Berlin i siffror

Mitt lopp i Berlin såg i siffror ut som följer:

Nettotid i mål: 02.56.50
Halva nummer ett: 01.23.09
Halva nummer två: 01.33.40
Genomsnittlig tid per kilometer: 4.11
Fart: 14.32 km/timme

Det finns betydligt mer data, ni kan finna mina här (skriv in startnummer 3900), men det intressanta är egentligen bara att jag vid både mitt lopp i Köpenhamn och i Berlin (Stockholm räknar jag inte för där sprang jag bara igenom loppet så att säga) så gjorde jag en andra halva tio minuter långsammare än min första.

Inför mitt kommande löpår har jag beslutat mig för att försöka göra mina lopp något jämnare. Tyvärr är min skalle inte konstruerad för att ta det lugnt under första halvan, så min strategi måste med andra ord bli att lära mig att inte heller slå av på min höga fart under andra halvan.

Detta ska jag träna på 2008.

Det dummaste jag gjorde i Berlin

Bilden visar min högra, fromgjutna skosula (jag har också en vänstra men denna historia handlar om just min högra sula). Den är gjuten efter avbild av min fot och den har ändrat mitt löpsteg en hel del. Eller mer exakt den har ändrat min fotisättning och mitt frånskjut en hel del.
När jag fick dem i somras kände jag att jag fick mycket träningsvärk, detta berodde på att jag aktiverade nya muskler i mitt frånskjut eller vad det nu kan heta. Jag har nu såklart vant mig vid mina sulor och vant mig av vid att använda musklerna som jag tidigare använde i mitt frånskjut.

Det här är den otroliga historien om konsekvenserna av att lyckas glömma sin högra sula på hotellet när man som bäst behövde den.

Kvällen innan Berlin marathon ordnade jag allt, satte fast nummerlappen på linnet, fäste chippet i min högra sko, lade fram kläderna jag tänkte använda. Men jag satte inte i mina sulor, förvarar dem aldrig i skorna av någon anledning.

När jag vaknade på tävlingsdagen var jag mycket mycket nervös, av någon fullkomligt outrgrundlig anledning glömde jag lägga i min högra sula.

Satte på mig skorna och gick otroligt taggad till S-bahn som tog mig till starten. Vad jag nu inte lyckades fatta var att jag inte hade min högra sula i min sko, den låg på hotellet.

Jag sprang marathon med krampkänningar under stora delar av loppet, krampkänningar i min högra vad.

När jag sprungit klart och skulle försöka byta till lite torra kläder märkte jag att sulan inte låg i. Jag kunde inte fatta hur det gått till att den trillat ur min sko. Jag provgick skon utan sula och kände direkt att sulan inte var där, men innan, när jag sprang kände jag det inte.

Väl tillbaka på hotellet låg den där, retligt under lite reklamprylar.

Min vad gör fortfarande otroligt ont och har varit spänd som ett baseballträ sedan marathon. Det har dessutom bidragit till att jag fortfarande ser ut som att jag har ett träben när jag går.
Detta kan jag leva med, men det som stör är att jag tror att jag hade kunnat dra på ytterligare om jag bara hade fått springa med det förbannade ilägget.

Och jag har nu lovat migsjälv att alltid lägga i sulorna redan kvällen innan lopp.

Låten i mitt huvud

Under hela Berlin marathon lallade jag på en låt Pictures of you. Tyckte det var konstigt då och tycker det är konstigt nu att det blev just den låten. Varför?

Berlin 2007 del 3

Bilder på en lycklig människa. En stor vägg där man fick föreviga sig på utnytjades till lite kort poesi


Jag hade fäst ett rött band runt min arm som för att visa mitt stöd för folkets kamp i Burma, jag tänkte på Burmas folk men man kan kanske säga att jag gjorde det av ganska egoistiska skäl. Jag tänkte att jag genom att protestera mot regimen i Burma så skulle jag kunna springa lite snabbare. Protesten i sig skulle skänka mening till mig när jag blev trött. Denna strategi fungerade faktiskt, allt det jag hade tänkt att jag skulle tänka på tänkte jag på de sista sju kilomterarna, jag höjde min arm med knuten näve för Burmas folk, jag tänkte på Björns ord, jag tänkte på Parkeringsvakten Greger, jag tänkte på denhär bloggen som jag lärt mig tycka så mycket om att skriva och jag tänkte på mitt fantastiska löparår 2007 som snart skulle nå sitt slut. Allt detta fick mig att känna enormt mycket överhuvudtaget. Mina sista 7k var en lång sentimental sörja, en sörja som gav gåshud och rysningar. Jag sprang runt där, grät, hade gåshud, applåderade publiken, och pratade med mina medtävlare, var liksom oerhört pigg.

