Thursday, May 31, 2007

GPS klockan

En kompis till mig gick för några månader sedan in på löplabbet för att köpa en powerbar till ett långpass. Han kom ut tretusen kronor fattigare eftersom han köpt en pulsmät med gps maskin. Kul tyckte jag. Kul eftersom jag nu om jag sprang med honom kunde få veta exakt hur långt jag hade sprungit.
Han har inte fått igång den och har därför överräckt apparaturen till mig. Jag har tagit emot den. Men jag fattar inte ett enda dugg. Fattar verkligen inte ett dugg av hur den funkar. Varför har den två instruktionsböcker? Varför har den så många knappar? Jag är inte med.
Efter två minuters tänkande (eller kanske mer korrekt stillasittande apati) tappar jag tålamodet och börjar trycka på alla knappar i slumpmässiga kombinationer. Håller på så en stund och konstaterar sedan att jag nog inte kommer greja detta.
Undrar om man inte när man gör sådanahär maskiner borde tänka lite mer på oss som är lite under normalt tekniskt begåvade. Eller är det jag som har för höga tankar om mig själv? Ja kanske. Jag är kanske tekniskt fullständigt behind. Det är kanske så det är.
Jag vet inte och jag vill inte veta. Ska vid något tillfälle, när jag känner att jag har all tid i världen sätta mig ner och inte stressa upp mig över alla knappar och de två instruktionsböckerna och läsa och trycka på rätt knappar.
Måste bara tro på mig själv och arbeta lite med den mentala biten. Kanske måste jag tänka att det ska bli kul att trycka på knappdjävlarna.

Jag bär inte mantel, såklart!!!

Nu har tre personer frågat mig varför jag bär mantel på min presentationsbild. Och svaret är, bara så ni vet att jag inte bär mantel. Vem? Vem bär mantel i sverige idag? Kanske gycklare på medeltidsveckan och människor i samhällets utkant (typ folk som tröttnat på mainstream goth och vill komma in på tyngre prylar som typ bloodgoth eller suicadalgoth). Eller kanske någon som bara helt enkelt tycker violett velour och cylinderhatt är fränt kanske. Eller kanske en trollkarl med stil? Jag vet inte, och nu vill jag inte tänka mer på vem som bär mantel, det kan framkalla mardrömmar.

I mitt fall är det bara skuggorna som spelar oss alla ett visuellt spratt. Har inte burit mantel sen min mamma sydde en stålisdräkt åt mig när jag var liten och vi skickade in en bild för att vi skulle få med mig i stålistidningen (den blev dock refuserad till min stora besvikelse). Är det någon som minns det, att läsarna fick skicka in bilder när de föreställde stålmannen? Det var min absoluta favoritsida. Kanske att man skulle låta mamma sy upp en ny såndär dräkt så att man fick bära mantel med stil igen. Eller skulle det verka en smula odd?

Canada Goose


Just nu är det farligt att vara joggare. I alla fall om man springer i parker nära vatten.
Jag pratar om Kanadagässen som nu verkat och värpt fram sina små guldklimpar. Kommer man ens det minsta nära guldklimparna så fräser gässen (både mamma och pappa) och attackerar med sina näbbar.
Jag är fågelrädd, jag erkänner, men igår blev det lätt en kilometer extra bara för att jag tog så stora omvägar förbi gåsjävlarna och det var helt nödvändigt eftersom jag vill slippa fågelsjuka och annat man kan få genom kanadagåsbett.

Wednesday, May 30, 2007

Årstiden



Det är nästan som vackrast i Stockholm just nu. Nu, någon dag på hösten och någon vacker dag på vintern är det vackraste som finns. Vackrast just nu, när körsbärsblommen blommat ut är utan tvekan rododendron. Att springa är att komma närmare naturen. Det betyder liksom mer för en när man är där mer.

Tuesday, May 29, 2007

USA

Se bilden nedan på Grete!
Lägg märke till trycket på hennes träningslinne och shorts.
När slutade man trycka USA tryck på kläder? För det gör man väl inte längre?

Monday, May 28, 2007

Grete Waitz fashion



Evy var bra men jag gillade Grete Waitz ännu mer. Jag skulle vilja att Evy var min mamma men att Grete var min fru liksom.
Bland annat eftersom jag har kommit på att joggingkläder från åttiotalet är det finaste som finns.
Kommer ni ihåg sub4 exempelvis? Och de slitsade shortsen. Vill inte låta mesig nu (eller för den delen som The Sartorialist) men kolla på Grete här, oaow. Vilka softa joggingkläder alltså. I am amazed.
Grete fick en egen sko till och med (samt matchande väska). Undra om den går att få tag på numera.

Det lilla

Förra veckan var jag ute på ett kort rekreationspass en varm kväll. Jag sprang Linnégatan ner till Djurgården och långt ner på gatan kanske nummer 79 så tittade jag upp. Till min förvåning såg jag en man som tvättade fönster helt naken. Jag såg liksom allt. Pitten hängde och dinglade. Fönsterputsaren var en kille i min ålder och han såg att jag såg honom vilket fick honom att se lite generad ut. Jag gjorde tummen upp, fönsterstreakern vinkade och jag sprang vidare med ett stort leende på läpparna.
I söndags skulle jag cykla och träffa en kompis på Söder. Tydligen hade det ridande livgardet eller ridande dragontrumpetarna eller vad de nu kan heta ridit förbi vid operan för det var hästskit överallt. Jag fick kryssa fram. I en hästskit, en rejäl en hade någon placerat en liten amerikansk flagga.
Det var ett diskret skämt men det var verkligen snyggt gjort.

