Friday, November 30, 2007

Adolf, Benito och Jean-Marie



Mina benhinnor heter Hitler och Mussolini. Jag döpte dem eftersom de jävlarna höll på att krångla så förbannat.

När jag för en tid sedan fick en släng plantar fascit i min högra fot kände jag att denna lilla idiot till sena också behövde döpas. Då smärtan inte var i närheten av den i benhinnorna vore det dock lite väl magstarkt att döpa senan efter en diktator med blod på sina händer. Lagom kände jag vore att döpa den efter någon form av politisk idiot; det fick bli Jean-Marie efter supernollan Jean-Marie Le Pen.

Nu har min vänstra gluteus medius börjat djävlas lite, den är ännu inte döpt men jag funderar på István Csurka. Vi får se.

Thursday, November 29, 2007

Min kropp i siffror

Häromdagen råkade jag ut för en slags spontan kroppssummering. Vi pratade jag och en läkare om något, men kom av någon anledning in på BMI. Jag sa till henne att nej jag tror inte det funkar på mig, men hon sa att hon hade en maskin som kunde leverera någorlunda relevanta siffror till mig.
Det var som en våg som sände upp elektroniska signaler i min kropp kan man kanske säga. Eller rättare, det var så mycket jag fattade.

Jaja, men dessa siffror fick jag i alla fall ut på en remsa efter att maskinen sänt upp el genom min kropp:

Vikt: 78.1kg
Längd: 179cm
BMI: 24.4
Basal metabolic rate (energibehov i vila): 1823kcal
Impedance (motstånd i kroppen?): 448 Omega (kan inte tecknet för det)
Fat %: 9.4%
Fat mass: 7.3kg
Fat free mass: 70.8kg
TBW (total body water, mängd vätska i muskler och inre organ): 51.8kg

Sen kom lite spännande siffror på remsan;

Target bodyfat: 17%
Predicted weight: 85.3kg
Predicted fatmass: 14.5kg
Fat to gain: 7.2kg

Kvinnan som utförde testet lade huvudet lite på sned och sa; alltså Allan, jag vet inte hur jag ska säga detta, men det vore bra om du gick upp lite i vikt. Du har ganska låga fettvärden.

Hallå? Ska jag köra en supersize me nu? Är det verkligen rimligt att man ska få sådana råd?

Nu var ju detta inte en konsultation med en läkare utan snarare ett litet "jam" mellan mig och en läkare som en slags spontantest bara på kul, men ändå. Rätt konstigt råd.

Rätt kul att få en massa siffror dock och att man drar runt med 51.8 kilo vätska i kroppen. Om man ändå kunde frakta den i en vagn bredvid sig.

10%

Av dagens 22K var 10% rolig. Eller rolig kanske är ett i sammanhanget konstigt ord. Skön kanske är ordet, eller jag hade ett soft flow för att slänga mig med lite tuffare språk.

Jag har oerhört ont i någon slags muskel strax över min vänstra skinka. Det gör verkligen ont. Men det går att springa på. Sen har jag lyckats dra på mig lite löparknä, men det går alltid över just under löpningen så det kan jag inte skylla på.

Nej jag vet inte varför de senaste dagarna kännts så tung, mycket på jobbet kan vara en orsak och kanske att det just denna vecka inte är stillasittande mitt arbete, utan handlar om att springa runt och skaka hand med äldre, bildade män hela dagarna, det tär tydligen.

Kvällens 22K gick med en snittfart på 4.38min/K

Jaja, ska bli spännande att se vad de nya marathonprogramen innehåller.

Wednesday, November 28, 2007

Lowest low löpning

Kom just in från ett riktigt skitpass. Fy fan vad tungt löpning kan vara ibland. På plussidan kan sägas att det gick snabbt idag, men fy fan vad det inte var skönt, det var skönt kanske i 5% av löpningen. Jag höll ett snitt på 4.08/km vilket måste sägas vara snabbt tycker jag.

Och som om inte plågan i löpningen vore nog halkade jag och blev sittande på ändan precis utranför Restaurang East på självaste Stureplan. Säga vad man vill, men att börja ett pass med att sitta på ändan i tajts och illgul jacka är inte en bra start på en löprunda. Tur att jag hade en neck gaiter uppdragen över näsan så att jag dolde mitt ansikte ordentligt.

För övrigt var snöflingorna som föll ikväll av precis fel konsistens för en löpare, när de kom in i min mun var de precis så stora att de liksom i det närmste gjorde lite ont. Eller snarare kittlade min gom på ett mkt retligt sätt. Och under hela passet hade jag en vag smärta i min rygg.

Lowest low, lowest low, men med en jävla fart, vilket är en stor tröst.

Tuesday, November 27, 2007

The Right Stuff


I skrivande stund sitter jag och tittar med ett halvt öga på filmen The Right Stuff som går på tv. Jag påminns om en sak som itresserat mig ett tag. När jag var mellan 19 och 25 tänkte jag ofta, vilken fin kille jag är, jag gillar inte att tävla mot andra och jag gillar inte att köra bil fort. Nej jag håller hastighetten och jag tävlar inte mot någon förutom när jag spelar fotboll, men även då tar jag en förlust med en klackspark.


Var längs med resans gång gick det sedan snett? Nu sitter jag och ser The Right Stuff och tänker, om man ändå fick vara där och mäta sig med de där grabbarna. Och köra kraftfulla maskiner som går otroligt fort. Shit jag skulle aldrig vika ner mig tänker jag. Trodde mognad var en stigande kurva, inte en kurva i dalande (nära fritt fall).