Farterna hade börjat glida neråt men jag tyckte ändå att det kändes som att jag kontrollerade mitt lopp. Ett tag trodde jag att jag skulle greja det på typ under 2.50 men det gav jag snabbt upp, nu var det bara sub 3 som gällde, och det var bara krampen som kunde stoppa mig.

Benen värkte och jag kände att det vid några tillfällen var nära, kan inte förklara hur men jag kände det som att jag liksom ändå på något sätt kunde kontrollera mina muskler, jag fick inte kramp. Kilometrarna gick och allt kändes bra, jag parerade krampen och hade en konstant lavin av känslor i mig.

Det var som en film, som det fantastiskt vackra slutet på en film. Filmen med mig själv som huvudrollsinnehavare.

Nu kom jag plötsligt upp på paradgatan som ledde fram till mål, jag måste berömma tyskarna för en sak (de är värda beröm för mycket, men alldeles speciellt för detta), de vet hur man bygger monumentala byggnader, de vet hur man sätter känslor i svall, endast fransmännen kan tävla med tyskarna i detta, och jag tror ärligt att tyskarna är stråt vassare.
Att springa mot mål och se Siegesaule och triumfbågen och kanske tio till tjugotusen människor på stora läktare som alla ylar, visslar, klapprar på koskällor och klappar händerna, det blir för mycket. Jag höll nog ärligt på att få för mycket intryck på samma gång. Glömde bort krampen och spurtade för fulla muggar (vilket inte var mycket just då antar jag).

Under de sista femhundra meterna lyfte jag armen och knöt näven, jag tänkte på folket i Burma. Jag hade såna enorma rysningar och jag tänkte på att jag klarade det, jag klarade att slå tretimmarsgränsen, min drömgräns. Jag tänkte på att mitt löparår nu var över och jag tänkte på allt fantastiskt jag varit med om under året som gått.

Jag grät, jag sprang där med knuten näve och tårarna flödade.

Efter målgång kom det fram en man och kramade mig, han kramade mig och jag kramade tillbaka, vi sa inget, vi hade aldrig förr sett varandra, ändå var det helt naturligt att stå där, genomsvettiga och bara kramas och fucking gråta.

Efter en minut skiljdes våra kroppar åt och vi gick åt varsitt håll.

Nu kom en ny man som jag lade armen runt, vi gick så ett tag, han pratade tyska, jag log och skrattade åt allt han sade fast jag inte fattade ett ord. Efter ett par minuter sa jag till honom att jag inte kunde tyska, han skrattade och sen fortsatte han bara prata.

En fotograf fotade oss tillsammans när våra svettiga kroppar berörde varandra (bilden finns inte ännu att beskåda men jag hoppas den snart kommer).

Detta var ett fantastiskt slut på mitt löparår. Ett år då jag sänkt mitt pers med över 30 minuter, ett år då jag ökat min träningsdos markant. Ett år jag aldrig kunnat drömma om ens precis innan start i Berlin.

Redan när jag satte mig ner under oerhörda smärtor för att grisa i mig den mat jag nu hade fått började jag tänka på löparåret 2008, jag började uppladdningen för min nästa dröm, Boston.

Hoppas att jag aldrig vaknar upp ur denna fantastiska dröm, drömmen om att få knyta näven och gråta, drömmen om att jag springer.

Berlin 2007 del 2

Historien om Mitt Berlin 2007 blir tredelad och jag vet verkligen inte om den har något läsvärde. Men jag har skrivit det och lägger därför ut det.

Precis innan starten såg jag två löpare från Studenterna som jag kände igen från Stockholm marathon. Kände igen den ena från Södermälarstrand andra varvet i år. Minns att jag tänkte att den där jäveln ska jag slå. Berättade detta för honom och det visade sig att jag hade slagit honom med typ fem minuter i Stockholm. Jag frågade nu vad han satsade på för tid i Berlin. Han berättade att han skulle slå sin tidigare Berlin tid som var 2.54. Jag synade honom nu från topp till tå. En man i min ålder, lite längre samt eventuellt även lite tyngre, med en tid på 3.27 på Sthlm i år, och han skulle nu springa på 2.54. Jag fattade nu ett avgörande beslut, jag bestämde att om han ska springa under 3 så ska ta mig fan jag också göra det.

