Epilog, Stockholm Marathon 2007, eller, Berätelsen om när jag sket på mig

Detta inlägg tillägnas Tiss Tiss eftersom jag vet hur mycket han gillar historier av denna art.

För er övriga vill jag härmed utfärda en liten varning, detta är en historia om att skita på sig, den innehåller en och annan äcklighet som har med ren skit att göra, om du inte gillar sådana historier så sluta läsa nu.

Känner att jag nu har fått lite tid att rinna mellan broarna sen Stockholm marathon, det hela känns liksom en smula preskriberat om ni förstår hur jag menar, jag har fått distans.

Stockholm Marathon i år var en ett slags underbart, 30 gradigt helvete, värmen fick oss alla att hamna ungefär tio minuter sämre än vad vi normalt hade presterat. För min del tror jag att jag hamnade nära en kvart efter vad jag hade kunnat klara en mer normal dag med låt säga 17 grader. Detta störde mig mycket när jag sprang mitt andra varv, det var min allt överskuggande tanke, att jag inte klarade mitt mål, sub 3.15.

Jag hade bestämt mig på Västerbron första varvet för att släppa mina tankar om en tid och bara springa igenom loppet. Detta hade tagit bort pressen och jag kan ärligt säga att jag inte riktigt tog ut mig under resten av loppet.

Jag sprang och sprang och någonstans på Norrmälarstrand andra varvet så började jag känna att min mage reagerade (negativt) på sportdrycken. Den började liksom hånflina åt mig och sa att titta vad jag kan ställa till med om du inte passar dig. Det bubblade i magen och jag begick ett stort misstag framme vid Stadshuset, ett misstag jag inte kommer göra om, jag tog emot en kopp kaffe från en funktionär. Kaffet var ljumet, beskt och det enda som hände var att min mage blev ännu mer i uppror, jag kände vid ett par tillfällen under resten av mitt lopp att nu skiter jag på mig. För att bekämpa denna känsla kan jag bara en sak, sakta in, inte gå men sakta in. Detta fungerade hela vägen, jag kom i mål utan en enda incident, euforin över att ha sprungit loppet var stark, jag var kraftigt påverkad av stunden trots att min tid (3,23) inte var vad jag hade hoppats.

Okej, men för att återgå till själva loppet så hände något som skulle få viss betydelse för händelser längre fram i historien. På Karlavägen, precis nedanför Engelbrektskyrkan stod representanter för ett känt skomärke och delade ut skor till löparna. Det var helt okej träningskor och jag såg min chans att komma undan en utgift på typ 1000 kronor genom att ta dem. Jag skrek till dem som delade ut att jag ville ha ett par i storlek 42. Aha, ja en funktionär försökte hitta men hann inte få upp dem i tid, jag sprang förbi och han var tydligen för lat för att springa ikapp. Jag fick inga skor och detta grämde mig en smula, jag ville ju gärna ha skorna.
Detta fick mig att fatta ett ödesdigert beslut nere på Östermalms IP, jag skulle hetsäta min matpåse för att sedan jogga tillbaka till Karlavägen och ta ett par skor.

Sagt och gjort, jag låg där i gräset och åt, bullar, bananer och kexchoklad. Drack öl och sportdryck och allt omvartannat. Det var som det alltid är för mig efter ett marathon ett rent frosseri, jag åt som jag inbillar mig att vikingar en gång i tiden åt, eller som man brukar se apor äta på zoo och tv, utan stil om man så säger men med god aptit.

Kanske svullade jag i mig allt på en kvart, raskt ställde jag mig sedan upp och började småjogga tillbaka mot Karlavägen. Väl framme upptäckte jag att skorna såklart var slut, jag hade hastat i onödan.
Det var nu det kom, känslan att jag skiter på mig, känslan kom inte smygande utan den kom med full kraft, vred till min mage i smärtor och jag tvingades liksom vika mig dubbel. Började nu gå mot mitt hem i hopp om att hinna hem för att uträtta mitt brådskande ärende.
Jag fick gå lite framåtlutad eftersom det gjorde så fruktansvärt ont i magen, många jag mötte längs den plågsamma vägen hem gratulerade mig och frågade om min tid. Jag svarade under så upprätta former som min mage tillät. Promenaden var fruktansvärt plågsam och var femtonde sekund kom ett slags anfall av nöd så att säga, jag tänkte att detta går aldrig.