Psykoanalytikern

Tror att en och annan kan bli lite besviken på detta inlägg att döma av alla hot som haglat mot mig den senaste tiden, för att inte tala om den kriminella elit ni mobiliserat emot mig, som tur är har jag varit på resande fot hela dagen och har därav undgått dödskvadronerna.

Detta inlägg säger nog mer om min sorgelösa och naiva inställning till mitt löpande än om vad en psykoanalytiker eventuellt kan uttolka av en människas löpande. Detta ger mig dock en idé. Jag ska söka upp intressanta personer och intervjua dem om deras syn på löpning samt lägga ut det på min blogg. Fattar inte var jag ska få tid till det, men tror att det kan bli spännande läsning.

Jag träffade en psykoanalytiker jag känner i måndags, hon sa följande till mig: - Allan, du fattar att din löpning är ett enda stort kontrollerande av aggressivitet och ett sätt att kanalisera densamma va?

Jag svarade att nej det är det inte, sa att det är ett enda stort glädjetjut. Men hon stod på sig, hon sa att löpning är ett sätt att kanalisera och kontrollera aggressivitet.

Jag för min del blev förbannad och sa att nej det är det inte, det är glädje, ren glädje och så sa jag till henne att inte komma här och övertolka löpandet.

Men hon fortsatte att stå på sig, till saken hör att min kompis sprungit en hel del själv i sitt liv.

Hon sa; - Allan tänk på alla dina kilometrar därute i skogen, vad tror du de fyller för funktion?

Jaha, jag tänkte lite, jag tänkte på alla de tankar jag tänker därute i skogen, det är faktiskt vid närmare eftertanke en hel del ganska aggressiva tankar. Inte exakt destruktiva, oftare konstruktiva. Men många många tankar är faktiskt aggressiva i ordets vidare bemärkelse. Jag kom även på en hel massa andra funktioner löpningen fyller, men definitivt är det ett sätt att få utlopp för aggressivitet.

Jag erkände, sa som det var, att det inte bara var vanilj som jag tänkte på ute i spåret och gav henne lite rätt. Men ändå inte helt, jag är ju ingen aggressiv person liksom, har aldrig slagits och har aldrig på annat sätt varit så värst aggro. Nej det var heller inte ett samband hon menade fanns. Men hon sa att löpare får utlopp för sin aggressivitet när de springer och att aggression är något som framkallas hos löpare, bland annat för att det gör ont att springa, det är ett slags våld mot den egna kroppen.

Jag kan ana att detta inte är dynamit för er, men för mig är det fan det. Jag har alltid varit livrädd för att analysera mitt löpande. Att våga erkänna att det är ett sätt att få utlopp för aggressivitet är den djupaste insikt jag någonsin fått över min löpning ur ett psykologiskt perspektiv.

Nu till huvudfrågan, vad händer sen då? När jag bryter ett ben i spåret, eller av annan anledning tvingas sluta med löpningen under en längre tid, kanske för alltid. Jag frågade om jag kommer att bli en serial killer då? Nej, sa hon, du hittar andra kanaler för att kontrollera din aggressivitet. Vilka visste hon inte.

Varning utfärdas härmed för dagen då jag slutar springa, jag kommer jaga kanaler för aggressionskontroll och jag kommer söka brett.

Helgens chock



Helgens chock sitter jag just nu och lyssnar på, Deep Purples fantastiska låt Anthem. Jag kan inte lägga upp sådär smart som andra verkar kunna, men skaffa den för fan. Det är chockerande bra. Fast det tycker kanske bara jag.

Och ja, psykoanalytikergrejen kommer snart, ska bara betala räkningar och äta abnorma mängder mat först.

Monday, November 26, 2007

Puh

Detta inlägg hade jag tänkt döpa til Farten, Hallå del 2 men nu fick det heta puh istället. Varför, för att jag sprang ganska snabbt idag 4.16 tempo över 13K. Det var ingen dans på rosor, just nu är det min fart, jag klarar inte mer, eller jo, jag klarar mycket mer, men under rådande omständigheter, nej.

För övrigt, om jag får leka metreolog kan jag säga att isfläckar nu bildats på vissa sträckor runt Brunnsviken och säkert runt mer än halva landet.

För övrigt (två) kan jag säga att jag är helt död. Ska typ sova snart. Imorgon, eller annan kväll ska jag berätta vad en psykoanalytiker jag träffade idag på lunchen sa till mig om löpning. Hon skakade mig in i grunden.

Sunday, November 25, 2007

Fotbollsprogrammet och Gud


Är det bara jag som känner mig lite löjlig, eller är vi fler medelklassmän som inte riktigt trivs med att fotbollsprogrammet på den stora kommersiella kanalen alltid inleder med en Smiths eller Morrisseylåt.

Jaha, där sitter man liksom på en söndagskväll och väntar in ytterligare en sportsändning och det till medelklassmannens okrönte kung Mr Mozzer. Mannen som skrivit soundtracket till våra liv går som vinjett.

Jag vet inte vad ni känner, men jag känner mig sjukt patetisk, och lurad, är jag så inihelvete targetgroup för detta sportprogram? Det påminner mig om en annan tragisk händelse, när jag köpte fifa06 och upptäckte att man där kunde få höra Blue monday med New Order. Är jag så inihelvete targetgroup? Jag visste inte det men börjar så sakteliga inse vad jag är, sjukt mainstream och stolt över det. Tur att jag har löpningen, den kan väl ändå aldrig kallas för riktigt mainstream hoppas jag.

Farten, hallå?

Jag kan inte säga att det berör mig såvärst jättemycket. Men helgens 22K pass gick i 5.19 tempo. För mig är det att betrakta som sjukligt långsamt.
Men det var vackra 22K ute på landet, frostbitna landsvägar en kristalklar dag, kan löpning bli vackrare?

