Wednesday, March 26, 2008

Tiden

Eftersom en bloggare helt nära nyligen skrev i ett inlägg att han inte sprang för att kapa tider utan för att kunna äta rimliga mängder godis och för själva upplevelsen finner jag det intressant att reflektera lite över mitt eget förhållande till tid.

Jag har väldigt svårt att tro att vi löpare springer för att slå våra tider, möjligen kan tiden fungera som en mätare på saker, givetvis kan det fungera som ett slags morot, att man faktiskt tränat på ett sätt som gjort en starkare, detta är inte att förakta, att få bevis på att man faktiskt klarat att bli en bättre löpare. Men en viktigare aspekt av tiden som faktor i min löpning är utan tvivel att den är en del i min själva idé om löpningen, att det är en sådan oerhörd koncentrationssport, ett riktigt mindgame. Löpning måste vara en av de svåraste sporterna rent intellektuellt. Detta säger jag helt säkert eftersom det är "min" sport och jag har svårt att relatera till andra sporter, men jag har varit inne på det förr, det handlar ju liksom om att testa vad jag som individ klarar att utsätta mig för. Och jag tror inte det finns så mycket renare former av utsatthet än att vara just löpare. Man kan, om man vill, få kvitto på att allt är åt helvete typ varje minut som löpare, och man kan få kvitto på att man lik förbannat står ut. Upplevelsen av detta, det är nog det största med löpningen. Tiden finns med i bilden som ett instrument, det hjälper till att hålla plågan uppe, att inte låta någon form av intuition eller kroppsliga känslor styra.

I mitt ungdomshem pratade vi ovanligt mycket löpning kan jag säga, inte minst eftersom min mor och hennes man gav ut en bok om löpning. Jag minns att de då var involverade i en debatt om just tid kontra upplevelse. De hävdade att löpning med klocka var om inte förkastligt så i alla fall hämmande, att det tog bort effekten av var man befann sig och vad man hade omkring sig. Det tog bort fokus från upplevelsen. Jag för min del upplever löpningen som en resa in i mig själv i första hand. Det är processen inuti mig som är den riktigt riktigt intressanta kontexten. Det är upplevelsen. Att sedan kämpa för att nå tider, det är en del av det hela. Att få höra vårens fåglar, få höra ljudet av mina fötter som landar mjukt mot gruset det är liksom en del av en yttre, inte alls oviktig kontext. Men, för att motsäga mig själv (läs mitt förra inlägg), det är den inre upplevelsen som är mödan värd.

Så för att kanske summera; löpning är ett svårt mindgame, en resa in i det egna universumet. För att kunna genomföra denna resa är tiden (precis som distansen) ett ypperligt instrument, inte minst eftersom kroppen ständigt för en kamp mot medvetandet för att få vila. Hängde ni med? Håller ni med?

14 comments:

Anonymous said...

Jag håller fullständigt med... tror jag... löpningen är en psykisk sport. Precis som golf... Det är när det gäller som mest som det är som viktigast att hålla ihop koncentrationen.

Jösses, vilken klyscha!

Karin said...

Jag hänger med och håller med fullständigt. Jag är dessutom övertygad om att jag skulle bli galen om jag inte sprang ;) Min hjärna behöver löpningen lika mycket som kroppen...

Anonymous said...

Förstod att du skulle få mer respons här ;)

Anonymous said...

Vad jag så klumpigt försökte säga var nog egentligen: för vissa löpare är själva tidtagningen en källa till ångest (man kanske va kass på gympan eller tvärtom kanske alldeles för tävlingsinriktad.) Och då kan det va skönt att bara släppa det där helt och koncentrera sig på upplevelsen.

Katarina M-I said...

Just nu upplever jag både tiden som hämmande och sporrande. Det finns tider jag vill slå, mina egen tider. Samtidigt kanske jag hämmas av att jag ser hur långt ifrån jag är. Varje genomfört pass blir en påminnelse om hur långsamt det går... Det är nackdelen med tiden. För ansträngningsmässigt och upplevelsemässigt är det kanske detsamma som förr?? Just nu är jag kluven till tid och löpning. Men jag är beroende, ett kontrollfreak som vägrar lägga klockan...

MarathonMia said...

Tid är fantastisk, det är något vi hela tiden får ny av. Varje spenderad sekund är redan historia. Tid ligger framför oss. Allan, ditt inlägg hamnar som en klump i halsen, vill fälla en tår.

Sten Berg said...

