Thursday, March 6, 2008

Mat, min sociala akilleshäl


Jag är, som jag tidigare nämnt, just nu inne i en tung träningsperiod. Det handlar just nu mycket om smärta, det känns som att jag misshandlar min arma kropp varje gång jag tar ett steg, eller det känns som en dvärg går bredvid mig konstant och hela tiden slår mig på mina ben. Detta kan jag leva med, jag vet att det bortom dessa tre veckor kommer en annan period, den rena uppladdningen, när det bara är farten som ska slipas in, när jag liksom ska finna harmoni i löpningen. Just nu är det liksom inte harmoni jag söker, utan snarare en slags kamp för att övervinna smärta och en slags allmän ångest över pass som mitt mördarintervallpass jag gått och laddat för nu i typ en vecka.

Okej, men det var inte detta jag skulle skriva om, jag skulle skriva om min sociala akilleshäl, mitt intag av föda. Det är inte okej hur mycket mat jag äter just nu, och hur jag äter. Jag brukar vanligtvis skämmas en smula när det typ är lunch på jobbet eftersom jag alltid tar sjukt mycket mat, Jag går alltid till en kantin med självtag, och jag tvingas alltid pröjsa extra eftersom chilenarna som jobbar i kantinen haft möte om mitt matintag, de berättade för mig att de diskuterat mina portioner och kom fram till att jag måste betala femton kronor extra. Inga problem, jag ler glatt och betalar, bara jag får sitta för mig själv, med ryggen vänd bort slevandes föda i enorma mängder.

I den fas jag nu befinner mig i äter jag alltså ytterligare lite mer mat. Jag äter exempelvis en tallrik musli vid tre varje dag, det går ett kilo musli på tre dagar. Mina kolegor äter jag alltså inte med just nu, jag tycker det känns pinsamt med mitt enorma intag. Idag gjorde jag dock ett undantag, det var en kollega som fyllde jämt och vi skulle äta tårta. Jag hade just ätit en rejäl skål musli för att stilla min värsta hunger men kände ändå att jag fortfarande var mycket hungrig. Alla kollegor tog en liten bit av den ganska stora tårtan, jag såg dem ta små bitar, jag såg det och tänkte hela tiden på hur stor bit jag kunde ta utan att det såg osmaklig ut. Jag visste inte men tänkte att jag tar en rejäl bit. Det blev inte så, jag skar upp en enorm bit, sjukt stor, den fick inte ens riktigt plats på mitt fat, grädden rann över på mina fingrar. Jag tittade på dem, tog en servett och började torka dem fast min instinkt sa mig att jag skulle slicka i mig grädden från fingrarna.

Okej, jag kom inte undan med mitt abnorma tårtätande kände jag och bestämde mig för att det skulle vara lite opassande att ta en extra portion. Jag genomled födelsedagsfikat och när det var klart dröjde jag mig kvar, jag sa att jag plockar undan. Alla gick och jag låtsades börja plocka lite, när alla var utom synhåll satte jag mig åter och lade upp ytterligare en abnorm bit. Jag såg att det inte såg smakfullt ut men jag var ju så jävla hungrig.

Två kollegor kom tillbaka för att hämta nytt kaffe, våra blickar möttes och jag vet att jag liksom tittade upp, med skeden i munnen och såg sjukt skyldig ut.

Jag ska aldrig mer delta i ett födelsedagsfika, jag gillar ju inte ens tårta, det kanske å andra sidan hade sett ännu konstigare ut om jag satt i mig tio rågkakor för att sen smyga tillbaka och ta tio till, vad vet jag.

5 comments:

MarathonMia said...

Herregud! Du ska vara stolt över ditt matintag. Det finns väl inget otrevligare än folk som tar supertunna skivor av tårtan för att visa sig "duktiga". Det är anorektiska brudar med två korslagda morötter på tallriken som ska vändan matsalen ryggen - inte människor som fyller på med energi. Visa din matglädje - det gör nog att andra "vågar släppa loss" / hälsar ytterligare en matglad.

Karin said...

Håller med marathonmia! Sträck på dig och ät en tårtbit till :-)
Man blir ju galet hungrig när man trappar upp träningen. Jag blir som ett hungrigt barn, äter varannan-var tredje timme under "uppladdningsveckorna".
Det är tufft att vara långdistansare!

Dunceor said...

Jag brukar även få kommentarer angående hur mycket jag äter, dock äter jag väl kanske inte så ofta som jag skulle behöva. Mat är energi, man behöver energi för springa. Fram för mer mat!

Nike said...

Hahaha...va roligt! Ja men de e väl klart du ska käka tårta! ÄT! =) Du måste ha en otrolig förbränning så snabbt du kutar, och så långt! E helt impad här.

Anonymous said...

Jag är likadan med maten, kan äta enorma mängder och tycker det är pinsamt. Sen ångrar jag mig också och kompensationsbantar. Inte så positivt för min träning direkt.

/A