Alessi gästbloggar: The shit they throw at us

Löparfråga: Vad ska man äta under ett lopp?

***

Utöver vatten och sportdryck verkar det som om det kommer delas ut en hel del promotion-föda i marathonspåret. Hur mycket av det som bjuds ska man äta tycker ni? Och framförallt vad? Av Allans #2-historier här på bloggen att dömma blir man ju lite orolig för fenomenet "löparmage". Hur som helst vore det synnerligen olämpligt att få sin första erfarenhet av detta debakel just på lördag.

Så därför: Är banan okej? Energy bars? Gel? Muffins? Ostron?

Vegas marathon-veteranen Kristofer på jobbet sa att man ska vara jävligt glad om man får tag i apelsin. Men vad säger ni?

Alessi gästbloggar: Gymmet, halvmara och den stora besvikelsen

Löparfråga: Vad ska man som löpare träna på gymmet?

***

Tränade på gym i lördags. Rygg och mage. Det var första gången på nästan ett år i och med att löpningen tagit all tid för rörelse i anspråk. Kändes bra att komplementträna (gör ni sånt?) och jag ska definitivt fortsätta med det.När man inte varit på gym på länge låter kroppen en få veta detta genom att bjuda på riktigt brutal träningsvärk dagen efter. Detta var synnerligen olämpligt just denna söndag då jag hade en halvmara inplanerad med A på förmiddagen. Överhuvudtaget började allt fel. Sekunden efter jag öppnat ögonen började mitt alterego bråka med mig:

"Har jag ont i halsen?"
"Nej, jag har inte ont i halsen!"
"Jo, jag har ont i halsen"
"Nej, för helvete, jag har inte ont i halsen"
"Jo, jag har ont i halsen"
"Okej, i så fall får jag dör jag idag"

Så gjorde jag häst-frust-ljud, bytte om och laddade vätskebältet.Väl ute ur lägenheten var det otroligt kallt och regnigt. Jag kom fem minuter sent vilket ledde till en del sura miner (vilket för dem som känner A, kungen av opunktlighet, förstår det orimliga i detta).Så började löpningen. Det gick trögt i början och båda kände sig helt ur slag. Allteftersom kom värmen i kroppen och ett angenämt tempo och rytm infann sig. Flåset var inga som helst problem, däremot började mina knäskålar sjunga rejält efter västerbron.Vi sprang in på 1h 58min och med rejäla krafter kvar (till skillnad från min första halvmara) vilket kändes fantastiskt. Men jag siktar ändå på 4.30.Och om detta var dagens triumf, så hette dagens stora besvikelse Zlatan Ibrahimovic. Vem som helst men inte han!

Alessi gästbloggar: Mindre än en månad kvar till Stockholm marathon

Löparfråga: Hur mår ni en månad innan maran?

***

En månad kvar till Stockholm Marathon och formen är åt helvete. Resan till Amerika blev knappast ett träningsläger. Snarare en väldigt överdriven och för tidigt lagd kolhydratuppladdning.

Jag mäktade faktiskt bara med två löppass i USA. Det första i Boston runt The Charles River Basin, en slags "insjö" som omfamnas av Downtown i söder och Cambridge i norr. Det var dock verkligen fråga om Runners High kan jag säga - till solnedgången speglandes över vattnet, fyllt av preppy-segelbåtar och kanoter. Fantastiskt! Och i Boston gör man det rätt vill jag meddela. Löparoutfiten bestod från topp till tå av inhandlad gear från marathonmässan.

På fötterna: löparstrumpor från Asics
På strumporna: Kayano 14 (enligt uppgift "The Cadilac of Shoes")
På armen: Allans Garmin 405
Om stjärten: Löparkortbyxor
På överkroppen: Bomulls t-shirt

Det andra passet, och nu till det sorgliga, ägde rum i Central Park runt The Reservoir. En kliché kanske, men Allan försäkrade att det handlade om helig löparmark. Sträckan var inte mer än 4 K men tröttheten jag upplevde föreslog att jag lika gärna kunde ha sprungit en full mara. Jag har tappat allt mina vänner!

Väl hemma i Birkastan sprang jag idag 10 K vilket kändes bättre, men far from good. Nej, nu blir det andra bullar. Med reservation för ett litet snedsteg på lördag skall jag träna som en dåre - minst 50 K per vecka. Och justera ner målsättningen inför Sthml 2008 till 4h 30min. Eller låter det orimligt?

Hur mår ni så här en månad innan? Bättre eller sämre än förväntat?

Alessi gästbloggar: Löpning och triviala fantasier om socialrealism

Löparfråga: Gör löpningen att man ägnar för mycket tankekraft åt trivialiteter?

