Saturday, September 29, 2007

Runners High is lämnar Sverige

Jag drar nu och lämnar följande något försiktiga tips.
3.08.16

Det är vad jag skriver, in my mind just nu finns inte den tiden ens på kartan, in my mind så går det så mkt snabbare. Men mitt tips är ändå 3.08.16.

Friday, September 28, 2007

Lycka till!

Alla ni som springer LL imorgon och läser här, lycka till. Slå Anders Gärderud på käften från mig om han så mycket som andas ordet nerförsbacke!

Go kväll igen

Okej!
Åt just middag till Go kväll igen, gör det ibland när jag önskar mig intressant middagssälskap, jag äter oftast till Gokväll då.
Det blir liksom alltid så många frågor som behöver svar efteråt.

Ikväll är Tsunami Lottie med om ni minns henne. Hon är med och det första som sägs är att hon inte vill prata om Tsunamin. Nähä, okej, så vad ska vi prata om då? Lite som om Bruce inte skulle sjunga om han var med på Gokväll, nähä, nej okej.

Så vad pratar Tsunami Lottie då?

Jo, allt mellan himmel och jord.

Två mål i Berlin

En kompis som läser denna blogg ringde häromdagen.
Vi snackade om allt möjligt och när vi var på väg mot slutet av vårt samtal sa han "Lycka till i Berlin! Försök att inte skita på dig denhär gången!"

Detta beskriver mina två mål med Berlin marathon;

  • Att kvala in till Boston (sub 3.10)
  • Att inte skita på mig

För övrigt, en liten statusrapport, jag har jävligt ont i huvudet och känner mig rosslig.

Igår och idag

Igår körde jag en innan frukost jogg, gick upp 6.15 och sprang en mil på fastande mage. Själva löpning förflöt bra. Allt gick bra, men bäst var själva morgonen, att springa tidigt på morgonen borde man göra oftare.
Djurgården igår var inhöljt i dimma och vattnet var exakt stilla och på Östermalm hade inga bilar börjat åka. Det var lugnt, vackert och stilla.

Okej, så en liten statusrapport: igår kände jag mig starkare och friskare än jag gjort på mycket länge. Idag har jag rejäl huvudvärk och känner mig mycket trött.

Konstigt detta.

Imorgon bär det av till Berlin!

Thursday, September 27, 2007

Den snälle P-nissen

Kanske borde jag inte kalla Greger för P-Nisse, känns som att hugga en god människa i ryggen just nu. Jag kallar honom därför bara Greger numera för det var ju så han presenterade sig för mig igår kväll.

Jag mötte igår kväll lite genuin godhet, såhär gick det till.

Jag satt och softade lite igår kväll efter det vackra intervallpasset på Stadion och efter att jag under andakt ätit mina två ägg och lite paprika.
Klockan kanske är halvtio när det plötsligt ringer, jag känner inte igen numret men svarar efter en stunds tvekan.

- Hallå det är Allan!
- Är det Allan ….., ägare till en röd Alfa Romeo 33 från 1989?
- Ja, hurså?
- Mitt namn är Greger och jag står här bredvid din bil på Döbelnsgatan och noterar att du parkerat lite för nära en garageutfart.
- Jaha Greger om du ursäktar frågan men vem är du?
- Jag är parkeringsvakt.
- Hur menar du parkeringsvakt? Är du lappLisa?
- Ja exakt, fast bara ett par dagar till, jag ska sluta.
- Och nu ringer du mig för att berätta att jag parkerat fel?
- Ja precis, jag tänkte bara ge dig en chans att pakera om din bil. Annars kommer jag tyvär tvingas ge dig en bot.
- Okej jag kommer ner!

Så förflöt vårt samtal. Jag gick ner och parkerade om bilen. Det var först när jag kom hem igen som jag insåg vilken god gärning Greger gjort. Han hade sökt upp mig och ringt mig för att berätta för mig att min bil stod felparkerad. En parkeringsvakt som inte ännu blivit enbart bitter och arg, utan faktiskt agerade oerhört hjälpsamt.

Jag ska tänka lite på Greger när det känns tungt i Berlin, det ska få mitt lopp att gå ungefär en minut snabbare.

Wednesday, September 26, 2007

Sista fartpasset

Ikväll sprang jag för sista gången med fart innan Berlin.
Det var fyrahundringar på stadion, 6 gånger med 60 sekunders stående vila emellan (plus upp och nerjogg typ 4k).
Ursäkta mig men här kommer serien:
1.12-1.14-1.15-1.14-1.18-1.17
Tyckte serien gick rätt bra och jag var inte supertrött. Det enda är att jag konstant just nu känner mig trött och utarbetad i benen. Men det känner jag ju för att jag är det, så det får jag nog leva med.

Nu kör jag en liten easy variant av kolhydrattömning, äter två ägg och en tomat till middag, kör en mil imorgon innan frukost och sen börjar jag äta.
Men, och detta är viktigt, jag börjar inte lassa in, tänker inte göra om den missen. Börjar jag lassa in mat för tidigt leder det bara till att jag går upp i vikt. Det har jag ingen lust att göra. Så jag äter normalt fram till typ lördag lunch, då lassar jag lite.
Så nu vet ni, jag kör ingen jätte tömning och ingen jättepåfyllning.

Men denna lilla tömning vet jag kommer vara plågsam ändå.

Två budord

Två budord från Sinuslöparens fantastiska träningens tio budord tar jag med mig till Berlin:

  • Det som inte dödar, det härdar
  • Smärta är svaghet som lämnar din kropp

Jag har för övrigt ont i huvudet och jag tror att det gör lite ont när jag sväljer men det kan vara inbillning. Myshostandet här på jobbet fortsätter. Folk verkar tro att det är gulligt att gå runt och vara sjuk och sprida sin förbannade pest omkring sig. Som om man är lite fin i kanten om man jobbar fast man håller på att gå under i feberfrossa.

Själv är jag redo att införa dödsstraff på folk som smittar mig just nu.

Förkylda tider

Alla, alla på mitt jobb glider runt och myshostar rakt ut.
Denna morgon gör även jag det, plus snor i näsan har jag.
Jag kommer inte bli sjuk, det är jag är säker på, men lite nojjig är jag allt.

Tuesday, September 25, 2007

For Emily, whenever I may find her

Ursäkta denna bloggdamp men jag är som sagt inte riktigt mig själv just nu.

Strax ska jag ut i denna fantastiska kväll på ett enormt lungt kortpass.

Under detta lugna pass ska jag endast lyssna på en låt:

Simon & Garfunkel - For Emily, whenever I may find her

Björn sätter grillor i mitt huvud

Jag hade ju tänkt gå ut hårt om jag känner mig pigg på söndag och bränna första halvan på typ 1.26-1.27.
Kanske ska jag inte det då.
Vet inte, kanske skulle det bli en hemsk besvikelse att göra det, kanske mitt livs triumf.
När jag skriver dessa rader har jag hursomhelst slutat fungera och agera som en människa, jag är en maskin eller snarare om sanningen ska fram ett slags nervvrak. Ett nervvrak med kraftig handsvett och blott en sak i mitt arma huvud.

En liten hälsning

Nyss damp det ner ett mail i min inkorg från Björn. En vän till mig som jobbar på svenskan måste ha pratat lite med honom om mig. Tycker det var fint och jag är helt säker på att det kommer få mig att springa minst en minut snabbare.


"Allan!

