Thursday, January 31, 2008

Löparhippie

Ser att solen skiner ute, det är inte så kallt och jag vill bryta mig loss från mina kontorskedjor, jag vill bli fri.
Vill slänga mig ut i ett vår rus runt Brunnsan och fortsättta springa i en egvighet. Men nu måste jag in i möte , med whiteboard och byte av visitkort.
Fattar dom inte att jag är born to run, inte born to snacka en massa på möten hela dagarna.

Wednesday, January 30, 2008

The soundtrack of the long distance runner


Det går inte att vara löpare och inte förr eller senare stöta på denna låt, inte om man heter Allan i alla fall.

Det finns oändligt att säga om denna låt, hur otroligt cool Bossen är, och vilken otrligt levande låt det är och vad låten handlar om exempelvis.

Allt det är sekundärt, helt utan mening, detta är inte bara den ensame löparens soundtrack, det är soundtracket till denna era i mitt liv. Och jag kan inte skriva något om den, ord och analys kan bara skada.

Dessa rader, om alla rader var som dessa, jag vågar inte tänka på vilka farter jag kunde nå då, vilka tider vi alla kunde nå då.

Someday girl I dont know when were gonna get to that place where we really want to go and well walk in the sun but till then tramps like us baby we were born to run

Tuesday, January 29, 2008

Snor

I lördags när jag var ute på långpass stötte jag på en stackars losser som var ute och körde ett pass rullskidor, antar att han tränade inför typ Wasaloppet eller så. Jag vet att man inte ska kalla folk looser hur som helst och jag gör det inte heller, konstaterar bara att det i sanning inte kan vara lätt att hålla på med skidåkning i dessa varma tider. Hur många pass med snö kan man ha haft under denna vinter i Stockholmstrakten?

Men okej, det var inte det detta inlägg skulle handla om, utan om snoret. Jag har en ärlig fråga, varför hänger det alltid snor och dinglar ifrån skidåkares näsor.

Tänk tillbaka på Wassberg och Gunde, och bilder på skidskyttarna, vem ni vill, de snorar ,och inte så lite heller.

När jag nu hade sprungit helt fel i Nacka och blev omkörd av den där skidkillen så hängde det givetvis en massa snor i hans näsa, det kändes som att den långa snortråden kunde hamna exakt varsomhelst med sin relativt kraftiga pendelrörelse.

Jag tog upp frågan med EL som jag sprang med, hon trodde at snoret berodde på att skidåkare stavar sig fram och därmed inte har tid att snyta sig. Jag tycker inte det håller riktigt men jag vet inte, jag är ju bara en enkel grabb från Södermalm.

Jag kan bara konstatera att jag inte snorar, inte jag och jag har heller aldrig sett någon annan som springer som har stora snortrådar hängandes från näsan.

Så vad tror ni om snorfrågan? Är vi olika byggda genetiskt, är vi från olika samhällsklasser? Varför snorar skidåkare så mycket medan vi löpare inte gör det?

Monday, January 28, 2008

Krämer med drag i

Läste just Berglunds liniment inlägg och mindes då en hemsk historia.

När jag och min bror var i Berlin för att springa marathon gick vi runt i mer än tre timmar på marathonmässan dagen innan för att se om det fanns något kul att köpa.
Bland annat ville min bror hitta ett riktigt starkt liniment, något som riktigt rev i huden. Han hade testat när han gjorde lumpen sa han, sedan dess hade han inte hittat någon med riktigt krut i.


Vi gick runt och frågade efter liniment extra strong. Okej sa en kille i en apotekskiosk. Han sa att han hade en som var extra strong och en som var superstrong. Inte så stor skillnad tänkte vi men köpte en superstrong.

Väl hemma på hotellet strök vi in våra ben i denna kräm, min bror först och jag sedan. Efter det att jag strukit mina ben började min bror skrika, han skrek och vred sig i plågor. Jag trodde min bror skojade med mig, att han låg där och vred sig för att skrämma upp mig. Ungefär när jag tänkte detta började det bränna i mina ben, det brann verkligen. Jag sprang in i duschen för att skölja benen och därmed bli av med salvan. Men nej, det gjorde bara ondare.

Vi låg helt stilla på våra sängar och bara skrek, undrar vad hotellgäster tänkte när de gick förbi vårt rum.

BEnen blev helt röda ochg det tog en halvtimme innan vi ens kunde röra oss och jag vet fortfarande inte om det gjorde någonm nytta men nej det gjorde den nog inte eftersom vi bara skulle testa salvan på våra redan pigga ben.

Enda effekten salvan hade på oss var att vi inte kunde sova, något man gärna gör natten innan ett marathon.

Min träning i vår

Okej, jag erkänner, jag har i vanlig ordning slutat följa allt vad program heter, det funkar bara sådär för mig alltid när jag ska följa olika program. Stötvis funkar det perfekt, i längden händer det dock alltid något som hindrar mig från att följa med programmen. Inte nödvändigtvis att jag tränar mindre för det, bara annorlunda.

Nu gör det inte så mycket att jag trillar ur programen då jag tror mig veta lite om hur min träning bör gå till ändå.

Ungefär såhär tänker jag träna denna vår med vissa variationer i hårdhet och längd beroende på vecka.