Friday, November 23, 2007

The handling på Konsum of the long distance runner

Följande låg i min korg igår;

Mjölk
Tobleroneglass *2
Romrussinglass *2
Bananer *10
Äpplen *10


Var tvungen att tänka att nej nu får jag inte äta fler bananer för då börjar detta likna bulimi så jag slutade och grabbade istället tobleroneglassen 0,75 liter, slurp.

Kan det vara det som är min sjukdom? Jag, en bulimiker? Jag vet inget om symptomen, inget om störningen, vet bara att jag äter kopiöst mycket mat. Och att jag ju känner mig både frisk och lycklig. Kanske är jag en glad och lycklig bulimiker utan sjukdomsinsikt.

Nu sticker jag ut till landet fast först en runda i godan ro i stan. Sen långpass på landet imorgon.

Trevlig helg läsare!

Thursday, November 22, 2007

Chrille, Jensa, de andra och jag

Christer G, 36
Jens L, 35
Allan M, 32
Jonas N, 36
Joachim P, 39

Tre av oss från Stockholm och två från Göteborg. All i våra fagra 30. Vad har vi gemenssamt? Vi ska springa Boston Marathon 2008. Tror vi i alla fall.

Jag vet inget om dessa personer. Men jag ser från detta ögonblick dem som mina huvudfiender under loppet. Kanske träffar jag någon av dem i samband med loppet. Då ska jag vara trevlig, öppen och vänlig, på ytan. Där under kommer den där blicken stirra stint på dem.

Wednesday, November 21, 2007

Träning denna vecka hitills och i framtiden

Så att jag inte hinner glömma.

Måndag, 14K minns inte farten men typ 61 minuter skulle jag tro
Tisdag, långa intervaller på stadion, 5*900 meter svårt att uppskatta längden pga diverse ställningar på löparbanorna (ska fan starta en facebookgrupp som heter "Inga snowboardhopp modell gigantiska på vårat Stadion, och med vårat menar jag inte djurgårdare, utan löpare"). Samt ca 4k upp och ner jogg
Onsdag, 13K, 56,06
Torsdag, om planerna slår in, ett besök på gym med lite löpskolning typ samt styrketräning.
Fredag, lätt jogg
Lördag, långpass
Söndag, Vila (missar TSM igen men det kan inte hjälpas, snart kommer söndagsrutinen tillbaka)

Har aldrig legat på denna nivå under november månad och jag ser risker med det.
Riskerna är;
Överträning
Motivationsproblem
skador

Motivationsproblemen tror jag ärligt kan bli min stora fiende i detta, jag känner ärligt att jag inte riktigt vet varför jag tränar så hårt som jag gör just nu. Men så har jag alltid tränat, liksom tränat för att bli snabbare och en mer "hel" löpare. Det är som att jag står och stampar just nu, har förvisso satt upp nya mål för löpningen rent tidsmässigt, men det lockar inte lika mycket efter mitt fantastiska 2007. Att jag klarade sub3 var det stora för mig, nu har jag liksom börjat fantisera om heeelt andra tider. Då talar vi alltså fantisera på riktigt. Men för att klara att ens röra vid de fantasierna, ja då krävs det nog mer än bara mitt lallande ute i spåren. Då krävs det liksom lite vetenskap i det hela också.

Skador är såklart ett annat riskmoment, klarar min kropp denna relativt ökade dos? Vi får se.

Sist men inte minst; klarar min kropp att ligga på denna nivå och sedan höja sig ytterligare i april och sedan maj, och sedan in i sommarträningen och sedan upp på tå igen till Berlin i September?

Följ med här så kanske svaren kommer.

Tills dess, mot Boston!

Den där blicken

I lördags var jag ute och sprang 27K. En mycket fin runda under dagens sista ljusa timmar. Solen sken och löpningen gick lätt, höll en snittfart på 4.40 vilket fick mig att känna stor besvikelse, ville att det skulle ha gått snabbare men antar att det är som det ska vara just nu, inte knivskarp snabbhet utan mer LSD (Long Slow Distance).

Passet gick som sagt bra, men det präglades inte bara av löpning, utan även i hög grad av en blick. En blick som kunde få folk att stelna, eller kanske åtminstone undra vad det är för fel på den där löparen som kommer springandes förbi dem.

Jag hade under min löptur i lördags på mig mitt absolut mest fåniga träningskombination. Den består av följande.

Mintgrönt superunderställ
Skrikgul vindjacka (ni vet den där färgen som arbetare har när de måste synas ute på kvällar och nätter)
Svarta löpartights
Pannband

Egentligen inget speciellt med denna dress förutom just att jag syntes väldigt väl och att min jacka hasade upp sig och såg mer ut som en midjekavaj. Ni vet, en sån soft åttiotalskavaj eller nej, den var ännu högre upp min jacka den satt liksom under bröstet.

Med jackan upphasad till under bröstet och tightsen så såg jag oerhört ocool ut. Ocool är ett understatement, skrattretande löjlig kanske är mer exakt formuleringen. Ett flertal personer jag mötte längs vägen såg jag brast ut i spontana små flin, de hånskrattade inte utan försökte hålla tillbaka denna första impuls. Men jag såg att de flinade till. Det var detta som fick mig att plocka fram den där blicken.

Jag kan en blick. En blick som i sitt ensamma majestät säger mer än ganska många ord faktiskt.

Min blick säger ungefär följande;

”Innan du skrattar åt hur jag ser ut så vill jag att du ska veta en sak. Att om du så mycket som tänker tanken att vända dig till din flickvän och fälla en fyndig kommentar om mitt utseende, om du så mycket som visar det minsta lilla hånfullhet gentemot hur jag är klädd just nu kommer jag bli så ondskefull så Stuntman Mike kommer framstå som ungefär lika farlig som en Per Gessle låt.”