Men jag kom framåt, mitt hem närmade sig, som en slags mental blockad blev dock värre desto närmare jag kom. Tillslut, ungefär hundra meter från min port, kunde jag inte längre röra mig, jag stod liksom dubbelvikt och knep om ni fattar vad jag menar. Det var total kris och jag kände att den koncentration som måste uppbringas nu för att det inte ska bli en fontän, en kaskad orkestrerad endast av ljud sprungna ur min rumpa, denna koncentration måste vara total.

Jag står där och koncentrerar mig, ser mitt hus en bit längre fram på gatan, vet att jag inte har en chans att komma hela vägen fram, inte just nu och analyserar min situation. Gatan är tom på människor, min sida av gatan i alla fall på andra sidan gatan ser jag en man komma gående, han ropar glatt grattis till loppet, och hur gick det! Det är nu det brister, jag tappar helt koncentrationen och släpper greppet, det är som att trycka på hanen till en kulspruta, jag får precis av mig shortsen och sen poff, jag kan säga att det inte var tal om att gå på denna gata efter min framfart. Den var helt, helt obrukbar, även jag var i obrukbart skick.

Det hela gick mycket snabbt, mannen som hade hojtat så glatt stod kvar när jag tittade upp, han såg förskräckt och undrande ut. Tror han inte riktigt förstod eftersom jag hade lyckats sitta ner precis bakom en bil (som för övrigt fick sin beskärda del av röran). Jag sa nu att loppet hade gått okej och att min tid hade blivit 3.23. Mannen såg förvirrad ut men gratulerade och fortsatte promenera ner för gatan.

Jag gick nu hem med lättare mage men med en rejäl olycka bakom min rygg och med en hel del av olyckans rester på mina kläder och på min kropp.

Jag tänkte att jag i detta då var mycket tacksam att jag inte hade en flickvän som satt hemma och väntade, som frågade hur det varit och kramats och undrat hur jag mådde. Mitt svar hade då tvingats bli att allt gått bra utom att jag just skitit ner hela gatan och nu luktade som helvete eftersom jag hade skit lite varstans varför jag inte var så sugen på en kram.

Nej i denna förnedringens ögonblick var det skönt att vara ensam, att bara få gå rakt in i duschen med kläder och allt och liksom långsamt klä av sig dessa nedsulade kläder. Långsamt så att det liksom inte skulle stänka för mycket, så illa var det.

Under denna lilla procedur och efterföljande promenad nerför gatan med två hinkar vatten som jag spolade bort olyckan med tänkte jag att detta med löpning, det kan inte vara sunt, det ä r något gravt fel på mig, sedan förträngde jag denna självförnedring.

Och nu begraver vi denna historia i vårt kollektiva omedvetna och tänker aldrig mer på det.

Stockholm Marathon 2007

Konsten att planera ett marathonlopp

Jag vet att jag är en nörd. Det vet man när man har köpt Pfitzingers "Advanced marathoning".
Det står mycket klokt i den boken och den har gjort mig till en mer medveten löpare.
Som jag tidigare nämnde så har nördstämpeln ytterligare förstärks mha att jag sitter och kollar statistik hela tiden. Min egen har jag analyserat sönder så klart. Men även andras. Jag finner ett nöje i att göra det.
Jag vill inte hänga ut någon men vill dela med mig av hur ett lopp kan läggas upp.
Gå in och kolla min statistik, det eftersträvansvärda hade varit att inte sacka efter under andra delen av ett marathon. Hade jag gjort båda halvorna lika snabbt (eller långsamt) hade jag fått en sluttid runt 3.12 men jag sackade på andra halvan.


På bilden ovan syns, förutom ett par löparkändisar, den lite krallige amerikanen Raymond (mannen i förgrunden med bar överkropp). Gå nu in och titta på hans fantastiska statistik.
Ray har alltså bränt av första halvan av sitt lopp i ett furiöst tempo. Han har en bra tid på halvmaran, 1.26.53, det är sen Ray börjar få problem.