2 tröskelpass/vecka
1 backpass/ vecka kombinerat med lättare jogg
1 långpass/vecka
1 intervallpass/vecka
1 styrketräningspasspass/vecka

Detta ger 6 pass/ vecka och känns som en lagom träningsdos tycker jag. Min ambition var att denna säsong komma igång på allvar med två pass om dagen men det får nog vänta tills det är vår och lite mer ljus ute.

Angående min atröskelpass ligegr jag nu och pumpar ganska många pass på typ 13-14K. Jag funderar på att sänka ner dem till 10 eller 11K och verkligen koncentrera mig på farten nu. En lagom nivå är att ligga under 4 på kilometern och sedan inte höja farten nämnvärt men ibland köra lite längre pass med bibehållen fart.

Okej, så ser min plan ut, den kommer givetvis spricka ibland, men det tänker jag inte bry mig om, detta är mitt ideal.

Vänligen, kom med synpunkter på detta, någon som tycker jag ska ändra något i mitt program?

Sunday, January 27, 2008

Lervälling, backar och en underbar löparhelg

Igår sprang jag för första gången med min kompis EL, vi har talat mycket om det och fick äntligen till ett gemensamt pass.
Det var ett långpass vi skulle ut på och sågs på Slussen. EL var en av Sveriges 20 bästa kvinnliga marathonlöpare förra året och vi hade inga problem att hitta en bra fart. Vi sprang längs vattnet runt söder och vek upp mot Nacka. In i skogen vid Järlasjön och sedan sprang vi fel, vi hade tänkt att ta Hellas femma två varv men vi kom liksom aldrig upp på den, det blev Älta istället och en massa andra ställen jag inte vet vad de heter, eller var de ligger. Nu gjorde inte vår felspringning så mycket, vi sprang runt och pratade och hade mkt trevligt.
Men passet blev en aning längre än vi hade räknat med, Jag tror att det kan ha varit 30K men räknar på att det var 28. Det var oerhört mycket backar och mycket sur mark, på sina håll rentav små vårfloder som rann ner mot alla små sjöar i Nackareservatet. Faktum är att jag tycker att Nackareservatet är fantastiskt på så sätt att det inte spelar så stor roll om man springer fel. Tills slut ser man alltid Nackamasterna (vår civilisations fundament) och springer mot dem, sen är man i Hästhagen och sen hittar man.

Kändes nästan som en slags spontanlöpning igår, ingen oro över att vi var vilse, inga problem, bara skog och trevligt sällskap.

Oron kom istället inatt då jag låg vaken och inte kunde sova för att jag kände mig så mör och undrade om jag skulle palla komma iväg på dagens TSM.
Jag pallade, 20K med mycket backar, ett pass som gick i strålande sol som vanligt och där jag inte drog mig för att tala med alla om mitt långpass igår. Efter passet ringde min bror och frågade om jag inte skulle springa med honom upp till Ursvik, köra milen där och sedan hem, ett pass på typ 28K till. Där gick en slags gräns för mig, men i ärlighetens namn var det en liten liten dåre i mig som ville tacka ja till erbjudandet.

Veckan har bjudit på 90K totalt, jag mår bra men är en smula mör. Min värsta skada just nu är ett skavsår on my private parts.

Box på Bristol

Okej, detta är inte en radioblogg, men jag kan inte rå för att det blir en hel del radio just nu. P1 har ibland mycket fina dokumentärer, igår sändes radiodokumentären "Bråket på Bristol - Sveriges första raskravaller". Den var ett så fantastiskt tidsdokument om ett på många sätt svunnet Sverige. Om en slags yrvaken nation av bönder som plötsligt vaknade och förstod att världen inte bara bestod av svenskar, bondgårdar, kor och Epa.
Medan raggarna lyssande på "Runke balle" och "kuken står" med Eddie Meduza samt åkte runt i jänkare och visade röva bad myndigheterna syrianerna att inte gå i gäng inne i Södertälje, att liksom inte göra för mycket väsen från sig.

Jag hoppas Sverige förändrats, men jag vet inte. Jag vet bara att Suleyman Sleyman för något år sedan rankades som en av de mest attraktiva personerna under trettio, på den svenska arbetsmarknaden.

Lyssna på dokumentären via SRs hemsida och häpna över hur Sverige, som man ju faktiskt minns väl var då, 1984.

Saturday, January 26, 2008

Kaddish för ett ofött barn

Jag gillar Imre Kertész, hans trilogi om sina personliga sviter efter förintelsen är bland det viktigaste man kan läsa.

Det är inte läsning som direkt skapar glädje, inte för att man bara blir låg, man fylls liksom av mänsklighet på gott och ont. Mittenboken "Kaddish för ett ofött barn" är dock, lösryckt, bland det lägsta jag läst, eller nej, men det är inte happy ending i alla fall.

Idag går den på radio, uppläst av Sven Wolter. Lyssna om du känner att du vill komma ner i lite soft, djup depression.

P1, typ 13.00

Friday, January 25, 2008

Fråga som kräver svar, annars tar jag saken i egna händer

Jag har en fråga som kräver svar, annars tar jag saken i egna händer. Kan man köra långpass två dagar i rad?

Konståkningen



Jag tycker mer och mer om att titta på sport desto äldre jag blir har jag märkt. Fram till typ två år sedan fanns det bara tre sporter för mig, fotboll, cykel och löpning. Fördelningen var vidare typ 90,5,5. Fotbollen var, och är störst även om jag ser allt mindre matcher, men de andra sporterna knappar in, dessutom har jag börjat roas av alltfler olika sporter.