Jag vet det verkar lite våldsamt, men det är ju som sagt bara en blick.

När jag sagt detta med en blick möts jag ofta istället för av hånflin av förundran, antar att man tänker vad stirrar den där tönten så argt på? Antar att denna tanke hinner före skrattet när de inser det sjuka de just upplevt, en löpare i rekordfula kläder som springer förbi med stirrande arg blick.

Tuesday, November 20, 2007

Träningslogg

För att påminna mig själv om min träning så försöker jag ibland få ut mina pass här, jag för ingen träningsdagbok varför jag egentligen vill ha denna blogg som sådan. Det går sådär som ni kanske märker.
Förra veckan blev det dock typ 60K och ett rejält styrkepass.
Denna vecka ska jag vara noggrannare, börjar med igår, nej jag har redan glömt tiden, men jag sprang i alla fall 14K och det kanske gick i typ 4.15 tempo skulle jag tro.

Helgens långpass gick för övrigt i 4.40 tempo.

Tror för övrigt att detta inlägg, som är skrivet på arbetstid kommer till för att jag har en så vansinnigt tråkigt, jobbigt och svårt arbete just i detta nu så jag gör vad som helst för att slippa jobba.

Monday, November 19, 2007

Djävulen är en liten gul reflex


Ikväll sprang jag 14K, ett mycket vackert varv ute på Djurgården. Det gick ganska fort och det var mkt trevligt att springa. En sak plågade mig en smula dock, den lilla helvetesreflexen. Jag valde idag att springa i en jacka utan fastsydda reflexer varför jag tvangs sätta på ett par externa. Jag brukar sätta ett par sådana där bandreflexer eller vad de nu kan kallas, såna som smiter åt runt exempelvis en arm. Sätter alltid på mig alla reflexer jag kan hitta.
Jag har även en liten rund reflex, den ser ut som en smilegubbe. jag fäste den idag av någon vansinig anledning i dragkedjan. Detta innebar att den lilla retliga reflexen kom i gugning exakt på ett sådant sätt så den gav mig en liten nätt örfil för varje steg jag tog.

Så den lilla djävulen örfilade mig i ungefär en timmes tid konstant. Detta var som en slags terror, och det värsta av allt var att jag någonstans gillade det. Jag gillade jävligheten i att liksom springa där och bli örfilad av den lilla reflexen.

Kanske är det det mitt Lutherska arv, jag ber om att få straffas liksom för mina eventuella synder.

Saturday, November 17, 2007

En kärlekshistoria och ändrade planer



Igår fattade jag ett beslut om helgens träning. Ett viktigt beslut på många sätt. Jag beslutade mig för att hoppa över TSM imorgon till förmån för eventuellt öldrickande till den mycket intressanta matchen i Madrid ikväll. Jag dricker så sällan numera men just denna kväll känns som att det kunde vara trevligt. Därför lämnar jag mitt deltagande i TSM imorgon öppet.

Idag går jag dock ut, helt snart och drar 27K som jag redan nu vet kommer gå lite för fort. Har ägnat förmiddagen åt långsamt ätande och läsande av båda morgontidningarna. Mycket skön förmiddag.

Denna dag har rentav potential att vara själva sinnebilden av en dag på många sätt, själva essensen i mitt liv liksom. Jag läser tidningarna, äter mycket mat liggandes i min säng, springer ett bra långpass och kollar sedan på fotboll av förhoppningsvis högsta kvalitet. La dolce vita liksom (igen).

Okej men nu till lite gnäll, ikväll krockar fotbollen med den fantastiska filmen En Kärlekshistoria, för oss löpare som rör oss mycket runt Brunnsviken betyder filmen lite extra, vi påminns om filmen ofta eftersom en scen i filmen spelats in på en plats längs vår bana. Vet ni vilken plats jag tänker på? Skriv in platsen i kommentarsfältet, ett pris väntar den som svarar rätt först.

Men nu, ut i spåret.

Thursday, November 15, 2007

Solens mat


Äntligen har Solens mat börjat sändas i teve igen.
Jag törs hävda att Solens mat är det bästa program som gjorts i teve. Och vem är jag att uttala mig i den frågan? Bara en enkel löpare.
Men att se den belevade mannen (Bo) resa runt bland alla dessa passionerade kvinnor och män på den italienska landsbyggden, det ger en slags sinnebild av vad livskvalitet är. La dolce vita liksom.

Detta gav mig den fantastiska idén att skicka ut mig på en löparresa, jag reser runt och joggar med passionerade löpare, ska vi säga i hela världen. Tv producer? Anyone? Isåfall, ring mig så kan vi snacka mer exakt hur programmet ska se ut.

Tills det händer ska jag fortsätta att drömma om Italien och den fantastiska maten.

Wednesday, November 14, 2007

The Mellanmål of the long distance runner

Idag körde jag styrka och 6 snabba K på lunchen.
Under eftermiddagen fick jag ett akut behov av att äta mellanmål.
Sprang ner till kiosken men väl där kunde jag inte besämma mig vad som var ett lagom intag av mat. Ville liksom ha ganska mycket. Stod säkert i fem minuter stilla och tänkte, ungefär hur mycket grejer kan jag ta utan att det blir äckligt på något sätt.
Följande fick det bli:
två bananer
en gainomax dryck
En supersize snickers
en sesamkaka

Satte i mig det och ångrade att jag inte hade följt min fösta impuls, den att köpa det dubbla. Det är skillnad på mellanmål och mellanmål.

Åt för övrigt en abnorm middag lite senare efter mitt lilla mellis.

Vart ska detta sluta. Saknar min arma mage stopp?