Du har valt ett av världens bästa marathonlopp. Berlin är platt, loppet är välorganiserat och de flesta brukar gör bra tider där. Jag sprang det 2001, gjorde strax under 3 tim efter att under flera år legat över 3 timmar.Har du som mål att komma under 3.10 förstår jag att du är en rutinerad löpare. Men jag vill ändå ge dig rådet att försöka springa i så jämn takt som möjligt. Lyckas du hålla igen lite under första halvan trots att kroppen vill springa fortare, ja då kommer det att gå bra andra halvan och du når ditt mål. Sista kilometern ger du järnet, oavsett hur trött du är (det sista rådet är det svåraste att följa men kan göra någon minut på sluttiden).

Lycka till!

Björn "

Känns precis som att Björns sista råd är svårast att följa, att lyckas ge allt den sista kilometern. Hu, jag gråter redan när jag tänker på vilket helvete det kommer bli.

Men jag ska ta med mig Björns ord och de ska fucking hjälpa mig den där sista biten.

Runners high skakar

Nu är det så mycket känslor på en gång, ja, jag citerar rent av lille Pelle och säger "här kommer alla känslorna på en och samma gång".
Mitt löparår är i det närmsta över, jag har bara Berlin kvar, min kropp känns helt slut och det känns som att jag verkligen behöver vila.
Och allt jag tänker på är Berlin. Jag sover för Berlin, äter för Berlin, rör mig (inte) för Berlin och jag skäller på kollegor för Berlin.

Det är så nära nu och jag kan snart summera mitt mest intensiva löparår so far.

Givetvis vill jag avsluta med en hejdundrande tid, det känns oerhört angeläget, men det är inte det som just nu gör mig stingslig tror jag. Det som stör är nog just nu att jag inte har så värst mycket till planer för tiden efter. För det känns verkligen som tiden efter, ett före och ett efter. Som att en viktig del av mitt liv ska ryckas ifrån mig och att framtiden är (hrm) ett oskrivet blad.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska tänka, egentligen tror jag att det är oktober månad i sig som ligger och stör, tänkte ta en i det närmaste löpfri månad, eller typ en till två pass i veckan. Hur ska detta gå? Jag kommer känna mig tom tror jag.

Nej jag har det lite svårt att samla tankarna, så jag slutar att bete mig som en feberyrande och listar istället vad i Berlin jag ser mest fram emot:

- Brandenburger Tor och Siegesaule
- E och V som jag hoppas ska stå utanför ankarbaren och heja samt ta med mig och min bror på lite artfairfester under söndagskvällen (om vi kan gå)
- Öl
- Shopping på hälsomässan Vital (inskrivningen till loppet), brukar vara bra priser och utbud på löparkläder m.m.
- Att anmäla mig till Boston marathon på söndag

Tror nu när jag samlat mig en smula att jag helt enkelt är ganska slut, både mentalt och fysiskt. Tror att en månad utan löpning kommer göra underverk med mig.

Monday, September 24, 2007

Oktoberfesten


Det var hit vi hade tänkt åka efter marathon, jag och min bror, raka spåret efter Berlin marathon till oktoberfesten. En massa Helgas som skeppar ut enorma, abnorma öl till en hungrig mob.
Men vi, jag och min bror, kom på bättre tankar. Vi kommer inte greja en oktoberfest direkt efter en mara, vi fruktar för våra liv om vi åker ner till oktoberfesten. Därför åker vi istället hem, men först på måndagen (loppet går på söndagen) min bror har nämligen sett att det ska vara en "after marathon" fest på söndagskvällen. Denna efterfest gör arrangören reklam för i sin broschyr, min bror tycker festen verkar jättekul medan jag är mer tveksam. På en direkt fråga om varför min bror tycker festen verkar kul så svarade dock min bror att tjejerna på festen verkar vara rätt snygga. I marathonbroschyren är det en bild från förra årets fest, på bilden dansar två snygga storbystadde tjejer. Det är dessa min bror hänger upp vårt deltagande på. Med visst räknande vill jag dock göra gällande att bilden ljuger en smula. Betänk att 80% av deltagarna i Berlin marathon är män och det endast är deltagare i marathon som får gå på festen. Jag tror med andra ord min bror kan bli en smula besviken på vad som bjuds på efterfesten.
För övrigt så planerar jag för sängliggande efter marathon fram tills vi åker hem på måndagen, ofrivilligt sängliggande på grund av stela ben och allmänt illamående.

A drinking club with a running problem

I mitt hus, på vår gård sitter det konstigt nog en whiteboard uppsatt. På denna står det sedan något år skrivet Hash runners.
Jag undrade länge varför, jag undrade tills en granne kom och frågade mig om jag kanske ville gå med i hans löparklubb med just det namnet, jag tänkte stilla för mig själv att det kanske var en löparklubb som även blåste på lite ibland om man säger så. Men nej det har inget med det att göra. Läs här om ni orkar.

I lördags skulle jag ut och ta en snabb mil tidigt på morgonen innan jag åkte till landet. Skulle bara softa lite med båda morgontidningarna och lite frukost först i sängen, satte på mig ett linne och ett par shorts coh tänkte köpa frulle och tidningarna nere på 711. Men nej, det var då skithelvetet hände, jag låste mig ute. Det fick bli ett samtal till låsmeden och två timmars frukostsoftning i mitt eget trapphus.

Min Hash granne kom förbi och vi började prata löpning, det visade att ett helt gäng från klubben skulle springa Berlin precis som jag och att de dessutom skulle ses senare under dagen för att dricka öl hemma hos min granne. Nu var det, tack och lov så, att jag skulle ut till landet varför jag ej kunde delta i denna aktivitet. Kanske kan man tycka att detta var lika bra, är det något jag inte behöver så är det bröder i dryck som gillar att springa och som dessutom bor i mitt hus. Jag blir nog aldrig någon Hash runner.

Sunday, September 23, 2007

Leap into the void


Detta fantastiska fotografi har jag haft i mitt rum sedan jag var kanske nio år. Såg fotot i en museishop och frågade mamma om jag kunde få det som vykort, det fick jag och sedan dess har jag haft den med mig vart jag än har bott. Nu sitter den inramad i mitt vardagsrum.
Bilden heter Leap into the void och jag vet inte exakt varför jag gillar den, tror att jag tycker om att symbolen att våga hoppa ut i det okända på något sätt och att jag beundrat Yves Kleins mod.

Men detta är helgens stora besvikelse, någon som jag känner och jag talade lite om Leap into the void i fredags. Hon hävdade att fotot är trickfotat. Nej jag orkar inte skriva mer, men jag har kollat upp det och det verkar vara så att det är fejk (eller vad man nu ska kalla det). Tanken har under mina mer än tjugo år med bilden inte ens slagit mig att fotot inte är på riktigt.

Jag vet inte vad jag ska göra nu, kanske får bildjäveln bara ytterligare djup nu. Eller så lär den mig att det som händer på bilden är farligt och ingen frisk människa kan tro att bilden är äkta.

Friday, September 21, 2007

Nödlandning

Apropå att göra ner sig efter marathon. Nödlandning är den fina omskrivningen för att tvingas skita under ett löparpass. Detta har hänt dom flesta som löptränar.
Mig har det hänt att jag tvingats nödlanda ungefär (jag tänker och räknar just nu) kanske sex gånger.
De flesta gångerna har det varit relativt odramatiskt. Men jag kommer ihåg några tillfällen då det blivit lite skojiga historier i anslutning till dessa nödlandningar.
Jag återkommer i ämnet young folks!

