RUNNERS HIGH AND THE LOWEST LOW

Jag älskar namnet på min blogg om ni ursäktar att jag säger det. Jag älskar det för att ett riktigt bra pass, ett pass då man tagit ut sig, lämnat komfortzonen, alltid, alltid innebär att man går in i ett kraftigt lowest low. Känslan av att gå ner där och liksom träffa rock bottom, är bland det djävligaste man kan vara med om i det närmsta.

Jag är hög när jag skriver detta så ta det för vad det är en man under påverkan liksom.

Dagens långpass på 27K hade en 20 minuters fartökning inlagd efter 70 minuter. Vi tog den i ett tempo runt 4 på kilometern. Det gick an men var tungt, jävligt tungt. Jag drabbades av magproblem och trodde vid ett par tillfällen att jag skulle tvingas bryta fartökningen för en nödlandning. Det fanns dock inget jag mindre ville, jag ville inte vika ner mig, inte alls. Jag ville fan vara där uppe och köra bland de snabbaste, vi var fyra löpare som körde i en tätgrupp. Jag visste att vi efter typ 17 minuter hade den förfärliga Västerbron att forcera i vårt höga tempo, detta i kombination med min mage gjorde att jag liksom upplevde en dubbel uppförsbacke. Magen var ett hot, stigningen på Västerbron var ett rent helvete, jag var så sjukt slut strax innan peaken på brohelvetet. Det var ett inre inferno, under stigningen på bron trodde jag att jag skulle tvingas vika ner min bralla för dumpning, men nej, jag sprang på. Jag tänkte helt ärligt att jag skiter i vilket, här ska inte stannas, och det gjorde det inte heller.

Men detta var årets ablsolut tuffaste ögonblick, fy fan vad tungt det var. Tror inte jag känt mig så utpumpad sedan slutet på Köpenhamn marathon och då var jag inte slut, då var jag nog mer död än levande.

Där på Västerbron kände jag mig ungefär lika snygg i mitt löpsteg som Will Ferrell när han streakar i filmen Old School (en film alla borde se för övrigt).

Okej, ska sluta skriva nu, ska bara berätta en liten sak som gladde oerhört mycket idag, sprang och pratade styrketräning med Rubin idag, hur jag upplever att det hjälp mig att lyfta mitt steg. Rubin sa då till mig att han tycker att mitt steg är mycket vackert. Om det gjorde mig glad? Jag ville stanna och kramas och sedan vandra in i en evig solnedgång med honom och bara prata om mitt vackra löpsteg.

Nu ska jag åka till mamma med en bukett blommor.