Tuesday, November 13, 2007

Åh herregud

Efter att ha suttit som klistrad framför datorn i en timme tittandes på alla filmer under labeln GEAR här vet jag nu helt säkert att jag är to deep in it så att säga.

Jag tror jag måste skaffa mig ett liv.

Närstudie


Se denna förstoring från nedanstående bild. Se mitt knä. Snart ska jag berätta om mitt förbannade knä, det sönderopererade helvetet, det som fått många många läkare att döma ut min löpning totalt. Det som får en mig närstående läkare att påstå att jag inom två år kommer tvingas gå med käpp (han har förvisso fel, men ändå).

Monday, November 12, 2007

Bilder från miraklet i Berlin




Inte går det fort för fotoföretagen att leverera bilder. Men igår kom mina digitala bilder från Berlin äntligen fram.

Operation lassa


Efter en vecka med utdragen tand och feber finns det nu när jag är frisk en sak jag tappat. jag har tappat i vikt. Hur mycket vet jag ej men att jag gjort det råder det ingen tvekan om. Jag har liksom endast kunna äta mkt lite soppa varje dag i en veckas tid.
Nu har aptiten kommit tillbaka och jag har nu inlett operation back to life och operation lassa in pasta.

Idag ägnas enbart åt matintag, imorgon blir det löpning igen. Jag längtar.

Friday, November 9, 2007

Smorgasbord & fartlek

Vi svenskar har inte exporterat särskilt många ord i modern tid. Två ord har vi dock lyckats lägga ut i världen; smorgasbord och fartlek.

Smörgåsbordet lämnar jag därhän men fartlek, hallå?

Varför just fartlek?
Ordet exporterades någon gång på sjuttiotalet och jag har läst historien om hur det gick till någonstans men vill inte och kan inte komma ihåg var jag läst det eller hur historien var. Vill det inte eftersom det tillhör den typen av kunskap som man kan pricka av om man verkligen verkligen vet för mycket så att säga.

Däremot har jag läst ett par böcker på engelska om löpning där ordet används, det känns mycket märkligt.

När jag kommer till Boston ska jag fråga en amerikan vad de känner för ordet fartlek. Hur ligger det i munnen och framförallt, hur associerar de när de hör ordet. Det ligger ju ganska nära ordet fart så att säga.

Jag missar antagligen söndagens fartlek på TSM tyvärr. Men jag kan kanske pressa fram halva ordet ensam här hemma i alla fall, nej förlåt, nu sjönk jag lågt.

Thursday, November 8, 2007

Dagen efter


I somras sprang jag ett 55K pass. Det tog mig över sex timmar och var på gränsen till inte uthärdligt. Dagen efter körde jag hem från Österlen, jag hämtade upp mina vänner P och C i Jönköping. De var helt säkra på att jag var bakfull eftersom jag såg så risig ut. Bilden är tagen på en vägkrog och det är väl bara att hålla med, jag ser bakfull ut (jag i blå tröja och jacka).

Någon gång i Januari eller februari planerar jag att återigen springa en ultra i egen regi, om någon är sugen på lite långlöpning, var inte rädda för att hänga med.

Resultat, startlåt


Okej, detta blev svårare än jag hade trott.
Jag kommer inte kunna mailbomba någon med något i frågan. Men jag hoppas att SM kansliet uppmärksammar frågan eftersom vi verkar bry oss om den, det är en fråga som berör.
Det finns tre tydliga spår vad gäller startlåt:
Stockholmstemat
Löpartemat
Stämningstemat
Vissa låtar har fler än ett av dessa element. Kanske rentav att någon har alla.

Den sista kategorin, stämningstemat kan vidare delas in i två underklasser, adrenalin eller ren stämning.

Jag har bestämt mig för vilken typ av låt jag helst skulle vilja ha vid starten 2008, jag vill ha den rena stämningen. Stefan M skickade in det optimala tycker jag, jag vill starta till Vangelis - Chariots Of Fire precis som man gjorde i Paris i år. Jag vill känna mig som en condor eller en örn som glidflyger över ett öppet hav och spanar ut över vidderna. Men som sagt, Stockholm får gärna överraska mig med något annat. Bara de ger mig något som ger rejäl gåshud.

Och kanske, kanske skulle jag kunna tänka mig Jumpers förslag Bolero först och efter startskottet Champagnegaloppen, bara för att jag tycker det verkar så jobbigt att tvingas kånka med sig en bergsprängare.

Och avseende MGKs förslag om att vi ska gå ner för Vallhallavägen, jag skrattade så jag nästan dog det vore stor underhållning om de valde den.

Wednesday, November 7, 2007

Musiken vid startlinjen

Ja jag vet, jag är sjuk och borde inte skriva, men febern är nere just nu och jag känner mig lite, lite frisk. Så jag skriver ett inlägg till. Om musiken vid startlinjen. Har varit inne på det tidigare men tycker ärligt att detta är en ganska intressant fråga. För det sätter liksom tonen på ett lopp. I NY var det Frankie Boy med New York New York, mycket effektivt måste det ha varit, man liksom äger staden när man springer. I Stockholm har jag inga minnen av vad det varit, ett dåligt betyg. I Danmark var det någon skum dansk rasist boogie woogie, den var effektiv för den fick mig att känna förakt och fick mig att vilja komma bort från starten så fort som möjligt, något som resulterade i att jag sprang lite för snabbt i början dock.
Men bäst hittills för mig var helt klart Berlin, med tysk precision stegrades Maurice Ravels Bolero upp för att lagom till startskottet nå sitt klimax. Virveltrumman var på sin topp när starten gick. Det var som sann krigsmusik, man riktigt kände hur virveltrumman piskade upp ens själ. Så när starten gick var man ofantligt taggad.