För typ två år sedan såg jag för första gången i mitt liv mer än två sekunder på konståkning och jag gillade det, enormt mycket rentav, ryssen på bilden var fenomenal, helt outstanding. Svennen jag råkade se från Zagreb igår var en disgrace, en skam för sporten, men andra var riktigt bra igår.

Det fina med konståkningen är, att om man tycker det blir tråkigt med åkningen kan man roa sig med så många andra inslag i själva eventet.

Man kan fråga sig varför det alltid kastas in gossedjur till åkarna, vad åkarna gör med dem, om åkarna är gay, om tränarkvinnan i päls är en bitch och vilken typ av människa som blir med i en konståkningsjury? Givetvis frågar man sig vad åkarna har på sig, det är en ständig fråga.

Men mest av allt, publiken, vilka är de, från Zagreb igår var det bland annat en man, kraftigt överviktig var han och såg gravt alkoholiserad ut, han satt där på läktaren och applåderade åkarna. Vem var han och vad gjorde han där?

Suck, alla dessa frågor, jag kräver svar.

Thursday, January 24, 2008

Junk miles

Kvällen 14K gick i 4.21 tempo i snitt. Jag kände efter ungefär halva tiden att jag inte hade mer bränsle i kroppen och blev sådär vidrigt urlakad som man kan bli då. Men jag bet ihop, tänkte på mat och sprang på där i vinden. Det var vidrigt och därav ett härdande och stärkande pass. I övrigt undrar jag dock vad kvällens pass verkligen gav mig. Jag undrar om inte kvällens 14K kan vara det som ibland kalas för junk miles, rundor som liksom inte betyder något, som i princip är bortkastade ur ett löpprogressperspektiv.

Jaja, detta skrivs i hast då jag nu måste öppna dörren för mina gäster som kommer.

Junk miles, ska tänka lite mer på det någon gång, gillar begreppet.

Wednesday, January 23, 2008

Kenya


Okej, jag erkänner att detta inlägg lika gärna kunde handla om någon annan orätt som världen har att bjuda, men nu är detta en löpblogg, varför jag som löpare närmare följer händelserna i Kenya just nu än någon annan oroshärd i världen.

Marathonlöparen Wesley Ngetich dödades nyligen. Detta känns verkligen hemskt, nej jag känner nu hur otroligt banala alla ord jag skriver ner blir.
Ett folk lider och om jag ska vara ärlig, riktigt ärlig så tänker jag mest på en sak, jag tänker på löparna, det blir mitt sätt att förstå kanske lite av det lidande folket känner. Att löpare inte kan delta i lopp, inte delta i OS.

Jag förstår att det inte är vad det Kenyanska folket går runt och funderar på just nu, men jag gör det.

Hoppas inte politik och girighet återigen ska få skapa gränslöst lidande för ett folk, hoppas de stolta och fantastiska löparna från Kenya kan springa snart igen.

Jag bryr mig givetvis mest av allt om folket, alla de som mist någon, alla som bragts om livet, men det är för stort och svårt att riktigt förstå. Det lilla, det jag själv lite lite kan relatera till, det kan jag ana om ni förstår hur jag menar.

Tuesday, January 22, 2008

A little something för alla GPS nördar därute

Här har ni!
I Boston köper jag en.

Ortorexi

Lider ni av ortorexi? Jag får ibland frågan om jag gör det. Men om man läser Wikin på det så känner jag mig med 100% säker på att jag inte är en ortorektiker eller vad det nu kan tänkas heta.
Men ser man mig utifrån kan jag verkligen förstå om det kan se ut som att jag är det. Jag äter inte kött, mycket bönor och linser (och pasta men det är väl inte nyttigt va?).

Men under ytan sitter jag här hemma och grisar, fullkomligt grisar i mig glass och annat. Kom hem för ett tag sedan efter kvällens pass och tryckte i mig ett rör chips och ska just trycka i mig en bunke pasta. Det ska bli mkt gott.

Jag har inte ortorexi, ligger betydligt närmare bullimi utan de vomerande inslagen.

Min mage, löparmagen

Okej, min mage är inte den stabilaste alla gånger. Detta kan roa vissa läsare av denna blogg medan andra kan känna äckel.
Om du tillhör den senare kategorin ber jag dig nu med sorg sluta läsa just detta inlägg.
Med sorg eftersom jag med andra ord har något nytt att berätta, i detta ämne.

Och mina skäl att berätta detta är helt igenom altruistiska, precis som mina skäl att skriva denna blogg. Jag vill sprida ut lite enkel glädje, och predika löpningens evangelium såklart.
Just nu är det dock via omvägen ren basal skithumor jag ska göra detta, ungefär som när de frikyrkliga startar ungdomsgård med pingis om ni fattar vad jag menar, först är det bara pingis liksom, sen blir det mer och mer gud och Jesus. Det var typ Jesus som satte den där smashen åt dig, säger de frikyrkliga ledarna en vacker dag i hopp om att någon ska börja gilla Jesus och kanske till slut be Jesus att fixa så man får smasha igen. Sen är man liksom ganska nära kristen och frikyrkan har nått sitt mål. Jag tänker att genom att roa kanske jag får någon soffliggare att tillslut komma ut och springa.

Okej, det är lite så jag arbetar också alltså, just nu genom att beskriva vad som hände i förrgår under mitt långpass.

