Omklädningsrum 6, Stockholm stadion

Först och främst vill jag avslöja att jag ett antal år nominerats och även någon gång vunnit utmärkelsen årets pain in the as på den årliga galan jag och mina barndomsvänner håller på Södermalm i Stocckholm.

Ett tag undrade jag varför jag alltid nominerades till detta pris, sen kom jag på det. Jag är så sjukt asstörig, det är därför jag blir nominerad.

I omklädningsrum 6 på Stadion är det en parvel som utmärker sig gång efter annan som den sjukt överlägset störigaste typen av alla. Åtminstone upplever jag det så. Denne parvel är dessvärre jag.

Jag vet hur sjukt störig jag är, jag förstår om jag kan uppfattas som en skrävlare, eller nej uppfattas som är fel ord, jag är störig. Jag är omklädningsrum 6 egen lilla pain in the as.

Jag ska ge ett exempel, idag när jag kom in efter träningen frågade någon om vilket tempo och hur långt vi sprungit, jag svarade att vi sprungit 25K men att det gick långsamt idag, 4,47 tempo.

Jag upplevde i sanning att dagens tempo var en smula lågt, detta passade mig då jag kände mig mör efter gårdagens styrka och intervall. Det var hur jag sa det som gjorde mig till en pain, jag liksom skröt det ur mig. Jag satt som en gammal direktör med cylinderhatt och cigar och sa det.

Okej, reaktionerna lät nu inte vänta på sig, utan det blev gnäll och jämmer över vilken störig typ jag var.

Och nu kanske ni frågar er om detta kommer ändras? Nej det kommer det inte.

Jag mår alldeles för bra av att störa, det sätter liksom lite extra press på en att lyckas i sin löpning, och gör misslyckandet än mindre attraktivt som utväg.

Undrar vad jag ska göra för att störa ännu mer nästa vecka? Måste tänka ut något fruktansvärt störigt.

Och ja, jag kommer brinna i helvetet, men det var liksom ingen nyhet.