I Stockholm nästa år vill jag ha en bra låt, men kan inte komma på vilken det skulle kunna vara. Vad säger ni? Vad skulle kunna vara låten vi drar iväg till?

Observera att denna fråga kräver svar.

En förlorad vecka

Febern har mig fortfarande i sitt grepp. Och tillråga på allt var jag igår och opererade ut en visdomstand som satt sig mkt konstigt. Själva tuggytan låg liksom snett neråt. Undrar vad gud tänkte med när han lät tandens tuggyta växa nedåt. Är det en symbol för något?
Så nu ser jag ut som Don Corleone (svullen i den nedre kinden), har sjukt ont i käken, har feber samt drar smärtstillande och penecelin.
Och denna veckas träning kan jag vinka hejdå till.

Men det är långt kvar till Boston, så jag är inte orolig, såklart.

Det värsta med en period som denna är att jag inte lyckas äta, jag har ingen aptit och detta kommer märkas när jag börjar träna igen i nästa vecka. Vet hur det är, allt kommer vara mkt tungt och jag kommer känna mig så svag.

Hoppas att detta är sässongens enda sjukdom, för detta är inte roligt.

Tuesday, November 6, 2007

Dobermangruppen

TSM har som tidigare nämnts varit en mycket trevlig upplevelse, just nu ligger jag hemma i feber. Igår hade jag svårt att öppna ens en risifrukti på grund av min svaghet, ännu svårare var det att äta en risi eftersom jag helt saknade aptit.

Känner mig bättre idag men kan ärligt säga att det är jobbigt att skriva på tangentbordet, så jag antar att jag är en smula sjuk.

Men jag tvingar mig att skriva lite eftersom jag trots allt mår ganska bra, har slutat kallsvettas iaf.

Okej, det var TSM jag skulle skriva om.

Jag är med i tretimmars gruppen, vi män som ska springa under tre timmar i stockholm. För vi är i princip bara män. Kvinnor som springer under tre timmar är, antar jag med i klubbar.

Och vi som ska springa under tre timmar är inte bara män, när vi i tretimmars gruppen drar ut och springer känns det som att man släpper ut en gäng jakthundar på jakt efter stackars skrämda kaniner, eller som ett gäng drägglande dobermans som fått korn på någon stackars tjyv. Det liksom frustar om oss.

Skriver inte detta för att skryta såklart, utan för att det är något slags otroligt prestationsbaserad halvångest som ligger i luften. Eller nej, inte halvångest, men en enorm vilja. Jag gillar det, för jag träffar här mina jämnlika, det finns fler än bara jag alltså.

Vi springer just nu runt och pratar mest siffror, det är det vi just nu förenas i. Det ska bli mycket spännande att få följa alla dessa människor fram emot Sthlm marathon. En kille jag pratade med utmärkte sig en smula senast, han hade som bäst gjort 3.14, fast inte på marathon, utan på Lidingöloppet. Det är ju ingen monstertid direkt och man frågar sig ju givetvis hur han då kan tro att det bara är att köra på i tretimmars gruppen. Det visade sig att han kört en enmilstävling i år på 37 minuter. Ska bli kul att se hur han utvecklas.

En sak som först gjorde mig en smula konfunderad var att nästan ingen ledare i gruppen gjort sub3 själv. Jo en som jag pratat med hitills, en tjej.
Så då är jag rent tidsmässigt lite bättre, känns lite skumt men det spelar inte så stor roll. Ledarna har mitt fulla förtroende ändå, plus att de antagligen kan betydligt mer om träning än jag, så de kan definitivt lära mig ett och annat.

Som sista punkt kan jag säga att när vi i dobermangruppen är ute och springer känns det som att det är ett destruktivt ungdomsgäng som är ute och sprider skräck omkring oss bland alla pensionärer som är ute och söndagsflanerar. Vi är ca 30 dobermans och vi springer ju relativt fort. Kan ju kanske kännas lite skumt om man är ute och njuter av tystnaden och höstsolen på Djurgården en söndagsmorgon. Det blev nog inte bättre för mannen i 70 årsåldern som jag råkade hockeytackla bakifrån i söndags. Det var en rejäl miss från min sida, jag bara trodde liksom att jag precis skulle komma brevid honom men nej, jag beräknade fel och träffade hans axel med min egen i full kraft. Mannen skrek ljudligt aj på ett mycket plågat sätt, jag ursäktade mig hundra gånger och sprang sedan vidare. Det hela var lite obehagligt faktiskt, kunde ju slutat illa.

Möjligtvis måste jag om sjukdomen håller i sig springa i en lättare grupp på söndag. Detta kommer i så fall bli en prövning. Min patetiska stolthet klarar inte den typen av nederlag. Men jag får vända på det och se det som en seger, att jag trots min oerhörda träningsfåfänga lyckats vara med i en långsammare grupp.

Monday, November 5, 2007

Goose bumps sunday

Japp nu har jag äntligen fått ett mål med min löpning 2008, att kvala in till NYC marathon 2009. Kvaltiden är för mig 2.50. Det ska gå. Jag får helt enkelt fixa det i Berlin, för jag är osäker på om jag grejar det i Boston eller Stockholm, men i Berlin tror jag att jag klarar det.

Satt igår och kollade på webbsändningen från NYC, och det var goose bumps hela tiden. Från starten på Staten island med Ol´ blue eyes i högtalarna med New york, New York till när Radcliff springer in på Manhattan. Har under typ ett och ett halvt år tänkt att Boston är mina drömmars mål rent marathon mässigt. Men efter igår, jag blev sjukt sugen på NYC.

Så vi ses där, i New York 2009.

