Tuesday, May 20, 2008

Alessi gästbloggar: Gabrielle Andersen-Scheiss

Alltså, det här kanske är gammal skåpmat för er marathonlöpare, men herregud vad rörd jag blev imorse då de på nyhetsmorgon visade bilder från tidernas första olympiska marathon för kvinnor (Los Angeles 1984). Gabrielle Andersen-Scheiss, staplar in helt utmattad över mållinjen på plats nummer 37. Vilken fullkomligt galen och imponerande vilja. Själv hade jag brutit för länge sedan och ätit picnic i Vasaparken vid det laget. Skamsen, men vid liv!

18 comments:

Magda Gad said...

fan. jag började gråta! vilken jävla järnvilja, det mesta bleknar i jämförelse

Alessi said...

Ja, det är helt bananas! Fantastiskt!

Fredrika said...

Oj! Någon som vet vilken tid hon gick in på?

Vilken power - hon bara skulle i mål. Alessi, nu vet vi vad som väntar! Inte blir det picnic i Vasaparken ;-)

Mot sub3 said...

Den här är inte så dålig den heller...

http://www.youtube.com/watch?v=MTn1v5TGK_w

/Micke

Karin said...

Åh, jag ryser, jag gråter och jag ler. Vilken kvinna! Sån vilja och sånt fokus vill jag också ha!!

Magda Gad said...

mot sub3: din länk där, "the crawl", otroligt. jag gråter igen. och känner glädje samtidigt.
DET DÄR ÄR MENTAL STYRKA!
det är liksom bortom både motivation och vilja. här krävs mer, här krävs fanatism.

Masse said...

2:48:42 enligt wikipedia

burebornspringer said...

*klump i halsen*
Snacka om psyken som vinner över kroppen!

Henrik said...

Tycker det är lite tragiskt mest... 1984 liksom. Fast vi i Sverige är ju inte bättre, kvinnor fick ju inte åka Vasan på en herrans massa år.

Tudor said...

!

Tudor said...

Missriktad energi om ni frågar mig, men det gör ni ju såklart inte. I denna församling hyllas den här typen av omänskliga fysiska och psykiska prestationer som om de förkroppsligade människans väsen och samlade strävan. Jag undrar bara, vad är det för mål dessa människor riskerar sina liv för? Är det verkligen för kvinnors rätt att springa maraton eller handlar det som vanligt om testa sina egna gränser, definiera sig själv med den fysiska kroppen som måttstock i en kroppssdyrkande och sundhets-idealiserande värld.
Det finns väl kanske inget fel det, det verkar liksom ligga i människans natur att bevisa saker för sig själv och andra, att pröva sin styrka, testa hur länge man kan hålla andan, svälta sig, knarka ihjäl sig eller jobba dygnet runt. Ni får hylla det bäst ni vill och upprätthålla den ordningen men tänk, bara tänk om denna energi och vilja kunde användas till prestationer som verkligen ledde mänskligheten framåt.
Tack för en intressant blogg och ursäkta det pretentiösa anslaget!
Heja Allan!

Jag, Runners high said...

Tudor, tack för hejarop och inlägg.

Jag har en uppriktigt menad fråga till dig som om möjligt är än mer pretentiös än ditt inlägg:

Vad exakt menar du skulle vara prestationer som verkligen drev mänskligheten framåt?
Eller kanske ännu mer korrekt: Hur mäta denna rörelse framåt?

Vad betyder ens att driva mänsklighteten framåt?

Magda Gad said...

min teroi är att idrott - prestationer - framgång - karriär osv är nära sammankopplat.

idrott tränar inte bara kropp utan även psyke, och är man mentalt stark klarar man ofta andra utmaningar bättre; skola, arbete, fritid.

om man har tränats till att strukturera sig, planera sin tid och arbeta mot ett mål är chansen störra att man klarar av att göra det även inom andra områden.

visst gäller det inte alla, men många inom t ex triathlon och multisport är framgångsrika akademiker.

ja om man nu måste vara så pretentiös... själv tycker jag att framgång för mänskligheten även är framgång och lycka hos den enskilda individen - och om den lyckan är en idrottsprestation är väl det minst lika bra eller bättre jfr med mkt annat elände som folk lägger energi på.

eller för att uttrycka det så här: att klara utmaningar kräver vilja, och vilja är passion, och passion är kärlek - och kärlek, det är fan bra

Alessi said...

Hos mig är du definitivt ursäktad Tudor. Du har verkligen en viktig poäng. Träning kan verkligen gå överstyr och viljan att pusha sig själv till det yttersta knackar nog många gånger på dörren till det absurda.

Men borsett det självklara, alltså det där med att klara livhanken, kan i alla fall jag inte låta bli att inspireras av människor som kvinnan ovan. För det handlar ju inte om ett nollsummespel - att meningen med allt rymms inom ett marathon. Det handlar snarare om att bli inspirerad av en attityd - om att inte ge upp, om att ingenting är omöjligt. Jag är övertygad om att en person som Gabrielle Andersen-Scheiss lägger ner lika mycket själ i sina slalom-elever (eller det hon nu sysslade med) och kunde hon kinesiska skulle jag älska att ha henne bland hjälparbetarna vid jordbävningskatastrofen i Kina.

Hennes gärning blev att förmedla "ge inte ge upp även när det är svårt!" Det är i alla fall vad jag hoppas Los Angeles-borna på läktaren tänkte när de åkte hem i varsin stor bil med pit stop på McDonalds.

För att samanfatta denna långa utläggning kan man väl säga att argumenten ovan är det som får mig att ömsom imponeras och inspireras av min gode vän Allan, samtidigt som jag tycker att det är fullkomligt bananas att han smörjer sina ben med obskyra brygder ämnat åt hästar. Ungefär så.

Anonymous said...

Vet inte om jag tycker mest synd om henne för att hon är så helt otroligt utmattad eller för att hon heter Andersen-Skit i efternamn.

Masse said...

Ett stavfel, är jag rädd... det ska vara Schiess. Men det är inte lika roligt... :-)

Masse said...

Jag hade fel där. Det var rättstavat... tror jag... och då är det roligt igen.

Den amerikanska speakern uttalade hennas namn för "shiis" vilket inte alls behöver betyda något...

Anonymous said...

Gabrielle Andersen-Schiess är den korrekta stavningen... visserligen är det kanske "roligare" med Scheiss, men att springa omkring i ett tysktalande land med det namnet är nog inte lika roligt eller troligt...

/Dr Messerschmidt