Jag bestämde mig för att gå för tre timmar, må det bära eller brista.

Ställde mig i starten bredvid en pacerunner för 3h men direkt efter start kände jag något fantastiskt, han sprang för långsamt för min smak. Jag kände det redan efter typ tvåhundra meter och det var en så stark känsla så jag hade liksom inget val. Det var inget snack om att följa honom, han fick följa mig helt enkelt.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig haft en lättare löpning än den första kilometern på marathon, jag bara flöt fram.

Jag flöt fram i 4 min/k tempo, eller kanske lite snabbare. Om den första kilometern gick fantastiskt bra gick nästa sämre, eller nej, jag höll kvar mitt tempo, men nu kändes det plötsligt som att jag inte ville springa längre, det var som att jag ville bryta , ville liksom bara kliva av. Den känslan försvann dock efter typ bara en kilometer eller så.

Kilometrarna flöt på och farten låg stabilt runt 4 min/k jag hade sagt till E, en kompis som bor i Berlin att han skulle stå nere vid min favoritbar, Ankerklause, och titta. Den ligger nere vid Kottbuser damm (ungefär efter 14K). E stod där och när han såg mig sprang han rakt ut i gatan med öppna armar. Jag blev rädd för jag trodde att han ville att vi skulle kramas, att han ville att vi skulle kramas och sen stå och tjitt tjatta en liten stund. Men nej, tack och lov var det inte så. Han ville bara elda på ordentligt, något han lyckades bra med, jag sprang och sprang och efter E gick det om möjligt ännu bättre än innan.

Nu började dock ett stort orosmoln torna upp sig, ungefär vid 17k började jag få krampkänningar i min högra vad.

Detta förbryllade mig en smula, jag har aldrig haft krampkänningar förr, inte sedan jag som liten pojke sprang ett åttahundrameterslopp på Zinken och krampade rejält typ tio meter från mål.
Eftersom jag i övrigt var så oerhört pigg så störde detta mig en smula, det stör mig fortfarande till förbannelse, men mer om det senare.

Jag började nu med att vid varje vätskekontroll hälla ett glas vatten på vaden för att försöka hålla muskeln kyld så att den drar ihop sig en smula. Jag försökte även springa mer på mitt vänstra ben, att liksom inte använda det högra med kraft utan låta det vänstra benet göra grovjobbet. Detta kan nog kallas för fullöpning, man ska inte göra så, det ser inte bra ut och det håller inte i längden, men jag hade ärligt talat inget riktigt val. Även fortsättningsvis var jag dock i övrigt ohyggligt pigg, min rytm var bra och min kropp protesterade inte nämnvärt på den relativt höga farten.

Apropå vätskekontrollerna hade jag som strategi att endast dricka vatten under första tre milen och sedan försiktigt övergå till sportdryck. Dessutom drack jag inte mer än en mugg per kontroll, på detta sätt slapp jag känna mig tyngd av vätska och ödslade ingen energi på drickandet. Den sista milen hade jag dessutom fyra gel att köra i mig, tog dessutom två gel under mil nummer tre. Rent näringsmässigt blev detta ett perfekt lopp, och magen höll. Började dricka lite mer på grund av att jag hade krampkänningen men endast marginellt.

Under exakt hela loppet var det publik, det var så mycket publik så jag blev helt absorberad av sorlet, det var säkert 30 orkestrar dessutom som spelade, plus att det på sina håll var enorma soundsystems uppsatta som pumpade ut musik. Det var alla typer av musik, samba, extremt förvirrad jazz, extremt extremt förvirrad punk, extremt bredbent nypunk (sån där amerikansk smörja), salsa, rock & roll, boogie woogie ja det var en verklig blandning, men jag älskade allt, varje band jag hörde var jag helt säker på var det bästa jag någonsin hört alla kategorier. Ett gäng bredbenta gubbar som såg ut som dåliga (observera att dom såg ut som dåliga) kopior av Scorpions stod och spelade Deep Puples låt Hush, jag tyckte det var super superbra (nynnar på den fortfarande), allt var överhuvudtaget super. Vid typ 25k var det ett par högtalare som spelade Kate Bushs Running up that hill. Då blev det nästan för bra, det var så bra då så det var inte klokt.