Det var en vacker morgon, solen sken och allt var frid och fröjd, allt utom all den hets och stress jag utsatt min kropp för under helgen, jag åkte hem från en vän i skärgården sent på lördagskvällen, bara för att gå till en annan god väns fest. Efter ett besök där gick jag hem för att sova och var kanske i säng vid halv tre på natten. Detta innebar att när klockan ringde på söndagsmorgonen ville jag inte gå upp, jag var trött. Snooz fick det således bli, ända fram till nio (TSM börjar 10) och sen upp som ett skott klockan nio och sedan proppa i mig kaffe, müsli och en macka.

Ett besök på shotta med två ärenden så att säga. So far so good. Stress igen, jag höll på att missa TSM eftersom jag var sen, jag sprang in på Stadion och bytte om under hafsiga former. Jag hann precis ut på arenan för att få springa iväg med den snabba 3 timmarsgruppen. Väl iväg kände jag mig mycket stark, jag hade inga problem i världen och stressen var som bortblåst.

Samtidigt som stressen rann ur min kropp rann bubblorna till kan man kanske säga. Jag började efter kanske tre-fyra K känna att jag var en smula bubblig. Jag pratade med alla och vi hade en fantastisk stämning i gruppen, tempot var bra och allt var bra. Allt utom magen som började balla ur.

Det var dock inte värre än att jag liksom kunde tänka bort problemet. Vet ni vad jag menar, man kan liksom tänka att detta kommer försvinna och det kommer gå bra det här. Genom att tro på det så lugnar sig magen, det går att tänka så tills det liksom inte går längre. Jag sprang alltså och hoppades att det ögonblicket inte skulle komma.

Efter kanske 16K kom det dock, jag fick den där otäcka bubbliga känslan i kroppen, och jag försökte tänka att detta kommer gå över och jag kommer kunna springa vidare med min grupp och detta är inga problem. Jag tänkte så tills det slog över, detta är problem, jag lämnar plan A för plan B, omgående, detta är vad man på annat språk kallar för ett red alert.

Detta var nere vid Bergsunds strand, drygt 300 meter efter marknaden Street. Klockan var ungefär 11 och strandpromenaden befolkades redan av flanörer. De var ute lite extra tidigt denna söndag eftersom det var så otroligt vackert väder.

Jag sade till den löpare som sprang närmast mig, nej jag viskade i hast att jag var tvungen att skita varför jag avvek men att jag skulle komma ikapp senare. Varpå jag vände om för att likt en råtta som söker efter en möjligt tillflyktsort när den känner sig hotad söka av promenadstråket. Var skulle jag nödlanda, eller snarare kraschlanda, för nu var det inte längre tal om nöd, nu tänkte jag bara på damage control så att säga.

Ett gäng bilar stod parkerade på gatan och jag tänkte att det får bli där. Problemet med denna plats var att det på båda sidor bilarna gick folk, det skule med abndra ord synas mer än väl vad jag gjorde. En liten bit längre fram fanns en slags inskjutning med gräs mellan två hus, det var totalt exponerat mot alla flanörer men inget fanns där att se varför ingen tittade ditåt, alla tittade liksom mot den vackra Mälaren istället. Det fick bli där, på gräset mellan de två husen. Jag sprang i mina trikåer in på gräsmattan upp mot de nakna buskarna i ena hörnet.
Under de få metrarna jag sprang där på gräset lyckades jag få ögonkontakt med en kille som satt i sin lägenhet på bottenvåningen och gjorde något med sin dator. Han tittade på mig och undrade nog var trikåmannen var på väg med sitt raska steg. Hade det inte varit kris hade jag nu sprungit av gräsmattan och vänt, jag hade liksom blivit avslöjad kan man säga. Nu hade jag dock inte dessa marginaler utan var tvungen att krascha. Operationen kunde inte under några som helst omständigheter avbrytas.

På detta sätt kom det sig alltså att trikåkillen (jag) och en stackars yrvaken kille i min egen ålder mötes i en blick som väckte nyfikenhet hos den yrvakne. Han såg mig springa förbi hans fönster och undrade vart jag var påväg, det var bergväg i slutet av gräsmattan. Han valde med andra ord att ställa sig upp och titta genom fönstret vad jag höll på med. Vet inte hur han känner idag men det han fick se när han stod där i fönstret och tittade mot de nakna buskarna och bergväggen var mig hukandes i färd med att fullborda mitt alster så att säga.

Våra blickar möttes och killen försvann från fönstret.

Okej, ett par detaljer återstår, jag besparar er dessa då de har mer med teknikaliteter att göra.

Min TSM grupp kom jag inte ikapp, jag hade förlorat ett par minuter på dem och lyckades inte, trots en rejäl fartökning nå dem. Inne på Stadion höll dock ett par ur gruppen på att jogga ner, det första de säger är när de ser mig att de hade hört att jag hade tvingats bryta för att jag skulle skita. Hela gruppen visste det.

Inget fel med det, det är helt naturligt, men jag ville ändå inte att de skulle veta.

Nu har jag skrivit ner mitt senaste löparmageäventyr. Hoppas ingen får veta det, att jag kraschade på TSM i söndags.

Monday, January 21, 2008

Lance


Okej, nu är det klart, jag kommer springa Boston Marathon med Sir Lance Armstrong och ja, jag vet, han är säkert inte Sir, men han kanske är det för mig.

Jag tycker ärligt att han är otroligt mäktig, att se honom uppe i bergen, han var stor. Någon som tror jag slår honom i Boston? Inte jag, men det vore mäktigt.

