Tusingar, det stora äventyret för en sann psykonaut

Kvällens serie såg ut som följer:

3.(21, 33, 37, 35, 25, 29, 32, 37, 36, 35, 40, 32)

Jag körde vidare på min vinnande tankevurpa med att dela in dem i faser om bestod av två plan per fas. Jag förstår hur idiotiskt det låter, men för mig funkar det. Jag tycker liksom att det känns bättre att köra fas2, plan 1 än att köra tusing nummer tre om ni fattar.

Hela dagen idag har varit vidrig, jag har haft ångest som jag tidigare varit inne på, jag var uppriktigt rädd för kvällens intervallpass, dessutom var det återigen ett passs som skulle klämmas in i en snäv tidslucka mellan jobb och häng med min mormor, en människa som inte har ens den minsta förståelse för att träning kan gå före en extra timme med henne. Jag älskar att hänga med min mormor, men jag älskar att träna också.

Okej, men nu till saken, anledningen till att ett pass som kvällens är så fantastiskt roligt trots allt är att man liksom inte på förhand vet hur det ska gå. Jag vet ärligt inte om jag ska klara det när jag börjar köra. Jag klarar givetvis att köra tolv tusingar, men kommer jag klara det med stil, eller blir det fiasko. Jag tror alltid att det ska bli fiasko, men det slutar som tur är alltid relativt lyckligt. Självklart är jag mycket upprörd över min näst sista som gick på 3.40, när jag såg det ville jag dö och välte ett uppställt staket i ren ilska, efter mitt pass ställde jag dock snällt upp det igen.

Vad jag vill säga är nog egentligen att ingen distans är att förakta, jag kan ha enorm ångest över att gå ut och köra en mil, bara därför att jag bestämt mig för att det ska gå fort, jag skulle kunna känna samma för ett 800 meters lopp. Det är liksom inte distansen som gör äventyret, det är insatsen. Det är resan in i sig själv, det är på grund av den resan som jag på fullaste allvar menar att vi löpare är världens mesta psykonauter. Okej, en och annan cyklist, triatlet, alpinist och skidåkare kanske kan få vara med oss på vår resa in i universum också, men det vet jag inte så mycket om.