Man kan lägga upp en mara lite hur man vill och man måste beundra en satsning som den Ray gör. Men är det en framkomlig väg mot snabba tider? Jag vet inte. Ray kanske avslutade loppet med bruten fot eller vadsomhelst kan ju ha hänt, han kanske har det i sig men tappade lite på slutet. Jag vet inte.

Ray känns som en crazy lord medan jag känner mig som Ned Flanders.

Södermälarstrand andra varvet

Stockholm 2007 del 3

Fleminggatan kommer jag från tidigare ihåg som en vändpunkt, det är där man vänder på sin mara. Det är där krafterna kommer tillbaka.
Mentalt började jag nu förlikas med tanken på att inte klara 3.15 samtidigt som krafterna var på väg tillbaka. Nu kom den definitiva vändningen.
Jag hörde någon skrika "Heja Allan". Det var en kompis som såg mig.
Detta vände mitt marathon, det var oväntat att se honom och jag blev på gott humör. Krafterna var på väg tillbaka nu och jag var på vippen att komma över sorgen med tiden.
Nu började jag snacka med en värmlänning i min egen ålder. Vi pratade (eller jag pratade mest tror jag) och han var mkt pigg. Tänkte att jag hänger på honom så länge jag orkar. Det gick bra, han var som en trygg punkt i min tillvaro. Jag snackade mer och mer och han snackade mindre och mindre.
Ute vid Manillaskolan prisade jag Djurgårdens skönhet och kände att jag plötsligt, efter typ 25 km hade ett enormt flow. Precis i en mening sa värmlänningen att han inte orkade mer och att han tvingades dra ner på farten. Jag lämnade honom bakom mig och drog på, full av kraft.

Nu visste jag att jag skulle klara loppet, något jag inte vid något tillfälle kände i Köpenhamn. Den fortsatta löpningen under Stockholm marathon 2007 är bland den bästa löpningen jag haft i mitt liv. Ingen press, ingen oroande trötthet, ingen oro över att jag kanske inte kommer klara det. Bara löpning genom ett varmt och vackert Stockholm. Det enda är att jag inte kommer klara 3.15, inte en chans.
Ett par oväntade och glädjande möten med kompisar som hejade längs vägen gjorde det hela ännu finare. Kom på mig själv med att göra slängkyssar till ett par kompisar som hejade. Kände mig som Saddam när han talade till folket ungefär. Ska aldrig mer göra slängkyssar.

Västerbron andra varvet var en fröjd, jag hade roligt, Fleminggatan, Odengatan och det är nu det börjar, när jag kommer in på Sturergatan. Nu klumpar det sig i halsen, allt mer publik står och tittar och alltfler applåderar. Nu får jag gåshud och känner hur tårarna är på väg. Stadion närmar sig och jag har (för mycket) kraft kvar. Jag drar på lite. In på den lilla gatstumpen mellan Sofiahemmet och Stadion och så swocsh in på ett Stadion med mycket mycket folk. Det är så vackert, det är så fantastiskt vackert.
Speakern ropar ut mitt namn, han ropar ”Här kommer en kämpe, Allan ....., ge honom en applåd”, folk applåderar och jag vinkar och springer ännu fortare.
De är så vackert, inte som första gången men fortfarande bland det finaste en människa kan uppleva. Önskar ärligt att jag fick leva för evigt för att alltid kunna få uppleva sådan lycka.

Tror att en del i årets totala eufori i målgången hade att göra med att loppet var så långt ifrån perfekt. Det var liksom präglat av min besvikelse att jag inte klarade min tid. Jag missade tiden men gavs istället tillfälle att känna efter hur fantastiskt underbart det är att springa marathon.

Min tid i årets marathon:
3.23.34
Placering: 566

I efterhand stör jag mig på att jag inte bara sket i att jag inte orkade och bet mig kvar vid 3.15 farthållarna. Men kanske är det lika bra att jag inte gjorde det. Nu har jag lite mål kvar till Berlin 2007. Under 3.10 måste det bli. Och jag ska göra det med en behaglig känsla i kroppen.
Det ska vara runners high, runners high.