***

Jag bor hemma hos mina föräldrar i Täby en månad, då jag lånat ut min lägenhet till en "hemlös" kompis och hans flickvän. Detta innebär att jag bytt ut den urbana löpningen längs Kungsholmen och Söder Mälarstrand mot insjöar och skogar.

Även om jag älskar urban löpning har jag absolut ingenting emot lugnet i skogen. Tvärtom, det är fantastiskt (bortsett från vårdagarna då).

Att bo hemma hos sina föräldrar, i synnerhet hos sin italienska mamma, har tvivelsutan sina fördelar. Jag har till exempel inte ätit så här gott, bra och varierat på flera år! Detta är naturligtvis bra för löpningen, eftersom återhämtningen står på bordet så fort man kliver in genom dörren.

Men min mamma är ingen marathonvän dock. Tvärtom förknippar hon ett harmlöst pass om 13 K med direkt livsfara varför hon tvingar mig att ta med mobilen ut i spåret.

Detta innebär att jag kan visa upp dokumentionen från en extremt trivial liten slice socialrealism för läsarna här på Runners high.

Bakom ett av båthusen vid Rönningesjön hittade jag nämligen ett prydligt upplagt litet paket smygzigg. Mitt bland de fina Viggbyholmshusen kanske en stackars hund får osmakligt mycket motion så att husse kan gå ut och smygröka då och då. Eller så har pubertetssonen i samma familj skaffat sig en liten gömma dit han pendlar med rosiga kinder om kvällarna för att tjuvsmaka på vuxenvärlden. Nej förresten, en ungdom skulle gömt det bättre.

Detta skulle givetvis vara en helt obetydlig liten historia om det inte vore för att jag faktiskt blev ganska berörd av det där lilla paketet. Tyckte att det var vackert på något sätt. En liten terapeutisk ask som någon går till för att kanske ta en paus från ett själsligt konsumerande villaliv. Och jag får berömma den goda smaken. Det är verkligen en vacker plats. Så
fortsätt med det för all del. Akta bara var du sätter ned fötterna nästa gång. Jag har nämligen kissat där.

Alessi gästbloggar: Löparens tid är över för den här gången

Löparfråga: Är våren verkligen välkommen?

Vårens första långpass, två varv runt Rönningesjön.

Det var länge sedan mitt senaste gästinlägg här på Runners high. Så länge sedan att Allan till och med har slutat maila "skicka inlägg nu för helvete!". Löpningen har dessutom varit bedrövlig. De senaste två veckorna har jag endast mäktat med två pass om blygsamma 7 kilometer.

Jag skyller det på kylan. För jäklar vad kallt det har varit. Kanske lamt av mig, men hey, det är faktiskt min första riktiga svacka sedan jag började mina marathon-förberedelser.

Därför var det skönt att konstatera att jag under dagens vårsol utan problem kunde springa 14 härliga K. Funderade till och med på att öka passet till 21 K, men avstod då jag varken hade vätskebälte eller druvsocker med mig.

Och visst var det verkligen vår idag! Som människa känns det givetvis fantastiskt men som löpare är jag däremot mer tveksam. För det första är det alldeles för varmt för mina löpartights (och jag är inte nere med högt slitsade shorts kan jag säga). Men allvarligare är att löparens tid som envåldshärskare i spåren officiellt är över.

Nu ska vi plötsligt dela rum med golden retrievers, barnvagnar och allehanda flanörer. Möjligen kan detta ses som bra trängselträning inför maran, men nej, jag saknar redan att vara själv i spåren. Hittills har nämligen hela marathon-uppladdningen kännts som att vara på en härlig "off season"-resa. Lite vårsol och vipps befolkas de bästa löpslingorna av Gran Canarias motsvarighet till natufärgade strumpor i sandalerna - nämligen vanligt folk.

Så what say thee? Välkomnar ni (som löpare) våren eller längtar ni som jag redan tillbaka till mörker, 4-5 plusgrader och duggregn?

Alessi gästbloggar: Målsättningen klar inför Sthlm 2008

Löparfråga: Vilken tid ska man sikta på?

***
I lördags hade jag det tveksamma nöjet att springa en halvmara med Mr Runners High himself. Tveksamt därför att Allan löpmässigt befinner sig på en helt annan planet, vilket ger en del prestationsångest. Dessutom hyser han inte heller någon som helst respekt för min hypokondri. Villkoret var dock klart från början, jag bestämde farten (en fart som för övrigt definierades med ett "skämtar du?" redan efter 100 meter).

Hur som helst. Alla vet att jag är nervös inför Sthlm 2008. Väldigt nervös till och med. Rent mentalt var därför lördagens pass ovärderligt för mig. Dels för att det medförde nödvändig rutin då vi sprang i själva marathonspåret och dels för att det var första gången jag "klev upp på hästen igen" efter att ha kraschlandat under mitt förra långpass.

