Jag springer i ett vitt inferno, på väg mot paradiset

Jag slarvar med mina intervallpass, när jag liksom hamnar utanför dem, plockar jag bort dem så har jag alltid mycket svårt att komma igång med dem igen. Detta eftersom jag tycker de är de överlägset tuffaste passen att genomföra.

Ikväll stod tusingar på schemat, det plågade mig hela dagen, jag ville inte. Efter jobbet kom jag hem och somnade på soffan, vaknade strax innan sju och trodde att det var morgon, men kom snabbt på att det var tusingarna som nu hägrade, nej jag ville bara inte. Mina ben var trötta, mina vader var hårda efter tuff träning denna vecka, det var mörkt ute, jag bara ville inte alls.

Satte på en av världens bästa låtar, Cosmic dancer av T Rex och kände att det liksom var jag som sjöng. Tänkte på den fantastiska version jag har av den med Morrissey och Bowie och klädde på mig löparkläderna (som luktade tvättmedel, som vanligt). Och gick ut löst i min löpning mot Stadion.

Det kändes som att det skulle bli ett helvetespass detta, det enda som talade emot det var att jag verkligen ville visa mig själv att jag inte har problem med mina tusingar.

Okej, såhär såg min serie av sex tusingar ut idag: 3.35, 3.44, 3.46, 3.44, 3.40, 3.31. Jag tyckte min första tusing kändes relativt lätt vilket givetvis ingjöt visst mod, nummer två kändes värre och trean var inte alls kul. Jag tappade under trean koncentrationen , började tänka på annat i motvinden och direkt känner man att farten gick ner. Okej, jag bestämde mig för att koncentrera mig, inte tänka på annat. När det blir tufft brukar jag ta bort alla tankar, tänker att jag springer i ett slags vitt ljus, som en vit strand och det är någon form av kaos omkring mig, allt snurrar, men jag vet att jag snart kommer nå paradiset. Det funkar faktiskt för mig, jag klarar det bättre då.

Okej, jag är trots det relativt stora glappet i fart mycket glad över mitt intrervallpass ikväll. Efter tusingarna lullade jag bort till Lilljanskogens eljusspår, det är verkligen fint där på kvällarna såhär års, kostade på mig att bli omsprungen av en hel drös löpare. Det kändes inte ens, de fick springa förbi mig hur mycket de ville, jag var redan nöjd.

En bra dag i spåret helt enkelt var vad det blev ikväll och jag längtar redan ut på tusingar igen.