Trevlig helg nu.

Ska som sagt fokusera på smärtan jag snart ska uppleva under denna sista helg innan Berlin.

The Marathon of Hope




När Björn Suneson och tidigare andra gjort sina coast to coast löpningar har man alltid hyst stor beundran för dem. De har i sanning presterat något stort, de har liksom erövrat kontinenten, helt av egen maskin.

Björn har dessutom gjort det vid en ålder av 59 år, det är helt fantastiskt.

Men för att parafrasera den gamla Roger More sketchen, jag säger bara Terry Fox.

Terry Fox gjorde en kanadensisk coast to coast med endast ett ben, det andra var en protes, smaka på den ni.

Terry hade tvingats amputera ett ben som ett led i den skelettcancer han drabbats av i sin tonår. Han var en lovande idrottare och drömde om att bli idrottsman men amputationen satte stopp för detta.

Under sin långa sjukhusvistelse bestämde sig Terry för att trots sitt handikapp springa kust till kust i Kanada för att få in pengar till cancerforskningen.

Han kallade sitt enorma projekt för The Marathon of Hope.

Först var han givetvis tvungen att träna en hel del, Terry hade ju nu bara ett ben och tvingades utveckla en speciell löpteknik, se filmen så förstår ni, de var mer egentligen fråga om att hoppa på ett ben och stödja med en protes.

Terry tvingades avbryta sin löpning efter 5370K, han hade då sprungit ett marathon varje dag. Smärtan i protesbenet var såklart stor, men det var inte detta som stoppade hans löpning, det var cancern. Cancern hade spridit sig till Terrys lungor och han var nu tvungen att få terapi för att eventuellt klara sig.

Det kanadensiska folket följde Terrys Marathon of Hope på nära håll och det infann sig ett slags nationellt trauma när löpningen tog slut. Terry hade med sin löpning lyckats samla in stora summor pengar till forskningen vilket i sig givetvis var en seger.

Ungefär ett år efter att han avbröt sitt lopp så dog Terry. Nu utbröt landsorg och Terry blev något av ett nationalhelgon i sitt hemland.
Ett stort antal memorial runs hålls än idag till Terry Fox minne och en stor del av Kanadas fund raising vad det gäller cancerforskning sker genom fonder kopplade till minnet av Terry.

Hans historia är i det närmaste löjligt sentimental, men ändå, det går inte att värja sig. Hans löpning var antagligen oerhört plågsam men hans kamp ger eko långt in i framtiden.

Thursday, September 20, 2007

Nervös

Nu börjar jag bli rejäöt bervös inför Berlin marathon. Känner mig såklart lite snuvig, känner såklart att mina ben är åt helvete för trötta och att jag allmänt inte riktgt kommit i fas. På lördag ska jag åka till landet och bara sitta, sitta och tänka att helskotta vad ont det ska få göra i Berlin.

Denna fas innan ett marathon är nästan den värsta fasen. Detta eftersom det just nu inte finns så mycket kvar att göra. Jag kan liksom inte gå ut och springa för att bli bättre, jag kan i princip bara vila mig i form, eller springa mig lite lagom i form.

Wednesday, September 19, 2007

Epilog, Stockholm Marathon 2007, eller, Berätelsen om när jag sket på mig

Detta inlägg tillägnas Tiss Tiss eftersom jag vet hur mycket han gillar historier av denna art.

För er övriga vill jag härmed utfärda en liten varning, detta är en historia om att skita på sig, den innehåller en och annan äcklighet som har med ren skit att göra, om du inte gillar sådana historier så sluta läsa nu.

Känner att jag nu har fått lite tid att rinna mellan broarna sen Stockholm marathon, det hela känns liksom en smula preskriberat om ni förstår hur jag menar, jag har fått distans.

Stockholm Marathon i år var en ett slags underbart, 30 gradigt helvete, värmen fick oss alla att hamna ungefär tio minuter sämre än vad vi normalt hade presterat. För min del tror jag att jag hamnade nära en kvart efter vad jag hade kunnat klara en mer normal dag med låt säga 17 grader. Detta störde mig mycket när jag sprang mitt andra varv, det var min allt överskuggande tanke, att jag inte klarade mitt mål, sub 3.15.

Jag hade bestämt mig på Västerbron första varvet för att släppa mina tankar om en tid och bara springa igenom loppet. Detta hade tagit bort pressen och jag kan ärligt säga att jag inte riktigt tog ut mig under resten av loppet.

Jag sprang och sprang och någonstans på Norrmälarstrand andra varvet så började jag känna att min mage reagerade (negativt) på sportdrycken. Den började liksom hånflina åt mig och sa att titta vad jag kan ställa till med om du inte passar dig. Det bubblade i magen och jag begick ett stort misstag framme vid Stadshuset, ett misstag jag inte kommer göra om, jag tog emot en kopp kaffe från en funktionär. Kaffet var ljumet, beskt och det enda som hände var att min mage blev ännu mer i uppror, jag kände vid ett par tillfällen under resten av mitt lopp att nu skiter jag på mig. För att bekämpa denna känsla kan jag bara en sak, sakta in, inte gå men sakta in. Detta fungerade hela vägen, jag kom i mål utan en enda incident, euforin över att ha sprungit loppet var stark, jag var kraftigt påverkad av stunden trots att min tid (3,23) inte var vad jag hade hoppats.

Okej, men för att återgå till själva loppet så hände något som skulle få viss betydelse för händelser längre fram i historien. På Karlavägen, precis nedanför Engelbrektskyrkan stod representanter för ett känt skomärke och delade ut skor till löparna. Det var helt okej träningskor och jag såg min chans att komma undan en utgift på typ 1000 kronor genom att ta dem. Jag skrek till dem som delade ut att jag ville ha ett par i storlek 42. Aha, ja en funktionär försökte hitta men hann inte få upp dem i tid, jag sprang förbi och han var tydligen för lat för att springa ikapp. Jag fick inga skor och detta grämde mig en smula, jag ville ju gärna ha skorna.
Detta fick mig att fatta ett ödesdigert beslut nere på Östermalms IP, jag skulle hetsäta min matpåse för att sedan jogga tillbaka till Karlavägen och ta ett par skor.

Sagt och gjort, jag låg där i gräset och åt, bullar, bananer och kexchoklad. Drack öl och sportdryck och allt omvartannat. Det var som det alltid är för mig efter ett marathon ett rent frosseri, jag åt som jag inbillar mig att vikingar en gång i tiden åt, eller som man brukar se apor äta på zoo och tv, utan stil om man så säger men med god aptit.

Kanske svullade jag i mig allt på en kvart, raskt ställde jag mig sedan upp och började småjogga tillbaka mot Karlavägen. Väl framme upptäckte jag att skorna såklart var slut, jag hade hastat i onödan.
Det var nu det kom, känslan att jag skiter på mig, känslan kom inte smygande utan den kom med full kraft, vred till min mage i smärtor och jag tvingades liksom vika mig dubbel. Började nu gå mot mitt hem i hopp om att hinna hem för att uträtta mitt brådskande ärende.
Jag fick gå lite framåtlutad eftersom det gjorde så fruktansvärt ont i magen, många jag mötte längs den plågsamma vägen hem gratulerade mig och frågade om min tid. Jag svarade under så upprätta former som min mage tillät. Promenaden var fruktansvärt plågsam och var femtonde sekund kom ett slags anfall av nöd så att säga, jag tänkte att detta går aldrig.