Ni ska dock veta att jag tagit till mig av era råd. Denna gång var jag utrustad med både vätskebälte och druvsocker. Dessutom kan verkligen löparfilantropen Allan sin sak, och delade med sig massor av nyttiga marathon-tips och trix. Han är en utmärkt löparinstruktör och jag hoppas att han kan tänka sig fler pass med oss lekmän i fortsättningen.

Särkilt smärtfritt var dock inte långpasset den här gången heller skall sägas. Jag får nog bocka av två slängar av riktig pangångest. Första redan efter 500 meter (prestationsångest som sagt) och precis efter Västerbron av post-traumatiska skäl, vilket iofs var väntat. Men gott så.

Det allra viktigaste jag tar med mig från helgens halvmara är nog ändå tiden. När vi sprang in på stadion och över mållinjen stod klockan på exakt två timmar. Detta innebär att jag, efter att ha rådslagit med Allan, har den officiella målsättning klar för mig: det är SUB 4 timmar som gäller på Stockholm Marathon!

Vad tror ni? Är det rimligt? Jag hoppas verkligen det, för visst låter 3:59 sjukt mycket snabbare än, säg, 4:01?

Alessi gästbloggar: Befarad skada

Löparfråga: Bör man lyssna på sin kropp?

***

Elaka cyniker i min bekantskapskrets hävdar att jag lider av hypokondri. Det stämmer förvisso att jag diagnosticerar mig med feber och halsont oftare än genomsnittet men klivet till fullblodshypokondriker känns ändå stort.

Däremot har jag försökt att sluta att "känna efter och lyssna på min kropp" för att istället förlita mig blint på fakta. För några veckor sedan hade jag planerat ett löppass efter jobbet, med reservation för eventuell feberkänning givetvis. Så kom det sig att det på vägen hem kändes som om jag skulle brinna upp. Väl hemma tog jag följaktligen tempen (under tungan) för att formellt kunna ställa in kvällens pass.

Termometern visade på 35,6 grader.

Inte så lite förvånad (och en smula skamsen) trotsade jag därför känslan och genomförde passet som planerat. Och guess what - I'm still standing!

På sistone har det dock dykt upp en fysisk åkomma som oroar mig. Ibland när jag springer känns det som att någon hugger mig med tusen knivar precis vid fästet ovanför fotens framsida (se bifogad bild). Och när det väl händer kan jag knappt gå dagen efter.

Värkande knän, benhinnor och hälsenor accepterar jag utan problem, det ingår liksom i paketet. Men, hur orolig behöver jag vara för det här tror ni? Snackar vi spontant nervkläm eller inställt marathon? Och vidare... ska man lyssna på sin kropp? Eller helt enkelt be den hålla käften?

Alessi gästbloggar: 20K och The Lowest Low

Löparfråga: Hur ser väggen ut?

***

Jag hade sovit bra, ätit en stadig frukost och en ännu stadigare lunch. Besvärades lite av svag huvudvärk men hade åtgärdat detta med en alvedon och fyllt på ordentligt med vätska.

Så man kan säga att förberedelserna inför mitt första 20K-pass någonsin i lördags var ganska bra. Det var dessutom fint väder vilket gjorde mig extra peppad. Jag ville verkligen ut!

De första kilometrarna var fantastiska. När jag sprang förbi Karlbergskanalens båtklubbar (och skylten Marina) spelades till och med Boat Clubs "Memories" vilket fick mig att tänka på henne och drömma om segling och Le Isole Pontine. Vidare förbi Rådhuset mot Gamla Stan slog det mig hur vacker Riddarfjärden är och hur jag såg fram emot att få springa längs med den på Söder Mälarstrand. Ni vet - en sån där dag då man till fullo kan njuta av alla intryck.

Vid ungefär 15K kände jag mig hur stark som helst. Om löpning inte var jobbigare än så här, då skulle Stockholm Marathon inte var några problem. Jag var som på moln. Kanske var det detta som fick mig att öka farten. Att pressa mig själv. För snart hände något. Det kändes mer psykiskt än fysiskt. Nästan som om det kom direkt från själen.

Mitt på västerbron började tänka:
- Fy fan vad tråkigt det här är! Jag har så jävla tråkigt just nu! Vad fan håller jag på med!

Och allt som precis innan känts underbart sekunden innan blev lika svart, kallt och motbjudande som mälarvattnet som skvalpade 35 meter under mig. Kroppen svarade nästan direkt. Längs med Norr Mälarstrand och hela vägen tillbaka till Birkastan sprang jag med värkande leder och ett högljutt plågat gubbflås. Jag måste låtit som en 70-åring som levt sitt liv med en diet på röda Prince och whiskey.

