Kvällens pass

Okej, jag skrev det tidigare idag, det stod och vägde mellan att ikväll gå ut och köra ett fartpass, typ 8K i 3.55 tempo eller att köra tio tusingar, vilket tror ni jag valde?

Det skulle ju ha kunnat kännas som ett val mellan pest eller kolera, men nej, med dagens vårkänsla kvar i kropp och själ kändes ett pass, vilket somhelst som en ren dröm.

Jag valde att ikväll småjogga upp till Satdion för att pröva mitt psyke och min kropp på den för mig lite fruktade intervallsessionen tio tusingar alltså 10*1000 meter med 200 meter jogg emmellan, kan inte påminna mig att jag någonsin kört tio tusingar förr så jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på. Stadion var för en gångs skull igenbommat varför jag tvangs klättra in. Redan detta höll på att få mig att ändra mig och köra ett fartpass istället. Men jag klättrade som sagt in, tog ett varv runt banan för att liksom känna in den, tog vackra steg, nollade klockan och började förbereda mig mentalt. Det kändes i det närmsta outhärdligt att genomföra tio tusingar, jag kunde liksom knappt se målet.

Jag satte igång min första tusing och kände att kroppen inte svarade med glädje, otroligt surt svar, jag tänkte i ingången av sista kurvan att jag måste avbryta och lunka lite bara, mina muskler var helt slut, mitt flås var också helt åt helskotta. Väl i mål fick jag förklaringen, tiden var 3.21. Det är alldeles för snabbt. Att jag hade så dålig känsla för farten, det trodde jag inte.

Okej, jag tänkte att detta kommer ju gå som en dans om jag får typ tio sekunder till på varje tusing, ingen match, eller rättare, en match, men inte i närheten av vad jag just genomlidit.

För att lura mig själv delade jag in mina tusingar på följande sätt: två tusingar var en fas varje tusing inom en fas var en plan (varför gjorde jag såhär? Ingen aning) på detta sätt fick jag liksom bara fem faser att hålla mig till vilket kändes som en tröst, jag behövde inte tänka att jag liksom skulle göra tio. Vidare tänkte jag att fas 4 var mitt mål, när fas 4 var klar var jag liksom klar, efter det fick allt hända, då fick jag ta av mig naken och göra fas 5, jag fick kräkas och göra fas 5 eller vad jag ville, under fas 5 räknade jag liksom med att jag inte skulle vara mig själv så de räknades liksom som att jag skulle var bortom min egen kropp och själ. Så fas 4 var liksom mitt mål. Nu kanske ni tycker jag verkar lite korkad som gick på dessa "regler" som jag satte upp, men hey, vem har sagt att jag är smart? inte jag i alla fall! Det enda sättet jag vill tillskriva mig en viss intellektuell begåvning är att jag fan vet hur man ska tänka korkat.

Okej, Serien såg ut som följer, och läs den noga för jag är sjukt stolt över den med undantag för den sista som jag gärna gjort lite snabbare:
3. (21, 38, 32, 34, 32, 35, 33, 32, 35, 34)
För er som inte fattar så är detta tiderna per kilometer, den andra tiden kan förklaras av att jag liksom inte riktigt lyckats kalibrera min hjärna ordentligt, den sista hade jag gärna gjort på 3,29 typ, men man kan inte få allt.

Okej, det var inte enkelt att genomföra kvällens intervaller, så långt kan jag inte sträcka mig, men det gick mycket bra, och det var inte såååå jobbigt, det var bara jobbigt som fan liksom.

Så vad tar jag med mig från detta pass? Att jag är en seg jävel och att jag är sjukt korkad, nästa vecka skulle jag gärna vilja testa att ha en lika snygg serie men en som avslutas med en fas 6 där fas 6, plan 2 är sub 3.29.

Total distans ikväll med uppjogg, nerjogg och vilojogg mellan tusingarna; 15K.

Nu ska här ätas.