Den långa sommarsagan del 2

En taxi beställdes till koppartälten och vi tog med oss resterande sprit för att bege oss in till stan, hur vi tänkte förstår jag inte eftersom allt antagligen var stängt och spriten inte hur det än var skulle släppas in någonstans.

Vi gick i alla fall av vid Dramaten, detta för att köpa mera öl(!?) på 7-11. Jag väntade utanför medan inhandlandet av öl skedde. Utanför 7-11 kom jag i slang med en ung man som man kan säga nog kunde klassas som en utstött eller kanske kan man bara helt enkelt säga att han var en regelrätt knarkare, vi kan kalla honom Mackan. Jag började orera om hur dåligt det är att knarka och han lovade att sluta med det. Mitt starkaste argument till varför han skulle sluta var att man kan bli hög på att springa, detta köpte den stackars Mackan, åtminstone sa han det.

Den nu fyra man starka festdelegationen (Mackan inberäknad) bestämde sig nu för att bege oss ut med sprit och öl till Skeppsholmen för att fortsätta kalaset där.
På bron över till Skeppsholmen kom plötsligt en joggare springandes, han lyssnade på Ipod och lunkade fram. Glad och expressiv som jag var tilltalade jag honom och undrade varför han joggade i denna tidiga timme. Mannen stannade, tog ur sina hörlurar och frågade mig på engelska vad jag hade sagt. Jag upprepade min fråga och han sa att han just landat i Sverige och ville springa ur sig den långa flygresan från LA. Jag vände mig genast till Mackan och sa att till och med en amerikan som flugit så långt sprang, då kan väl även du som knarkat börja springa, Mackan nickade lite förstrött.

Jag bad amerikanen sluta jogga och istället följa med oss ut och festa lite och till min stora förvåning bestämde han sig för att följa med oss. Så där gick vi, den lite udda kombon tre glada som just varit på bröllopsfest, en heroinist och Greg, dataingenjör från LA.

Vi fem låg och pratade och hade otroligt trevligt. Mackan var ytterst verbal och kom mycket bra överens med nykteristen Greg och vi förde livliga diskussioner om livet i USA, om jogging och om att sluta knarka. Någon föreslog att Mackan borde börja med metadon eller Subutex medan jag var benhård med att det skulle räcka om han bara började löpträna, tyckte han skulle anmäla sig till Stockholm marathon nästa år så han skulle få något att träna inför, ett mål liksom. Mackan var lite inne på mitt spår eftersom han inte trodde på metadon. Vi bjöd honom på öl och sprit och han ville inte på något sätt vara sämre utan frågade om någon i sällskapet ville ha roppar som han kallade det. Jag vet inte riktigt vad det är men vi tackade vänligt men bestämt nej till erbjudandet.

Natten var för längesedan övergången till morgon, närmare bestämt åtta när vi beslutade oss för att avsluta denna helkväll på ett värdigt sätt, genom att gå till Grand och äta frukost. Mackan insåg sina begränsade chanser att komma in i det skick han befann sig (han såg verkligen sliten ut) och avvek under våra vilda protester. Vi andra rullade in på Grand och betalade en ansenlig summa pengar för att få ta del av frukost buffén.

Givetvis var vi långt ifrån nyktra, snarare på gränsen in i vad man kan kalla steget bortom onyktra när tre män i kostym och en joggare staplade in på buffén som i denna relativa morgonstund fortfarande endast befolkades av pensionerade amerikaner.

Det var en fantastisk buffé och jag började med att ta en stor talrik full med enbart passionsfrukt. Detta ansåg min vän, vi kan kalla honom R inte riktigt var fint eftersom det inte blev någon passionsfrukt kvar efter min framfart. Jag förstod inte vad han menade och vägrade lämna tillbaka en enda frukt. Detta var ett exotiskt ögonblick och jag ville äta mina exotiska frukter som det perfekta ackompanjemanget. Efter passionsfruktsexcessen kände jag att jag var så full så jag vågade inte ställa mig upp eftersom jag skulle behöva vingla betänkligt och det kändes inte riktigt som att detta var rätt forum för morgonvingel. Greg var vänlig nog att i sina joggingkläder gå och styra upp en rejäl tallrik med blandad frukostmat. Jag bad honom även ta med en tillbringare juice eftersom jag vet vikten av att dricka (inte alkohol just då). Efter en rejäl tallrik vågade jag mig upp och ta nästa själv. Jag var glad och relativt pigg och kraftigt berusad. Dock tror jag att jag förstod att hålla relativt låg ton och profil. Detta kunde dock inte stoppa mig från att prata med alla jag stötte på vid buffébordet. Jag bla bla bla smorgasbord hit och bla bla bla some moer scrammbeled eggs dit och it looks like it´s going to be rain datt. Alla log och pratade lite lätt tillbaka med mig, kanske av artighet, kanske av medlidande, jag vet inte.

Nu ritade vi om Gregs resplan rejält, han skulle av någon anledning till småland för att se glasriket. Det hade han lsät var det finaste Sverige hade att erbjuda. Ja det kanske stämmer, vad vet jag, men vi sa till honom att åka upp till norrland och vandra istället. Sådär fortsatte vi, åt och planerade Gregs Europaturné. Efter fem tallrikar mat och tre kannor juice kände till och med Greg att det började bli dags att tacka för sig. Det slog mig då att även vi andra borde göra detsamma. Så blev det, klockan halv elva staplade vi ut från Grand efter att tagit farväl av Greg och begav oss alla hemåt åt varsitt håll.
Utanför NK var det så smått dags för shoppingen att dra igång och jag var nu så trött att endast min kostym räddade mig från att mistas för en lodis kändes det som.

En fantastisk fest var till ända och det sista jag mindes att jag tänkte på var hur jag kunde vara så naiv som kunde tro att Mackan skulle sluta knarka och börja springa och att Greg verkligen fick en rivstart på sin europaturné.

Jag somnade, vaknade efter två timmar med en otrolig huvudvärk och känslan av att det var en rejäl helkväll jag hade bakom mig.

Så det var min sommars stora begivenhet so far. Tror mig med säkerhet kunna säga att det inte kommer bli något liknande under återstoden av sommaren, inte resten av detta år i övrigt för den delen. Händer det ens en gång till i mitt liv vore jag glad, om än jag vet att glädjen inte blir så stor dagen efter så att säga.