Men jag kom framåt, mitt hem närmade sig, som en slags mental blockad blev dock värre desto närmare jag kom. Tillslut, ungefär hundra meter från min port, kunde jag inte längre röra mig, jag stod liksom dubbelvikt och knep om ni fattar vad jag menar. Det var total kris och jag kände att den koncentration som måste uppbringas nu för att det inte ska bli en fontän, en kaskad orkestrerad endast av ljud sprungna ur min rumpa, denna koncentration måste vara total.

Jag står där och koncentrerar mig, ser mitt hus en bit längre fram på gatan, vet att jag inte har en chans att komma hela vägen fram, inte just nu och analyserar min situation. Gatan är tom på människor, min sida av gatan i alla fall på andra sidan gatan ser jag en man komma gående, han ropar glatt grattis till loppet, och hur gick det! Det är nu det brister, jag tappar helt koncentrationen och släpper greppet, det är som att trycka på hanen till en kulspruta, jag får precis av mig shortsen och sen poff, jag kan säga att det inte var tal om att gå på denna gata efter min framfart. Den var helt, helt obrukbar, även jag var i obrukbart skick.

Det hela gick mycket snabbt, mannen som hade hojtat så glatt stod kvar när jag tittade upp, han såg förskräckt och undrande ut. Tror han inte riktigt förstod eftersom jag hade lyckats sitta ner precis bakom en bil (som för övrigt fick sin beskärda del av röran). Jag sa nu att loppet hade gått okej och att min tid hade blivit 3.23. Mannen såg förvirrad ut men gratulerade och fortsatte promenera ner för gatan.

Jag gick nu hem med lättare mage men med en rejäl olycka bakom min rygg och med en hel del av olyckans rester på mina kläder och på min kropp.

Jag tänkte att jag i detta då var mycket tacksam att jag inte hade en flickvän som satt hemma och väntade, som frågade hur det varit och kramats och undrat hur jag mådde. Mitt svar hade då tvingats bli att allt gått bra utom att jag just skitit ner hela gatan och nu luktade som helvete eftersom jag hade skit lite varstans varför jag inte var så sugen på en kram.

Nej i denna förnedringens ögonblick var det skönt att vara ensam, att bara få gå rakt in i duschen med kläder och allt och liksom långsamt klä av sig dessa nedsulade kläder. Långsamt så att det liksom inte skulle stänka för mycket, så illa var det.

Under denna lilla procedur och efterföljande promenad nerför gatan med två hinkar vatten som jag spolade bort olyckan med tänkte jag att detta med löpning, det kan inte vara sunt, det ä r något gravt fel på mig, sedan förträngde jag denna självförnedring.

Och nu begraver vi denna historia i vårt kollektiva omedvetna och tänker aldrig mer på det.

Tuesday, September 18, 2007

The Chicago poll

Ägnade en stund åt enkel eskapism igår. Kollade runt lite på marathonsidor. Fann Chicago marathons sida vara en av de bättre och kom att tänka på vilken dröm det måste vara för en smart affärsutvecklare att bara gå in och "pumpa upp" ett evenemang som exempelvis Sthlm marathon. Tror att det finns en del pengar för arrangörerna att hämta in på att driva arrangemanget mot mer kommersialism. Tror inte att de skulle förlora på det utan tvärtom vinna en hel del.

Chicago hade en söt omröstning på sin sida; vilken låt vill du höra när startskottet går i Chicago? Följande alternativ gavs;

Born to Run – Bruce Springsteen
Ready to Run – Dixie Chicks
Start Me Up – Rolling Stones
Running Down a Dream – Tom Petty & the Heartbreakers
Let’s Get it Started – Black Eyed Peas

Tänkte att detta är ju inget snack, klart jag vill ha bossen, men sen visste jag plötsligt inte. Kanske skulle jag istället gå på funktionen och ta Stones, eller på känslan och ta Tom Petty.
Nej nu kan jag inte längre välja.

Kolonilotten, misslyckandet


Inte så sällan springer jag förbi min familjs kolonilott, vi har haft den i kanske femton år och den har varit till viss glädje. Men den har hittills i ärlighetens namn inte behandlas som en kolonilott ska behandlas, den har inte behandlats som en kolonilott utan mer som ett naturreservat.

Jag minns att jag och medlemmar ur min familj eller ska vi kanske säga släkt var där för ett par år sedan för att göra ett av våra tafatta uppröjningsförsök, plötsligt stod en delegation från kolonilottsföreningen utanför våra grindar med högafflar och ett brev de dikterat med en uppmaning till oss att göra oss av med vår lott eller genast ändra attityd till trädgårdsarbete.

Vi protesterade och sa att detta är ett fritt land och vi gjorde som vi ville med vår lott, detta fungerade sedan under något år, men nu, nu kan ingen och då menar jag ingen hävda att vår kolonilott har ett värde för oss.

Varje gång jag springer förbi får jag en klump i halsen och i hjärtat, vår lott må vara en biotop men det spelar liksom ingen roll. Världen skulle må så mycket bättre utan just denna lilla strimma av orörd natur. Någon kunde odla sin egen potatis i vår lott, barn skulle kunna palla våra äpplen, men nej, vår lott är ett vildvuxet inferno i ordets fulaste bemärkelse.

Jag lovar härmed att ta tag i detta problem. Kolonilotten ska få vad den förtjänar.

Och om någon vill lära sig den smärtsamma konsten att misslyckas med en kolonilott så kan ni höra av er till mig.

Monday, September 17, 2007

Jag kommer flyta

Med lite hes röst konstaterar jag att det nu är mindre än två veckor kvar till Berlin marathon. Årets sista kan man förmoda. Det rycker dock i löpartarmen och jag skulle vilja slänga mig ut i världen på nya löparäventyr så fort jag någonsin kan.
Jag har sagt till mig själv att jag alltid ska vara anmäld till ett marathon, risken är dock att jag denna gång inte kommer vara det eftersom jag ännu inte har kvaltiden till Boston. Jag kommer alltså glida runt fritt under några timmar söndagen den 30 september efter mitt lopp, jag kommer flyta. Jag kommer inte vara anmäld till ett enda marathon. Men direkt efter loppet kommer jag veta om det blir Boston eller om jag ska köra sthlm. De två loppen ligger med en månads mellanrum vilket får mig att tveka lite på om jag ska springa båda. I år körde jag CPH och STHLM med tre veckors mellanrum. Tre veckor var för lite vila, det blev inte riktigt bra tror jag. Hade nog gärna vilat lite till.

Idag kommer min far på besök, han gör det ibland och bor på min soffa. Han går runt och softar på kvällarna i sin nattsärk. Ser roligt ut.
På dagarna jobbar han och på kvällarna äter vi en bit. Pappa ställer till det lite eftersom han rubbar mina rutiner, jag kan inte träna exakt när jag vill. Men det fina med det är att jag kan gå upp i arla morgonstund och köra pass och att jag kan köra ett par softa sena kvällspass. Såna pass jag tycker mig ha svårast att komma iväg på.

Sunday, September 16, 2007

Kläder

Har noterat att inga löpare jag möter just nu springer i shorts. Varför inte? Vill inte verka som en hårdhudad fåne, men det går mkt bra att springa i shorts i minst en månad till. Det är liksom inte benen som lider, de är i ständig rörelse och arbetar snabbt upp en värme. Nej ärligt, testa att springa med lite mindre kläder ett tag till, jag lovar att det kommer gå bra.

