Norrmännen skrattar oss löpare i ansiktet varje lunch

Idag har jag varit i Norge och arbetat, möte hela dagen och sedan ett kort besök på en, för mitt arbete mycket intressant byggarbetsplats.
En på många sätt bra och givande arbetsdag. Men skit i just det nu, detta inlägg är en varning till alla er löpare. Jag vet inte om ni behöver den men jag blev idag hånad av norrmännen.

Det var som sagt möten i fucking Oslo under dagen, vi satt och avhandlade en massa saker och jag hade fullt upp med att förstå vad alla baggar sa och att liksom förstå när de ställde frågor till mig. Ett par gånger lyckades jag inte fatta att jag fick frågor och liksom satt och nickade intresserat åt dem eftersom jag låtsades att det de sa var intressant och tänkvärt fast jag inte fattade ett skit. Jag tror inte de fattade exakt hur lite jag förstod, men de kan ha anat.

Okej, när jag satt där och spelade min intresseteater satt jag hela tiden och tänkte på hur gott det skulle bli med lunch, jag undrade vad de skulle bjuda på och jag undrade om jag skulle bli mätt, affärsluncher är inget för mig, jag vill liksom ha mer mat.

En norrman tittade på klockan och sa att nu var det nog tid för lite att äta, yes tänkte jag, äntligen. Jag gjorde en liten reflexrörelse att ställa mig upp eftersom jag trodde vi skulle gå till någon restaurang, men hejdade mig då jag märkte att ingen annan började förbereda sig för att ställa sig. Mannen som sagt att det var dags för mat gick ut ur rummet och kom tillbaka mindre än en minut senare. Han fortsatte liksom direkt mötet. Pratade om något som jag inte kunde uppfatta, men jag intensifierade mitt skådespel. Såg lite extra intresserad ut. Detta för att dölja min vilja att äta, jag var som Hommer, började typ se allt i mat. Norrmannen blev en stor laddning pasta typ.

Nu blev mardrömmen ett faktum, mitt liv gick plpötsligt i ultrarapid och en röst inom mig skrek Noooooooooooo, jag såg bara katastrofen i en ögonvrå och min yta förblev, tror jag, helt lugn men inom mig var det inferno.

Det som skapade dessa känslor var en liten snipig sekreterare som kom in med en bricka, på brickan låg det frallor med ost. Pennan jag höll i handen kved eftersom jag var mycket nära att bryta sönder den.

Jag skulle på kvällen, ikväll, springa 17K, jag skulle flyga hem och stressa ner till Zinken, jag hade flugit vid sex på morgonen till Fucking Oslo, och jag fick en ostfralla till lunch.

Är det såhär norrmännen behandlar en långdistanslöpare? Den snipiga sekreteraren hade någon form av korkat flin på sina läppar, som att hon visste, visste vilken inre ångest jag fick i ögonblicket när hon kom in med sin silverbricka.

Jag åt fralljäveln och fortsatte låtsas fatta vad som avhandlades, försökte mig på att ställa initierade frågor men gav upp när någon påtalade att de just svarat på min fråga innan jag ställde den. Resten av dagen ägnades åt att tänka på hur jag skulle få något i min arma mage. En skål med bjudgodis i receptionen länsades, vatten kom jag också över och på flygplatsen blev det en vidrig fralla till. Men ändå, norrmännens hån mot oss långdistanslöpare är ett ärr i min själ. Nästa gång jag åker till norge vill jag i förväg ha fax med skriftligt på att jag får besöka en riktig kantin. Där vill jag sitta ensam så att jag slipper låtsas förstå vad som sägs.

Efter kvällens träning på Zinken om sammanlagt 16-17K med ett inlagt backpass blev det pizza med två ägg på. Det kallar jag mat, skulle kunna klämma en till nu på en gång.