Södermälarstrand, första varvet

Det är jag i röda shorts, vitt linne och vit keps.

Stockholm 2007 del 2

Äntligen öppnades grindarna till starten och vi löpare ombads nu vandra upp till Lidingövägen. Likheten med en ko var slående: eller likheten med 17000 kor snarare. Man vallades liksom fram och stannande man var det snabbt en funktionär där och bad en fortsätta framåt.
Lidingövägen saknade helt skugga så det blev en halvtimmes grillning. Inte trevligt alls.
Speakern som mest i ärlighetens namn snackade en ofantlig massa skit sa plötsligt att det var tre minuter till start, tre minuter kvar, fantastiskt. Två minuter kvar, lite kallprat och peppning och så en minut kvar och så pang.
Vi var iväg. Det känns alltid konstigt när ett startskott går och man liksom bara står still. Så blir de ju när så många ska starta.
Nackdelen med ett storlopp som SM är ju att det är trångt, jag hade sagt till mig själv att inte ödsla en massa energi på att kryssa mellan slowstarters utan bara låta mig hållas i det befintliga tempot. Jag hade lovat men kunde givetvis inte hålla detta löfte utan kryssade mig framåt.
Jag var tvungen för att kunna följa med farthållarna för 3.15.

De första tre kilometrarna var ingen höjdare. Andningen fungerade inte och jag var tung i benen och kissnödig. Ville inte springa upp i skogen eftersom jag inte kände för att spurta ikapp sen utan lät det vara. Att man aldrig lär sig att det inte är idé att dricka så mycket sista timmen innan start.

Efter tre km började rytmen komma. Det kändes inte lätt men det var uthärdligt. Höll mig tätt intill farthållarna för att inte behöva jaga dem och inte behöva tänka på mitt tempo.

Efter fem km började något märkligt hända, jag började ta slut. Kände mig helt färdig och märkte att det var ansträngande att följa med farthållarna.
Började sacka på Strandvägen men gjorde ett ryck ikapp vid kungsan. Bet mig kvar över Västerbron första varvet.
Mina tankar var på väg i en nedåtspiral. Min mor skulle stå på Södermälarstrand och fotografera. Blotta tanken på att hitta henne gjorde mig dödstrött. Samma med tanken på att dricka vid kontrollerna, jag drack för att jag var törstig men kände att jag egentligen inte orkade. Dessutom kändes det ändå som lim i munnen typ tre minuter efter en vätskekontroll.
Jag var helt enkelt på väg att ta slut och hade inte ens kommit igenom halva maran.

På väg ner för Västerbron första varvet hade en lucka uppstått mellan mig och farthållarna och jag insåg att jag inte skulle komma ikapp. Detta gjorde mig galen, jag var helt panikslagen och kombinationen av trötthet och att jag förstod att jag skulle missa 3.15 gjorde så att jag bestämde mig för att bryta.
Såg för min inre syn hur jag så småningom skulle bli omsprungen av farthållarna för 3.30 och sen kanske få kämpa för att klara 4.00. Detta kändes inte lockande och jag började mentalt brottas med tanken på att bryta.
På Norrmälarstrand första varvet var jag helt slut men fick av min bror en powergel som jag tryckte i mig. Äcklig var den och jag var allmänt håglös.

Sista delen kommer strax

Stockholm 2007 del 1

Klockan ett på fredagsnatten kom ett sms från min vän jag hade tänkt springa med, det stod ”jag grejar det inte Allan, jag viker ner mig”.

Hela veckan hade jag själv haft en slags vilja att göra detsamma. Inte så mycket på grund av dålig träning som för att jag har ont i ett ben (läs tidigare inlägg). Såg det som en slags svaghet hos mig att jag själv inte vågade ställa in.

Hade dessutom som kvällslektyr Pfitzingers ” Advanced Marathoning” där det stod att läsa ungefär följande om att springa marathon med mindre än en månads mellanrum ”Om du måste springa två marathon med mindre än en månads mellanrum finns det bara en sak att göra för att förbereda sig, återhämta, återhämta och återhämta. Dessutom måste man åka direkt in till närmsta psykakut för lobotomering eftersom det är ren galenskap att genomföra två marathon så tätt inpå varandra”.
Jag förbannade mitt tilltag att springa så tätt inpå varandra. Och jag förbannade min vilja av stål som krävde ett benbrott för att inte komma till start.

