När jag tänker på hur jag som barn lekte hemma hos mig själv och mina vänner runtom på norra Södermalm finns det en del rekvisita som jag särskilt minns. Ett par saker som alltid fanns där, en sådan sak är boken "Jack", den fanns i absolut varje hem, det lärde man sig tidigt, nästan lika snabbt som man lärde sig läsa. Detta eftersom det stod med så stora bokstäver på bokens rygg "Jack".
En sak som man lärde sig ännu tidigare än att alla mammor och pappor hade Uffes "Jack" var att alla mammor och pappor hade en äkta Slas hemma. Det fanns inte många hem på Södermalm som saknade en äkta Slas. Vi barn lärde oss snabbt känna igen Slas teckningar och målningar eftersom det var ett slags mantra att man inte fick leka vilt under den äkta Slasen, vi förstod dess värde liksom redan i tidig ålder. Vi förstod dess värde men ändå inte, vi tyckte det såg ut som att vi hade målat eller ritat dem.
Häromdagen diskuterade jag Slas med en gammal kompis, han hade just sålt en äkta Slasmålning och fått ungefär 3000 kronor för den. Vi kom överens om att våra föräldrar värderade sina tavlor lite väl högt. Slas enorma produktion skapar en marknad som närmar sig den mättade även om den aldrig kommer nå dit.
Men nu, nu när Slas är död så inser jag att värdet inte övervärderades av våra föräldrar, det finns liksom inga gränser för hur attraktiva hans verk är, de har en så fantastisk enkelhet och en sådan skärpa så det liknar inte mycket annat. Jag kan ärligt säga att Slas teckningar, alla de jag växt upp med, har lärt mig en hel del om mänskligheten, de har hjälpt mig att öppna portar in i nya världar.
Och då har jag inte ens nämnt alla de underbara stunder jag haft med hans böcker.
En stor konstnär har gått bort, vi ungar från söder har förlorat mannen som lärde oss att aldrig leka under på riktigt värdefulla tavlor.
No comments:
Post a Comment