Tiden

Eftersom en bloggare helt nära nyligen skrev i ett inlägg att han inte sprang för att kapa tider utan för att kunna äta rimliga mängder godis och för själva upplevelsen finner jag det intressant att reflektera lite över mitt eget förhållande till tid.

Jag har väldigt svårt att tro att vi löpare springer för att slå våra tider, möjligen kan tiden fungera som en mätare på saker, givetvis kan det fungera som ett slags morot, att man faktiskt tränat på ett sätt som gjort en starkare, detta är inte att förakta, att få bevis på att man faktiskt klarat att bli en bättre löpare. Men en viktigare aspekt av tiden som faktor i min löpning är utan tvivel att den är en del i min själva idé om löpningen, att det är en sådan oerhörd koncentrationssport, ett riktigt mindgame. Löpning måste vara en av de svåraste sporterna rent intellektuellt. Detta säger jag helt säkert eftersom det är "min" sport och jag har svårt att relatera till andra sporter, men jag har varit inne på det förr, det handlar ju liksom om att testa vad jag som individ klarar att utsätta mig för. Och jag tror inte det finns så mycket renare former av utsatthet än att vara just löpare. Man kan, om man vill, få kvitto på att allt är åt helvete typ varje minut som löpare, och man kan få kvitto på att man lik förbannat står ut. Upplevelsen av detta, det är nog det största med löpningen. Tiden finns med i bilden som ett instrument, det hjälper till att hålla plågan uppe, att inte låta någon form av intuition eller kroppsliga känslor styra.

I mitt ungdomshem pratade vi ovanligt mycket löpning kan jag säga, inte minst eftersom min mor och hennes man gav ut en bok om löpning. Jag minns att de då var involverade i en debatt om just tid kontra upplevelse. De hävdade att löpning med klocka var om inte förkastligt så i alla fall hämmande, att det tog bort effekten av var man befann sig och vad man hade omkring sig. Det tog bort fokus från upplevelsen. Jag för min del upplever löpningen som en resa in i mig själv i första hand. Det är processen inuti mig som är den riktigt riktigt intressanta kontexten. Det är upplevelsen. Att sedan kämpa för att nå tider, det är en del av det hela. Att få höra vårens fåglar, få höra ljudet av mina fötter som landar mjukt mot gruset det är liksom en del av en yttre, inte alls oviktig kontext. Men, för att motsäga mig själv (läs mitt förra inlägg), det är den inre upplevelsen som är mödan värd.

Så för att kanske summera; löpning är ett svårt mindgame, en resa in i det egna universumet. För att kunna genomföra denna resa är tiden (precis som distansen) ett ypperligt instrument, inte minst eftersom kroppen ständigt för en kamp mot medvetandet för att få vila. Hängde ni med? Håller ni med?