Det är sådant här som kan förgylla lite, det kan göra livet lite roligare. Diskreta, små ögonblick. Det kan ibland vara just det lilla som är absolut mest upplyftande.

Friday, May 25, 2007

Kära Alfa, jag hatälskar dig


Om vissa typer av kvinnor säger man ” hon kommer alltid välja en man som slår henne” eller så kan man säga om vissa exempelvis att ”han blir alltid bedragen”. Detta är hemskt, tragedier och jag önskar jag hade kunnat komma upp med andra, mindre magstarka och tragiska liknelser men det kan jag inte. Frågan jag ställt mig sedan jag första gången hörde om sådana kvinnor och män är hur de kan gå i fällan gång efter annan. Jag har fortfarande inte svaret även om jag kan ha mina gissningar, vad jag numera kan tillägga är; hur kan jag själv gång efter annan gå i den där fällan när jag vet hur fel jag har?
Jag pratar nu inte om mina val av partners, jag talar om mina val av bilar.

Jag är nu inne på min femte Alfa Romeo. Denna femte är den nyaste jag ägt dessutom, en alfa 33 från 1989. Den bilkunnige skrattar till eller ler i alla fall. Den bilkunnige ler för är det något som är dumt så är det att äga Alfor från åttiotalet. Dom går sönder hela tiden och de rostar på de minst rimliga av ställen. Som exempel på fel jag varit med om kan jag nämna tvärstopp under motorvägskörning, slang till bensinmotor som hoppar av, ett antal vattenpumpar som ballat ur, nyckelcylindrar (eller vad fan de heter) som pajar, listan kan bli hur lång som helst nästan och alfor pajar och rostar mer än andra bilar, jag lovar. Mitt problem är att jag älskar dem. Jag älskar GTVs från åttiotalet och jag älskar 33an och alfasud. Så fast de ständigt bedrar mig och jag varje gång lovar att det här var sista gången så sitter jag där och klickar på blocket och afistisidor för att fynda något gammalt åbäke. Jag älskar alfor och en kille som heter Luigi älskar mig för detta. Luigi är min mekaniker. På bilden ser ni min nuvarande alfa (som jag hoppas är min sista) när den senast var nere och hälsade på hos alfaspecialisten Luigi för drygt en månad och tretusen kronor sedan.

Öltält


Kanske är det bara jag som inte är så värst internationell ännu. Men det kändes lite konstigt med ett öltält för oss nylubbade marathonlöpare efter CPH. Skulle verkligen vilja se det hända i Stockholm. Tusentals löpare som står efteråt och dricker öl och småsnackar.
Hur det än är gick ölen så klart rakt upp i huvudet på mig.

Thursday, May 24, 2007

Go kväll

Nu är det Go kväll igen på tv. And guess what, det är det där inslaget "gör om mig" nu igen men Guldlock är utbytt mot en ny guldlock. Den nya är från norrland. Inte samma kännsla i henne på ngt sätt. Denna gång undrar jag mer varför Maria, kvinnan som piffats upp kommer in till spegeln piffad och klar till låten "American woman"? Är det för att den låten är lite fräck? Lika fräck som 55 åriga Maria nu har blivit?
Jag kulle vilja komma in i huvudet på musikläggaren på Go kväll.

Pastan är just uppäten och om en timme ska jag ut på ytterligare ett kort rekreationspass.
Sen ska gåtan Go kväll ältas resten av kvällen.

Filippo Inzaghi




Han har varit skadad mycket och igår spelade han en final i CL, antagligen sin sista. Han syntes inte mycket igår men han gjorde två mål varav det ena var som en slags perfekt singering av en hel karriär. Det målet ursäktar 1000-tals offsidelöpningar.
Fotboll blir inte vackrare än Filippo Inzaghis totala insats igår.
Har aldrig sett ens Pippo (och givetvis ingen annan) lyckligare efter ett mål som han var efter 2-0 målet.
Det var Pippos kväll och det var den största kvällen under fotbollsåret 2007. Han är mer än värd den kvällen.

Wednesday, May 23, 2007

CL ikväll





Jag tippar Liverpool som segrare och 3-1.
Håller dock på Rino och Pippo.

Framtiden

Var ute på ett rekreationspass igår.
Såg mig själv i en spegling och konstaterade att jag såg lika risig ut som jag känner mig.
Kan knappt röra mig och än mindre springa.
Hur ska jag på bästa sätt lyckas klara Sthlms mara?
Kanske måste jag vila mig i form.

Funderar för övrigt på att helt enkelt inte vänta längre utan bara bestämma mig för att 2008 blir året då jag springer Boston Marathon.

Mot framtiden!

Och förlåt för de långa beskrivningarna av CPH. Läs dem inte. Låt dem bara finnas här i cyberrymden, för min skull.