Värmen kom ju redan tidigt i lördags morse. Det var varmt redan klockan nio när jag var nere i tvättstugan för att hämta upp tvätten jag inte orkat hämta kvällen innan. Förstod att värmen skulle vara jobbig men kom samtidigt ihåg Köpenhamn där det klättrade upp mot 23-24 grader. Minns det som i princip ett ickeproblem att springa i den hettan. Detta gjorde mig med andra ord inte orolig. Min oro fanns helt enkelt inte denna marathon morgon.
Mitt enda problem denna morgon var att jag verkligen inte var hungrig.
Åt lite müsli och en macka på morgonen och värmde lite pasta från gårdagen vid elva men pastan gick inte ner. Jag kunde inte äta.
Tänkte att jag inte ska pressa i mig ngt utan lita på att depåerna därmed var fulla och att jag inte behövde mer helt enkelt.
Klädde på mig mina marathonkläder, exakt samma som i Köpenhamn eftersom det gick bra där och jag inte ville bryta den vinnande trenden.
Nummerlappen satt redan på, alla tankar på ont i benet m.m. började nu förbytas i absolut upphetsning inför vad som komma skulle.
Tittade mig i spegeln och kände mig som en kalv på väg ut på grönbete. Äntligen, efter tre år var det dags för Stockholm igen. Det skulle gå fortare än sist, det visste jag och jag hade dessutom bestämt mig för exakt hur fort det skulle gå. Det skulle gå på samma tid som i Köpenhamn, 3.14.
Vädret var inte lika gynnsamt och all expertis fördömde att springa så tätt, min träningsdos var dessutom relativt omfattande inför detta lopp med tanke på den korta återhämtningsperioden. Det var (och är) det som störde mest, att jag inte bara kunde vila mig i form utan tvunget skulle träna.

Träffade utanför min port en Schweizare som gått lite vilse men som var marathonklädd och gjorde mig sällskap mot stadion.
Han hade sprungit Swiss alp i Davos som är en målsättning för mig i framtiden. Jag frågade hur det var och han började snacka om hur kul det var och vi gick framåt som i ett töcken. Han på knackig engelska som gjorde så jag förstod typ hälften och jag som en liten skolpojke som lyssnade imponerat och med spänd förväntan på vad som skulle komma.
Schweizaren var ganska mannlig, hade mustasch och pratade med grov, lite skrytig röst om Davos ultramarathon det var kul sa han men ”no big problem” det var liksom ”upphill for 78 km, no big problem”.
Vårt samtal tog en annan riktning vid ett övergångsställe, det var en biltom och folktom gata men vi hade rött ljus. Herr Gåman var inte framme utan det var herr Stoppgubbe eller vad han nu kan heta som syntes. Jag gick rakt ut i gatan eftersom det var en helt död gata, detta fick schweizaren att stanna till och bara gapa. Han såg ut som att han just insett att han gått och pratat med en bankrånare, eller Usamas överordnade i det heliga stridandet.
Jag förstod genast, minns från resor till Berlin att är det något tyskar (och tydligen schweizare) inte gör så är det att bryta mot lagen.
En tom gata utan vittnen för en så ringa förseelse som att svika herr Gårman eller vad han nu kan heta på tyska är inget skäl att bryta en lag. En lag är en lag. Om det så handlar om liv och död, spelar ingen roll har man en lag så har man en lag, att bryta mot lagen innebär ju per definition att man är kriminell.
Det blev för mycket för schweizaren att jag gjorde det, jag tog såklart ett skutt tillbaka och sa ”oopps I got so excited of your story so I guess I missed the red light”. Men nej, jag hade brutit mot lagen. Han avslutade sin historia skärrad med att säga att det var no problem, allt målande om var det var vackert var det var mat, vad man ska tänka på var nu borta. Han såg mig som stämplad, en outcast som man gjorde bäst i att bara tysta ihjäl. För säkerhets skull tog han ett par kliv fram så att vi inte längre gick i samma takt. Han började liksom dra ifrån. Jag gjorde en liten antydan till att gå ikapp men nej, schweizaren ökade tempot. Jag vet det låter som vi tävlade men nej, vi var alltså bara på väg tilll starten.

