Okej!
Nu ska jag, precis som så många andra ta ett litet summerbreak från bloggandet. Litet stämmer i mitt fal eftersom jag är tillbaka från Berlin redan på tosdag.
För att kompensera för denan ledighet (som inte kommer vara så länge) ska ni nu få en liten sommarnovell. Detta inträffade den 16 juni i år och det var ett mycket vackert dygn.
Bilden ovan är tagen vid nio på morgonen söndagen den 17 juni i år och det har precis börjat regna över Stockholm. Den föreställer Greg, en 35 årig dataingenjör från Kalifornien. Han har för tre timmar sedan landat i Stockholm och detta är början på hans grand european tour. Greg sitter klädd i sin bästa joggingdress och vi sitter och äter frukost ihop på Grand hotel i Stockholm. Hur vi hamnade tillsammans där ska jag nu berätta.
Den 16 juni, lördagen efter Stockholm marathon i år gifte sig två goda vänner till mig med varandra. Vigseln ägde rum i ekotemplet, Hagaparken exakt under den kvart då det var som allra vackrast där, solen var framme och ljuset liksom sipprade in i templet.
Under fördrinken innan vigseln kom toastmastern fram till mig och berättade att jag skulle hålla tal, jag visste inte om att jag skulle tvingas till detta men det ansågs tydligen att jag var så pass närstående att det liksom var god etikett antar jag.
Detta satte givetvis grillor i huvudet på mig eftersom jag inte riktigt förberett mig för det. Jag gick bort till fördrinksbordet och tog ett eller två glas skumpa till för att liksom lugna ner mina nerver.
Jag hade vetat om detta bröllop i ett år och eftersom jag springer förbi ekotemplet väldigt ofta så hade givetvis tanken på att jag borde hålla tal slagit mig många gånger, men varje gång jag sprang förbi, under detta år fick jag panik över det faktum att jag kanske skulle hålla tal. Hade jag haft en pulsmätare är jag säker på att den hade visat jätte red alert varje gång tanken att tala slog mig.
Vigseln var bland det vackraste jag sett och brudparet höll helt fantastiska tal till varandra, något som verkar vara kutym numera. Jag hade dock redan börjat känna hjärtsvikt och något som liknade feber för det tal jag skulle hålla.
Efter vigseln var det dags att förflytta sig till Fjärillshuset där fest och middag skulle hållas, jag tog två glas skumpa till för att dämpa febern så att säga. Nu hade jag svårt att koncentrera mig eftersom jag var så fantastiskt nervös, försökte fokusera på att le och se glad ut fast jag liksom inte riktigt hörde vad folk sa. Jag var varm i hela ansiktet och fick tusen frågor om hur det varit att springa maran helgen innan. -Det måste varit varmt och bla bla blu bli bla, jag lyssnade inte.
Vi satte oss för att äta och åtta talare, alla släkt talade innan det var min tur. Jag hade svårt att få i mig maten, vet inte vad det var och jag insåg att det inte var läge för att dricka mer, stundens alvar och den borgerliga stämningen tillät det inte.
Det var genuint synd om min bordsdam eftersom jag under de inledande talen endast lyckades får ur mig att jag hade feber.
Pling pling pling, - nu är det dags för Allan att hålla tal! Jag kände hur det svindlade och flimmrade för ögonen och det tog lika lång tid som det tog att gå ner för trappen till Östermalms IP att överhuvudtaget ställa sig upp.
Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga var det enda jag kunde tänka på.
- Jaha då var det min tur att hålla tal fick jag ur mig medan jag lutade mig med fulll kraft mot stolen. Av någon outgrundlig anledning började alla gäster skratta. Jagfattade inte vad som var så kul men deras skratt fick igång mig. Först sade jag att ord inte kunde beskriva hur mycket jag tyckte om de nygifta, sedan babblade jag på som bara den. Det blev inte för långt och det blev, tror jag ganska bra. Många skrattade och jag höll mig långt ifrån de värsta talklyschorna.
Talet blev enligt min mening mycket lyckat för att komma från mig och jag kan med stor säkerhet säga att jag aldrig kommer hålla ett så bra tal igen.
Efteråt släppte någon form av fördämning och jag drack upp både det vita och det röda vinet jag hade framför mig i snabb takt. Det kändes som att jag fått en spruta adrenalin ungefär. Min bordsdam fick en ny bordskille (eller vad det nu kan heta), jag var som en radio som bara pratade och pratade och var på ett strålande humör.
Middagen förflöt och efter blev det dans, jag dansade som en galning och min föga romantiska bröllopspresent, 10 flaskor sprit som jag hade inhandlat i Köpenhamn när jag var där och sprang marathon kom väl tillpass.
Inte bara jag utan hela festen drack drinkar och dansade som dårar tills det var dags för fjärilshuset att stänga klockan ett. Bröllopsparet hade varit så förutseende så de hade köpt grillar så det blev efterfest framför koppartälten med grillning och en svindlande utsikt ner mot Brunnsviken. Jag försökte rädda den goda stämningen genom att bära med mig två flaskor scotch och två Champagne ner till efterfesten. Bröllopsparet hade dessutom styrt upp med en enorm balja öl så det var bäddat för en lång och vacker natt.
Så blev det, natten blev ljus och vi festade vidare, vid tre på morgonen ringde det i min innerficka, jag kände inte igen ringsignalen och inte heller telefonen jag fumlade upp. Hallå svarade jag. Det var brudgummens far som ringde. Jag hade tydligen tagit hans kavaj, detta har hänt mig förr och jag tycker det är konstigt. Jag är inte så lång och inte tjock, förra gången det hände mig kom jag hem med en två meter lång killes kavaj. Denna gång hade jag misstagit brudgummens fars kavaj med min egen, det känns som det skiljer 60 kilo oss två emellan.
Jaja, vi byte kavaj och jag undrar vad han tänker om mig numera, kanske typ såhär: Konstigt, den där Allan som alltid varit en så reko kille, nu kändes det nästan som att han var kraftigt berusad, och varför i hela friden tog han min kavaj?
Vi festade vidare, vi drack scotch, vodka, gin, Champagne och öl. Inget fattades oss och det var en otroligt vacker morgon.
Klockan halv fem var vi kanske tio personer kvar. Vi var långt ifrån nyktra och festdeltagarna var med all rätt på väg att bryta upp. Nästan alla festdeltagare kanske jag bör tillägga. Jag hade inte tanke på att sluta, jag hade liksom bara börjat kändes det som
No comments:
Post a Comment