Nej nej inga tårar här , det blir konstigt.
Jonas, jag tror jag förstod vad du menade. Se inte mitt inlägg som en respons på ditt inlägg utan enbart som bränsle för mina reflektioner.

Cykelflugan: Tiden kan nog vara ett ok, men det kansek viktigaste med den är att förstå hur man här och nu ska förhålla sig till den som löpare. Under ett helt liv går det givetvis inte att förbättra sig. Det krävs nog att man är ytterst bunden till nuet i sitt förhållande till tiden.

Hallonbop:
Ja jag lade in detta inlägg på fel blogg.

Sten Berg said...

Dessutom håller jag mewd dig fullkomligt Jonas, att släppa allt och koncentrera sig på omgivningar och den typen av upplevelse kan verkligen vara skönt.

Anonymous said...

Eftersom jag alltid mäter tid och sträcka när jag springer, vore det lögn att säga att tiden är oviktig, men då jag inte tycker om att bli trött (och alltså är en psykiskt dåligt utrustad löpare) är det själva upplevelsen av tiden som är viktig. För att travestera mig själv: "Hellre 52 minuter på premiärmilen med ett leende på läpparna än 49 minuter med blodsmak i munnen". Skälet till att jag inte ser fram emot nästa maratonlopp är att tycker att jag fortfarande har något att bevisa på den sträckan, och alltså lär springa mig rejält trött. När jag någon gång springer i mörker, känns det alltid snabbt och lätt. Benen pinnar på och marken rusar förbi. Klockan förklarar varför, när jag kommer hem. Jag har helt enkelt sprungit långsammare än vanligt. Icke desto mindre har upplevelsen av toppform varit äkta. Förhoppningsvis kan jag känna mig i toppform även om tio år, när jag pinnar på i sju eller åtta minuter per kilometer.

När löpningen flyter är den en fysiskt härlig upplevelse. Antagligen tränar jag för att hålla mig kvar där. Löpningen är alltså ett självändamål.

(Boken som omtalas har jag läst med viss igenkännande behållning. Huvudförfattaren är ju i min generation och håller väl ungefär min klass).

Anonymous said...

Om jag hängde med så håller jag inte med. Helt. Däremot är jag helt inne på jumpers linje.
Även jag mäter sträcka och tid. Nåja, mellan tummen och pekfingret. Men den vackraste, härligaste och mest givande löpningen för mig sker i okänd terräng, utan tidtagning och utan annat mål än löpningen i sig.

Anonymous said...

Tid och distans är intressanta parametrar även för den inre upplevelsen tycker jag - det är som de sätter "ord" på vad man inte riktigt kan beskriva. Nödtorftigt förvisso, men liksom påtagligt på sitt sätt.

Distans förresten, jag upplever det som mindre intressant att jag sprungit säg två mil (även om det är vad jag fokuserar på), däremot är det den sträcka jag tillbakalagt och de "revir jag sprungit in" som skänker tillfredsställelse. Det vore inte samma sak att springa två mil på en rundbana. Det är liksom "ytan" man lagt under sig som är grejen.

Kanske är det något liknande med tiden, något som uttrycks linjärt och aritmetiskt men i själva verket betyder något annat.

Ja det var väldans vad jag svamlar och är ute och famlar bland ogreppbarheter idag.

Anonymous said...

Äh, det handlar att vinna! Att man sen kan ha jäkligt kul på vägen gör ju inte upplevelsen sämre! ;)

Själv har jag svårt att släppa "tidspressen" under kvalitetspassen medan distanspassen alltid går i ett behagligt "jaha, har den där fågeln alltid suttit där?"-tempo.

MarathonMia said...

Det går ju alltid att ta till "tolkningsfrågan". Om ett pass gått långsamare än planerat kan jag intala mig själv att jag sprang för naturens och upplevelsens skull. boostar mitt sociala-jag-är-en-mysig-person-ego

När det går fort hinner jag inte riktigt reflektera över omgivningarna - boostar mitt elit-tänkar-ego

Det går alltså att efterkonstruera innebörden av tiden.

Katarina M-I said...

Springer för korta sträckor i dagsläget, hinner inte komma in i "här och nu" mood. Dvs när det inte längre spelar någon roll hur jag springer, vem jag är, vad jag gör, vad jag vill... Jag bara är...
Just nu springer jag bara från en kissblöja till en annan, från en lunch till ett mellanmål. Dvs max 60 minuter.
/cykelhumlan