Sunday, November 4, 2007

Summering, veckans träning

Det blev fem pass denna vecka varav två riktiga kvalitetspass. Och ett mellanting idag.

Ett långpass blev det också på så mycket som cirka 30k, men det gick mkt långsamt, sann LSD. Och det var lite korkat av mig att förlägga delar av passet efter mörkrets utbrott (eller vad heter det?). En del av mitt långpass var Hellas fantastiska milspår och Hellas milspår i mörker är inget jag rekomenderar såvida man inte har panlampa. Jag har en (Petzl) men hade den ej med mig.

Ett av veckans pass var ett verkligt lungt pass som avslutades med en timmes ren styrketräning. Detta är den stora förändringen i min träning som skett efter Berlin. Jag har under mitt uppehåll börjat bygga lite muskler, främst i mage och rygg, men även armhävningar och en hel del benövningar finns med. Och sålänge jag inte går upp i vikt kommer jag fortsätta med det. Det känns mycket bra att köra mer mage och rygg. Jag märker att det direkt hjälper mig att hålla ett mer ekonomiskt löpsteg. Styrketräningen har helt enkelt förbättrat min teknik.

Totalt blev det 71K, det är möjligen lite mycket, men jag kan inte hålla tillbaka, det är för skönt.

Så från och med nu ska jag fokusera mer på denna del i min träning. Känns faktsikt mkt inspirerande.

All löpning känns just nu inspirerande om än en smula tung, man har liksom tappat lite i form under uppehållet.

Inte minst är TSM ett riktigt lyft för mig, men mer om det i ett senare inlägg.

Saturday, November 3, 2007

Löpartragedier

Först i Chicago och nu dethär.
Skilnaden är att det i Chicago var en ren amatör, det händer såklart och kan väl i det närmsate ses som en del av livet, att döden någon gång drabbar en av 40000 löpare. Men att det ska drabba en elitlöpare, det känns obehagligare även om det också såklart är helt naturligt.

Och kanske framförallt, det är inte sluta löpa som är svaret på hur man undviker att det ska hända igen.

Friday, November 2, 2007

Prokopcuka VS Radcliffe

Jelena Prokopcuka eller Paula Radcliffe? Eller någon av de andra, på Söndag får vi svaret. Jag vet inte men hoppas lite på dem båda. Radcliffe för att hon födde barn för bara tio månader sedan och Prokopcuka för att hon är från Lettland och jag tycker hon verkar så snäll (är det ett coolt skäl).


Hursomhelst, undrar om man kan gå ner till sin lokala pub om man vill se NYC marathon? För det visas på Eurosport. Undra om man vågar sig ner under brinnande Premier leauge omgång och be dem byta kanal för att jag vill se Prokopcuka.

Nöden, som en tjyv om natten

Denna blogg handlar om min löpning och om saker som dyker upp i mitt huvud i samband med det, i alla fall för det mesta.

Jag har dock fått utstå viss kritik för att jag börjar bli en smula torr och trist som är så inställd på min löpning. Det kan kanske ligga lite i det, jag är rätt fokuserad och ju djupare jag sjunker ner i löpningens fantastiska kvicksand desto mer löpning tenderar det liksom att bli. Så jag ber er som inte uppskattar löpning sluta läsa här. Vi kommer aldrig bli ihop så att säga.

Men, nu ska jag skriva om något jag tror kan klassas som lite spännande för en bredare grupp människor, tjottahistorier och tjottateknik eller mer exakt tjottahittandets svåra konst.

Med det sagt vill jag be känsliga läsare sluta läsa här. Även potentiella flickvänner till mig måste sluta läsa här eftersom det blir lite intimt och jag inte vill att ni ska känna till detta om mig.

Idag såg jag något fint tycker jag, det var buss två i rusningstrafik som stod parkerad lite avigt och full med folk påväg till jobbet. Personerna i bussen såg förvirrade ut, bussens chaufför hade nämligen lämnat bussen. Han stod och pinkade på en innergård lite längre fram såg jag.

Han hade helt enkelt lämnat sin buss i princip vind för våg för att nöden liksom så krävde.

Jag har så otroligt många sådana historier så att jag skulle kunna starta en blogg om bara det. Men det kommer jag inte göra.

Men en liten ska jag nu ge er, för några år sedan bodde jag i en mindre fransk stad. Jag hade en lång promenad varje morgon och en morgon kände jag att nöden krävde av mig att jag skulle göra det stora. Det verkligt pockade och ingen facilitet fanns så långt mitt öga kunde skåda. Det enda som fanns i min närhet var ett stort kontorskomplex. Jag tänkte att hellre än att göra på mig så glider jag in på kontoret, de får straffa mig hur de vill, bara jag får kacka.

Sagt och gjort, jag gled in i kontorskomplexet med svettpärlor på underläppen. Tjejen i receptionen tittade på mig och jag nickade som om jag inte gjort annat än gå in just där varje dag de senaste åren. Som om jag var en vanlig grå fransk tjänsteman. Förbi receptionen med en blick som jag försökte få att verka som om jag visste vart jag var på väg när jag i själva verket desperat letade efter toaskylten. Men nej, någon sådan såg jag inte. Jag irrade runt i en labyrint av korridorer och inget tjotta.
Tills slut höll det på att liksom brista och jag var nu beredd att ta lite större risker så att säga. Jag öppnade en dörr på måfå och stegade bara rakt in. Jag kom rakt in i ett kontorslandskap av den gamla sorten, ett som såg ut ungefär som i filmen Brazil typ om ni sett den. Typ tjugo bord med datorer på, alla vända åt ett håll och ett förmannsbord längst ner i rummet.

