Min hemlighet

Som yngling, låt säga när jag var tjugo år gammal var jag mycket stolt över ett par egenskaper jag tillskrev mig själv. Eller egenskaper, jag vet inte om man kan kalla dem det, snarare var jag stolt över mitt förhållningssätt till saker.
En sak var att jag körde bil så långsamt och försiktigt, jag erkänner härmed att jag har förändrats en smula på denna punkt. Observera dock att detta inte betyder att jag kör vårdslöst eller så värst snabbt idag även om Alessi påstår det.

En annan sak var att jag som tjugoåring var stolt över att jag inte gillade att tävla med andra, jag var en god förlorare och hade inga problem med att komma efter. Nu ska jag berätta en hemlighet, detta har ändrats. Jag är inte stolt över det, men jag hatar att inte vara typ bäst. Nej, jag vet ju att jag inte exakt har för vana att vinna marathonlopp, jag kan acceptera det. Jag märker dock att jag har svårare att acceptera att det i min närhet finns folk som springer snabbare än jag. Och nej, det är inte en vacker egenskap detta, men det skiter jag i.

Det finns två mycket trevliga killar som jag springer med på TSM, allt är mycket bra med dem, jag trivs med att springa med dem, jag trivs med dem utom när jag känner att de springer snabbare än jag, när jag inte hänger med dem. Moorrrrrrrrr känner jag inombords när det visar sig att jag inte kan svara när det ska gå undan.

En nära väns far som kommer från Argentina berättar oftast historien om sina landsmän som när de var relativt nya i Sverige tog nybörjarkurser i spanska för att liksom få vara bäst på något. Jag ska fan byta ner mig till 3.30 gruppen, kanske kanske kan jag då få bli bäst, eller nej, jag byter ner mig till gruppen klara ett marathon. Där bara måste jag få vara bäst.