Okej skit i honom, nu insåg jag att det var varmare i Stockholm än i Köpenhamn. Det var så varmt så att jag när jag gick i solen fick lite panik. Kände mig otroligt nog törstig fast jag druckit mer än nog.
Väl inne på Östermalms IP där uppsamlingen inför starten skedde så noterade jag att det på alla platser där det fanns skugga fanns så mycket folk så det var bara att glömma att få en skuggplats i alla fall en bekväm sådan. Jag var dömd att i nära två timmar exponeras för sol (var ute i god tid). Inte trevligt, tänkte jag. Det var inte ens möjligt tänkte jag sedan och buffade mig in mellan två svettiga finnar som stod bakom ett tält på en minimal plätt av skugga.

Dom kunde inte engelska och jag kan inte finska så vi fick aldrig chansen att lära känna varandra på annat vis än genom den kroppskontakt vi nu tvingades till. Vi stod där tätt intill varandra utan att säga ett ord på nära en timme. För mig var det i det närmsta trevligt dock, loppet närmade sig och jag funderade på hur jag skulle lägga upp det.
3.14, det var det enda jag hade i tankarna.

Forts imorgon (hoppas jag, om jag hinner)

Stockholm

Ska snart skriva en utförligare rapport om SM 2007 men nu, medan det är så färskt måste jag bara säga att det är ett fantastiskt lopp. Banan är verkligen fin och den är förknippad med så mycket minnen. Att slira in på söder, springa över västerbron, runt Djurgården och in på Stadion. Det är mkt speciellt.
Runners high, runners high, still in me.

Vart är jag när?

Om nu någon är intresserad av denna fråga så kan ni gå till följande sida och sedan skriva in 3.15 för att räkna ut när jag passerar specifika platser. Se sedan i kartan hur långt det är till specifika platser.
http://www.marathon.se/news/mellantider.cfm
Notera att detta endast blir aktuellt om jag springer, men som sagt, jag springer nog, tyvär.

Är jag i fara?

Det är något jag inte riktigt delat med mig för någon. En liten hemlighet, något jag mörkat för mig själv så gott det gått, något som jag inte velat veta av, något jag inte kan hantera.
Jag har ont i mitt ena smalben.
Precis på en liten spot gör det ont. Jag känner det när jag går och jag känner det när jag springer. Jag kan springa och jag kan gå, men jag frågar mig om det är bra att bränna av en mara med denna smärta. Svaret är antagligen ganska enkelt. Nej det är värdelöst att göra det. Men frågan är, kan jag motstå? Och hur farligt är det att springa med min smärta?
Vid nummerlappsutdelningen brukar det finnas ngn form av läkare som man kan fråga. Hell vad jag ska snacka med dem.
Värken har funnits där under två veckor och den har blivit värre av löpning. Jag förbannar att jag inte vilat mig i form. Typiskt mig att dra på med träning (även om jag hållit igen med långpass).
Detta vore för mig den ultimata segern, att lyckas avstå från en mara. Men det kommer nog dessvärre inte hända.

Så mentalt stark så jag kan ställa in är jag nog inte.

Från anslagstavlan: Stockholm

Det är bara och erkänna, Stockholms bana ser tuffare ut än CPH banan. Och jag som knappt kunde stå efter CPH.
Västerbron andra varvet? Jag vet det är en klyscha, men hell, den kommer ju vid 33 km. Det är precis då det börjar kännas surt i kroppen på riktigt. Och då har man Flemminggatans vidriga uppförssug och Odengatan kvar.
Grejar jag 3.15 igen så kommer jag bli imponerad ska gå för 3.15 tror jag men jag tror inte att jag kommer greja det. Bröllopsfesten jag ska på ikväll är så sjukt dåligt timad. Måste jag dricka och röka ikväll. Nej det måste jag inte, men kommer jag kunna stå emot? Nej antagligen inte. Jag har ångest och längtan till maran på samma gång. Jag gillar verkligen denna känsla.