Sunday, January 20, 2008

Veckan som just flöt förbi

Jag är lite hög fortfarande, sitter mitt i ett slags kreativt flöde efter dagens 25K. Mer om det senare, när jag samlat mig en smula och fattat mod.

Jag har äntligen haft en riktig träningsvecka efter min sjukdom, det känns givetvis fantastiskt. Veckan efter sjukdom, det är nästan mina favoritträningsveckor. Man liksom bejakar det friska och tackar livet för friskheten, för att man är tillbaka, att man fick komma tillbaka.

Jag har denna vecka sprungit typ 73K, det är för mycket för en uppstartsvecka, men jag kunde inte hålla mig, många pass har gått för fort, men vem har sagt att jag är såvärst smart? inte jag. Möjligen kan man säga att jag har en glöd som brinner starkare än många andras för att parafrasera Strindberg.

I fredags körde jag intervaller på löpband, inget jag rekommenderar för jag tror ärligt att man liksom "hoppar" mer på löpbandet. Man skjuter ifrån mer för att på så sätt förlänga steget så att man inte ska behöva ta så många. Vet inte om den teorin stämmer men det känns så.

Hursom, jag körde 6*500 meter, och jag gjorde det i 3 fart. Detta var inte kul och jag vet inte om det är snabbt eller inte, men kul var det iaf inte. Sen joggade jag ner och gick in och körde bål och benstyrka. Ett gäng armhävningar slank väl ner också.

Fredagen bjöd alltså på ett slags mördarpass men oj vad det gjorde väl, man bör nog inte köra styrka och intervall tillsammans, det blir liksom lite för mycket press på en gång. Men nu blev det så, och som sagt, vem sa att jag var smart, det är glöden som driver mig.

Nästa vecka ska jag försöka ta det lite lugnare, jag är i form, jag är i fas, inget kan stoppa mig förutom min glöd.

Weekend in skärgården




Åkte efter jobbet i fredags ut till min gode vän, 50 öre, som flyttat ut till en ö i skärgården. Vi åt middag och drack på tok för mycket sprit. Kändes inte så lite vänskapsromantiskt att sitta där, mitt ute i ett stormigt hav, dricka sprit, äta god mat och prata gamla minnen, nuläge och framtid. Om livet fick vara så vackert som där ute i stormen varje sekund, ja, jag vet inte vad jag ska skriva, bara att om livet kunde få vara så vackert som därute i stormen alltid, i varje sekund.

Lördagen ägnades åt det som vänskapromantiker kanske kan kalla för slow bonding. En promenad runt den otroligt vackra ön, en film och sen ett par matcher från premier league.

Thursday, January 17, 2008

The kompressionsstrumpa of the Long Distance Runner


Ikväll har min far varit på besök från sin exil. Vi åt sushi och kollade på ett avsnitt av Larry David. En mycket fin kväll som jag krönte med ett kvällspass. Kom ut vid 21.00 och sprang 14K i 4,17 tempo vilket var på tok för fort, inte för att jag tog ut mig, men för att jag tänkte gå ut och köra ett lugnt pass.

Men det är inte det detta inlägg ska handla om utan om kvällens klädval; kompressionsstrumpor, shorts och vindjacka. Detta var okej rent temperaturmässigt, 6 grader var det, men i januari sent på kvällen ser det inte okej ut med shorts.

Ett par ögonblick ikväll kan ha känts lätt konstiga för några som var ute på Djurgården, exempelvis det äldre kinesiska paret som så snällt flyttade på sig när jag sprang förbi och jag, killen i shorts sa tack på Kinesiska till dem.

Eller när jag sprang ute vid Waldermarsudde med knuten näve och sjöng Elvis Costellos "Olivers army", jag sjöng högt och ljudligt, "And I would rarther be anywhere else, but here today" det var inte sant, jag trivdes där jag var.

Och sen hem, förbi den begynnande torsdagskön på Riche och uteserveringen på East. I mina små shorts och cykelbyxor.

Suck, hur lyckades jag bli ett sådant modelejon.

De mörka passen


Igår sprang jag 13K på lunchen i det perfekta löpvädret, några plusgrader och stilla duggregn. Passet blev relativt snabbt på det sura underlaget, typ 4.14 fart. Idag sitter jag nu här och ser att det är fantastiskt vackert ute, jag vill inget annat än att ge mig ut runt Brunnsviken. Att springa på stigarna nedanför Bergianska trädgården en kristallklar förmiddag som denna, jag kan bara tänka mig att ett stort Djurgårdsvarv kan vara vackrare.

Själv har jag planerat in 14K sent ikväll, inte mycket att se så dags. Men det gör ju inte så mycket, de mörka passen har ju också sin charm.

Wednesday, January 16, 2008

Niklas och Mats och vem kan man lita på?

Just nu är Niklas och Mats löpbloggar så bra så att jag inte mäktar med att skriva en egen blogg.
Båda gör listor av olika slag just nu, Niklas är just klar med en lista över vad som motiverar honom att gå ut och köra sina löppass och Mats gör en lista över sina mål.

Det är mycket intressant och underhållande läsning. Ett par intressanta diskussioner har följt efter inläggen också. Den kanske mest spännande diskussionen har varit huruvida personer som uppfyller sina målsättningar avseende löpning i större grad kan anses vara att lita på i övriga livet. Denna fråga sysselsätter mig just nu en smula.
Jag tycker att det är så avseende andra människor, avseende migsjälv är jag mer tveksam. Jag känner liksom migsjälv för väl för att tillägna mig någon form av förtroendekapital pågrund av att jag uppfyllt mål gällande min löpning. Men det kanske säger mer om min ruttna natur än om en slags allmän sanning om hur vi känner i fråga om självtillit och måluppfyllelse.