Saturday, September 15, 2007

Igår




Simon, O, J, J
Ni är ormarna i mitt paradis!

Tack för det!

Friday, September 14, 2007

La Mer


Som avslut på denna dag drar jag nu ut på ett Brunsviken varv, sen drar jag till Nada för att spela skivor. När ska jag växa upp?
Vi får se.
Dagens hjälte eller snarare kanske årets hjälte kommer Björn bli!
Kolla nu snart på hans sida, La Mer, har orden någonsin haft en sådan lyster som de måste ha i Björns sinnevärld just nu?

Runners high, runners high!

Löparromantik



Min blogg dryper av löparromantik, det gör den och det gör den för att hela jag är som ett stycke löparromantik förkroppsligad. Jag är löpningens svar på vit duk, red roses och candles.

Kan inte sluta tjata om Stadion men igår på Stadion så var det pur löparromantik. Det var så mycket löparromantik så att till och med min bror, en man som i sitt vanliga liv endast kan bli romantisk när han talar om hur han som kustjägare tvingades krypa runt i befälens träck någonstans ute i skärgården.

Igår sa han att vår stund på Stadion var sann löparromantik. Vi körde fyrahundringar med 60 sek ståvila emellan. Första försökte vi ta ut oss hela vägen vilket gav mig en tid på 1.05.10 och min bror 1.08.40. Jag tror att jag utan min styrketräning i benen från dagen innan skulle kunnat kapa ett par sek.
Sen körde vi på, jag låg mellan 1.10 och 1.20 över alla tio.

Just nu känner jag mig otroligt stark och ser mkt fram emot att springa ett marathon snart, verkligt längtar.

Idag blir det ett Brunnsan runt och på Söndag kör jag ett sista 30K pass. Sen efter det är det bara jag och farten som gäller.

Berlin jag kommer och det ska bli stor löparromantik därnere på Brandeburger Tor jag lovar, det ska bli fucking "Himmel över Berlin" vibbar runt Siegessaule, tro mig.

Thursday, September 13, 2007

Gbg jag lider med er och beklagar sorgen

Jag hoppas verkligen Kolle och Ada snart inser vad de ställer till med. Hade detta hänt mig, jag skulle dra ut till Hellas och sprungit ihjäl mig, på riktigt alltså.
Om jag idag kom från Gbg hade jag dragit upp till Skatås och skrikit länge rakt ut och sedan sprungit ihjäl mig.
Stackars er, jag lider med er och kommer sakna era klubbar.

Barcas ö lag


Detta var senast jag spelade fotboll.
Ett par år sedan.
Vi förlorade mot Atkins (ett riktigt töntigt södergäng som försökte sätta skräck i barnen på mittersta Södermalm under 80-talet genom att sno deras lördagsgodis).
Det var fantastiskt kul att spela och jag har minnesluckor från den efterföljande banketten.
Jag står näst längst till vänster (bredvid han som fotar).

Det symboliska löparkapitalet


Efter årets Stockholm marathon nere på östermalms IP såg jag en man som satt i sina löparkläder, han hade ett par kilos övervikt och han rökte en cigarett.
Mannen måste varit snabbare än mig eftersom jag såg att han redan ätit upp sin matpåse samt nu satt och jäste med en öl.
Det kändes konstigt att han med sina icke ortodoxa attribut hade varit snabbare än jag, kändes nästan som att jag inte kunde acceptera det, det fanns liksom inte med i min oelastiska världsuppfattning.

På mitt jobb finns det råkar jag veta ett par riktigt duktiga löpare, de springer snabbt och jag har sett deras resultat. Däremot har jag aldrig sett dem ens på annat suddiga fotografier, jag känner inte igen dem helt enkelt men jag vet att de finns.
Igår var jag på vårt personalgym och trodde att nu har jag äntligen hittat en av de snabba löparna, vill gärna prata med dem eftersom det kunde vara skönt att köra lite intervaller ihop.

Varför jag trodde att jag hade mött en av de snabba löparna var därför att han såg ut som en snabb löpare, han hade en späd kropp och löparkläder på sig. Han såg ut att vara snabb, hade alla de rätta attributen liksom, bra skor, löpartights, någon slags fånig (men säkert jättebra) mössa. Vi var i omklädningsrummet samtidigt och jag frågade hur löparrundan varit, han hade varit ute och sprungit hade jag noterat. Han svarade att det var lite otur att det hade kommit en rejäl skur när han var ute. Jag frågade om han hade kört Brunsan runt och han nickade. Jag sa att det såhär års är en fin sträcka och det var nu han liksom sjönk, han sa att den är fin förutom den långa sträckan man springer längs motorvägen, nej, det vet alla löpare att man inte springer motorvägen, man springer hälsans stig. Sen kröp det liksom fram mer och mer under samtalet att han egentligen inte var särskilt mycket till löpare utan mer tog ett par repor per år, dessa repor tror jag dock var tillräckligt många för att han vid middagar kunde sitta och säga att jo visst tränar jag, jag joggar någon gång i veckan (en saltning som han säkert själv upplevde som en vit lögn).

Det intressanta med vår diskussion var att jag ju satt där med mina jobbkläder på och med andra ord liksom inte riktigt var en löpare ännu. Inte heller sa jag något som speciellt utmärkte mig som löpare. Sa inget om sträckningen exempelvis utan bara jamsade med.
Hans sätt att uppföra sig tydde på att han hade ett slags litet övertag på mig, som att han satt och imponerade. Inget fel med detta, jag kan inte bry mig mindre på något sätt.

Det intressanta var att vem som helst utomstående som hade sett oss två vid nästan vilket givet tillfälle som helst nog hade trott att det var denne man som var en relativt van löpare och inte jag.

Jag har otroligt många exempel på detta, när världarna inte riktigt går ihop. När verkligheten spelar oss spratt, när synvillor och skimmärer liksom uppstår.

Vart är det jag vill komma med detta? Jo jag tror att finns något man kan kalla ett starkt symboliskt kapital för att prata i Pierre Bourdieu terminologi inom idrotten. Relativt små saker kan få oss människor att få för oss att någon exempelvis är en bra löpare. Kommer ihåg detta även från min tid som knatte friidrottare, hur vissa hade det rätta materialet eller de rätta uppvärmningsövningsövningarna medan man själv bara kände sig liten och som en smutshög. Sen gick man ut och det visade sig vara mycket bättre än de där tuffingarna.

Mannen i omklädningsrummet hade alltså en massa attribut som jag är övertygad om att många (precis som jag) skulle tolka som att han var en bra löpare. Jag hade det inte och hade nog därav uppfattats som en nyfiken utfrågare. Exakt på detta vis uppfattades jag av mannen i omklädningsrummet till exempel, jag är helt övetygad om att han trodde sig vara en bättre löpare än jag, allt talade för det.

Det finns tusentals sådana här situationer som jag upplevt; du springer väl inte? Det hade jag aldrig trott om dig Allan. Och bla bla bla bli bla, nej detta stör mig inte så mycket, men det intresserar mig en smula, att vi människor går runt och tror at tvi kan se på en människa om personen exempelvis joggar mycket.
Jaha, om jag vill bättra på mitt symboliska joggarkapital, hur gör jag då? Hur ser en joggare ut när han inte joggar?
Jag vill verkligen veta så att jag kan gå ut och köpa en civil garderob för vintern som gör mig till löpare 24/7. Så att ingen ska tro något annat än att här kommer det en kille som verkligen löptränar.

