
Löparfråga: Är våren verkligen välkommen?
Vårens första långpass, två varv runt Rönningesjön.
Det var länge sedan mitt senaste gästinlägg här på Runners high. Så länge sedan att Allan till och med har slutat maila "skicka inlägg nu för helvete!". Löpningen har dessutom varit bedrövlig. De senaste två veckorna har jag endast mäktat med två pass om blygsamma 7 kilometer.
Jag skyller det på kylan. För jäklar vad kallt det har varit. Kanske lamt av mig, men hey, det är faktiskt min första riktiga svacka sedan jag började mina marathon-förberedelser.
Därför var det skönt att konstatera att jag under dagens vårsol utan problem kunde springa 14 härliga K. Funderade till och med på att öka passet till 21 K, men avstod då jag varken hade vätskebälte eller druvsocker med mig.
Och visst var det verkligen vår idag! Som människa känns det givetvis fantastiskt men som löpare är jag däremot mer tveksam. För det första är det alldeles för varmt för mina löpartights (och jag är inte nere med högt slitsade shorts kan jag säga). Men allvarligare är att löparens tid som envåldshärskare i spåren officiellt är över.
Nu ska vi plötsligt dela rum med golden retrievers, barnvagnar och allehanda flanörer. Möjligen kan detta ses som bra trängselträning inför maran, men nej, jag saknar redan att vara själv i spåren. Hittills har nämligen hela marathon-uppladdningen kännts som att vara på en härlig "off season"-resa. Lite vårsol och vipps befolkas de bästa löpslingorna av Gran Canarias motsvarighet till natufärgade strumpor i sandalerna - nämligen vanligt folk.
Så what say thee? Välkomnar ni (som löpare) våren eller längtar ni som jag redan tillbaka till mörker, 4-5 plusgrader och duggregn?