Copenhagen part 2

Publiken är det verkligen inget drag i trots att omständigheterna för dem är de perfekta. 20 grader redan klockan tio på morgonen.
Vid 10 km börjar jag klappa händerna när jag ser stora folksamlingar för att de ska klappa tillbaka. Det gör de i allmänhet.

Jag kände mig oerhört stark men en smula rädd under de första 21 kilometerna. Rädd eftersom jag inte hade en aning hur det skulle gå. Jag springer rätt fort känner jag men det känns ju bra, kan jag verkligen hålla detta tempo? Första milen noteras till typ 44 minuter vilket skulle ge en sluttid på 3.08. Kan jag klara detta? Jag vet inte. Ute på banan blir jag en smula förvirrad. Konstaterar att jag inte tänkt igenom mina mål. Jag har liksom inget mål riktigt. Jag har bestämt mig för att springa snabbt och jag har trott att jag kan springa på ca 3.15, kanske lite snabbare. Men jag har inte tänkt ut hur jag ska nå dessa mål och jag har inte tänkt på hur det kommer kännas att försöka uppnå dem. Jag har bestämt mig i sista stund för att klara det på 3.15, det är det hela, har inget taktiskt upplägg, ingen strategi.
Ungefär vid 19 km kommer loppets ända längre backe, jag börjar nu känna igen löparna omkring mig. Känner igen ungefär 20 löpare som alla springer om alla hela tiden. Jag utvecklar en relation till dem. En relation utan ord där vi endast kommunicerar genom vår löpning. Alla utom jag håller denna tysta kommunikation, jag bryter dock tystnaden och babblar på. Frågar frågor och, förstår jag nu, är sjukt jobbigt (men hey, it´s at a peak of a runners high).
Många nickar när jag pratar, andra ler, ingen svarar mig med ord. En person, en man i kanske fyrtioårsåldern som jag känt igen ett tag reagerar inte alls på tilltal. Detta kommer att få en avgörande betydelse för mig och kommer påverka min löpning under resten av loppet. Detta ignorerande gör mig asförbannad. Jag bestämmer mig för att denne man som ignorerar mig inte ska få springa förbi mig, jag ska vinna över honom och han ska på detta sätt få igen. Jag tror att vi sedan fram till ca 35 km genomförde ett slags krig mot varandra. Jag krigade i alla fall mot honom. Varje gång han attackerade så drog jag på en aning, varje gång kände jag vidare att detta är sista gången, nästa gång orkar jag inte. Jag kände att jag måste släppa honom och börja koncentrera mig på min egen löpning men jag kunde bara inte släppa honom. Kunde inte trots att jag nu var på väg in i den absolut djupaste svacka jag någonsin upplevt. The absolute lowest low.

Jag övervann den ignorerande surgubben, han pallade inte längre attackera. Hans sista attack kom ungefär vid 35 km. Jag var nu helt slut, hade absolut inget mer att ge och kände att jag tappat fart. Efter varje vätskekontroll fick jag andningsbesvär bara för att jag drack vatten. Orkade inte dricka men var mycket törstig. Orkade heller inte äta men var i stort behov av näring. Jag har aldrig känt mig så slut i hela mitt liv. Nu var farten låg, det kunde jag känna. Jag kämpade på och trots den relativt låga farten var de inte så många som sprang om mig (jag sprang iofs inte om någon heller). Jag var helt slut vid 38 km, förbannade min kärlek till löpning och förbannade min tro på mig själv.

Det var nu det hemskaste hände. Jag hade under loppet inte vänt mig om många gånger, på slutet eftersom jag inte orkade och i början för att jag inte brydde mig.
Jag sprang nu där, trött, urlakad och långsam och kände att det var tur att farthållaren för 3.15 var ännu längre bak än vad jag var eftersom jag då skulle klara 3.15. Precis när jag tänkte detta kom han med sin ballong och låg jämsides med mig. Det kändes ungefär som jag var ett badande och plaskande barn som en jättestor vithaj nafsade i sig. Som att jag hade plaskat runt och nu bara ”piuf” inte längre fanns. Jag skrek till när farthållaren kom, jag ville inte släppa förbi honom men jag hade inga krafter kvar och han hade mycket fart. Mycket mer fart än jag kunde förmå mig till. Min första tanke var att dra honom i tröjan för att få honom att sakta ner. Min andra var att jag ju kommit så nära så detta kan jag bara inte släppa. Denna andra tanke lyckades övervinna tröttheten och jag började i det närmaste gråtandes höja farten och ta mig förbi farthållaren. Jag kom förbi samtidigt som jag passerade 40 km skylten. 2 km kvar, jag var nu så trött så jag hade lyckats glömma hur långt ett marathon är. Var det 41 eller 42 km och skulle jag överhuvudtaget klara detta? Fram till mållinjen trodde jag inte det.
Men så plötsligt var mållinjen bara där. Jag såg den och jag kunde fortfarande inte tro att jag skulle klara detta. Jag visste att jag nu hade farthållaren en ganska bra bit bakom mig. Jag tittade på målklockan och såg att tiden nästan hamnade på 3.14.20. Jag visste inte då min exakta tid men den fastställdes senare till 3.14.03.
Precis vid mål stod en dam och delade ut powerbars, banan och dryck. Jag tog hela famnen full, säckade ihop på marken och lovade mig själv att aldrig mer springa en mara.