Nu måste jag gå tillbaks lite i historien, till typ mellan12 och15k, jag vet inte säkert om jag någonsin mått så bra. Jag tänkte att jag inte skulle byta bort det nuet mot någonting. Jag kände verklig lycka tror jag, jag försökte mäta den, försökte tänka om jag skulle byta bort det nuet mot några summor pengar och kom fram till att nej, det skulle jag inte, det var en helt otrolig känsla av lycka. Faktiskt var det mycket intressant, jag ville utforska känslan men krampkänningen satte lite stopp för min forskargärning, känningen var liksom lite smolket i min bägare. Men den lyckokänslan, jag har aldrig känt något liknande och jag har, i min ungdom, testat att få fram den på ett relativt stort antal sätt kan jag säga. Men det var just detta, att jag nu sprang runt, utan yttre påverkan och kände att nuet var outbytbart, ovärderligt. Jag har aldrig känt det så starkt förr. Kanske kan man helt enkelt säga att jag aldrig känt mig så levande förr.


Kilometrarna gick och jag började få det allt tyngre. Började tappa en del i fart och var vid 33k nere på typ 4.20 i kilometertid. Dessutom började nu kompensationen i mitt vänstra ben göra sig påmind, nu var även den vänstra vaden uppe och balanserade på gränsen till kramp. Jag hade helt enkelt tydliga tendenser till att krampa i båda benen.

Under loppet cirkulerade mest två tankar, jag vill inte få kramp och hur mycket under tre timmar skulle jag kunna komma? För jag visste redan efter en dryg mil att jag skulle greja sub 3, så mycket vinnarskalle har jag så att jag inte i min vildaste fantasi kunde se något som skulle kunna stoppa mig. Det skulle vara just krampen då, men inte ens det tror jag skulle stoppa mig.

Det trista med krampkänningar är att man aldrig vet när själva krampattacken ska komma, den kan i princip komma när som helst och sedan dessvärre återkoma med hur täta intervaller som helst. Jag vet folk som krampat typ femtio meter från mål och inte kunnat komma dit utan blivit liggande där, snubblande nära målet, detta tänkte jag på vid 35k när jag sprang runt och larmade och gjorde mig till. Nu började jag tröttna på allvar och nu började alla känslorna komma.

Berlin 2007 del 1

Bilder på the cool kids of death på vägen mot starten av Berlin marathon 2007

Mina förberedelser inför Berlin marathon var i många stycken perfekta. Jag gjorde det mesta rätt och lämnade mycket lite åt slumpen.
Koncentrerade mig enormt på detta lopp de sista två veckorna både fysiskt och psykiskt. Min kropp och själ var redo för 42K på Berlins gator, jag visste det, ändå var jag supernervös på planet ner till Berlin. Jag var så nervös så jag hade svårt att konversera min bror. Jag gick runt på Arlanda och knäppte och öppnade jackan, knäppte och öppnade, fullständigt maniskt.

Väl i Berlin åkte vi ut till nummerlappsutdelningen, åt pasta, hämta nummerlappar och köpte lite löparkrafs i några av de många montrarna som fanns i anslutning till nummerlappsutdelningen. Vi köpte lite löparkrafs, men att köpa lite krafs tog oss tre timmar. Vi gick runt där bland montrarna i tre timmar. Jag förbannade detta när jag plötsligt kände att jag var mkt trött i benen.

Det blev taxi till hotellet, i lobbyn försökte personalen ge oss en dubbelsäng, men vi protesterade. Detta hjälpte inte och jag kände mig tvungen att ta till lögner, jag sa att det är emot vår religion att i egenskap av bröder dela säng. Jag sa det med en desperation i rösten som fick portiern att faktiskt till slut skaka fram ett dubbelrum med två enkelsängar.
Jag hade tänkt ut, att om han frågade vilken religion vi tillhörde så skulle jag säga att vi var presbyterianer. Vet inte vad det är men det låter kristet och jag räknade med att portierns kunskaper i ämnet nog var lika begränsade som mina. Men han frågade inte.