Jag vill kalla det löparkapital, mitt är fan ganska lågt skulle jag vilja hävda. Men gosh om det ska bli högre, oj ojoj, bara jag får de rätta tipsen så kommer mitt symboliska löparkapital att skyrocka direkt. Jag kommer komma till jobbet som en ny människa, som en riktig runner.

Runners High, Runners High, hur lite du har med detta inlägg att göra.

Wednesday, September 12, 2007

Björn again

Med viss sorg och mycket glädje har jag nu nått slutet på ett äventyr. Inte mitt eget, utan Björn Sunesons fantastiska löparresa coast-to-coast i USA. Att han klarade det, inte helt framme men nu kan det väl inte gå fel va.
Att vid 59 års ålder klara av en sådan löpning, det inger hopp. Kanske att man skulle pröva på ett par dagars löpning någon gång. Jaja långlöpningar över kontinenter får bli ett senare nöje, först ska jag lära mig att stå ut med smärtan över ett marathon.

Larry igen

Ikväll är det Larry igen. Fy fan vad kul det är.
Påminndes häromdagen om detta avsnitt, helt fantastiskt.
Ikväll var det avsnittet med the fixed bingo, det där Larrys pappa ser porrfilm på ålderdomshemmet med lite för hög volym.
Helt fantastiskt roligt.

Stoltheten över det egna blodvitet

Stoltheten över det egna blodvitet kanske jag ska tillägga, var inte så litet det heller.
Lite blöt var jag på benet också så blodet rann ut lite extra liksom. Gick in där i omklädningsrummet och klämmde lite och grimaserade lite etxra fast det inte gjorde så ont. Tänkte att detta kan jag unna mig eftersom jag faktiskt trillade.
Tänkte att det är inte så ofta man får känna att det här med löpning, ruskigt farligt liksom. Glad att det bara är lite blod, tur att man inte blivit av med en arm ännu. MEn to hell med det. Jag älskar löpning och är bered att offra alla mina kroppsdelar för sporten.
Nej, det är inte så ofta det händer att man får den känslan. Men igår i omklädningsrummet i Hellas, då var löpning den farliga sporten. Sporten din mamma varnade dig för.

Skräcken för det egna blodet

Jag ändrade mig igår under dagen angående träningen, hade tänkt köra 1K intervaller ute i Hellas. Kom sedan att tänka på att detta är min sista tunga vecka med löpning och bestämde mig för att ta milspåret.
Vill härmed utfärda en liten varning, spring aldrig milspåret på tider under 44 om det har regnat ute och marken blivit blöt.
Igår sprang jag milspåret på 41 och jag var mkt nära att snubbla vid ett stort antal tillfällen.
Direkt efter väggen (en helvetesstigning på ren klippa) lyckades jag slå en rejäl vurpa. Vurpan fick min Ipod att se ut som att den varit med om ett bombdåd samt fick mitt ena knä att brista ut i ett ymnigt blodspill.
Hela händelsen fick mig att bli rädd på det där adrenalinstinna sättet, särskilt gällde detta när jag fick syn på blodet.
Jag tittade på blodet som rann ner för mitt knä och märkte att det fick mig att springa snabbare. Räddslan eller upprymdheten av synen fick min kropp att springa bra.
Kanske skulle man börja springa med en liten kniv som man snittar upp sitt ben med under lopp. Kanske kan denna skräck för det egna blodet bli mitt nya doping.

Tuesday, September 11, 2007

Den glamorösa sporten


Den här jävla bilden togs av mig i lördags.
Tycker att den visar upp löpningen från en av sina mer glamorösa sidor. Ute på ett grönt fält i ösregn och med en ballong i handen och med något mycket fruset i blicken och ser ut som att jag har en dumstrut på huvudet.
Men visst, löpning är mitt liv, det bästa jag vet, såklart. Jag kunde valt att ligga hemma och tittat på tv eller gå på bio, men jag stod därute på ett fält och frös och väntade med en ballong i handen på en kollega, det är lyx för mig. Ikväll ska jag ut och lyxa med 1K intervaller i Hellas. Antar att regnet kommer tillbaka lagom tills det att jag ska ut.

Monday, September 10, 2007

Ten laws of running

Min lista är nu klar och jag har ännu inte fattat om den är något att ha. Men den var bra att göra, fick mig att tänka till lite kring min löpning, det är nog alltid nyttigt.

Här nedan följer den i sin helhet.

# 1. Träning är det roligaste som finns
# 2. Var aldrig nöjd
# 3. Skryt
# 4. Koncentrera dig på din fart
# 5. Det går alltid att klämma in ett träningspass
# 6. Tänk på din teknik
# 7. Lär känna dina banor som du känner ditt eget hem
# 8. Tänk positivt
# 9. Ta det lugnt, relaxa
# 10. Acceptera din ensamhet

Tre veckor kvar


Just i dag känner jag mig en smula trött plus att det är vilodag från löpningen vilket alltid stör mig. Men ändå, jag är otroligt laddad inför Berlin marathon.
Just nu ser min plan för maran ut som följer, köra första halvan på 1.27 och sen bara se vad som händer.
Med mitt halvmarathon (1.26.10)i bakhuvudet känns mitt mål att kvala in till Boston (3.10.00) inte avlägset, tror ärligt talat att jag så smått börjat snegla mot sub 180. Fast nej, jag kommer inte göra det, kommer inte klara det och vill det knappt. Sub 180 får bli nästa års mål, eller så skiter jag i det och skaffar mig ett liv istället.

Men Berlin kommer springas, i denna vecka ligger mitt sista långpass, sedan är det bara fartträning kvar.

Nu kan jag knappt hålla mig längre.

Angående nästa års lopp så funderar jag på Boston, Stockholm och kanske ett marathon på hösten. Fast som sagt, kanske borde jag skaffa ett liv istället.

Sunday, September 9, 2007

The racist dog



Det spöregnade under hela stafetten och var överlag inte någon vidare trevlig tillställning. Fast ganska kul att träffas och springa ihop. Lite teambuilding liksom.

Jag hade ju som sagt lagt upp en plan för hur varumärket Allan skulle stärkas lite, jag hade med mig min mammas hund. Planen var bra men med en missberäkning, att mammas hund är direkt fientlig mot personer av asiatiskt ursprung.

Jag minns att jag såg ett avsnitt av Curb your Enthusiasm där Larry upptäcker att hans hund är rasist, nu har jag gjort denna upptäckt med mammas hund. Trodde inte det var möjligt men det var det.

Jag har en kollega som kommer från Asien, hon gick fram mot hunden varpå hunden börjar skälla helt otroligt mycket. Det slutade inte förens min kollega gick. Jag sa att hunden skällde för att den var glad, men det var ljug. Jag tog upp detta med mamma, och det visade sig att asiater och narkomaner är det värsta mammas hund vet. Kanske kan hunden gå med i något främlingsfientligt parti?

Stickern



Denna sticker tyckte jag var så fin på något sätt.
Farväl och tack, orsak och verkan liksom.

Farväl Sommaren
Tack vintern

Farväl Lönen
Tack alla utgifter

Farväl måndag
Tack tisdag

Ja sådär kan man ju fortsätta.

Exakt vad stickern här på bilden betyder förstår jag dock inte.

Friday, September 7, 2007

Bellman

Imorgon ska jag tillsammans med ett par kollegor springa Bellmanstafetten.