Tuesday, May 22, 2007

Copenhagen part 1

Vesterbrogade är så lång, betydligt längre än jag trodde och vad jag minns den som från dagen innan. Jag förbannar min glömska när jag småjoggar gatan ner mot rådhusplatsen, alldeles för sent på väg mot starten. Hur kunde detta hända? Jag är sen till en marathonstart; jäva arsle. Inte nog med detta, jag hittar inte starten när jag väl kommer fram till rådhusplatsen. Jag hittar den verkligen inte. Detta kan inte vara bra. Frågar fyra danskar innan jag hittar en som vet var starten är.
Springer dit och kommer liksom framifrån mot starten, Vet ej vad klockan är men förstår att det är sent eftersom löparna längst fram vid startlinjen ser ut att ha gjort sig startklara. Alla tittar på mig känns det som.
Jag hinner in precis bakom de som står först och jag hinner stå i startfållan ungefär i en halv minut innan startskottet går.

För er som inte vet det finns det numera i marathonsammanhang något som kallas farthållare (eller pacerunners). Farthållare är erfarna och duktiga löpare som ska hålla en jämn fart under loppet samt springa loppet på en viss (exakt) tid. Detta görs med hjälp av GPS och farthållarna förses sedan med någon form av kännetecken så att andra löpare kan följa dem (i CPH var det orangea ballonger).
Medan jag småsprang längs Vesterbrogade för att hinna till loppets start bestämde jag mig för att jag skulle följa farthållaren som höll 3.15 tempo. Jag hade egentligen tänkt gå för en smula långsammare för att orka genomföra STHLM på ett bättre sätt, men väl i CPH kunde jag bara inte göra annat än att ge i det närmsta järnet.
Efter ungefär tre kilometer känner jag att jag nog kan dra ifrån farthållaren för 3.15. Jag bestämmer mig för att sakta men säkert avancera.
Jag drar ifrån och allt känns mycket bra. Jag mår bra trots min stressiga morgonrush nerför Vesterbrogade.

Forts följer....

Bodycheck

Kroppens status:

Sätta sig ner på stol: går men det gör mkt ont och väl på plats så reser jag mig inte igen på åtminstone fem minuter på grund av smärta.
Gå i trappor och backar: tar tre gånger så lång tid som vanligt efter som jag i princip ej kan böja på mina ben.
Kön bakom mig i trappan ner från flyget igår var lång.
Gå upp ur sängen tar lätt tio minuter.
Jag har ont i hela kroppen med lite extra smärta i: Axlar (solsveda och träningsverk), lår, hela jävla benen, ryggen.

Jag vet hur det är att vara gammal! Har sett framtidens kroppsliga förfall.

Jag längtar till Stockholm marathon!

Monday, May 21, 2007

CPH 2007


Jag vet att jag ser i det närmsta ledsen ut på denna bild. Men det är den enda jag har. Och jag är mycket lycklig.
Bilden är tagen vid halv fem i söndags (20 maj), ungefär sju timmar efter starten av Köpenhamn marathon 2007. Jag har druckit tre öl och promenerat Vesterbrogade upp till mitt tillfälliga hem.
Jag gjorde det! Jag klarade det.

Tid: 3:14:03
Placering: 278

Jag är mycket glad över minnet av detta fantastiska lopp. Önskar alla kunde få känna det jag just nu känner.
Allt jag vill skriva om en fantastisk tävlingsdag rymms inte inom detta forum. Ska imorgon eller senare idag lägga ut mer dock.

Thursday, May 17, 2007

Österlen


Nu åker jag ner till svesnk svinuppfödnings mecka, Österlen.
Tar inte med mig datorn så vi får se om jag kan publicera något förens jag kommer hem från CPH på tisdag.
Då kommer en rapport om mitt första marathonlopp på fyra år.
Ska bli mkt kul att springa det.

Wednesday, May 16, 2007

Min lektyr


Just nu läser jag en ganska fantastisk bok faktiskt, James Fixx "The Complete Book of Running".
Den är fantastisk av flera skäl, dels är den en slags bok som handlar om en rörelse som är i sin linda. Boken släpptes när joggingen gick från en friidrottsgren till att bli mer av en livstillsgrej. Dels handlar den på något sätt för mig om New York. Själva min sinnebild av löpning ser ut såhär. En man i åttiotalslöparkläder, slitsade shorts och linne i Central park.

I boken använder James ordet fartlek, det sveska ordet fartlek har han låtit vara oöversatt. Det var en svensk som kom på fartleken (dåligt namn redan på svenska) och körde lite sådan med James. Den beskrivs på ett fint sätt i boken, The fartlek (kul va?). Ska ärligt talat börja köra lite seriös FARTLEK i sommar.