Stoppa pressarna, meddelande till mig själv i framtiden

Detta är ett meddelande till mig själv i framtiden. Jag hade glömt det pass om 13K jag genomförde 2 januari. Således borde det ha stått typ 45K i mitt senaste inlägg.
Puh äntligen ordning i leden.

Monday, January 14, 2008

Den perfekta säsongen

Varje år tänker jag att detta, detta är den perfekta säsongen. Eller nej så tänker jag inte alls, jag tänker att detta ska bli den perfekta säsongen. Jag ska träna mer intervaller, jag ska springa längre långpass, jag ska köra backar, jag ska köra dubbla pass ibland, jag ska träna så jag inte blir sjuk och/eller skadad. Jag tänker att detta ska bli den perfekta säsongen, men det blir aldrig som man tänkt sig, har ni märkt det.
Det kommer alltid någonm sjukdom fast jag fortfarande tror att jag aldrig blir sjuk, det kommer alltid någon vecka då man skippar några pass, de dubbla passen blir lätträknade och listan på felplaneringen kan göras lång.

Jag har i år sprungit typ 32K, hade nog tänkt ligga lite högre vid det här laget.

Det kan dock vara på sin plats att här säga att den perfekta säsongen är säsongen då man tränat precis så mycket som man klarar av, inte den säsong då man tränat flest kilometrar.

24K på tå, utan vatten och med ett grinigt slut

Jag tror att jag igår genomförde 24K helt igenom på tå. Det känns så i mina vader iaf, de spänner och värker riktigt rejält idag faktiskt.

Men det kan ju vara två sjukveckor som gör sig påminda.

Igår sprang jag alltså ett långpass, 24K med TSM , helt fantastiskt skönt måste jag säga att vara igång med löpningen igen. Någon sa att vi sprang med en snittfart på typ 4.38. Detta ger antar jag ett ganska vanligt långpass för mig och fram till 21K kändes allt som vanligt, eller nej, bättre än vanligt. Det kändes otroligt lätt allting, detta som en följd av den ofrivilliga vilan. Den har fört med sig otroligt pigga och utvilade ben. Jag körde som sagt på tå och hade tänkt ligga högt på tå så länge jag orkade, och jag tror att jag orkade hela passet.

Det intressanta med långpasset igår var att jag tog slut rejält efter 21K, jag blev lite som ett barn, jag ville bara hem och ville att någon skulle bära mig, ville liksom somna på någons axel och bli buren tillbaka till Stadion. Så brukar inte mina långpass kännas och jag ser ett par olika alternativa orsaker till att det blev så:

- Jag har just kommit tillbaka efter sjukdom
- Jag har ändrat löpsteg vilket gör att jag inte ”håller” lika länge
- Jag drack inget under passet

Jag lutar personligen lite åt att den sista punkten är en helt bärande faktiskt, eller iaf den viktigaste, för 24K tycker jag är lite för långt utan vätska. Det blir liksom inget kul hur mycket vatten man än druckit innan passet.

Det var sista gången inom överskådlig tid som jag gick ut och körde över 20K utan att ha med mig vätska, för känslan av att vara grining som ett litet barn av utmatning är inte trevlig för någon.

Saturday, January 12, 2008

Spirit of the marathon

Igår gick filmen Control upp på bio i Stockholm. Jag ska ensam gå ner till biografen som ligger i mitt grannhus och se den. Det känns som en högtidstund som jag inte kan dela med någon annan.

Inte riktigt lika starkt känns detta, men inte långt bakom. En film om marathon är lite som en film om Ian Curtis, jag skiter i hur bra den är, jag ska se den och jag kommer ha ett utbyte av den. Det är lite som Purple rain, eller ännu mer som Under the cherry moon om någon minns den soppan till film. Jag sket i att filmen var dålig, för mig var den bland det bästa som fanns eftersom jag älskade Prince (gör det givetvis fortfarande), vet inte om jag skulle orka igenom filmen nu, den är för dålig.

Filmen Spirit of the marathon får vara exakt hur lökig den vill, jag kommer se den och jag längtar efter det.

Friday, January 11, 2008

5K, ett stort steg

Jag har 5K just genomfört i farter mellan 4 och 5, började lätt med 1K i 5 tempo, kändes mycket tungt och jag tänkte att detta var kanske lite tidigt återigen frö att köra ens 5K. Höjde sedan farten till 4.30 tempo det gick an. Jag kom framåt och det började kännas mer normalt. Höjde efter 2K farten till 4.10 tempo och det gick helt ok. Avslutade med 1K i 4 tempo vilket var en smula tungt. Det viktiga i detta var att jag åtminstone fick köra lite, det var liksom inte igår. Ett långpass på söndag känns nu helt rimligt att genomföra och nästa vecka känns som att det kommer kunna bli en träningsvecka. Hoppas att det blir så, jag orkar inte med mer sjudom nu på ett tag.

Så dagens 5K var inte mycket till löpning,men ett stort steg framåt ändå liksom.

Trevlig helg!