Rummet var tomt eftersom det var ganska tidigt på morgonen. Jag stegade in, eller kanske småsprang men tvangs stanna ibland för att hålla tillbaka flödet så att säga. Längst bort, bredvid förmannens bord såg jag min efterlängtade toa. Jag sprang in och fick av mig brallorna i precis sista stund. Samtidigt som jag högt och ljudligt fick ur mig ett ahhhhhhh av lättnad och det kom kraftiga ljud från ett annat håll i mig hörde jag hur dörren till kontoret öppnades. In kom inte en utan typ alla som jobbade på kontoret. Pappväggarna gjorde så att det kändes som att vi befann oss mycket nära varandra. De hörde hur jag raffsade med papper och jag tror att de fick höra ett och annat mer också, typ några brakare till, fast jag försökte göra allt mycket mycket tyst. Någon ryckte i handtaget till toan, men där satt ju jag som sagt.

Egentligen inte så mycket mer med detta tänkte jag, jag har skitit på deras toa och ska nu bara gå ut och låtsas som det regnar, hälsa med en nick och sedan gå vidare. Inte mer med det förutom att jag nu också hörde att det var någon form av morgongenomgång. En person pratade medan alla andra lyssnade. Jaha eftersom toan var precis i den riktning som han som pratade anade jag att cirka 20 personer satt och tittade mot toan medan en person pratade. Skulle jag gå ut så skulle jag med andra ord hamna mitt i allas blickfång. Nej, så modig var jag inte, jag tänkte att jag sitter ut morgongenomgången, väntar med att spola och sitter kvar här. Hur lång tid kan det ta tänkte jag, inte mer än en kvart va? Men, det var innan jag kom ihåg hur fruktansvärt omständliga fransmän är, de pratar och pratar. Efter tio minuter i mina egna ångor började jag misströsta. Detta började bli ohållbart, tänk om det skulle dröja en hel timme innan jag kunde komma ut, ska jag sitta här i en hel timme, nej jag fick panik och fattade ett drastiskt beslut, jag spolar och bara går tänkte jag. Sagt och gjort, jag spolade, det var ett jävla oljud, och toan sa högt och ljudligt sluuuuuurk och sedan ett slags avgrunds ooooooaaaaaaaaov. Mannen som hade talat blev nu tyst. Han blev liksom ställd av ljudet, hade inte fattat att någon satt och sket.

Men jag kände starkt att jag måste fullfölja min plan, kan inte sluta nu, fast det bar emot. Jag öppnade dörren och mötes av hela landskapets blickar, de flesta tittade på mig som om de just sett ett ufo.

Min enda tanke var egentligen den enda rimliga, jag nickade som om inget hade hänt, försökte se ut som att detta var det naturligaste i världen. Och sedan gick jag med bestämda steg ut ur lokalen. Jag såg i min ögonvrå att alla kontoristerna följde varje steg jag tog. Minns hur smärtsamt svårt det var att få upp handen för att öppna dörren som ledde ut till korridoren. När jag kommit ut och stängt dörren tvingades jag stå framåtböjd och hyperventilera av ren stagefright.

Detta var ett sant moment of pain. Som en tjyv om natten när lampan tänds kände jag mig, fast med den skillnaden att en tjyv om natten åtminstone inte har skitit, han har bara varit ute och gentlemannatjyvat lite. Jag för min del hade lyckats lura mig in i en kontorslabyrint av den icke så nobla nödens anledning.

Ja det var egentligen inte så mycket mer med detta. Förutom det lilla att jag likt en råtta på jakt efter mat numera alltid hittar en toalett. Hur många gånger har jag exempelvis inte irrat runt i korridorerna iklädd mina trikåer på KTH. Eller i skogarna kring Brunnsviken och Hellasgården.

Så till er alla; en främmande man iklädd trikåer på ert kontor, han kanske inte är den där gentlemannatjyven ni först misstänker, det kan vara jag som irrar runt med ett skrymmande behov.

Helgens löpning

Min vecka har hitills inneburit ca 31K men helgen ska, om inte någon av alla snörvlare i min närhet lyckas smitta ner mig ägnas åt ett långpass (mellan 20-30K) samt ett lite snabbare pass med TSM på söndag, typ 9K.

Detta kommer ge mig min första riktiga löparvecka sedan Berlin och det känns mycket bra. Märkligt nog har min kropp reagerat med att känna sig jättefrisk nu när jag börjat löpträna igen, har inte mycket ont alls.

Det finaste med löpningen under denhär årstiden, eller mer exakt denhär fasen av mitt löparår är att man kan göra lite hursomhelst, man kan hoppa över pass, och man behöver inte vara slav under tider och man kan upptäcka nya banor.

Man skulle kunna säga att tid och rum inte spelar så stor roll, inte varje dag i alla fall.

Imorgon ska jag springa ut till Hellas hemifrån (ca en mil enkel resa), ta en slinga där, vi får se vilken, och sen springa hem. Detta med reservation för eventuell bussfärd från Hellas till typ Slussen. Fast det ska mycket till innan jag ställer mig svettig och jävlig i löpartights på en buss.

Och all löpning jag gör imorgon kommer ske i ultrarapid, jag kommer se ut som en mycket gammal man, eller som en joggare. Och imorgon har jag garantier för att det kommer gå långsamt, vågar inte skriva om vilka dessa garantier är eftersom de då kan bli arga.

Thursday, November 1, 2007

The price we pay

Vad kostar löpningen? Jävligt mycket, det har jag varit inne på tidigare, men jag var inte så evtenskaplig, här kan ni få se en riktig lista över vad löpningen kostar rent monetärt.

Nu kan man ju kanske säga att kostnaden är låg kontra vad man får, ROICen är mycket god så att säga.

Men still, oooo vilka utgufter. Jag är inte riktigt uppe i dessa klasser men inte långt ifrån.