James Fixx är inte klok, han är fanatisk, James verkar i princip förakta alla som inte springer och han är totalt inriktad på resultat. Vidare menar han att man bör springa varje dag. Det är en livslång gåva att vara löpare, även barn bör löpa, mycket och långt.
James levde som han lärde. Vi andra kan lära en del av good ol´ jimmies liv. Den 22 juli 1984 dog James av en hjärtattack under ett löppass i Vermont. Fint att han dog löpandes, trist att han endast var 52 år gammal.
Så vad kan man lära av James liv. Att softa lite, annars egentligen inte så mycket, alla män i James familj dog tidigt på grund av extremt höga kolestorolvärden. De flesta blev inte ens 40, så James hade alltså trots ett hårt leverne i unga år levt länge för att vara en Fixx så att säga.
Kanske kan man av James lära sig att softa en smula som sagt. Han verkar verkligen inte haft något liv, inte jag heller har så mycket till liv men jag mäter åtminstone inte allt detta ickeliv i meter, sekunder och hjärtslag.

Om jag dör


Jag är ett riktigt litet ångestknippe. Jag går liksom runt med en känsla av att något kommer gå åt helvete jämt. Inte minst när jag tvingas flyga har jag denna känsla. Överhuvudtaget gillar jag inte att vara borta från min hemmiljö. Gillar inte att flyga och gillar inte att vara borta från mitt hem, plus att jag är lite rädd för att springa marathon. så ni fattar att jag, som ska flyga imorgon bort från mitt hem och till ett marathon känner mig en smula pressad. Tagen av stundens allvar har jag också nu funderat över my legacy och kommit fram till att det är det ni ser på bilden. Träden som inte står där längre. Innan var det full skog, nu är det färre träd där. Så om jag dör nu vill jag att ni ska minnas mig för det, jag sågade ner dom där jävla träden.
Vilken gärning va? Vilket eftermäle!!!!!!!

Tuesday, May 15, 2007

Kennedy

Publicerade just ett inlägg om Kennedys hår. Tog bort det efter en minut eftersom jag fick dåligt samvete. Jag syndade.
Grattis till kontraktet Kennedy! Du är en verkligt bra fotbollsspelare.

Från anslagstavlan: Det vackraste jag sett


Kunde inte hålla mig längre. Måste dela med mig av denna fantastiska bild jag har på min anslagstavla.

Det sista passet


Det sista passet av någonsånär klass hölls alltså igår, 11 km på 43 minuter och det var i sanning inte runners high ute i spåret. Hade dock efter passet ett fint ögonblick då jag ömsom sprang ömsom gick med Ipoden laddad med the one and only, Julio Iglesias. Jag joggade alltså ner till El amor acaba och Espera un poco. Det är ju inte musik för ett fartpass men just för the easy nerjogg så är det perfekt.
Om vi nu är inne på ämnet musik och jogging igen så kan jag bara nämna att jag sist jag sprang marathon hade med mig min lilla radio (hade ingen MP3 på den tiden). Märkte dock efter ett par kilometer att det funkade mycket bättre att lyssna på folkhavet och dess hejarop.
Hade ärligt ingen aning om att de skulle betyda så mycket. Visste inte att jag var så enkel att elda på. Efter tre mil var jag så tacksam mot dem som hejade att jag ville krama dem. Det var helt säkert inte ömsesidigt, skulle själv inte bli döglad om en genomsvettig marathonlöpare gav mig en kram bara för att jag klappade händerna lite.
Jag gillade hejaropen.
För att inte tala om hur mycket jag gillade alla gubbrockband och sambagäng som spelar längs vägen. Jag älskade dem, minns att jag vid något tillfälle nästan stannade för att jag ville höra klart ett gubbgängs (vi kan kalla dem Daddy Rocks) fräna version av ”Smoke on the water”. Jag menar, hey, ett gäng farsor som flytt in i en replokal för att få komma bort och bara dricka bira, vara sig själva och spela rock, klart de spelar Purple låtar och klart att det låter som skit för 99,9 % av alla som hör det. Men för en endorfinstinn marathonlöpare, för en sådan är det ljuv musik.
Och då har jag ändå inte nämnt när jag efter genomförd mara satt på Östermalms IP med banan och kexchoklad inlindad i en plastfilt och föll i gråt för att trubaduren spelade och sjöng ”Snart tystnar musiken” av Tomas Ledin så vackert.
Runners high! Runners high?

Monday, May 14, 2007

Twice

Jag är inte mer lättirriterad än andra tror jag, ungefär normal skulle jag tro. Just nu sitter jag dock och kokar inombords. Har inte bara en gång utan två gånger idag fått frågan - Vad springer du ifrån Allan?
Jag har skrivit det förr, snart kommer min upgörelse med alla de som ställer denna fråga.
Måste bara ladda lite till.

Sunday, May 13, 2007

Runners High känner sig nervo

Och inte så lite heller faktiskt. Fick halv panik nyss när jag för första gången i år (!!!) var inne på Zsalkais (eller hur han nu stavar sitt namn) träningssidor för marathon. Ville se hur jag ska bete mig denna sista vecka. Panik fick jag för att det stod att man typ på sista tisdagen ska göra en kolhydrattömning. Quack tänkte jag, vad är det? Låter inget vidare men jag är beredd att göra rätt många ingetvidare grejer just nu. Hur många som helst rentav för att springa bra i CPH på söndag. Jaha så nyss låg jag här och kollade efter kolhydrattömning. Googlade det och kom givetvis bara in på bodybuildarforum, dessa är i sig värda en hel del textmassa (alla dessa subkulturer, can´t live with them, can´t live without them).
Jaha sen hittade jag till slut någon eller rentav ett par olika löpare som beskrivit det som att den possitiva effekten av tömningen inte exakt är bevisad. Så jag beslutade mig för att strunta i den där tömningen hur den nu än skulle gå till.

