsystem. Nu kunde jag inte annat än att höja farten ytterligare och börja sjunga med, ungefär i höjd med Stallis eller kanske precis vid tennisbanorna kom jag alltså springandes i relativt hög fart och sjungandes. Kanske att alla semesterlediga skulle kunna bli rädda för mindre. Kändes som att jag bröt harmonin to say the least.
Uppe på jobbet, i omklädningsrummet kom sedan Hoppiloppa med Sigúr Ros som en perfekt avslutning. Musiken blev perfekt medan löpningen var helt i disharmoni. Det var tur att jag fick musiken, annars kanske jag kunde tro att jag var påväg ner i en mental svacka.
No comments:
Post a Comment