Väl hemma, fullkomligt psykiskt utsvulten, stretchade jag, nästan med gråten i halsen. Jag duschade länge och varmt för att sedan krasch-landa i soffan. Och där låg jag i säkert tre timmar helt tom på mental bensin, i bara ångor av ångest.

Och Stockholm Marathon känns plötsligt oändligt långt borta. Som om jag landat i den brutala verkligheten nere på jorden igen. Det var så otroligt mycket trevligare uppe bland molnen.

Alessi gästbloggar: Jag antar att jag ska vara glad över att det inte luktar...

Löparfråga: Hur ofta tvättar ni era löpartights?

***

Ni har säkert inte missat Allans påfåglande över sina löparskor häromdagen. Om hur han går runt på fyra par som alla innehåller siffror och bokstaven Z i sitt brand. Säg mig, är det inte lite "medelålders man med Porsche Cab" över det beteendet?

Jag har dock också en gear-fråga (eller jag har flera, men hold your horses). Hur många par löpartights bör man gå runt på? Själv har nämligen bara ett par, och ingen tvättmaskin i badrummet, vilket innebär att detta par ständigt återanvänds otvättade.

Usch, fy och skit tänker ni, men faktum är att mina löpartights inte avger någon särskild odör. Möjligen en svag lukt av hamn. En västkustbo skulle förmodligen säga en svag doft av hamn.

Jag vet dock att det inte alltid fungerar så.

Från tiden då jag delade lägenhet med Allan i Frankrike kommer jag ihåg att hans groddräkter spred en fantastiskt vidrig stank över vår terass. Så till den grad att det nästan blev fascinerande. Möjligen berodde det på att Mr Runners High är osedvanligt nere med baljväxter. Eller, som jag vill tro, kanske det helt enkelt är så att "you smell your sins".

Alessi gästbloggar: Hur ska vi skriva ut det vi håller på med?

Löparfråga: Hur stavar man till marat(h)on?

***

Stavas det maraton? Eller marathon? Jag vet att Stockholm Maraton stavar Stockholm Marathon. Så gör man även här på Runners high. Medan Word och Svenska Akademien menar att det heter maraton. Som i att löpa maraton.

Går det att enas om något? Mötas halvvägs kanske.

Alessi gästbloggar: Let’s make some plans

Löparfråga: Hur planerar man bäst sin löparvecka?

***

Normalt sett är jag relativt bra på organisera mig. Särskilt välorganiserad har dock inte min träningsplanering inför Sthlm 2008 varit. Jag har helt enkelt sprungit när själen krävt det (och det har den som tur är gjort ganska ofta). Jag ska dock försöka börja strukturera upp träningen. Jag börjar här och nu, och alla tips är välkomna.

Måndag: Vila (med option på förlags-pingis).
Tisdag: Eventuell debut i Allans löparklubb.
Onsdag: Vila
Torsdag: Kortpass om 10K
Fredag: After Work (på gränsen till alkoholfri)
Lördag: Långpass om 20K vilket är pers. rekord
Söndag: Vila

Totalt: 45K och det längsta jag någonsin sprungit på en vecka.

Alessi gästbloggar: Om löpningen och dagen efter sprit

Löparfråga: Är det dumt att springa dagen efter man druckit alkohol?
Löparfråga: Är det dumt att springa precis innan man ska ut och dricka alkohol?

***

När jag var 25 år hände det något. Jag upplevde mitt livs första riktigt svåra bakfylla, och sedan dess har de förblivit svåra. Det började i Baskien och jag minns det som igår..

In fair San Sebastian we lay our scene. Vi var ett litet gäng Frankrike-boende svenskar (Allan inkluderad innan han hoppade skepp) som hade varit ute och festat med allt vad det innebär.

Dagen efter, som av helt andra anledningar än min bakfylla skulle komma att kallas "dagen från helvetet", åkte vi vidare till ett regnigt Bilbao. Jag hamnade i Allans bil vilket är något av en mardröm när man är bakfull, och bara läskigt när man är nykter och i balans. Det är hårda växlingar, mycket gasande och bromsade om vartannat. En bedrövlig förare helt enkelt.

Jag höll kort sagt på att dö av illamående och trodde inte att jag skulle uppleva något liknande igen. Det skulle jag.

Bakfyllorna post 25 må vara hemska men de går inte att jämföra med bakfyllorna efter det att man börjat löpträna! Det är något helt fantastiskt obehagligt. En känsla som får en att bejaka varför man överhuvudtaget bryr sig om att leva.

Bara ett i raden av exempel på allt lidande löpningen orsakar således. Och ni som inspirerar och lockar folk till denna underbara drog som är löpning - berättar likt knarklangare aldrig om bieffekterna...

Eller är detta vad “...the lowest low” handlar om?