Men en ännu viktigare fråga jag går runt med är hur jag ska träna denna sista vecka inför maran (den går nu på söndag, 20 maj). Fattade det som att jag kan köra typ ett intervallpass och ett snabbt milpass. Så då ska jag dra ut och bränna av en mil på 40 och köra någon form av intervall i veckan. Sen ska jag köra femtiometerslopp i stegrande fart (det gjorde jag förra gången jag sprang marathon och gillade det).
Kanske märker ni det jag själv i skrivande stund nu märker. Att jag skriver osammanhängande. Jag vet vaför, för att jag just nu är nervös. Jag vet också varför nervositeten kom just nu. För att jag var ute och sänkte fem öl igår. Känns som att jag sumpade en del av formen där. Antar ärligt talat att det inte spelar så stor roll. Men nervo har det lyckats göra mig i alla fall. Så nervo att jag aldrig längtat mer efter ont i benen i hela mitt liv. Måtte denna sista tid innan söndag innehålla distraktion i form av arbete eller dylikt så att tiden blir uthärdligt.
Kanske borde jag styra upp lite 10 mg Stilnoct så att nätterna kan ägnas åt rätt saker.

Friday, May 11, 2007

Runners High drömmer

Kunde inte sova igår kväll. Eller halvsomnade lite. Låg och fantiserade på ett sätt som semivuxna män verkligen inte borde fantisera. Eller kanske ska man kalla det dagdrömma fast det var på natten.
As I write så sitter jag och rodnar för det är verkligen lite pinsamt vad jag drömde om.
Jag drömde att det gick skitbra för mig på marathon, och att klubbarna i stockholmsområdet började ringa mig spontant och försöka värva mig. Och att sportfirmorna började tjafsa om vem som skulle få sponsra mig. Gick till och med så långt så jag tänkte att om det bästa erbjudandet från en sportfirma kom från någon firma vars skor jag inte gillade så skulle de ta fram en specialsko för just mig (jag har uppenbarligen tänkt igenom detta).
Sen drömde jag att jag hamnade på framsidan av runners world. En sån där bild ni vet när man liksom springer ut från framsidan av magasinet och ser orimligt frisk och sund ut. Och så en fucking intervju där jag får framstå som en riktig great guy, men med a twist liksom.
Varför drömde jag om detta? Jag är ju vuxen nu, och har ett seriöst jobb. Påminner mig om när jag mycket liten och trodde att jag skulle bli fotbollsproffs eller popstjärna och själva beslutet vilket jag skulle välja framkallade ångest i mig. Då hade jag en slags infam hybris. Nu handlar det nog mer om att jag är på väg in i medelåldern med tornadofart och inte vill hänga med. Regression och eskapism är mina mentala verktyg för att bromsa kanske?

Thursday, May 10, 2007

Dexy´s midnight runners och Kevin Rowland





Häromdagen bildgooglade jag ”runners high” och hittade kaninen (inte tigerkaninen utan den målade). Förutom bilder på löpare och kaninen var det en massa bilder på Dexy´s midnight runners.
Kom då att tänka på att jag älskar allt Dexy´s gjorde och att jag älskar Kevin Rowland. Eller nej, älskar är fel ord i sammanhanget. Mer exakt så är jag helt enkelt besatt av dem.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Kevin Rowland. Jag skulle kunna skriva bara om Kevin och löpning, men vet inte om det skulle hålla i längden. Men nu skriver jag iaf och inser själv att dessa rader inte kan bli så många som jag vill. Ska fatta mig kort.

En starkare glöd än Kevins får man gå tillbaka till Strindberg för att hitta. En starkare glöd presenterad på ett mer ärligt och rakt sätt finns inte överhuvudtaget. För den som sätter sig in i Kevins värld finns det ingen återvändo. Han är besatt, och vi som fångats av honom kommer aldrig slippa ur greppet.

Det finns verkligen två läger när det kommer till Dexy´s; de som älskar dem och de som tycker genuint illa om dem.
Inte ofta, kommer bara på ett annat exempel och det är Morrisseyhatare, är jag beredd att säga att den som ogillar viss musik har direkt fel. I fallet Kevin säger jag det dock utan att tveka; de som inte gillar Kevin har helt enkelt fel.
Jag har nåt den mognads grad då världen inte längre är svart och vit och där rätt och fel blir alltmer suddigt och svårt att utläsa. Allt känns så komplext. Men detta vet jag med säkerhet, de som hatar Morrissey och Kevin har helt käpprätt fel.
Att Kevin dessutom alltid (med ett undantag) har varit musikvärldens coolast klädde man gör honom bara än mer stor.

Ord kan inte hjälpa mig för att beskriva vad jag känner för Kevin. Hoppas någon tar upp sin lyssning eller börjar lyssna nu, då kommer ni förstå vad jag menar om ni inte redan gör det.

Antar att Dexy´s midnight runners inte springer av samma skäl som jag gör, eller?

