24K på tå, utan vatten och med ett grinigt slut

Jag tror att jag igår genomförde 24K helt igenom på tå. Det känns så i mina vader iaf, de spänner och värker riktigt rejält idag faktiskt.

Men det kan ju vara två sjukveckor som gör sig påminda.

Igår sprang jag alltså ett långpass, 24K med TSM , helt fantastiskt skönt måste jag säga att vara igång med löpningen igen. Någon sa att vi sprang med en snittfart på typ 4.38. Detta ger antar jag ett ganska vanligt långpass för mig och fram till 21K kändes allt som vanligt, eller nej, bättre än vanligt. Det kändes otroligt lätt allting, detta som en följd av den ofrivilliga vilan. Den har fört med sig otroligt pigga och utvilade ben. Jag körde som sagt på tå och hade tänkt ligga högt på tå så länge jag orkade, och jag tror att jag orkade hela passet.

Det intressanta med långpasset igår var att jag tog slut rejält efter 21K, jag blev lite som ett barn, jag ville bara hem och ville att någon skulle bära mig, ville liksom somna på någons axel och bli buren tillbaka till Stadion. Så brukar inte mina långpass kännas och jag ser ett par olika alternativa orsaker till att det blev så:

- Jag har just kommit tillbaka efter sjukdom
- Jag har ändrat löpsteg vilket gör att jag inte ”håller” lika länge
- Jag drack inget under passet

Jag lutar personligen lite åt att den sista punkten är en helt bärande faktiskt, eller iaf den viktigaste, för 24K tycker jag är lite för långt utan vätska. Det blir liksom inget kul hur mycket vatten man än druckit innan passet.

Det var sista gången inom överskådlig tid som jag gick ut och körde över 20K utan att ha med mig vätska, för känslan av att vara grining som ett litet barn av utmatning är inte trevlig för någon.