Thursday, January 10, 2008

Rock n´roll


Gillar du kanske rock n´roll? Kanske så mycket att det är en fröjd att bara höra ordet? För min del så tycker jag ordet saknar mening, vad betyder rock n´roll? Är det något gammaldags liksom, ärligt jag fattar inte ordet. Men de var inte det som var mitt ärende just nu, mitt ärende rör om någon som gillar just rock n´roll är sugen på att åka över till USA och vara med på något av alla de rock n´roll marathons som går av stapeln där? Är det så att man som rock n´roll diggare känner starkt att man vill åka ner och köra lite rock n´roll marathon i Arizona, man liksom förenar sina älskade fritiddsintressen i ett event.

Jag skulle kunna göra en sådan grej, kanske inte just springa ett rock n´roll marathon men väl någon form av industri marathon i något gammalt nedlagt industriområde nere i Ruhr, fast sådana finns väl knappt längre nu när alla gamla gruvområdena rustas upp och blir någon form av theme parks.

Eller kanske skulle jag kunna tänka mig att åka ner och springa ett reggae marathon i Kingstown om det fanns. Jag skulle göra det mest för att det skulle kännas en smula komiskt.

Självklart finns det ett country n´ Western marathon, det går givetvis av stapeln i Nashwille. Det känner jag inte så starkt för. En massa män i cowboyhattar som står och hoar och tjoar vid sidan av banan.

Nej jag väntar på reggae eller industri marathon.

Wednesday, January 9, 2008

Hopp och förtvivlan och superkompensation

Jag slängs just nu mellan hopp och förtvivlan. Är jag sjuk eller är jag frisk, ska jag springa eller inte. Men nej, inte idag och antagligen inte imorgon, utan först på fredag, eller om inte det känns bra så lördag och sen söndag. Detta var verkligen en långdragen historia. Jag pratade idag med en läkare om huruvida jag kunde springa, han sa kör för fan. Det är bara att springa. Men jag upplever det inte så, känns som att det fortfarande bär emot i kroppen. Mycket snor och host kvar liksom.

Men det har något gott med sig det här med, man får helt utvilade muskler exempelvis, och det vet man ju vad man kan göra med sådana, man kan springa oerhört snabbt. Just efter en rejäl sjukdom, det är då jag brukar ha mina absolut finaste träningspass faktiskt. Så just nu, när jag börjar bli nästan frisk, så längtar jag efter det där förlösande passet, det som ska gå så bra. Fast egentligen får det gå hur det vill, bara jag får komma ut på ett pass snart.

Tuesday, January 8, 2008

Lugnet, modet, styrkan

Jag stod över träning igår. Jag gjorde det med motiveringen att jag måste bli frisk innan jag börjar igen. Känner mig stolt över det beslutet men samtidigt mkt frustrerad över att jag inte får träna.
Både igår och idag har jag överlagt med migsjälv angående hur jag ska göra. Idag tror jag inte jag klarar att håll amig utan kommer gå in och köra 5K på löpbandet, ser fram emot att dra på mig mina newtons, mina blåa Sub4 shorts, mitt blåa linne och bara dra av ett par K.

Men jag vet att det starkaste jag kan göra är att hoppa över dagens pass, låta det stå inne tills imorgon eller övermorgon. Tror dessvärre inte jag har den mentala styrkan som krävs, har inte mognaden att vänta liksom. Mitt öde är liksom att inte växa upp i detta avseende, mitt öde är att fortsätta vara ett barn. Att vara som en kalv på grönbete.

Sunday, January 6, 2008

Dags att blunda och köra

Okej, idag har jag inte haft feber, lite ont i huvudet, lite snuvig och lite hostig. Idag är en slags säkerhetsdag, hade nog kunnat gå ut och känt mig för lite lätt, men jag känner mig oerhört vuxen som låtit bli. Imorgon däremot, imorgon blir det till att köra oavsett i princip hur jag mår.

Detta eftersom jag nu inte kan hålla mig längre, jag måste komma igång igen, det är nästan otäckt vilken stark kraft detta just nu är i mig. Jag vill bara flyga fram i mina Newtons, ser framför mig hur jag liksom leviterar fram i dem.

Imorgon är gatorna mina igen.

Saturday, January 5, 2008

Slas


När jag tänker på hur jag som barn lekte hemma hos mig själv och mina vänner runtom på norra Södermalm finns det en del rekvisita som jag särskilt minns. Ett par saker som alltid fanns där, en sådan sak är boken "Jack", den fanns i absolut varje hem, det lärde man sig tidigt, nästan lika snabbt som man lärde sig läsa. Detta eftersom det stod med så stora bokstäver på bokens rygg "Jack".

En sak som man lärde sig ännu tidigare än att alla mammor och pappor hade Uffes "Jack" var att alla mammor och pappor hade en äkta Slas hemma. Det fanns inte många hem på Södermalm som saknade en äkta Slas. Vi barn lärde oss snabbt känna igen Slas teckningar och målningar eftersom det var ett slags mantra att man inte fick leka vilt under den äkta Slasen, vi förstod dess värde liksom redan i tidig ålder. Vi förstod dess värde men ändå inte, vi tyckte det såg ut som att vi hade målat eller ritat dem.

Häromdagen diskuterade jag Slas med en gammal kompis, han hade just sålt en äkta Slasmålning och fått ungefär 3000 kronor för den. Vi kom överens om att våra föräldrar värderade sina tavlor lite väl högt. Slas enorma produktion skapar en marknad som närmar sig den mättade även om den aldrig kommer nå dit.