Från anslagstavlan: Köpenhamn



Det närmar sig och jag är lite nervös när jag skriver dessa rader. Ska bli mycket roligt att ta backen borta vid Carlsberg (ca 24 km). Längtar tills efter den. Då är jag liksom i mål.

Wednesday, May 9, 2007

Från anslagstavlan: den söta tigerkaninen



Jag har en sån där risig anslagstavla på jobbet. En sån som man nålar upp grejer på och där det brukar sitta små seriestrippar uppnålade. Jag gillar inte anslagstavlor men har gjort det bästa av min (tror jag). Har fyllt den med bilder. Jag ska med jämna mellanrum framöver lägga ut bilder som sitter uppe på min anslagstavla.

Hornsberg i förändring


Om jag skadar mig så lovar jag att byta spår och skriva om min långa väg tillbaka.
Har av någon anledning tänkt på just om i ett par dagar nu. Vad skulle hända om?
Igår var jag ute på ett varv runt Kungsholmen, kan verkligen inte rekommendera det under de närmsta åren tror jag. Omysigare plats får man leta efter nu när byggena nere vid Hornsberg kommit igång. Inte för själva byggena utan för att man förlorar rytm av alla tillfälliga och krångliga passager. Progress är ju förvisso alltid bra. Men den långa vägen är alltid smärtsam, vare sig det gäller rehabilitering eller nybyggnationer.

Tuesday, May 8, 2007

RH en gång till



Igår sprang jag 14 km på 56 min!
Detta innebär ganska exakt en tid på 40 minuter/mil. Vet ärligt inte om jag sprungit fortare förr och de första 8 kilometrarna var inget vidare faktiskt. Snarare var det en verklig lowest low känsla.
Men sen exploderade jag på något vis. De sista 6 var en ren njutning. Jag drog inte ner på tempot utan kände bara att jag hittade flytet.
Tror inte jag i dagsläget kan hålla 40 fart på en mara. Möjligen kan jag komma under 3 timmar, men det är inget jag räknar med. Det är en drömgräns och skulle jag göra det så skulle jag ärligt talat (hoppas jag) ändra min träning till att bli en smula mindre resultatorienterad. Eller så går jag med i en klubb så att jag kan komma ner ytterliggare i tid. Fast man kan ju verkligen fråga sig varför man ska komma ner längre. Bäst lär man ju inte bli, och att vara en duktig amatör ger ju inte exakt guld och gröna skogar. För någon enstaka kanske det kan väcka respekt, men de flesta kommer antagligen bara skaka på huvudet och med visst fog undra vad man har tjänat på att kämpa så hårt. Vet inte hur jag för dessa ska lyckas förklara att det finns något som kallas för runners high som är värt hur mycket som helst.

Monday, May 7, 2007

Runners high

Runners high är för övrigt en känsla jag sedan någon dag tillbaka upplever konstant. Kanske är det på grund av att det är vår, eller så är det för att jag trots allt faktiskt är mkt vältränad.
Jag kan inte vänta på Köpenhamn, har ett kostant spring i benen. Detta är en verkligt underbar känsla. Har inte haft den sedan jag sprang marathon senast(Stockholm 2004).
Önskar verkligen att fler fick vara med om det fina med att springa lopp som marathon. Och att fler kunde få känna på hur det är att befinna sig i ett runners high 24/7. Om så bara för ett par dagar.

Södermalm/Östermalm

Ibland krävs det att det flygs in en äkta fashionista från New York för att starta lite modebeef i den glödheta frågan om Södermalm eller Östermalm är the place to be.
Att diskutera backslickens vara eller inte vara är väl antar jag ungefär lika spännande som att diskutera om hårdrock är bra eller dåligt.
Se fighten (och Sartos hyllningar till staden Stockholms invånare) på Sartos blogg. Under rubriken My Disappointment with Stockholm tar han upp the Stockhom fashion beef!
Varför har han för övrigt inga foton på oss superheta runners som springer runt i stan?

Friday, May 4, 2007

Skuld, löje och benchmarks/tröst

Ibland känner jag omvänd skuld. Skuld för att jag tränar för mycket och för att jag tänker för mycket på träningen. Det känns som att min strävan efter att alltid vara perfekt klädd för ett aktuellt väder och perfekt mätt och perfekt i vätskebalans lägger ett slags löjets skimmer över mig och jag känner mig som jag tidigare varit inne på som en fåne.
Det finns dock ett mycket enkelt sätt att bota dessa känslor av att vara en tönt; att börja läsa andras marathonbloggar. Oj oj oj. Min träning framstår som något sprunget ur kärlek om man jämför. De känns i sanning som att jag är Rocky medan män (oftast runt 40 år gamla) som har gps, puls och grafer på exakt varenda liten vindpust de drabbats av på sina rundor är Ivan Drago.
Jag ser i min kristallkula hur jag själv inser värdet av dessa instrument om ett par år, på samma sätt som jag idag inser värdet av vissa löparkläder som jag refuserade i många år. Och för den delen såna där energy bars som jag börjat tugga i mig fast jag alltid dissat dem.
Men just nu skänker dessa bloggare mig mer tröst än något annat.
Älskar inlägg på bloggar som består av sifferkombinationer i stil med:
"Hittar ett jämnt och bra flyt runt de ganska lugna villagatorna, klockan stannar på [4:46 4:46 4:45 4:42 4:43 4:45 4:43] vilket ger 3:57/km i snitt."
Vill inte hänga ut någon eller hävda att min egen löparblogg är så värst bra. Men upplever mig just som Rocky i sällskap av en massa Ivans

