Min mage, löparmagen

Okej, min mage är inte den stabilaste alla gånger. Detta kan roa vissa läsare av denna blogg medan andra kan känna äckel.
Om du tillhör den senare kategorin ber jag dig nu med sorg sluta läsa just detta inlägg.
Med sorg eftersom jag med andra ord har något nytt att berätta, i detta ämne.

Och mina skäl att berätta detta är helt igenom altruistiska, precis som mina skäl att skriva denna blogg. Jag vill sprida ut lite enkel glädje, och predika löpningens evangelium såklart.
Just nu är det dock via omvägen ren basal skithumor jag ska göra detta, ungefär som när de frikyrkliga startar ungdomsgård med pingis om ni fattar vad jag menar, först är det bara pingis liksom, sen blir det mer och mer gud och Jesus. Det var typ Jesus som satte den där smashen åt dig, säger de frikyrkliga ledarna en vacker dag i hopp om att någon ska börja gilla Jesus och kanske till slut be Jesus att fixa så man får smasha igen. Sen är man liksom ganska nära kristen och frikyrkan har nått sitt mål. Jag tänker att genom att roa kanske jag får någon soffliggare att tillslut komma ut och springa.

Okej, det är lite så jag arbetar också alltså, just nu genom att beskriva vad som hände i förrgår under mitt långpass.

Det var en vacker morgon, solen sken och allt var frid och fröjd, allt utom all den hets och stress jag utsatt min kropp för under helgen, jag åkte hem från en vän i skärgården sent på lördagskvällen, bara för att gå till en annan god väns fest. Efter ett besök där gick jag hem för att sova och var kanske i säng vid halv tre på natten. Detta innebar att när klockan ringde på söndagsmorgonen ville jag inte gå upp, jag var trött. Snooz fick det således bli, ända fram till nio (TSM börjar 10) och sen upp som ett skott klockan nio och sedan proppa i mig kaffe, müsli och en macka.

Ett besök på shotta med två ärenden så att säga. So far so good. Stress igen, jag höll på att missa TSM eftersom jag var sen, jag sprang in på Stadion och bytte om under hafsiga former. Jag hann precis ut på arenan för att få springa iväg med den snabba 3 timmarsgruppen. Väl iväg kände jag mig mycket stark, jag hade inga problem i världen och stressen var som bortblåst.

Samtidigt som stressen rann ur min kropp rann bubblorna till kan man kanske säga. Jag började efter kanske tre-fyra K känna att jag var en smula bubblig. Jag pratade med alla och vi hade en fantastisk stämning i gruppen, tempot var bra och allt var bra. Allt utom magen som började balla ur.

Det var dock inte värre än att jag liksom kunde tänka bort problemet. Vet ni vad jag menar, man kan liksom tänka att detta kommer försvinna och det kommer gå bra det här. Genom att tro på det så lugnar sig magen, det går att tänka så tills det liksom inte går längre. Jag sprang alltså och hoppades att det ögonblicket inte skulle komma.

Efter kanske 16K kom det dock, jag fick den där otäcka bubbliga känslan i kroppen, och jag försökte tänka att detta kommer gå över och jag kommer kunna springa vidare med min grupp och detta är inga problem. Jag tänkte så tills det slog över, detta är problem, jag lämnar plan A för plan B, omgående, detta är vad man på annat språk kallar för ett red alert.

Detta var nere vid Bergsunds strand, drygt 300 meter efter marknaden Street. Klockan var ungefär 11 och strandpromenaden befolkades redan av flanörer. De var ute lite extra tidigt denna söndag eftersom det var så otroligt vackert väder.

Jag sade till den löpare som sprang närmast mig, nej jag viskade i hast att jag var tvungen att skita varför jag avvek men att jag skulle komma ikapp senare. Varpå jag vände om för att likt en råtta som söker efter en möjligt tillflyktsort när den känner sig hotad söka av promenadstråket. Var skulle jag nödlanda, eller snarare kraschlanda, för nu var det inte längre tal om nöd, nu tänkte jag bara på damage control så att säga.

Ett gäng bilar stod parkerade på gatan och jag tänkte att det får bli där. Problemet med denna plats var att det på båda sidor bilarna gick folk, det skule med abndra ord synas mer än väl vad jag gjorde. En liten bit längre fram fanns en slags inskjutning med gräs mellan två hus, det var totalt exponerat mot alla flanörer men inget fanns där att se varför ingen tittade ditåt, alla tittade liksom mot den vackra Mälaren istället. Det fick bli där, på gräset mellan de två husen. Jag sprang i mina trikåer in på gräsmattan upp mot de nakna buskarna i ena hörnet.
Under de få metrarna jag sprang där på gräset lyckades jag få ögonkontakt med en kille som satt i sin lägenhet på bottenvåningen och gjorde något med sin dator. Han tittade på mig och undrade nog var trikåmannen var på väg med sitt raska steg. Hade det inte varit kris hade jag nu sprungit av gräsmattan och vänt, jag hade liksom blivit avslöjad kan man säga. Nu hade jag dock inte dessa marginaler utan var tvungen att krascha. Operationen kunde inte under några som helst omständigheter avbrytas.

På detta sätt kom det sig alltså att trikåkillen (jag) och en stackars yrvaken kille i min egen ålder mötes i en blick som väckte nyfikenhet hos den yrvakne. Han såg mig springa förbi hans fönster och undrade vart jag var påväg, det var bergväg i slutet av gräsmattan. Han valde med andra ord att ställa sig upp och titta genom fönstret vad jag höll på med. Vet inte hur han känner idag men det han fick se när han stod där i fönstret och tittade mot de nakna buskarna och bergväggen var mig hukandes i färd med att fullborda mitt alster så att säga.

Våra blickar möttes och killen försvann från fönstret.

Okej, ett par detaljer återstår, jag besparar er dessa då de har mer med teknikaliteter att göra.

Min TSM grupp kom jag inte ikapp, jag hade förlorat ett par minuter på dem och lyckades inte, trots en rejäl fartökning nå dem. Inne på Stadion höll dock ett par ur gruppen på att jogga ner, det första de säger är när de ser mig att de hade hört att jag hade tvingats bryta för att jag skulle skita. Hela gruppen visste det.

Inget fel med det, det är helt naturligt, men jag ville ändå inte att de skulle veta.

Nu har jag skrivit ner mitt senaste löparmageäventyr. Hoppas ingen får veta det, att jag kraschade på TSM i söndags.