Men nu, nu när Slas är död så inser jag att värdet inte övervärderades av våra föräldrar, det finns liksom inga gränser för hur attraktiva hans verk är, de har en så fantastisk enkelhet och en sådan skärpa så det liknar inte mycket annat. Jag kan ärligt säga att Slas teckningar, alla de jag växt upp med, har lärt mig en hel del om mänskligheten, de har hjälpt mig att öppna portar in i nya världar.
Och då har jag inte ens nämnt alla de underbara stunder jag haft med hans böcker.

En stor konstnär har gått bort, vi ungar från söder har förlorat mannen som lärde oss att aldrig leka under på riktigt värdefulla tavlor.

Friday, January 4, 2008

Eftersviter

okej, har nu legat nedbäddad i två dygn nu och har genomlidit hela basutbudets tv-meny under den senare delen av detta helvete (innan var jag bara som en yr svetthög). Status just nu är feberfri men med hosta, snor och lite rinniga ögon. Med andra ord klart på väg tillbaka men värre än så är att jag just nu i det närmaste ligger och skakar av sug att komma ut i spåret. Jag är så löpsugen så jag vet inte vad. När jag väl tillfrisknat ska jag springa så mycket (på ett bra sätt, mao inte så mkt så jag skadar mig) så det inte finns några gränser. Det känns plötsligt nära med Boston och jag känner mig otroligt sugen. Funderar rentav på att klämma in en mara om bara någon vecka för att liksom ladda upp, men mer om det en annan dag.

Denna plötsliga entusiasm kan faktiskt förklaras mkt enkelt. Självklart kan den förklaras med att jag inte sprungit på ett tag och därför känner mig sugen, men det finns mer.

När jag drabbas av feber har jag så dålig förmåga att tänka framåt så att jag tror mitt tillstånd kommer bli permanent. Antingen det eller att det ska bli sämre och med sämre tror jag alltid att jag i bästa fall kommer få en stroke och kan leva ett relativt drägligt liv med hjälp av hemtjänst tre gånger om dagen.

Tror man att livet ska bli så så kan man ju såhär nu i eftersviterna känna lite att bring in the champange, eller ta hit löpardojorna, jag verkar ha överlevt.

Så nu ligger jag här, jag vet att jag bör vila, men jag vill verkligen bara ut i spåret. Men nej jag lovar att ligga ner en dag till. Söndagen kan jag inte lova något angående. Nu när jag åter fått tillbaka mitt liv måste jag ju få fira lite.

Thursday, January 3, 2008

Feberfrossa och svettatacker

Ungefär en kvart efter senaste inlägget gick jag in i en febertopp så hög att jag undrar om jag någonsin haft så hög feber. Har legat och svettats nu i ett dygn ungefär. Nu kan man ju konstatera att det var mycket korkat att springa igår. Men det är lätt att vara efterklok. Dock kan man konstatera att formen inte var den bästa eftersom backarna igår verkligen gick mkt tungt.

Okej, resten av denna vecka handlar alltså om att komma tillbaka. Kanske kan man få in ett pass på söndag.

Wednesday, January 2, 2008

Tramps like us

I hate to say this men jag ligger här och hostar som bara den. Var förvisso ute idag och körde ett härligt pass på 13K, men hostan fanns redan där, så det var en kalkylerad risk jag tog.

Jag har hållit min träning på en rimlig nivå den senaste veckan, genomförde faktiskt bara tre pass. Detta ger mig mycket dåligt samvete, men det kan inte hjälpas. Vart jag vill komma med detta är att det inte är löpningens fel att jag hostar. Det är för att jag inte sov så bra natten innan nyår (inte sov alls nästan). Vidare beror det på att jag tog morfin under natten och att jag, natten efter ställde upp på en riktigt präktig nyårsfest.

Ni fattar, jag känner mig som en enkel tramp, och imorse på DN kulturs förstasida en bild på en kille i en tröja med texten "Tramps like us, baby we were born to run".
Japp, det är så jag vill se det, Bossen säger att vi är födda till att springa, detta ska jag trösta mig med de få gånger natten tar mig och förflyttar mig med vinden och i ljudets hastighet.

Tills det händer kommer jag sitta här med mitt honungsvatten, lösa soduko, lyssna på Frankie och fundera på om stickning är min kommande fritidssyssla.

Björnporr

Okej, vill ni ha lite Björnporr?
Lyssna på "Kropp och själ" från igår, ett mycket intressant program som handlar delvis om Björns superlöpning coh en efterföljande diskusion med reflektioner kring Björns löpargärning.

denna länk står det hela att finna.

Tycker det är kul att Björn säger att dom idéer man får när man är ute i spåret oftast när det kommer till kritan visar sig vara mindre bra.
Det går ju på tvärs med många andra löpares tro om att kreativiteten flödar ute i spåret, att det är i spåret de goda idéerna kommer.

Jag vet inte! Vet bara att jag trivs mycket bra därute just nu.

Tuesday, January 1, 2008

Mål

Årets mål är att genomföra tre marathon sub3.
Jag tror jag klarar det i Boston men säker kan jag absolut inte vara, det är egentligen i Stockholm årets slag går av stapeln, kommer fem veckors återhämtning räcka för mig? Vi får se.

Sen när det gäller Berlin, det är där jag har chansen att göra en riktigt bra tid. Kanske sub2.50, det vore mycket roligt. Hoppas detta år ger skadefrihet och mycket mycket löparglädjde.

God fortsättning!