Jag har inga större förväntningar på mitt lag eftersom det består av människor som skulle få Lasse Kronér och Loket att se ut som Kenyanska medeldistansare.

Hursomhelst kommer ett stort antal personer från mitt jobb vara där imorgon. Jag har ett gyllene tillfälle att visa upp mig som den trevlige joggare jag är imorgon. Ett gyllene tillfälle att bygga lite image. Detta tillfälle ska utnyttjas maximalt.

Jag har av denna anledning lånat min mors hund Gloria, en söt Lagotto som jag ska komma med. Så kan jag spattsera runt där på Djurgården bland mina kollegor med en liten egen gloria över huvudet.

Den där Allan kommer de tänka, han jobbar på, springer marathon och älskar hundar.

En nästan otäckt bra fasad.

Thursday, September 6, 2007

Stadion




Stadion ikväll var helt fantastiskt.
Stadion är alltid fantastisk, det är en fantastisk känsla att springa in där som final på en mara och det är fantastiskt att köra fyrahundringar en höstkväll som ikväll.

Körde åtta fyrahundringar på tider mellan 1.09 och 1.19. Har lite svårt att pricka in tiden just på mina fyror, vet inte varför. Känns som att så fort jag börjar känner jag att det går lite lite för långsamt och så tar jag i lite mer.

Jag har ett annat fint minne från Stadion (marathon kan ju kallas fina minnen to say the least), när jag som elvaåring vann Edvin Wide pokalen där, 1500 metersloppet som min klubb ordnade till minne av sin store löpare.
Det var ett jävla tjat, minns jag, på mig att jag skulle springa eftersom startfältet ibland oss knattar var minst sagt tunt. Till start kom jag ensam, det var ingen annan som orkade. Min enda motståndare var således risken att jag skulle bryta. Eftersom jag var ensam fick jag springa med seniorerna, samtliga av dem varvade mig.

Jag minns dock att jag ändå av ngn anledning kände mig lite stolt när jag fick stiga upp och ta emot min lilla pokal.

Funderar på att börja springa längre sträckor på Stadion, kanske 10K. En smula monotont kanske, men ändå, det var ju trots allt där jag vann Edvin Wide pokalen.

Har nu på morgonen tänkt på hur otroligt bra Pavan ändå var. Det låter så ofta som att detta kommer han aldrig klara, rösten brister vilken sekund som helst. Men nej, Pavan grejar det, varje gång.
Som en surfare som rider ut en stor våg.
Det var någon på radion i morse som sa att lyssna på Pavarotti var som att se en mycket duktig höjdhoppare, man tänker att detta kommer han aldrig klara men så glider han över ribban. Det är stor konst.

Wednesday, September 5, 2007

Dennis Potter & Stephen Poliakoff


Har nu försökt fatta vem Stephen Poliakoff är. Eller nej, jag har sett två av hans TV filmer. Trodde lite att det skulle kunna vara en ny Dennis Potter. Men nu har jag sett Gideons dotter och Vänner och krokodiler och jag fattar inte riktigt. Tycker inte det känns så jättebra.
Dennis däremot, ojojojoj. Tänk om de kunde visa The Singing detective igen, eller Cold Lazarus och Karaoke.

För övrigt var det Dennis som fick mig att döpa mina benhinnor till Hitler och Mussolini, Dennis döpte tumören, som senare tog hans liv, till Rupert efter Rupert Murdoch.

BTW

så försökte jag få dem att skriva att det var Runners high and The Lowest low som spelade i baren. Men de ville inte. Då bad jag dem skriva att det var Spider & Huricane som skulle spela, men det ville de inte heller.
Suck, kan man aldrig få heta ngt häftigt. Kan dom inte bara inse att jag är en häftig ungdom med ett stort behov av att hävda mig!

Skicka in mig



Kom dit vet jag! Jag ska, av okänd anledning som sagt spela lite skivor i baren.

Min mages kommande sorg

Jag äter på tok för mycket mat har jag börjat misstänka.

Jag har ett BMI på 24,8 vilket betyder att jag ligger och vippar precis på gränsen till överviktig. Vet fortfarande inte exakt vad BMI är men jag skiter i vad det är, om de säger att jag är överviktig så är jag det.

Ett annat sätt att se på saken är att jag är 179 cm lång och väger 79 kg.

Det jag inte för mitt liv kan förstå är vart dessa kilon sitter, jag ser ut som en aidssjuk i ansiktet (avsmalnad), har ingen kula och inga abnorma gäddhäng till underarmar. Inte heller kör jag gym på överkroppen varför inga av mina muskler (på överkroppen) kan tänkas väga så värst mycket.

Så var sitter denna övervikt? Ingen aning.

Men som sagt, jag äter otroligt mycket mat, så mycket så att det är lite tråkigt att äta rentav, det tar så lång tid liksom att trycka i sig allt.

Jag har börjat misstänka att jag inte behöver exakt all denna mat utan att en hel del av mitt intag skulle kunna kallas okynnesätning.

Problemet är att jag nästan alltid är hungrig. Jag kan äta nästan jämt, jag kan äta dubbla middagar och dubbla luncher och dubbla Hägen glass om det så ska vara.

Men fet blir jag inte, och inte stor, nej jag ser ut som en pinne.

Men snart ska jag försöka äta lite annorlunda, försöka äta någorlunda normalt, ska börja genast genom att inte gå till en sån där tag själv lunch ställe och ta ett berg utan till ett ställe där man får en nätt liten portion.

Det får alltså bli oblater till frukost, lunch och middag.

Min mage gråter redan, sörjer sina dagar i överflöd och ropar efter mer.

Tuesday, September 4, 2007

Krigets och knarkets musik



Den tappre löparen och den mycket underhållande marathonbloggaren Jonas (mannen som fick mig att inse att jag är manisk) skriver idag på sin blogg om vad han ska lyssna på under sitt marathonlopp i Las Vegas.

Jonas får mig att minnas att jag länge planerat skriva ett inlägg om musik och löpning. För mig är de två tätt sammanlänkade saker, jag lyssnar ofta på musik under mina pass.

De gånger jag inte gör det är när det finns något annat jag vill lyssna på. Exempelvis mitt löpsteg, eller vårens första fågelsång, eller vinterns totala tystnad.

Jag lyssnar just nu inte så mycket på musik jag gillar utan har under ett par veckor mest testat en annan typ av musik, hård techno och säckpipa. När säckpipehelvetet sätter igång känner jag mig som Mel när han löjlar runt i högländerna i sitt mästerverk Braveheart. När jag lyssnar på det sena 80-talets och det tidiga 90-talets techno känner jag mig som Shaun Ryder på Speedball.

Känns som att det är krigets och knarkets musik. Det är musik som ska ingjuta mod.

Med detta sagt ska jag nu berätta speciellt för Jonas hur jag ser på marathon och musik.

Under mitt första marathonlopp lyssnade jag på musik men insåg mycket snabbt att jag inte borde göra det, det var så mycket roligare att lyssna på alla som stod längs vägen och hejade! Hade ingen aning om att människor som hejade kunde betyda så mycket men det gör de.

Sedan dess har jag låtit mina lopp ackompanjeras av endast publiken, mitt löpsteg och min egen andning.