Vi gick på kvällen ut och åt en brakmiddag som vi sköljde ned med enorma mängder Bionade. Jag blev mycket mätt och en smula bubblig i magen, ett dåligt tecken tyckte jag. Vi gick och la oss för att sova och bubblet fortsatte. Jag tänkte att detta kommer gå åt helvete, min mage kommer klappa.

Klockan ringde redan halv sex på morgonen, eftersom loppet gick redan nio så var vi tvungna att äta så tidigt som möjligt. Nu var detta inget problem eftersom jag var så nervös så att det enda jag ville göra var att springa, ville liksom bara bli av med det. Morgonens goda nyhet var att magen var i balans, inga problem.

Försökte känna efter hur jag kände mig i övrigt, försökte känna om jag trodde att det skulle gå fort idag eller om jag var seg, men jag kände ingenting. Inte ett dugg som kunde avslöja hur min form var kunde jag känna. Detta innebar att jag inte alls visste vad jag hade att vänta mig, visste hur snabbt jag skulle springa ungefär, men inte hur det skulle kännas.

Jag hade tagit fartband eller vad det nu kan heta, för 3.00 och 3.10 som jag satte på min handled. Fartband eller vad det nu heter är band som innehåller information om när man ska vara vid en viss plats för att klara maran på en viss tid, att vid 14K ska du ha varit ute i x antal minuter exempelvis. Jag tänkte att jag skulle satsa på att hamna någonstans mellan dessa två tider.

Jag visste inte om jag skulle klara 3.10 men ville innerst inne chansa lite och satsa på sub 3. Björns ord om att inte hetsa upp sig och springa för snabbt i början spökade dock i mig. Jag visste inte riktigt vilken strategi jag skulle välja, detta spädde på min nervositet.

Vi gav oss nu äntligen av mot Brandenburger Tor för start. Klockan var åtta på morgonen, det var inget regn i luften men molnigt och kanske tretton fjorton grader i luften, i det närmaste perfekta löparförhållanden.

Löparromantik

Min blogg dryper av löparromantik, det gör den och det gör den för att hela jag är som ett stycke löparromantik förkroppsligad. Jag är löpningens svar på vit duk, red roses och candles.

Kan inte sluta tjata om Stadion men igår på Stadion så var det pur löparromantik. Det var så mycket löparromantik så att till och med min bror, en man som i sitt vanliga liv endast kan bli romantisk när han talar om hur han som kustjägare tvingades krypa runt i befälens träck någonstans ute i skärgården.

Igår sa han att vår stund på Stadion var sann löparromantik. Vi körde fyrahundringar med 60 sek ståvila emellan. Första försökte vi ta ut oss hela vägen vilket gav mig en tid på 1.05.10 och min bror 1.08.40. Jag tror att jag utan min styrketräning i benen från dagen innan skulle kunnat kapa ett par sek.
Sen körde vi på, jag låg mellan 1.10 och 1.20 över alla tio.

Just nu känner jag mig otroligt stark och ser mkt fram emot att springa ett marathon snart, verkligt längtar.

Idag blir det ett Brunnsan runt och på Söndag kör jag ett sista 30K pass. Sen efter det är det bara jag och farten som gäller.

Berlin jag kommer och det ska bli stor löparromantik därnere på Brandeburger Tor jag lovar, det ska bli fucking "Himmel över Berlin" vibbar runt Siegessaule, tro mig.

Tre veckor kvar

Just i dag känner jag mig en smula trött plus att det är vilodag från löpningen vilket alltid stör mig. Men ändå, jag är otroligt laddad inför Berlin marathon.
Just nu ser min plan för maran ut som följer, köra första halvan på 1.27 och sen bara se vad som händer.
Med mitt halvmarathon (1.26.10)i bakhuvudet känns mitt mål att kvala in till Boston (3.10.00) inte avlägset, tror ärligt talat att jag så smått börjat snegla mot sub 180. Fast nej, jag kommer inte göra det, kommer inte klara det och vill det knappt. Sub 180 får bli nästa års mål, eller så skiter jag i det och skaffar mig ett liv istället.

Men Berlin kommer springas, i denna vecka ligger mitt sista långpass, sedan är det bara fartträning kvar.

Nu kan jag knappt hålla mig längre.

Angående nästa års lopp så funderar jag på Boston, Stockholm och kanske ett marathon på hösten. Fast som sagt, kanske borde jag skaffa ett liv istället.