Backstreets


Utöver boulevarden i den lilla hålan är nästan alla mina favvogator riktiga bakgator, iaf i Stockholm. Jag kom för fem år sedan på att jag är en riktig backstreet boy.
Några stockholmspärlor:
Apelbergsgatan
Bondegatan (en viss del , där vid biljarden och Louie Louie)
Jutas Backe
Brunnsgatan
Tavastgatan
Brännkyrkagatan
Björngårdsgatan
Heleneborgsgatan

J

Var ute på ett pass med J igår.
Han gjorde en hemsk jämförelse mellan mig och en alldeles särskild person. Jag kan inte inom ramen för detta forum återge vad han jämförde mig med, det är för grovt.
Men jag kan däremot göra en liknande jämförelse.
Låt säga att han jämförde mig med en seriemördare, ju fler han mördar desto starkare blir suget att mörda fler. På samma sätt menade J att ju fler mil jag springer, desto fler vill jag springa, och desto starkare blir mitt behov av att trycka ner J genom att alltid springa lite snabbare än vad han orkar.
J får det alltid att låta som att han var ett offer för min illvilja. Som att all min löpning gick ut på att sänka hans självförtroende och skänka honom ett än djupare dåligt samvete för att han försakar sin träning.
Egentligen är det helt tvärtom, jag mörkar träningspass så att han inte ska känna sig dålig, och när vi löptränar ihop så fejkar jag och säger att det är sååååå jobbigt, så att han ska känna sig lite duktig.

Thursday, May 3, 2007

Le Boulevard des Pyrénées







Gator utgör en viktig del av allas våra liv. I alla fall för alla oss som bor i städer. För en stund sedan läste jag min vän Alessandros inlägg om filmen Eternal Sunshine Of The Spotless Mind på hans blogg. Han skriver om en ganska magisk kväll vi hade i en otäck fransk håla.
Jag kommer att tänka på hålan och livet där.
Lika illa som jag tycker om hålan (vi bodde där för några år sedan under några månader), lika bra tycker jag om dess fantastiska paradgata.
Hålan jag talar om, Pau, är ätten Bernadotes ursprungliga hemvist, platsen där tristessen fått blomma ut ohämmat och platsen för en av världens vackraste gator; Boulevard des Pyrénées. Se bild ovan.
Boulevarden har allt. En svindlande utsikt över Pyrenéerna, utsikt över en järnvägsbanvall (eller vad det nu kan tänkas heta) med cilos och annat som hör järnvägen till, liksom för att bryta av skönheten från bergen.
Vidare börjar boulevarden vid en medeltida (men sliten) borg och slutar i en vacker park som liksom sipprar ner i en dalgång.
Det finns så många fina gator, men för mig är just Boulevard des Pyrénées en av de finaste. Kanske just för den outhärdliga mentala kontext den finns i.

Löpning

Löpningen har gått så fantastiskt bra de senaste dagarna.
Okej nog om det! Ska tona ner löpsnacket igen. Men jag är först och främst en löpare just nu. Så att tona ner löparsidan av mig är inte så enkelt.
Jag är en löpare above all. Detta är en smula intressant. Jag är en löpare framför allt.
Jag är inte en yrkesman framför allt. Jag är inte en älskare framför allt, inte vän framför allt. Jag är just löpare framför allt.
Och ja ja, jag är Allan framför allt men det hör liksom inte hit. Vem är han då? Löparen.

Jag äter för min löpning, jag dricker inte alkohol på grund av min löpning, jag planerar min tid efter hur jag tänker träna. Jag lever egentligen ett relativt inrutat liv på grund av min träning.
Låter ju en smula tragiskt, men så är det. Och så kan det ju få vara såhär två tre veckor innan mitt första marathon på fyra år.
Men sen måste det bli ändring tror jag. Kan inte låta min tid och tanke i så hög grad upptas av löpning.
Men jag tror och hoppas att jag varje år så länge mina ben bär ska springa minst ett marathonlopp.

Kanske kan jag lägga ut en profil på mig själv så att ni bättre kan förstå vilken typ av löpare jag är.

Mitt nästa inlägg kommer handla om något helt annat än hur mycket, när och var jag springer.

Kanske.

Tuesday, May 1, 2007

Långpass

Hostan släpper inte direkt. Ligger med lite te och försöker bli en smula mindre hostig. Ska snart gå ut och bränna av mitt 29 km pass. Längtar faktiskt inte exakt för en gångs skull. Men om inte snuvan och hostan släpper snart så vet jag inte vad jag gör. Har ställt in all träning efter i fredags men helt bra är jag inte ändå, bara frustrerad. Nu måste träningen verkligen komma igång. Måste köra riktiga kvalitetspass nu med bra tempo. Måste det inte idag. Men sen måste jag det.

Mot Köpenhamn (20 maj).