Löpning i hagelstormar


Jag är inte den som klagar på vädret i första taget, tvärtom, jag har en pervers böjelse och trivs bättre desto jävligare vädret är. Nu talar jag bara utifrån mig som löpare, i övrigt är jag gnällig som bara den med väder. Men som löpare så går jag med nöje ut i spåret i alla väder. Slask, spöregn, -20, snö, is och till och med i värme, inga problem. Igår var vädret dock helt uppåt väggarna, det haglade och blixtrade konstant över och runt mig, och det var inget småhagel, det var hagel med en storlek mellan pingisbollar och ärtor.
Det gjorde otroligt ont när de träffade mitt huvud och en hagel som var mkt nära eller lite över storleken av en ping pong boll träffade min nästipp. Den gjorde så ont så jag tänkte att hade den träffat lite högre upp på näsan hade jag brutit näsbenet.
Jag har alltid sagt att det finns inget dåligt väder, men jag ändrar mig, hagel som är stora är inget väder, det är ett helvete (och då håller ju den där klyschan trots allt).

Monday, September 3, 2007

# 10. Acceptera din ensamhet

En av löpningens stora tjusningar tycker jag är det faktum att man som utövare är totalt ensam. Ensam i sin smärta och ensam i sin lycka.

Alla prestationer en löpare genomför kan han eller hon endast tacka sig själv för. På samma sätt kan en motgång endast belasta det egna kontot.

Det är av denna anledning av största vikt för varje löpare att tänka helt självständigt. Ingen kommer bära ens plågor under ett lopp hur gärna man än ibland skulle vilja det. En löpare måste vara sitt eget stöd.

Utgångspunkten för all löpning måste vara den totala ensamheten, det är efter att man insett vidden och innebörden av detta som löpningen har en chans att bli en trevlig social aktivitet.

Jag talar alltså inte om ensamheten som ett socialt tillstånd utan som ett själsligt, Hjalmar Söderbergskt.

Det är i ensamheten vi möjligen har chans att mötas som löpare. Det är genom att ta ansvar för våra löparhandlingar, att genomlida (eller genomnjuta) våra tillstånd själva som vi kan utvecklas och bli bättre.

Det är när vi accepterat denna ensamhet som vi kan lära av varandra och inspireras till egen utveckling.

Sunday, September 2, 2007

Min tid

Tid och plats, St.Eriksloppet 2007:

Tid 1.26.10
Plats 232

Min nemesis

Loppet igår var ett lopp mot två saker, ett lopp mot klockan, och ett lopp mot F min ständige nemesis, min Ivan Drago, den och det jag är mest rädd för av allt i mitt liv.
Klockan kan jag ärligt säga att jag hade stått ut med om jag bommat (sprungit över 1.30) Men F, det hade gjort fruktansvärt ont att förlora mot honom. Sprang runt igår och tänkte otroligt syndiga tankar om vad jag ville göra med F (och det var inte sexuella tankar, snarare tortyrbetonade).

F, jag och min bror hade stämt träff nere vid starten, ingen av oss var så värst smart eftersom vi beslutade oss för att ses vid slottet (det gick inte att hitta varandra där). Jag och min bror gick ner tillsammans men F stod inte att finna, han hade berättade han efteråt stått längst fram i grupp b. Själv hamnade jag typ längst bak i grupp b vilket var för jävligt, trångt, långsamt och stökigt.

Hur det än är så kom löpningen igång efter en eller två kilometer. Jag fann ett lugn och en rytm, kände mig inte exakt stark men jag kände att jag hade en helt okej fart.


Vid 5K sprang jag förbi F, såg honom inte men han ropade mitt namn. Vi sprang en bit ihop och pratade om hur det känndes, F sa att det känndes mkt enkelt allting medan jag säkrade upp inför en eventuell förlust genom att säga att benen var tunga efter typ 70Ks löpning tidigare i veckan.

Jag kände att det gick för långsamt och drog ivä från F, sa inget, utan bara gled ifrån.

Tänkte att F härmed var avhängd och att han inte skulle ha en chans att rå på mig med den fart han höll.

Tänkte att jag kanske överdrivit hans löpduglighet.

F föll i glömska och jag började istället koncentrera mig på tiden. Märkte att 1,28 var en rimlig gissning och kände då att jag inte kunde nöja mig med det utan ville pressa ner lite till.

Sprang meden bubblande mage på ganska fort, kilometrarna passerade, allt kändes så lungt och harmoniskt, så klart var det då det hände helvetet (F) kom tillbaka.

Det var nere vid Södra station, min och Fs gemensamma vän P stod och hejade där, han skrek heja Allan och jag blev glad. Ungefär tio sekunder efter att jag sprungit förbi honom hörde jag honom skrika Heja F, fy fan vad bra du är, du har honom, du tar Allan!

Jag hade inte vänt mig om och hade ingen aning om att han var så nära mig, tio sekunder är ingenting. Jag hade F i ryggen, alldeles för nära inpå mig och det var 4K kvar.

Jag förstod att han inte skulle ge upp detta enkelt nu när han hade känning, jag förstod at nu måste dett göra ont om detta ska gå. Jag vände mig inte om utan tänkte att det enda jag kan göra är att springa, för livet.

Uppe på St.Paulsgatan satt ytterligare en gemensam bekant, M, på sin balkong och hejade, jag vinkade och nu måste avståndet krympt yterligare för M såg oss samtidigt. Jag hade nu panik och mina tankar om F var nu bortom tortyrdrömmar. Jag bestämde mig för att dra på i St.Paulsgatans uppåtlut, det är ju trots allt min barndoms gata, mitt absoluta ursprung. Jag tänkte att om jag drar på i backen så knäcker jag F. Eller jag tänkte som sagt bara spring för livet, jag sprang verkligen fort de sista tre. Nere vid Operan tänkte jag att kommer F om nu så brister jag, kommer han om nu har jag förlorat och jag kommer aldrig mer prata med F och jag kommer aldrig mer springa. Tittade inte bak utan bara sprang, snabbare och snabbare. Trode inte F hade den kapaciteten att springa så snabbt och jag kännde mig säker på seger.

Det blev så, jag vann,men F kom in bara sexton sekunder efter mig.

Han hade under hela loppet legat därbak och sett mig, haft min ryggtavla som farthållare liksom och han tänkte ta mig på slutet. Ärligt så tror jag att han hade klarat det om jag inte fattat att han var så nära.

Tror ärligt att min tid som bättre löpare än F snart är över. Tror att min nemesis till slut övervinner mig.

Efter loppet åt vi banan ihop, jag, F och hans flickvän. Vi pratade om loppet och jag njöt över denna sista triumf.

Saturday, September 1, 2007

Jag älskar löpning

Jag älskar det så mycket så jag vet inte vad. Just nu, fortfarande en smula hög efter loppet. Har ej ännu duschat och mina läppar smakar salt, min hy är sträv. Jag njuter av detta ögonblick. Det var tungt idag och det var mkt trångt för mig i starten. Men jag tog i ganska bra. Utan att börja gråta så tog jag i ganska bra.
Jag skriver mer sen, för nu skiter jag lite i att jag inte ska dricka alkohol fram till Berlin och ska unna mig en folköl, sen ska jag unna mig en middag med min bror på restaurang.

Runners high, runners high, att dessa ögonblick finns, jag tror knappt det är sant.

Kommer jag lyckas?

Har försökt räkna lite på min tid och vi får verkligen se. Allt sub 90 är bra. Om jag inte klarar det blir jag arg. Men jag är långt ifrån säker. Jag ska hursomhelst springa för fullla muggar. Återigen, lycka till!

Min raport från loppet kommer.